När drömmar från barndomen blir verklighet

Det här inlägget må verka fånigt men det kommer från hjärtat! Jag har haft en otroligt bra helg!
 
Jag och Valentina åkte i fredags upp till Stockholm för att se Erasure och Robbie Williams. Det var jag som "tvingat" med henne genom att helt enkelt köpa en biljett och ge den till henne när hon fyllde år :-). Vi började med en excellent middag i fredags kväll på Paladar de Cuba. En restaurang som verkligen lyckats fånga en genuin atmosfär. Restaurangen ligger på Tegnérgatan och kan verkligen rekommenderas för något någorlunda annorlunda. Mätta gick vi sedan och lade oss på Scandic Continental.
 
Nästa dag var den stora dagen, men Erasure började ju inte spela förrän kl 19.30 på kvällen... Vi var således tvungna att göra något under dagen. Efter frukosten på hotellet tog vi tuben till Söder för att bland annat gå lite på Monteliusvägen innan vi mötte upp några andra för att käka lunch på Hermans.
Ett soldränkt Stockholm med stadshuset.
 
Hermans är en vegetarisk restaurang, och kanske till och med vegansk. Jag har varit där ett par gånger förut, och även om jag förordar vegetarisk kost, så blir ju resultatet alltid så där rent smakmässigt.
 
Mätt, men inte helt belåten över matupplevelsen, blev det sedan en sväng till Djurgården. Nu hade dock både mina och Valentinas fötter blivit lite skavda så vi stannade inte så länge på Djurgården utan åkte tillbaka till vårt nya hotell, Radisson Blu Waterfront. Riktigt bra hotell, och strålande läge med bara en rulltrappa ned till Centralstationen.
 
Nu var det så äntligen dags för Erasure!!! Vi var lite sena för att anses vara tidigt ute, men vi var ändå vid Tele2 Arena vid 19.00 tiden. Där väntade en jättekö för att komma in på Tele2 Arena och det tog lite för lång tid att komma in för att det skulle kännas helt välplanerat. Antagligen beror det på alla terrordåd, med noggrannare säkerhet som följd. När vi väl kom in hade Erasure börjat spela, men jag tror endast vi missade några minuter av spelningen. Hursomhelst väldigt korkat med tanke på att jag längtat efter detta sedan jag var barn... ...och apropå det, var kommer denna Erasure-fascination ifrån?
 
Jag har funderat på det idag. Det jag vet är att Juliana, min storasyster, hade Erasures debutalbum Wonderland på ett kassettband. Favoritlåten var "Oh L'Amour". Det albumet är släppt 1986, men jag vet inte när hon fick det på kassettband. En inte helt orimlig tanke är då att jag hört Erasures låtar från jag var 4 år och framåt, men det är kanske inte hela sanningen, även om jag vet att jag somnat till albumet många gånger som barn. När jag lyssnar på albumet nu som vuxen förstår jag verkligen varför det kunde tilltala ett barn, för låtarna är väldigt simpla och trallvänliga. 1991 släpptes sedan "Love to Hate You" som jag spelade in från radio och lyssnade på mååånga gånger. Sedan vet jag att Juliana även köpte EP:n Abba-esque när den släpptes 1992, och som jag, antagligen till mina föräldrars förtret, spelade mer eller mindre varje morgon efter det :-). Låten "Take a Chance on Me" vet jag även var med på den första CD-skivan jag någonsin fick, och samma år som jag fick den CD:n fick jag även samlingsskivan Pop! The first 20 Hits på kassettband. Så redan från ganska tidig ålder utvecklades kärleken till bandet Erasure, även om jag inte helt kan säga hur det kom sig.
 
Tillbaka till konserten. Tyvärr var Andy Bell förkyld och sjöng därefter. Han bad också publiken om ursäkt för detta. Publiken verkade inte heller veta vilka Erasure var, för det var typ bara jag som studsade och gapade under konserten :-). Så spelningen var inte så bra, men var gör det när låtarna i sig är så otroligt bra. Erasure spelade i princip alla låtar jag ville höra, så jag är otroligt nöjd. Jag köpte även en Erasure-t-shirt efteråt :-).
Ett inte helt sprakande Erasure, men vad gör det :-D.
 
Efterföreställningen stod Robbie Williams för, och jag måste säga att Robbie, som har få bra låtar, ändå gjorde en otroligt bra show. Det var en påkostad föreställning med mängder av musiker och dansare och en Robbie Williams på bra humör. Det är nästan pinsamt att säga det, men det var väldigt bra!
Den låten jag tyckte var bäst. Robbies pappa kom in på scenen och tillsammans sjöng de Neil Diamonds gamla stänkare "Sweet Caroline".
 
Det var sedan knöligt att ta sig hem, men efter att vi fått gå till Skärmarbrink kunde vi till slut åka tillbaka till stan igen. 
 
Idag blev det en tur till Stockholms stadshus och sedan en guidad tur med panorama-buss genom Sthlm. Även om det senare kan verka vara ett något märkligt val så uppskattade jag det mycket. Det blir roligare med guidade turer när en faktiskt har lite förkunskaper. Att betala 300 kr får en dryg timmes busstur med inspelad guide är väl dock lite i mesta laget. Det var även nära att det inte blev någon busstur eftersom vi inte hade full koll på platsen för Gustav Adolfs torg, men vi hann precis till bussen :-). Vi fick även hoppa av bussturen något innan den var slut för att vara säkra på att hinna med tåget hem till Örebro. Det går inga direkttåg till Örebro nu heller på grund av banarbete, vilket är segt.
 
Nu efter att ha lyssnat på albumet Wonderland ett par gånger till så är jag än mer nostagisk, det är så bra :-).

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0