För minnen och grunda analyser i stunden

Det jag till slut hittade på för ett par dagar sedan var att besöka vatikanmuseerna. Det är en mängd museer i Vatikanstaten där det mest spännande är Sixtinska kapellet. Eftersom det är flera museer på samma ställe blir det lite rörigt med alla intryck, men Sixtinska kapellet var fantastiskt. Jag trodde inte riktigt att det var så speciellt som det var. Hursomhelst, jag köpte en biljett som gjorde att jag slapp köa, och det gjorde att jag kunde gå rakt in, trots att det var väldigt mycket folk. Allt folk gjorde även att det på flera ställen inne på museerna var riktigt trångt, vilket främst berodde på en mängd turistgrupper.

 

Åter till Sixtinska kapellet. Jag trodde att det var ett målat innertak på en kupol, men det visade sig att det var en väldigt lång korridor vars inntertak var målat av Michelangelo. Väldigt imponerande. Det blev en mycket överraskande positiv upplevelse.

Jag brukar ta upp det här, vilket främst är för att jag ska behöva tänka till lite extra och inte glömma bort det, när jag märker att jag själv uppfattat något felaktigt tidigare. Men jag återkommer till det!

 

Igår vaknade vi lite tidigare och hann äta den rumsserverade frukosten här på boendet. För den som inte känner till det innebär italiensk frukost en sockerchock. Det är typ kaffe, vitt bröd och godsaker som serveras. En vaknar till men bilr rätt snart hungrig igen :-).

 

Valle hade tidigare känt av halsont, vilket även verkar ha drabbat halva hennes familj, och igår var det rätt illa, men hon var stark ändå och orkade visa mig runt i Rom. Vi tog tunnelbanan till andra sidan av Tibern och kikade rätt snabbt på Spanska trappan och området därikring, Fontana di Trevi och på utsikten över Piazza del Popolo. Vid Fontana di Trevi var det galet mycket folk vilket gjorde det något mindre mysigt.

 

Därefter åkte vi hem till Valles föräldrar, och det är det rubriken syftar till. Valles pappa berättade en historia om Pontius Pilatus. Det skedde på engelska och italienska varav vissa delar översattes av Valle. Något svårt att hänga med i, men ändå intressant. Den handlade om Pontius Pilatus ansvar gällande Jesus död. Så här i efterhand förstod jag nog inte riktigt vad poängen var, men det ska jag ta reda på. Ialf, poängen hade något med uttrycket "två sina händer" att göra. Jag tror att jag tidigare tänkt att det uttrycket betydde något i stil med att konspirera, typ att personen som tvår sina händer ska få ut något av någonting, men det betyder snarare att frånsäga sig ansvar. Jag känner att jag rätt ofta har fel uppfattnig om diverse uttryck, och det är ju inte bra :-). Förvisso bra att jag ibland kommer på mig själv, som den här gången :-).

 

Sedan åt vi pizza. På vägen tillbaka till mitt boende fick jag skjuts av Valles pappa, och han ville inte använda bilbälte trots att det pep högt i bilen, något jag upplevde som väldigt roande. Lite macho-italienskt. Fördomarna slog in där :-).

 

Idag är kvällen planerad men inte dagen, men jag ska försöka hitta på något.

Nu är jag i Rom för andra gången i mitt liv. Första gången var för 14 år sedan, och så där väldigt mycket kommer jag inte ihåg från den resan. Det där kanske lät som att det berodde på alkohol, men det var det inte, utan det beror helt enkelt på att det var länge sedan.

 

Men vi backar bakåt ett par dagar. Lutfisken var utmärkt hemma hos föräldrarna på juldagen. Festen sedan på Walvet var trevlig, men jag tog det lugnt och gick hem tidigt med tanke på Rom-resan.

 

SAS tog mig ned till Rom. Vid påstigning på planet blev det tjafs mellan två personer eftersom den ena lagt sitt bagage ovanför där den andre satt. Den andre blev då sur och tog ned den förstes väskor. Intressant ändå. Jag vet inte riktigt vad som gäller där :-).

 

Väl nere i Rom hämtade Valle mig på Fiumicino och körde mig till B&B Laocoonte. Ett litet och rätt mysigt boende. Det låter dock en hel del i elementet och är allmänt lyhört. Det blev sedan en sväng till utstället La Mura för att träffa några av Valles kompisar.

 

Igår vandrade jag och Valle runt i Rom. Vi kikade bland annat på Petersplatsen, Castel Sant'Angelo och Campo de Fiore. På den sista platsen ligger bland annat Birgitta-kyrkan var i krokarna Heliga Birgitta även levde och dog. Det finns en skylt på svenska att läsa där om detta.

 

Under eftermiddagen och kvällen träffade jag Valles föräldrar i deras lägenhet och sedan åkte vi iväg till Teatro dell'Opera för att kika på Valles syster i baletten Svansjön. Första gången jag var på balett i mitt liv. Jag och Valle hade egen loge inne i den vackra operan. Baletten var mer intressant än jag hade trott, även om jag hade en aning svårt att hänga med i berättelsen.

 

Idag är Valle sjuk, så vi får se vad det blir under resten av dagen.

En underbar julafton hos familjen Wåke igår. Det serverades god mat, fanns fullt med andra godsaker och människor på gott humör. Julklapparna var på det stora hela bra. Jag hade förvisso köpt en bok till pappa på Myrorna som han antagligen hade, men den kan någon annan ta, men annars var nog det mesta bra. Själv fick jag bland annat ett par jättefina lurar, några härliga vinyl-skivor och en fin t-shirt. Jag är väldigt nöjd och tacksam!

 

Vi åkte till familjen Wåke redan innan 13 igår, så det hanns inte med så mycket annat, men jag hann ialf att se "David Bowie - The last five years" innan vi åkte. Titeln talar för sig själv. Jag tror dock att jag sett den innan, för jag kände igen väldigt mycket. Det är möjligt att den gått på SVT Play förut. Men det märkliga är att den kom ut 2017, så det kan inte varit så länge sedan jag såg den isf. En annan förklaring kan vara är att jag sett delar av den tidigare, eller att någon annan dokumentär använt liknande material. Lite märkligt ändå. Angående dokumentären och David Bowie, måste jag säga att det var en bra dokumentär om en intressant person. En sådan där känsla en får ibland, att det där verkar vara en person jag skulle kunna komma bra överens med. Förvisso för sent nu...

 

Jag läste även ut Jonas Bonniers "Helikopterrånet". Jag hade ägnat stora delar av söndagen till att läsa boken, men jag gjorde slut på den först igår :-). I min mening en alldeles för lång bok som skulle ha blivit bättre med lite "isbergsteknik". Säkert bra för den som har alldeles för mycket tid, men för en annan som främst är intresserad av själva rånet, blir det istället för mycket överflödig text. Sedan trodde jag boken skulle vara mer dokumentär, men tydligen är en hel del påhittat för att ge historien ett flyt. Själva rånet är nog rätt bra beskrivet, men planeringen och vad som hände med pengarna efteråt har jag i stora delar svårt att tro beskrivs på ett sanningsenligt sätt. Är ni intresserade av rånet är det sannolikt bättre att ni kikar på SVT:s dokumentärserie om rånet eller lyssnar på P3 dokumentärs dokumentär om rånet. Boken är som sagt främst för lång och kommer sannolikt främst förvirra den som är intresserad av hur rånet gick till.

 

I förrgår blev det även att se dokumentärerna om "Det slutna sällskapet" och "Nadia - folkmordets röst". Efter att ha sett dem skulle jag verkligen vilja höra en djup intervju med Katarina Frostenson. Jag får även känslan att Nadia Murad främst används som ett verktyg och inte riktigt valt det hon gör själv.

 

Idag blir det lutfisk hos mor och far och sannolikt lite fest ikväll.

När jag tänker efter är jag nästan ledig i två veckor nu. Det hör inte till vanligheterna den här tiden på året. Även om mycket av den tiden är planerad till julfirande och resa till Rom har jag ändå ett par dagar nu som är relativt oplanerade. Det är väldigt skönt, och som jag säkert skrivit förut, bra tid för att se en dokumentär extra eller läsa ut en bok.

 

Igår hade jag förvisso lite saker jag behövde utföra, det vill säga köpa julklappar, men det gick både rätt fort och smidigt. ...och jag tycker nog det är rätt trevligt med allt folk, och det är en förhållandevis bra stämning på stan.

 

Jag hann även med att se "Skotten på Nygatan" om polisens dödsskjutning av en man på Nygatan tidigare i år. Intressant reportage utan klar vinkling. Det hade kunnat ställas några fler frågor till offrets anhöriga angående dennes egna ansvar, och även deras. Offrets sambo måste ha varit väl införstådd med att hennes sambo körde utan giltigt körkort exempelvis. Min slutsats är väl att det var "onödigt" att polisen sköt ihjäl offret, men samtidigt har jag svårt att inte tycka att offret får skylla sig själv till stor grad. Det fanns nämligen mycket tid att bara stanna och ge upp innan skotten avlossades.

 

Jag kikade även på den gamla dokumentären från 2004 "När Domus kom till stan" nu på morgonen. Jag tror att första gången jag förstod att Domus och andra varuhus påverkat våra stadskärnor markant var när jag och Bias kikade på Filip och Fredrik här i Örebro för några år sedan. Jag tror att de tog upp det i förbifarten då. Jag har sedan dess trott att Domus i Örebro var det nuvarande Krämaren, men tydligen var det Kompassen. När jag funderar nu kan jag inte minnas om Kompassen finns kvar?

 

Inga större planer för dagen, kanske gå ut och kika lite i second-hand affärer.

 

Just det, Liverpool i fyra poängs ledning över julen :-D.

Just nu är jag väldigt tagen. Jag såg nyss en video på mordet av antingen den danska eller norska tjejen i Marocko. Det är det värsta jag någonsin sett. Det är flera män som håller i och bokstavligen skär huvudet av en ung skrikande kvinna. Jag har sett många av de videos som kom ut för några år sedan där IS skär huvudet av folk, eldar upp dem, spränger eller dränker dem, men det här är något annat. Det är inte ett planerat mord för att få maximal uppärksamhet eller mord på motståndarsidans soldater, det här är mordet på en helt oskyldig kvinna. Det är inte heller en ensam galning utan flera personer som gör det för något de tror på. Det är så jävla vidrigt. Jag kan inte sluta tänka på det.

 

Jag såg även dokumentären "Islamistens söner" i veckan, inte heller det en trevlig upplevelse. Handlar om en Al Nusra-krigare som uppfostrar sina barn till galningar precis som han själv. Är det ens möjligt att bli någorlunda "normal" efter att som barn utsatts för detta? Men det mest skrämmande var nog ändå att det är vuxna män som är så galna.

Idag hade jag utredning fram till 13.00 och därefter hade vi möte gällande att vi kommer förlora våra nuvarande jobb. Det ledde till att jag missade lunchen. Apropå jobben så verkar det som att vi inte blir uppsagda utan vi kommer först att erbjudas något annat arbete i Örebro innan det blir tal om uppsägning. Skulle det inte bli något erbjudande om annat arbete blir det uppsägning och något som kallas trygghetsstiftelsen. Det senare verkar innebära en stor del av lönen under en period utan att behöva jobba. Inte helt olockande... Men sannolikt kommer jag erbjudas något annat jobb i Örebro, eller kanske i Sthlm, vem vet?

 

Tillbaka till maten. Eftersom det inte blev någon lunch idag så hängde jag med Grens och Gurra till Lily's Burger. Förvisso har jag sett stället som lite tacky när jag gått förbi förut, men väl där inne tyckte jag att det ändå hade lite charm. Maten var dock sådär. Jag beställde en rätt trist halloumi-burgare med delvis kallt innehåll. 

 

Till sist Natascha Kampusch. Under bokrean köpte jag boken "10 år i frihet" om Kampuschs liv i frihet. Jag hade dålig, om någon, koll på det här fallet innan, men verkligen inte ointressant. Mycket av boken handlar om hur diverse personer har haft olika terorier om fallet. Att det varit fler personer inblandade osv. Jag kan känna igen det där lite själv, att en gärna vill att något ska vara på ett sätt. Men ofta är det nog mer rimligt att tänka lite "Ockhams rakkniv" istället för att komplicera för mycket.

Idag kom det information om att vi ska läggas ned. Ingen mer asylprövning i Örebro. Inte helt oväntat, men något hastigt. Det är blandade känslor för mig efter beskedet. Jag vet inte riktigt vad som kommer hända med mig och jobb nu. Det ryktas om att vi kan bli omplacerade, men annars vet jag inte. Det finns någon trygghetsstiftelse, men den vet jag inte hur den fungerar. Om vi bortser från den något osäkra framtiden vet jag inte heller om jag tycker det här är bra eller dåligt? En bra spark i röven för att göra något annat, kanske någon annanstans? Jobbet är även otroligt lärorikt, men samtidigt väldigt påfrestande. Vill jag avgöra människors öden på de så ofta på många sätt "intressanta" underlagen? Jag vet inte. Någonstans vill jag hellre arbeta med något som känns och är mer rättvist. Samtidigt lär jag mig så otroligt mycket varje dag! Gahh! Som i så mycket annat är jag väldigt ambivalent. Härlig julklapp av Migrationsverket för övrigt... 

Gott att vara Liverpool-supporter i dagsläget. Vinst över Man Utd igår och serieledning. Även långt ned till plats utanför Champions League. Vågar nog inte tro att det ska räcka hela vägen, men det betyder inte att jag inte kan glädjas nu :-).

 

Trevlig helg! Städat ur Valles lägenhet och fixat med den här i Örebro. Börjar se riktigt bra ut här. Jag trivs riktigt bra här!

 

Jag har även hunnit med att hälsa på föräldrarna i helgen. Jag fick även en gammal Whitney Houston LP av mamma :-). Så den lyssnas på nu hehe. Jag är på riktigt hyggligt humör :-). Imorgon Norrköping.

Planen var att lägga mig för någon timme sedan, men jag fastnade i filmen "The Wedding Singer". I Billy Idols biografi framgick det att han varit med i den filmen. Jag vet att jag sett delar av den innan. Typ svaga minnen att den rullat på någon TV på något hostel typ. Ialf, Billy Idols biografi gjorde att jag blev inspirerad av att se filmen, och när jag väl börjat titta kunde jag inte sluta. Filmen är Inte direkt överraskande, och stundtals barnslig, men ändå så full av kärlek. Jag skulle ljuga om jag skrev att jag inte njöt av filmen :-). Jag sitter och myser nu hehe.

Mitt liv är ganska tydligt indelat i perioder. Mycket träning under tonåren, sedan kom musiken in på allvar. Inte att jag spelade själv, men att jag lade ner mycket tid på att lyssna på musik och få till en perfekt Winamp-lista. Sedan blev det en period av att se ikapp massa film jag missat tidigare. För några år sedan hamnade jag i en biografi-period. Oftast biografier om diverse musiker. I den vevan köpte jag bland annat biografin skriven av Billy Idol.

 

Billy Idol har jag inte haft någon större relation till, men han gav visst intryck under min lyssna på musik-period. Låtar som "White Wedding" "Mony Mony" och "Dancing With Myself" spelades kanske inte flitigt men ofta. Det var/är en något utskälld musikstil som alltid tilltalat mig. En dansant rockmusik. Det var även på tal att gå och se Billy på Grönan i somras, men det blev inte så för mig, vilket var synd.

 

Biografin då? Oväntat bra och ärlig. Den kan inte vara väldigt censurerad och absolut inte Metoo-kompatibel. Klart bättre än förväntat. En eventuellt egenkomponerad fördom kom på skam också. Jag var övertygad om att Billy "försvann" ett tag eftersom han hade knarkat bort sig, men så var inte fallet. Knarkade, gör han säkert fortfarande, gjorde han mycket, men det var snarare ett misslyckande med skivan "Cyberpunk" som gjorde att han försvann ett tag.

 

I övrigt blev jag nästan religiös i tisdags kväll. Att Liverpool fick vinna mot Napoli kändes överjordiskt. Nästan regisserat. Liverpool var överlägnsa Napoli, men skulle nog med rätta fått Van Dijk utvisad i första halvlek och räddningen av Alisson på slutet var galen. 

 

I övrigt har det varit lite 30-årigt krig, slavar och Danmark samt podd a la Kvartal.

 

Fredag imorgon :-).

Fortfarande ingen regering. Extremisterna i Centern verkar inte veta vad de vill, och det är väl för väl det. Då kanske vi slipper deras inflytande i både budget och regering :-).

 

En rätt bra dag förutom att jag väcktes vid fem av grannen ovanför. Det dunkade i golvet. Har aldrig hört det här förut, förrän natten mellan lördag och söndag, samt nu då. Hade varit märkligt om jag ska råka på samma problem nu igen som förut.

 

Jag roade mig igår kväll och idag bland annat genom att se filmen "Operation Finale" om Adolf Eichmann. En vad det verkar billigt producerad film, dock med bra skådisar, om gripandet av Adolf Eichmann. Som sagt inget mästerverk i filmkonst, men helt klart bra historisk underhållning.

 

Ikväll såg jag även "Kvinnan vid bron" som handlar om en kvinna som arbetar med missbrukare i Kabul. Hade jag haft kaffe, hade jag satt det i halsen, när de visade en annan kvinna som matade sitt barn med heroin för att barnet skulle hålla sig lugn. I övrigt intressant för mig genom att dokumentären är filmad vad det verkar till 100 % i Kabul.

 

Nee nu får jag gå och lägga mig och läsa i min Billy Idol-bok. Jag hade ju tänkt att läsa en bok i veckan, men jag kom bara dryga 200 sidor in i den här boken förra veckan, så jag ligger efter :-).

Igår var det lite julfest hos Lundmark. Många var där och grädde på moset var att båda bebisarna Levi och Sigrid var på plats. Sigrid nästan ständigt leende och en för mig ovanligt glad Levi :-). Grens lagade ljuvlig mat och Lund och Grens ordnade ett mycket bra quiz. Quizet hade väldigt bra spridning. Efter quizet har jag hakat upp mig på ett par minnesbrister hos mig. Bland annat spelades låten "We don't celebrate Sundays" med Hardcore Superstar. Det är en låt som jag spelade väldigt mycket på Nygatan när jag bodde där. Jag kunde dock bara koppla att det borde vara Hardcore Superstar, men det slog mig aldrig att det kunde vara just den låten. Detta trots att jag nog hört låten hundratals gånger. Det var även några frågor om filmen "Klappjakten". Den har jag sett ett par gånger för typ 20 år sedan. Ändå kunde jag inte koppla att det var den filmen. 

 

Efteråt blev det Ölhallen och Junior Brielle. Ett band jag inte lyssnat på förut, men det lät intressant. Sedan blev det en kort sväng till Art Bar innan det blev hemgång. Art Bar förefaller vara ett ställe med en stil som jag saknat i Örebro innan.

 

Dagen har utöver städ inneburit Lykke Li, Shanti Roney och Malcom Kyeyune.

 

Top of the league för Liverpool också :-).

Igår var jag på elitserie-hockey för första gången i mitt liv. Örebro-Frölunda. Det slutade 7-1 till Örebro, vilket var högst oväntat. Det var trevligt, bra och intim stämning i hallen. Att jag kom iväg på hockey berodde på att jag har en jobbarkompis med årskort vars kompisar inte alltid hänger med, så jag fick hänga med gratis. Tackar för det. Kan säkert bli någon mer gång.

 

Imorgon jobb.

Kikade på dokumentärerna om Facebooks ansvar för informationsspridning igår. Jag vill verkligen ha en diskussionsgrupp efter att ha sett sådana dokumentärer :-). Jag har nämligen svårt att bilda mig en bra egen uppfattning. 

 

Såg även Stacey Dooleys dokumentär om utnyttjade barn i Ungern. Hon är nästan äckligt medkännande i alla sina dokumentärer, men de är ändå bra. Detta var superintressant. Där uppstår alltså också en ambivalens hos mig som jag vill diskutera med någon eller några...

 

Jag saknar ofta det öppna samtalet.

Igår vann Liverpool mot Everton efter ett sent mål av Origi. Att det blev ett mål berodde främst på att Pickford i Everton-målet fick problem med en boll som damp ned på ribbans ovansida. Ett skräckscenario för alla målvakter. Det slutade med att Pickford inte lyckades få tag i bollen, och istället trillade den ned framför Origi som kunde avgöra den mycket jämna matchen i sista minuten. Klopp blev då så glad att han sprang in på planen och kramade Alisson för att sedan springa tillbaka till sin plats på bänken. Han har inget på planen att göra, så det var kul, men onödigt. Döm dock om min förvåning när diskussionen efter matchen handlade om att Klopp gjort fel eftersom målet föranleddes av en påstådd tavla av Pickford. Om det var en tavla eller inte får andra tvista om, men att det skulle vara ett problem att bli glad efter att en match avgjorts i sista minuten har jag svårt att förstå. Att håna motståndare är vidrigt, men när blev det norm att inte bli glad för ett avgörande mål eftersom det föranleddes av en udda prestation av en motståndare? Hade jag något förtroende för Jonas Olsson tidigare är det helt borta nu. Skönt med seger ialf :-).

 

I övrigt då? Fick ingen bra vibb av Kaj Linna i Värvet. Tyckte inte de två snubbarna som gjorde "A Swedish Elephant" imponerade hos Navid Modiri heller. 

 

Läst en hel del på jobbet idag och märkt att jag glömt bort en del jag tidigare läst. Repetition är grunden till all kunskap.

Valle är här och vi har spenderat rätt stor tid med att fixa i lägenheten. Riktigt trevligt! I övrigt har vi sett om filmen "Into the Wild". Jag såg den för första, och tidigare enda, gången för 10 år sedan, sedan läste jag boken i somras. Som jag påpekade i somras har jag nu en annan bild av filmens huvudperson än vad jag hade tidigare. Jag har även gått runt och trott att jag inte tyckte filmen var bra, men läser jag i bloggen om vad jag tyckte om filmen när jag såg den 2008 så verkar jag ha tyckt att filmen i sig var rätt bra. Det är något jag tror att jag brukar återkomma till, att det är läskigt det här med minnet. Jag, och säkert de flesta med mig, kan tro sig komma ihåg något på ett sätt som inte alls stämmer. Ja, ja, "Into the Wild" var väl värd att se igen, och på sätt och vis var det ju även bättre att jag inte kom ihåg så mycket sedan senaste gången, blev ju lite som att se en film för första gången :-). Otroligt fint foto för övrigt!

 

"Aniara". Jag har lyckats läsa ut Harry Martinsons "Aniara". Ett epos om ett rymdskepp ur kurs. Jag är inte van att läsa något som är skrivet på det här sättet. Eposet består nämligen av 103 sånger. Jag har dock ingen aning om hur de ska sjungas. Det verkar även vara väldigt mycket mening och olika lager i dessa sånger, vilket är överkurs för mig. Ja så mycket mer har jag inte att säga om detta. Jag lyckas ialf hyggligt med att läsa en bok i veckan :-).