Ett regnigt Way Out West
Regnet fortsatte i Göteborg igår. Det var tidvis rejäla skurar.
Hursomhelst hade det börjat klarna upp en del när vi begav oss till festivalområdet efter att ha intagit en lunch på en sport-bar på vägen och även av en slump träffat en gammal arbetskollega. Flera överraskande möten under denna festival alltså :-). Fast inget av dem har varit på själva festivalen.
Vi mötte upp Kalle och Jens, också det ganska slumpmässigt, på väg in på festivalområdet. Där började vi med att se på Markus Krunegård. Förvisso var det mest jag som kikade på konserten, de andra satt och drack öl en bit bort. Konserten var bra med duetten "O A O A E vi förlorade" med Miriam Bryant som topp. Skönt att Markus avstod från att ta enkla politiska poänger också. Förvisso kallade han de som har Downs syndrom för mongon, vilket kan diskuteras, speciellt utifrån hans ståndpunkt.
En utmärkt Markus Krunegård här tillsammans med Miriam Bryant.
De första regnstänken började komma nu också. Vi gick sedan till Linnétältet för att se något band jag inte minns vad de heter, vilket främst beror på att jag och Kalle väntade in ÖSK-BP. Kalle lyckades få wi-fi och därmed kunde vi se första halvleken av matchen utanför Linnétältet. Under andra halvlek började Fleet Foxes spela och därmed fick det bli musik istället för fotboll.
Under Fleet Foxes började det regna ordentligt för första gången. Konserten var bra framförd, men jag hade svårt att känna att det var intressantare live än på skiva, därmed var min upplevelse att det var rätt tråkigt. Konserten hade gjort sig bättre inomhus och i lite mörker.
Fint, men den här konserten kommer inte ge några bestående minnen.
Nästa händelse var att Bias tappade bort sin plånbok :-). Någon hade dock hittat den och lämnat in den på Lost & Found, så Bias fick tillbaka den :-).
När vi sedan gick för att äta blev regnet mer ihållande. Vi fastnade därför i mat- och dryck-området både under Lykke Li och Thåström, så vi hörde dem väl men såg dem bara på håll. Därmed lite svårt att hävda att vi verkligen "såg" konserterna, och jag kan därmed inte heller bedöma dem.
Regn, regn, regn...
Det mest underhållande under den här perioden var att det blev trevlig stämning mellan alla som stod i sina ponchos under träden för att försöka få skydd från regnet.
Men sedan blev det bra på riktigt och eventuellt bäst någonsin. När Arcade Fire började spela slutade regnet efter hand. Vi vågade därför oss ut i publikhavet efter ett par-tre låtar. Det är ibland lätt att se de senaste händelserna i livet som de bästa, och så är kanske fallet här, men det här var en utmärkt konsert. Det var spontan-dans i publiken och ett glatt band på scen. Det är musik-porr! Arcade Fire är kanske inte alltid det mest intressanta bandet på skiva, men live i mörker blir det en magisk upplevelse. Jag tar i och säger att det här är det bästa jag sett sedan LCD Soundsystem på Primavera för ett par år sedan. Ett stort jävla tack till Arcade Fire för upplevelsen!
Ett fantastiskt avslut på en bra festival.
Årets Way Out West var vädermässigt lik förra årets. Bandmässigt var det nog för min del ungefär lika bra i år som förra året. Eventuellt något för många kvinnliga artister som låter ungefär likadant på de stora scenerna, men det har eventuellt med jämställdheten att göra, och det är väl kanske bra? Topparna var Patti Smith, Fever Ray, Popsicle och Arcade Fire. Arctic Monkeys stod för festivalens negativa överraskning. Inte alls omöjligt att jag även kommer tillbaka även nästa år.
Från en sak till en annan. Illa att ÖSK förlorade men Liverpool såg oförskämt bra ut.
Kommentarer
Trackback
