Så trött, så trött...
Det har varit en intensiv helg som började med ost- och vinmässa i fredags eftermiddag/kväll. Jag har varit på den här mässan några år i rad nu, och det blir roligare och roligare för varje år med anledning av att jag personligen blir duktigare och duktigare på vin. Den här gången var det ett zinfandel-vin som överraskade positivt, samt att ölmästaren från S:t. Eriks var där, vilket var lärorikt. Jag var på mässan med lite arbetskamrater och efter mässan gick vi till O'Learys för att kika på Sveriges match mot Moldavien. Det var en väldigt lyckad kväll och det mycket beroende på att jag har väldigt bra arbetskamrater. Kvällen avslutades sedan med att jag och Lundmark gick till Harrys.
På lördagen åkte jag till Sthlm för att gå på Magnus 30-årsfest. Innan jag åkte ut till Hässelby där festen var, så tog jag en kaffe på ett kondis nära stationen, och där träffade jag Lundmarks flickvän av en slump. Sthlm är inte så stort trots allt :-).
Magnus fest var väl uppstyrd med massor av mat, alkohol och lekar, samt att det var bra folk där, även om jag inte kände så många sedan innan.
På grund av den här helgen har jag dock varit rejält trött idag, och känner mig helt orkeslös. Firade lillasysters födelsedag förut och det var segt för att jag var så himla trött och för att magkatarren gjorde sig påmind.
Är väl snart dagt att lägga sig :-).
Intressant
Ni har knappast missat att ett av Germanwings Airbus 320:s kraschade i Alperna häromdagen, men inte tusan kunde jag tro att det var en tysk pilot som medvetet kraschade planet. Wolfgang Hansson, antagligen den enda jag har respekt för hos Aftonbladet, hade dock funderingar på det här en tid innan det blev ett faktum, och det ska han ha cred för, även om han säkert snott tanken från någon annan. Hursomhelst ska det bli oerhört intressant att få mer information om den tyske piloten som verkar ha utfört detta. Han hette även Andreas, usch!
Uppdrag Granskning hade ett reportage igår om debaclet med etableringsreformen, och inte för att jag direkt gillar att försvara Ullenhag, men jag har svårt att se att det som gällde tidigare hade blivit bättre. Reportaget var lite raljerande men ändå rätt hyfsat. Att utlänningar som fått permanent uppehållstillstånd inte kan börja någon etableringsreform innan de skaffat bostad stämmer, men har bara gällt sedan 1 april förra året, vilket inte framgick av programmet. Så de utlänningar som bott flera stycken på samma adress har inte tidigare gjort det för att komma in i etableringen, utan av andra orsaker. Att det sker numera står dock utom allt rimligt tvivel. Rimligtvis bor dock inte alla dessa personer på de aktuella adresserna, utan många har antagligen rest tillbaka till sina forna hemländer, eller andra ställen där de kan uppehålla sig.
Hur vi ska lösa bostadsfrågan utan barracker är nog omöjligt, men varför journalisterna i programmet är så uppenbart emot barracker har jag svårt att förstå? Här i Örebro har vi ett stort, och gammalt, barrack-område för studenter, och det är det ingen som gnäller på.
Våldtäkter brukar ofta diskuteras bland så kallade "rasister" när det kommer upp argument för att minska på invandringen, och i den här länken får de vatten på sin kvarn;
https://meritwager.wordpress.com/2015/03/25/finland-den-harda-sanningen-om-valdtakter-karu-totuus-raiskauksista/
En undersökning från Finland som tydligen visar att invandrare är kraftigt överrepresenterade vad gäller våldtäkter. Läs och begrunda.
...och för att avsluta med något helt annat. Restaurangen Primo Ciao Ciao på Kungsholmen har goda pizzor :-).
Hemma ett tag nu...
Efter att ha spenderat några dagar i Sthlm är jag nu hemma igen, och det tänkte jag vara tills på lördag åtminstone, för då tror jag det bär av till Sthlm igen.
Skopje - Europas underligaste stad?
Jag och Tobias lyckades ta oss ned till Skopje i Makedonien genom Wizz Airs försorg, och det i det kanske mest trånga planet jag någonsin flugit med. Varken jag eller Tobias är särskilt många centimeter längre än 180 och vi fick nätt och jämnt plats med benen i planet. I övrigt även ett risigt plan en gammal Airbus 320. Wizz Air må vara billigt, men cementerar min åsikt att det är det sämsta flygbolaget som trafikerar Sverige. Till Skopje kom vi ialf, och från Alexander The Great Airport tog vi sedan en taxi för att komma till vårt hostel, Urban Hostel & Apartments. Redan vid framkomsten till hostelet visade makedonierna på sin stora gästfrihet, som jag kommer återkomma till senare i inlägget, genom att uppgradera oss till en större lägenhet än den vi hade bokat. Vi fick således en stor lägenhet med två rum och med alla faciliteter en lägenhet ska innehålla :-). Nog att hostelet var i princip tomt, men jag tycker det var mycket vänligt med uppgraderingen. Efter att vi checkat in gick vi och lade oss, för klockan hade hunnit passera 00.00 och en ny intressant dag var i antågande.
Det här betalade vi 300 kr per natt för med frukost.
2015-03-18
Efter en hygglig natts sömn, och frukost på hostelet, så var det då dags för oss att börja undersöka Skopje. Det första vi märkte var att hostelet låg lite utanför city, så det tog ungefär 10-15 minuter att gå in till själva centrum. Det låter kanske inte så mycket, men Skopje är inte så stort, så vi bodde inte i de centrala delarna.
På vår väg ner till centrala Skopje passerade vi varje gång den ortodoxa kyrkan "Church of St. Clement of Orhid", och under den första dagen besökte vi även kyrkan.
Ingen klockren bild ser jag, men kyrkan har en skön design!
...och inuti fanns en enorm kristallkrona, ikoner och väggmålningar. Förutom kristallkronan inget häpnadsväckande vad vi kunde se alltså.
Vi fortsatte sedan vår vandring mot city, och efter att bland annat passerat den svenska ambassaden, kom vi fram till "Memorial House of Mother Teresa". Moder Teresa, eller Anjezë Gonxhe Bojaxhiu som hon egentligen hette, föddes i Skopje, och detta "minneshus" över henne återfinns på samma plats där hon en gång i tiden döptes i den dåvarande kyrkan "Sacred Heart of Jesus Roman Catholic Church", vilken således inte längre finns kvar.
"The Mother Teresa Memorial House".
Det är gratis att besöka "minneshuset", och i huset finns bland annat en av slöjorna Moder Teresa brukade ha på huvudet, och diverse dokument. På övervåningen finns även vad jag skulle kalla ett bönerum. Om en inte är superintresserad av Moder Teresa så tar det ungefär 30 minuter att gå igenom huset och informationen där.
Humm, ja...
När vi kände oss klara med Moder Teresa knallade vi vidare längs samma gata för att komma till Skopjes gamla järnvägsstation där numera "Museum of the City of Skopje" återfinns. I museumet, som också det är gratis att besöka, finns lite av varje. Där finns fotoutställningar, gamla arkeologiska fynd osv, men det som är mest intressant och som största delen av museumet består av är information om jordbävningen som drabbade Skopje i juli 1963.
Jag hade ingen aning om att det skett en sådan förödande jordbävning innan jag kom till Skopje.
Ingången till museumet, och klockan har stannat på 17.17, om det är autentiskt vet jag dock inte, men byggnaden är som ni ser förstörd och det är på grund av jordbävningen. Järnvägsstationen behövde således flytta, och nuförtiden finns det inte ens några järnvägsspår kvar här, så det är svårt att första att byggnaden en gång var en järnvägsstation.
Nu var det dags för oss att vandra bort till "Old Bazaar", vilket är det största marknadsområdet på Balkan om en räknar bort Istanbul. På vägen dit knallade vi förbi många av Skopjes landmärken, och det finns det många av numera... Av någon anledning, som väldigt få av Skopje-borna förstår, så bestämde regeringen i Makedonien 2010 att Skopje skulle få ett mer klassiskt utseende 2014. I och med detta så har det byggts otaliga statyer och monument, samt hus i barock-stil, och det hela har kostat en helvetes massa pengar enligt Skopje-borna. Lagom populärt i ett väldigt fattigt land, och för en utomstående är det helt oförståeligt. Det är en sak att restaurera gamla byggnader, men att bygga nya byggnader som ska se gamla ut blir en aning konstigt... Projektet skulle vara klart 2014, och det mesta är säkert klart, men det byggs överallt i Skopje, så hela stadskärnan är för tillfället inte speciellt mysig, för det pågår byggen överallt.
"Macedonia Square", en stor byggarbetsplats för tillfället. Alexander den Store på Bucephalus i mitten.
Stenbron, som nog är Skopjes mest kända landmärke, och som inte är byggd under de senaste 5 åren, som mycket av det i för- och bakgrunden. Bron är antagligen byggd på 1400-talet, och den går över floden Vardar som flyter genom Skopje.
Fake, fake, fake!!! Det nybygggda arkeologiska museumet och "Skopje Art Bridge". Är det ens vackert, passar det in?
Philip II av Makedonien måste också ha ett monument... Bilden är tagen nära ingången till "Old Bazaar" med stenbron i ryggen.
Efter den här rätt intensiva starten på dagen var vi hungriga och vi blev invinkade på en liten restuarang i "Old Bazaar", dock är inkastare ovanligt och som turist blir en sällan störd av försäljare och dylikt i Skopje. Det enda egentliga "störningsmomentet" i Skopje, är precis som i Sverige tiggare, även om det är många fler tiggare i Sverige.
Vi hade blivit rekommenderade att äta "Sharska-burger" som är kött med ost inuti och tydligen traditionellt i Makedonien, och det var det vi beställde, och det var myycket gott! Till det drack vi det mest kända makedonska ölet Skopsko. Jag tyckte skopsko-ölen var helt ok, medan Bias ansåg att han allt hade druckit godare öl :-).
Till maten beställde vi in varsin sallad, samt drack kaffe efteråt, och det blev billiggare än 75 kr var när notan kom. Jag klagar inte!
Mätta och belåtna gick vi runt en stund i "Old Bazaar", och det roligaste var nog när jag frågade efter vägen till bazaaren, och fick ett frågetecken till svar. I min värld var "Old Bazaar" nämligen en saluhall eller liknande, men så var det inte riktigt här, utan snarare en hel stadsdel :-).
Att knalla runt i "Old Bazaar" såg ungefär ut så här, små butiker överallt som sålde allt möjligt. ...och för att ungefärligt citera Bias "jag är inte så fascinerad av sådana här ställen, för de säljer ju bara skit", och jag måste säga att det var en rätt bra sammanfattning :-).
Vandringen gick sedan vidare till "Skopje Fortress" eller "Kale Fortress" som överblickar Skopje från en kulle. Vid ingången till fortet stod det en guide, och vi betalde honom ungefär 100 sek för att han skulle berätta lite om fortet, och det gjorde han.. Han var som en radioapparat utan pauser, vilket gjorde att det var rätt svårt att hänga med på vad han faktiskt berättade om. Han pratade om mynt, vikingar och lik de hittat under utgrävningarna av fortet. Fortet i sig hade tagit mycket stryk av jordbävningar och annat, så mycket av det som syns idag är väldigt restaurerat.
Kale Fortress med både Skopje och Millennium-korset i bakgrunden på Vodno-berget.
Samma fort, men i en mer överblickande bild :-).
Nu kände vi att vi hade kulturat klart för dagen, och hade för avsikt att ta oss tillbaka till hostelet. Dock hamnade vi inte helt rätt och när vi stod och trasslade med kartorna kom en lokal fröken fram vid namn Ivana och hjälpte oss. Hon tyckte även att vi skulle gå till ett närligggande café och hälsa på hennes kompisar, vilket vi även gjorde. Det blev ytterligare öl för oss, och mycket prat om livet i Makedonien. Det märks verkligen att makedonierna generellt är intressserade av turister, och tycker det är kul med besök i deras land.
Med hjäp av Ivana hittade vi sedan tillbaka till hostelet, och där stannade vi ett par timmar, men Ivana ville visa oss lite mer av staden, och ta med oss till någon bar. Sagt och gjort så hamnade vi senare på den irländska puben St. Patrick, och Ivana tog även med ett par kompisar dit. Det var rätt trevligt, men när Ivana började prata om att hennes kompis blivit bisexuell började hennes två manliga kompisar uttrycka i Sverige väldigt konservativa värderingar som att det är stor skillnad på att vara lesbisk och bög, samt att de absolut inte skulle kunna fortsätta umgås med en gammal vän om denne skulle komma ut som homosexuell. Jag och Tobias satt mest med tappade hakor och fascinerades över uttalandena. Detta synsätt är tydligen väldigt vanligt bland män från Makedonien, och något som kvinnorna i Makedonien verkar störa sig på. I övrigt hade de inte så mycket för albaner, eftersom de själva var makedonier, och det verkar också vara ett återkommande inslag i landet, problem mellan etniska albaner och etniska makedonier alltså.
Ivana, Simjan och Aleksander.
En helt ok kväll trots allt, och när det var dags att avrunda så skjutsade Simjan hem oss i sin bil, vilket var mycket vänligt, och sedan var det pang bom i säng!
2015-03-19
Denna dag var inte lika mångfacetterad som dagen innan, men en mycket bra dag. Vi hade bestämt oss för att åka till Matka Canyon. Matka Canyon är Treska-floden som flyter genom ett bergslanskap någon mil utanför Skopje. Det har även byggts flera dammar i floden, vilket gjort att sjöar uppstått. Området är väldigt vackert.
Vi tog bussen dit, och efter att under första dagen inte sett till en enda turist var det flera turister på bussen och i kanjonen, varav ett flertal faktiskt var svenskar.
Jag och Tobias hade inte läst på så mycket om Matka Canyon, så vi började gå på en stig som gick längs floden, och hade väl tänkt att den borde ta slut någonstans, men efter att ha gått i ca 90 minuter gav vi upp och gick tillbaka. Vi var inte de enda som knallade iväg, och ett annat par svenskar som vi pratade med hade gått 30 minuter till innan de vänt :-). En väldigt vacker promenad var det dock.
Trilla inte ned, det kan sluta olyckligt!
Vädret var inte klockrent, men det var vackert ändå.
När vi bestämt oss för att vända och sedan kommit tillbaka till startplatsen var vi väldigt hungriga, och vid startplatsen, som är nere vid en damm, så finns det en restaurang där vi käkade tillsammans med några göteborskor vi träffat på vägen tillbaka.
För mig blev det forell som odlats i floden.
Vi hade fått information på hostelet om att det skulle gå att åka till en grotta med båt, och när vi ätit klart lyckades vi hitta en person som för en rätt billig penning kunde köra oss med båt till den aktuella grottan.
Vår guide och båt-chaufför. Vi frågade aldrig vad han hette, men han var etnisk alban och var mycket trevlig och hjälpsam, vilket jag återkommer till senare.
Efter en 20 minuters båtresa kom vi fram till grottan.
Inuti grottan som är helt naturlig och där det på sommaren bor mycket fladdermöss. Vi såg några fladdermöss även nu, men det var bara ett fåtal.
Precis utanför den här grottan i floden finns det tydligen en underjordisk grotta som är väldigt lång, och om jag förstod det rätt är den kanske världens längsta. Dykare har tydligen inte lyckats ta sig längst in än.
Sedan åkte vi tillbaka till resturangen för att ta en öl och invänta bussen tillbaka.
Dammen där själva vandringen i kanjonen startar.
På något sätt lyckades vi missa bussen, antagligen för att det var längre från restaurangen till busshållsplatsen än vad vi tänkt, och i mitt huvud var det den sista bussen hem, vilket nog inte var helt sant, utan det gick nog en buss efter ett par timmar igen. Hursomhelst bestämde vi oss för att börja gå tillbaka mot Skopje för att försöka hitta någon taxi eller dylikt. Vi stötte på en alkis som försökte hjälpa oss, men det gick så där, trots att han pratade tyska :-). Vi fortsatte istället, och efter några minuter stannade en bil, vi hade inte gjort lift-tecken, och vem var i bilen, jo killen som guidade oss och körde oss till grottan :-). Vi fick hoppa in i bilen, och sedan kördes vi ner till närmsta by varifrån vi kunde ta en buss tillbaka till Skopje. Det är gästfrihet! Nere i byn fick vi även hjälp av en alban-italienare som visade oss vilken buss vi skulle ta, och vars kompisar inte verkade ha sett en skandinav i verkligheten, för de verkade mycket fascinerade av oss :-).
Kvällen gav inte så mycket, vi hade tänkt att möta upp Ivana och hennes kompisar igen, vilket vi även gjorde, men vi missuppfattade mötesplatsen, och när vi väl fått fatt på varandra hade jag och Bias redan beställt in öl, och det fanns ingen plats för de andra där vi satt, så de gick till ett annat ställe. Vi var rätt trötta efter en lång dag så vi gjorde inte mer med kvällen, utan gick tillbaka till hostelet för att sova.
2015-03-20
Det första stoppet för oss blev ett par kilometer utanför Skopje vid akvedukten i Skopje, vilken är en av de absolut mest välbevarade akvedukterna på Balkan, och nästan 400 meter av akvedukten finns kvar än idag. Varför och när den byggdes är dock lite omtvistat. Akvedukten är inte heller något större turistmål, utan när vi var där var vi där helt ensamma, och det är även helt gratis att beskåda och klättra på akvedukten. Det senare kanske inte är så smart, men svårt att motstå :-). Jag blev väl straffad av gud eller någon för denna eventuella missgärning, för jag upptäckte senare att en av mina skor hade gått sönder
Akvedukten i Skopje!
När vi kände oss klara med akvedukten åkte vi vidare tlll Vodno-berget med Millennium-korset för att kika på Skopje ovanifrån. För att komma upp dit kan en åka linbana och det gjorde vi.
Trots att det var en solig dag och rätt skönt nere i Skopje var det riktigt blåsigt och kyligt uppe på berget, vilket förtog upplevelsen en smula, för en ville bara ner därifrån :-).
Millennium-korset. Kan tänka mig att även detta inte ses med så blida ögon av många i Makedonien med anledning av att en stor del av befolkningen i landet är muslimer.
Utsikt!
Skopje i bakgrunden, och riktigt blåsigt och kyligt.
I linbanan ner pratade vi med nåra etniska albaner och frågade dem lite om hur utelivet är i Skopje. De sa att de var lite trötta på det, och menade även att det inte fanns så många albanska ställen att gå till längre. Är det ett måste att gå till albanska ställen bara för att en är etnisk alban? Troligtvis inte, men poängen i detta uttalande är något som de flesta inte förstår.
Taxin väntade på oss under hela tiden vi spenderade på toppen, och när vi kom ner igen bad vi om att få bli körda till en traditionell resturang vilket vi även blev. Vi råkade beställa lite för mycket mat, men det mesta gick ned trots allt. Det var en mycket bra och billig restaurang som jag dock har lite svårt att tyda namnet på, trots att jag har en bild på loggan.
Sedan blev det en rätt lång promenad för att komma tillbaka till hostelet, och väl där blev det en välbehövlig power-nap för under kvällen skulle vi på bar-crawl.
Bar-crawlen startade på stenbron och kostade knappt en 100-lapp och då ingick en del alkohol. Den arrangerades av några lokala förmågor, vilka var mycket trevliga och sympatiska. Av oss deltagare var det folk från England, USA, Turkiet och ett gäng makedonier. De flesta var runt 25-35 år vilket gjorde det hela ännu bättre, eftersom det inte blev så omoget. Vi slussades runt till tre olika barer, där två hade riktigt bra live-musik, och en nattklubb (Midnight), som dock inte var så värst, men barerna var riktigt bra. Det kan ha varit den bästa "crawlen" jag varit på under mina resor, med anledning av att den var så genuin, och inte bara ett försök att få alla så fulla som möjligt.
Det var ett nöje att bevittna hur kul alla hade. Alkohol kan göra underverk i rätt sammanhang.
Vid 3-4 på natten var vi sedan tillbaka på hostelet efter att ha haft en mycket bra kväll, och på vägen hem stannat till på ett nattöppet konditori :-).
2015-03-21
Denna dag innebar inte så mycket mer än att åka tillbaka till Sverige. En taxi-chaufför körde oss till flyplatsen, och på vägen dit fick vi åter igen höra en av dessa berättelser om hur allt var bättre under kommunismen, och att det mesta var skit nuförtiden. Jag skulle vilja säga att det bästa med Makedonien är att folk har riktiga problem att ta hand om, vilket gör att folk framstår som smartare, och inte så himla ytliga.
Flygresan hem var sedan lika dryg som den var ned, och nu var planet helt fullt, vilket gjorde det ännu segare.
Skopje! Jag kommer gärna tillbaka, ditt folk imponerar i stort på mig!
På väg till Skopje!
Nu sitter jag och Bias på Skavsta för att snart gå på planet som ska ta oss till Skopje i Makedonien, spännande!
Igår hade jag och chefen föreläsning för personal på BB och barn på USÖ, mycket roligt, och det hela gick bra.
Tidigare idag var jag i Norrköping för att få handledning i mitt framtida arbete som utbildare i "klarspråk" för nyanställda inom Migrationsverket. Ett himla flängande är det :-).
En tur till Linus i Gävle
Om jag inte missminner mig så flyttade Linus till Gävle i slutet av sommaren för att arbeta som lärare där. Ett konstigt val kan tyckas, men ämnes-kombinationer osv spelade in :-). Vi har länge pratat om att jag skulle komma dit och hälsa på någon gång och nu tidigare i veckan frågade Linus mig när det skulle passa, och jag ansåg att det skulle passa nu direkt i helgen, så sagt och gjort jag åkte dit. Med anledning av att jag sålt min bil fick jag låna föräldrarnas lilla Clio, och den rullade på bra både dit och hem.
I start-position, och skägget börjar ta sig ;-).
Resan till Gävle fortlöpte utan större intermezzon, förutom att jag lyckades köra fel, trots GPS, så att det blev en liten tur inne i Heby. Det mest fascinerande med resan dit var att det i stora delar mellan Sala och Gävle var körfälts-separerad väg, trots att det inte var någon trafik alls, och att Södra Dalälven som jag körde över var rikigt stor!!!
Väl framme hos Linus så gick vi omgående ut för en kort promenad i solskenet i de centrala delarna av Gävle. Det jag reflekterade över var att det fanns en hel del gamla fina hus i Gävle.
Typ det större torget i Gävle utanför Gallerian Nian.
Vi käkade lite sushi här i krokarna, och gick sedan förbi där bocken brukar stå i juletider, och senaste julen sägs det att bocken klarade sig från att bli nedbränd.
Tillbaka hos Linus lagade Linus välsmakande mat, och sedan blev det lite öl, Melodifestivalen osv. Även en kollega till Linus dök upp. När vi var fulla och glada gick vi ut i Gävle-natten och hamnade på Harrys. Harrys i Gävle var ungefär som i Örebro, Finlands-färja, med massa olika sorters människor :-).
Nu idag när jag åkte hem så hade jag bestämt att jag skulle tanka på ett ställe precis utanför Gävle, men GPS:n valde en annan väg tillbaka från Gävle än den hade gjort för att åka till Gävle, så jag blev lite lurad och hamnade med typ tom tank på E4:an söderut. Det är inte bara att vända på en motorväg, och det kändes som att jag hade åkt i mil på ångorna när jag såg en avfart till Älvkarleby :-). Jag svängde av och fick åka någon mil till för att komma fram till den lilla orten för att tanka. Inte direkt en genväg, men jag fick tag i bensin, efter att ha rådfrågat lokalbefolkningen, och även se kraftverket där, och det torrlagda vattenfallet, lite ballt ändå :-).
Jag åkte även förbi det underliga "Dragon Gate" på vägen hem. En kina-anläggning mitt ute i ingenstans, underligt så det förslår :-).
Väl hemma såg jag klart filmen "Amistad".
Linus, tack för gästrfiheten!
Nee nu drar jag till Gävle en sväng!
Nu bär det av till Gävle för att träffa Linus en sväng! Ha det gött Andy! För att härma Glenn Hysén, läste ut hans biografi i veckan, och överraskande roande bok :-).
Just nu mår jag bra, just nu är jag stark!
Just nu känns magen bra, men den har varit halvdålig i veckan. Jag har någon slags magkatarr som kommer och går, och har så gjort i många år. Nu är det lite dåligt igen, och det gör att jag inte kan sova ordentligt, samt får för mig att oroa mig ibland. Vad det beror på är svårt att säga, men kaffe, te, fibrer osv är bidragande orsaker. Ibland blir det bara bra som nu, och då hoppas jag varje gång att det ska vara typ över, och oftast blir jag besviken, men jag lever på hoppet :-).
Annars har jag sett "Open Your Eyes", en annan av Alejandro Amenabars filmer, som "Vanilla Sky" är en remake av. En rätt svårförstelig film, men bra :-).
Så även det andra omdebatterade...
Nu ikväll kunde Veckans Brott visa nya filmer från händelsen på Centralstationen i Malmö då ett par unga marockaner blev omhändertagna av vakter och polis. Dessa filmer visar vad som händer innan de mobil-filmer som kommit ut tidigare. Hur media inte lyckats få tag i de här filmerna förrän nu kan ju diskuteras, men SVT ska ha en eloge för att de visar detta nya material på bästa sändningstid och sedan även vågar låta Leif GW ge sin åsikt om det. Jag blev nästan lite imponerad :-). ...och ja, jag har iofs svårt att se att någon av er som läser den här bloggen tycker något annat, men hursomhelst, de nya filmerna visar att inget direkt konstigt hände. Ett ingripande efter alla konstens regler.
Varför ingen annan tidning rapporterat om detta nu ikväll är dock en gåta...
Det är nästan irriterande att ha "rätt" hela tiden ;-).
Från det ena till det andra...
Det var tydligen ingen anlagd brand i moskén i Esklistuna, utan antagligen en fritös som tog eld eller liknande. Inte speciellt överraskande dessvärre, vilket jag påpekat förut. ...och detta är inget försök till att hävda att kyrkor och moskéer aldrig brinner i Sverige, men media måste försöka att åtminstone ta reda på liiite fakta innan de basunerar ut det ena med det tredje, och alla PK-politiker borde också tänka till ibland.
"The Remains of the Day" - Ett kostymdrama regisserat av James Ivory och som har sina stunder, men inte en film där det händer så där väldigt mycket...
...!!!
Söndag igen, så en liten statusuppdatering är på sin plats.
I fredags kväll såg jag till att se klart "Breaking Bad". Serien har blivit tokhyllad och är i mitt tycke bra, även om jag tyckte den var som bäst i början när det var lite mer svart humor (säger en svart humor?). Senare päglades serien mycket av ett ständigt gnabbandes mellan seriens huvudkaraktärer Walt och Jessie, vilket stundtals blev lite drygt. Jag hade även föredragit att Walt fortsatt vara en någorlunda trevlig snubbe serien igenom, men på slutet ändrades hans personlighet rätt snabbt, och han blev mer av en psykopat. Summa summarum, så instämmer jag inte helt i hylliningskören, men anser ändå serien vara sevärd.
Lördagskvällen ägnades åt middag med Nisse och Bias på Wobbler, för att sedan gå vidare till Stora Örebro för ett par öl. En lugn och trevlig kväll.
Jag har även läst klart boken "Jakten på Kapten Klänning" som handlar om polisens jakt på sexköparen och våldtäktsmannen Göran Lindberg. Boken har fått en del kritik för hur den är skriven, men personligen gillar jag att den är enkelt skriven, och inte svävar ut för mycket i onödiga detaljer om omgivningar osv. Däremot innehåller boken en del om författarens, Jonas Trolle, privatliv, som inte hör hemma i boken enligt min mening. Inte för att försöka försvara Göran Lindbergs handlingar, de verkar i mycket vara förjävliga, men en slås ändå av feministiska tankegångar i boken, vilket överraskar när det är en man som skrivit boken. Det hela får dock sin förklaring i efterordet där det framkommer att både Maria Sveland och Katarina Wennstam har varit involverade i skrivandet av boken. En bok väl värd att läsa, men som uppenbart har sina brister.
Jag har även nästan läst ut Kristian Gidlunds sista blogginlägg, och det är ingen "rolig" läsning, grabben hade det inte lätt på slutet. Mycket intressant, men att texterna generellt är väldigt utlämnande osv håller jag nog inte helt med om.
Snurrigt!
Min mobiltelefon sjunger på sista versen, så inatt hade den stängt av sig vilket gjorde att jag inte vaknade av larmet. En timme sen till jobbet blev kontentan. Ingen katastrof iofs, och rätt skönt att vara pigg på jobbet som omväxling :-). Funderar dock på om ändringen i morgon-rutinen snurrade till det för mig, för senare under dagen glömde jag mina skor på gymmet, vilket jag aldrig gjort förut!? Jag knallade därifrån i mina inneskor, och kom på det halvvägs hem, så det var bara att vända tillbaka :-).
Enligt Aftonbladet är det väldigt förkastligt att flera kommuner kan erbjuda personal som inte är muslimer inom hemtjänsten om önskemål finns. Undrar varför de frågade om just det, varför frågade de inte om kristna, kommunister eller något annat? Hade svaret blivit annorlunda? Rent spontant tycker jag att det är helt rimligt att en person som behöver hjälp ska kunna välja vem som kommer och hjälper, om det finns möjlighet. Å andra sidan är väl risken att om kommuner börjar ge efter för önskemål kan situationen bli ohållbar till slut. Hursomhelst, ser jag till mig själv, så skulle jag helst inte bli hjälpt av personer med några som helst synliga religiösa symboler eller nazister, kommunister osv (människor som öppet visar att de är exkluderande går fetbort). Så det må vara problematiskt, men på intet sätt underligt.
Läste även att en person blivit mördad av Al Qaida Jemen, och hävdat att han blivit värvad av svensk underrättelsetjänst eller liknande för att göra det lite svårare för nyss nämnda grupp. Vi kom ju inte direkt längre ifrån ett terrordåd i Sverige nu, men huruvida den här personen var värvad av någon svensk organisation bör nog undersökas lite mer innan det fastslås.
"What Lies Beneath" - Inte den bästa film jag sett, även om den hade sina stunder i sin första del.
Helgen över, igen...
Åter igen har en helg passerat, och med den träning, fotboll och alkohol...
Igår bjöd Lundmark på pulled pork, och innan dess hade vi druckit shots när det plingade under "Tipslördag". Per hade ordnat till någon slags tabasco-shot, som var helt ok, och med lagom mycket alkohol i, dock plingar det rätt ofta så det hann bli några shottar innan fotbollen var slut. Lite dragna redan vid 18.00 således...
Efter maten hade Lundmark ordnat med ett årtals-quiz, och årtal är jag rätt dålig på, så det rörde mig inte så mycket att mitt lag (jag och Gurra) inte vann, även om vi faktiskt listade ut rätt årtal på alla frågor förutom på den sista där vi missade på ett år. En fadäs, eller irritation, var att jag inte kunde årtalet för när Tjeckoslovakien delades. 1993 var det, och tanken är att jag ska komma ihåg det från och med nu :-).
Nästa tävling gjorde mig dock lite irriterad, och inte på grund av vissa fadäser i upplägget, utan snarare på att mitt lag inte vann. Tävlingen handlade om att gissa flaggor, och jag tror att jag och Gurra bara fick rätt på 4 av 10, och då har jag för inte så länge sedan försökt lära mig alla "erkända" nationers flaggor. En del av bekymren berordde på att Lundmark valt Costa Ricas flagga med ett emblem på, vilken inte alltid används, och Perus flagga utan emblem på, vilka jag aldrig sett förut. Sedan var det Senegals flagga istället för Kameruns, vilket är svårt, för de är väldigt lika. De riktiga misstagen i reglerna var dock Gibraltars och Puerto Ricos flaggor, där det iofs uttalades vid Gibraltar-flaggan, att det kanske inte var ett "riktigt" land, men det är inte Puerto Rico heller. Sedan hade jag och Gurra fel på Luxemburg och Uzbekistan, vilket bara är pinsamt. Summa summarum, idag har jag laddat ner lite appar och pluggat i soffan, så nu borde jag kunna i princip alla länders flaggor, är några stycken som är väldigt lika, eller enkla att de blir svåra att komma ihåg, typ Tchads flagga (ser likadan ut som Rumäniens) och Malis exempelvis. Tänker inte förlora fler flagg-quiz!!!
Sedan blev det Harrys, och där träffade jag Nisse och Bias, kul, kul, men i övrigt var det väl så där.
Annars har jag lagat lasagne och kikat på fotboll och skidor idag. Liverpool van mot Man City, oh yeah!!!
