Ängslan...
Nu har jag hamnat i en period av hypokondrisk ängslan. Det är inte ofta numera men det händer när jag länkar något litet symtom, oftast helt utan direkta grunder, till någon livsfarlig sjukdom, då oftast cancer. Däremot brukar jag komma ur de här perioderna rätt snabbt genom att tiden visar att det inte kan vara något farligt eller att symtomen kan länkas till något annat. Just nu är det verkligen bara indicier och jag vet att det inte finns någon anledning till oro men det är inte så lätt att förklara för sig själv alla gånger.
Jag är en rätt ängslig person över lag som tycker det är jobbigt att inte ha kontroll över saker och ting. Flyga, sova på båtar, vara i trånga utrymmen, prata inför stora folksamlingar och andra situationer där jag inte har full kontroll kan göra mig stressad och ibland nervös. Däremot är jag rätt bra på att kontrollera min ängslan över dessa saker och det har nog aldrig hänt att ängsligheten fått mig att undvika någon av de nyss nämnda situationerna. Det finns en psykologisk tabell som kallas "the big five" med fem stycken stora grundläggande drag som ger grunden till personligheten och en av dem är neurotisism, ungefär överdriven änglsan, och jag har nog fått lite mer av den delen än många andra i min personlighet.
Redan som ganska liten kunde jag få attacker av dödsångest för att jag var rädd för att dö eller för att jag trodde att jag hade någon sjukdom som kunde leda till döden. Det har varit alla möjliga inbillade sjukdomar som HIV, hjärnhinneinflammation, svampförgiftning och en rad olika cancersorter, speciellt då testikelcancer som jag oroade mig extremt mycket över i flera år innan jag gjorde en undersökning någon gång under den senare delen av högstadiet. Då berättade jag det egentligen aldrig för någon och har knappt gjort det efteråt heller. Efter att ha gått på den undersökningen och fått bekräftat att jag var frisk blev mitt liv så mycket mer avslappnat. Det var verkligen som ett ok trillade av axlarna. Dödsångesten jag hade innan var skrämmande och ledde till andra ännu värre saker med mitt huvud som jag fortfarande skräms av men efter undersökningen blev verkligen alla psykiska problem mycket bättre och kommer bara tillbaka i lindrigare form när jag blir oroad över mitt eget liv på något sätt.
Vad gäller cancer så känns det som att jag memorerar allt jag lär mig om den sjukdomen. Jag vet hur symtomen yttrar sig på de allra flesta vanligare formerna av sjukdomen. Cancer är det värsta ordet jag vet och sjukdomen drabbar så många oskyldiga unga människor runt i världen. Man blir rädd och förbannad bara man hör det där jävla ordet.
Jag är en rätt ängslig person över lag som tycker det är jobbigt att inte ha kontroll över saker och ting. Flyga, sova på båtar, vara i trånga utrymmen, prata inför stora folksamlingar och andra situationer där jag inte har full kontroll kan göra mig stressad och ibland nervös. Däremot är jag rätt bra på att kontrollera min ängslan över dessa saker och det har nog aldrig hänt att ängsligheten fått mig att undvika någon av de nyss nämnda situationerna. Det finns en psykologisk tabell som kallas "the big five" med fem stycken stora grundläggande drag som ger grunden till personligheten och en av dem är neurotisism, ungefär överdriven änglsan, och jag har nog fått lite mer av den delen än många andra i min personlighet.
Redan som ganska liten kunde jag få attacker av dödsångest för att jag var rädd för att dö eller för att jag trodde att jag hade någon sjukdom som kunde leda till döden. Det har varit alla möjliga inbillade sjukdomar som HIV, hjärnhinneinflammation, svampförgiftning och en rad olika cancersorter, speciellt då testikelcancer som jag oroade mig extremt mycket över i flera år innan jag gjorde en undersökning någon gång under den senare delen av högstadiet. Då berättade jag det egentligen aldrig för någon och har knappt gjort det efteråt heller. Efter att ha gått på den undersökningen och fått bekräftat att jag var frisk blev mitt liv så mycket mer avslappnat. Det var verkligen som ett ok trillade av axlarna. Dödsångesten jag hade innan var skrämmande och ledde till andra ännu värre saker med mitt huvud som jag fortfarande skräms av men efter undersökningen blev verkligen alla psykiska problem mycket bättre och kommer bara tillbaka i lindrigare form när jag blir oroad över mitt eget liv på något sätt.
Vad gäller cancer så känns det som att jag memorerar allt jag lär mig om den sjukdomen. Jag vet hur symtomen yttrar sig på de allra flesta vanligare formerna av sjukdomen. Cancer är det värsta ordet jag vet och sjukdomen drabbar så många oskyldiga unga människor runt i världen. Man blir rädd och förbannad bara man hör det där jävla ordet.
Kommentarer
Trackback
