För minnen och grunda analyser i stunden

Filmen Fight Cub har tagits upp i min närhet flera gånger nyligen. Bias nämnde filmen när vi pratade om The Pixies under Way Out West (Where Is My Mind spelas under eftertexterna) och i helgen så gick vi hos Robert igenom IMDB:s topplista, och där någonstans var Fight Club med. Jag måste ha sett den för första och tidigare enda gången när den kom ut under 1999. Jag har för mig att jag då tyckte att den var bra, men samtidigt var det väl något en skulle tycka... Nu när jag såg om den ikväll tyckte jag den var riktigt bra, men jag kan inte påstå att jag kom ihåg särskilt mycket. Mitt minne säger mig att jag såg filmen på mitt pojkrum när jag såg den för första gången, och då säkert med kompisar, så inte så konstigt om jag inte var allt för fokuserad då. Det minnet är dock högst osäkert. 

 

Igår tittade jag åter igen på dokumentären "Frihet Bakom Galler" och även dess uppföljare "Systrar Bakom Galler". Den senare är ett typexempel på vad jag ständigt brottas med på mitt arbete och det är inte lätt att veta hur det ligger till... 

 

4-0 till Liverpool mot Arsenal igår och Keita klar idag, även om han kommer först nästa sommar. Intressant dock!

Igår beställde jag en vinyl-spelare från ett företag i Storbritannien för att få ned priset lite. Blir spännande att se om den kommer fram... ...och för att ha något att provspela om/när spelaren kommer så var jag i dag på Banana Moon och införskaffade mig "The Final Countdown" LP:n. Sedan när jag kom hem beställde jag även Erasures debutalbum "Wonderland". Jag tror inte jag kommer införskaffa så väldigt många LP-skivor, men jag gillar grejen.

 

Igår var jag och Valentina och käkade på Khan Khazana på norr här i Örebro. Indiskt och nepalesiskt vilket märktes när servitören inte kunde svenska och gick runt med en tröja med en nepalesisk flagga på. Jag funderade en aning på om han hade alla tillstånd i ordning, men kände att det inte var ändamålsenligt att fråga :-). Det var mycket att välja på och maten var alldeles utmärkt. Något som dock var både charmigt och störande var att de konstant lyckades blanda ihop våra beställningar med ett annat bord. Naan-brödet blev fel och huvudrätten blev fel, men det löste sig efter att vi sade till... 

 

Nu ska jag iväg till Robert en sväng.

Nu har jag suttit i soffan försjunken både i soffan och i mina egna tankar i ungefär 30 minuter. Det är väldigt skönt att inte göra någonting ibland, bara vara. Det får inte bli för länge men under en stund är det oerhört givande. Jag kan ibland underhålla mig själv genom att tänka på någon händelse i mitt liv och se vad jag kommer ihåg från det. Nu satt jag inte och tänkte på någon direkt händelse utan på hur mycket stressen över att lära sig om saker och hänga med i allt som händer påverkar måendet. Allt är ju så lätttillgängligt nu (blev det tre t:n nu?), och det finns därmed så mycket att lära sig och hänga med i. Det här är inget nytt utan något som diskuterats flitigt, men jag har nog inte reflekterat kring det så mycket förut. Jag tänker att det är något med åldern, att medvetenheten kommer med åldern, men samtidigt känner jag att det borde vara tvärtom, att en borde bry sig mindre med åldern. 

 

Ja, och så gick Liverpool till Champions League också :-D.

Det är märkligt hur förnuft och känsla sällan går hand i hand. Eftersom jobbet blivit lite av en följetång här så tycker jag att det är ett bra exempel. Det är rätt ofta något från jobbet helt plötsligt hoppar in i mitt huvud och gör att jag har svårt att koncentrera mig på något annat. Varje gång tänker jag att det är väldigt onödigt att tänka på det just nu, och oftast är det en oro över att något kan bli dåligt, utan att det nödvändigtvis behöver bli så. Sedan kan det försvinna ifrån huvudet och jag kommer knappt ihåg vad det var som jag oroade mig över innan... Det är både störande och märkligt och vad är det rationella med att oroa sig över något som bara kanske kommer hända? Att jag kom att tänka på det nu beror på att jag var ockuperad av sådana tankar i söndags utan att ha dem vare sig under andra delar av helgen eller idag.

Av någon anledning finns det platser, händelser med mera som har en stor plats i ens liv utan att en egentligen har en koppling dit/till dem. För mig, och jag kan tänka mig även för många andra, är Titanic-katastrofen en sådan. Jag kan inte säga när jag hörde talas om Titanic för första gången, det har liksom alltid funnits där. Om jag minns rätt så fanns/finns det ett brädspel som heter Titanic som jag som väldigt liten såg när jag var med mina föräldrar till Konsum i Hallsberg och handlade. Där fanns det en leksakshylla, och där tror jag att jag såg det där brädspelet med ett sjunkande TItanic på framsidan. Det kan vara där jag först kom i kontakt med Titanic, men omöjligt att veta.

 

Jag har även alltid kopplat ihop Titanics förlisning med min farmor, eftersom hon föddes samma år som Titanic sjönk, 1912. Det har kanske också gjort det lite mer speciellt eftersom farmor betydde väldigt mycket för mig som barn.

 

Att jag skriver om Titanic nu är för att jag ganska nyss kom hem från Titanic-utställningen som finns här i Örebro just nu, och jag blev så himla berörd. Det var så himla bra! Jag trodde inte det skulle vara hälften så bra! Stundtals var det nästan pinsamt eftersom jag hade svårt att hålla tillbaka tårarna. I sak går utställningen ut på att en lyssnar på en audioguide i ca 90 minuter medan en går runt och ser bilder på folk som var med på Titanic samt en massa föremål som har koppling till Titanic.

Nu har det hänt igen, och den här gången i Barcelona och Cambrils. Att det skulle ske i Barcelona var väntat och något jag diskuterat med vänner och bekanta många gånger. Går en runt i de många gånger ganska olustiga kvarteren runt Las Ramblas så märker en varför. Inte för att terroristerna behöver vara från Barcelona, men det är inte som att gå runt i Kiev direkt, för att dra en fånig, men fullt förståelig liknelse.

 

Det jobbiga är att jag blir så arg över dessa terrordåd, och det är jobbigt att vara arg samt att jag har svårt för att folk omkring mig inte verkar bry sig. Samtidigt är det jobbigt att rikta ilskan. Vad ska jag rikta den emot? De som utförde terrordådet? Islam? Islamiska Staten? USA:s invasion av Irak och Afghanistan? Imperialismen? Unga män? Korkade och naiva kvinnor? Det skulle vara så mycket enklare om det var som i Star Wars eller något, där det är mer tydligt vilka som är onda. 

 

Vad skulle hända nu om Trump hade sagt att det inte bara beror på islam detta? Om han skulle mena att det kan bero på flera anledningar...

Jag tycker jag mest går runt och surar och gnäller på jobbet nu, till och med mer än vanligt. Men samtidigt är det ett mycket märkligt arbete jag har... Antar att det är någon slags blues efter Way Out West som jag tyckte var riktigt trevligt, och att jag inte riktigt har något att se fram emot, främst en låång höst. 

 

Liverpool vann igår, det var ju bra.

I söndags och igår, på min lediga flex-dag, kollade jag igenom Oliver Stones "The Putin Interviews" på SVT Play som fått en del ris i svensk media. Att intervjuerna risats beror på att det inte ställs så många kritiska frågor till Putin av Stone. Så är kanske även fallet, men det gör också att Putin får möjlighet att berätta om sin syn på Rysslands politik utan att behöva gå i försvar, vilket jag tyckte var hela behållningen med intervjuerna. Putin är uppenbart avslappnad, skojfrisk och visar även upp en del historie-kunskap. Det är tydligt att Putin inte är helt förberedd på alla frågor och intervjuerna sker på så konstiga ställen som i en bil och i en hockey-arena. Putin är också rätt gubbig i sina skämt om homosexuella, men samtidigt visar det att han är väldigt avspänd. 

 

Det är svårt för någon som inte kan alla detaljer om kriserna i Georgien, Ukraina och Rysslands inblandning i Syrien att veta om det Putin säger stämmer, och det gör det säkert inte alltid, men när gör det det när en politiker uttalar sig?

 

Apropå om det som sägs i dokumentären är sant eller inte!? Vad är skillnaden nu mot förr när det gäller information. Det framstår som att det är mer "fake news" nu än tidigare, men är det så? Rimligtvis borde det vara så, eftersom det finns mer tillgänglig information om allt, men det betyder ju inte att den information som fanns förr var mer sann, ellerhur?

Jag, Bias och Robert har varit på Way Out West.

 

Rubriken är inspirerad av Robert. Han tycker att tredagars-besöket till Way Out West har varit en hälsoresa :-). Jag kan nog delvis hålla med eftersom vi inte druckit några kopiösa mängder alkohol. Det vi har druckit totalt under tre dagar är nog ungefär det vi brukar dricka under en ganska blöt utekväll.

 

I övrigt har det varit en mycket bra helg och festival.

 

I torsdags tog vi genom SJ:s försorg oss ned till Göteborg och vi anlände innan 15.00. Vi tog sedan en promenad till Gothia Towers där vi hade bokat hotell. Under promenaden stannade vi till och inmundigade lite förhållandevis god sushi. Gothia Towers visade sig vara ett alldeles utmärkt hotell. Det enda negativa var väl att Roberts extrasäng var något kort, men annars var allt toppen. Bra rum, läge och frukost.

 

Sedan blev det 6:ans spårvagn bort till Slottsskogen och Way Out West. Mitt första besök till Way Out West för övrigt och förväntningarna var blandade!

Om dryga 20 minuter går tåget till Göteborg och festivalen Way Out West. Första gången jag åker dit och tydligen biljettrekord i år. Det brukar vara alldeles för mycket folk annars, så jag tror inte biljettrekordet är något att hurra för. Jag vet inte riktigt vad jag kommer att se, men skönt med lite semester från ett jobb där rätt ofta inbillad kompetens leder till förakt mot andra. Smärtsamt att se.

 

Nee nu ska jag packa ned datorn och försöka glömma problemen i världen och på jobbet för en stund :-).

I juli förra året satt jag uppe halva natten och kikade på hur kuppförsöket i Turkiet skulle gå, och då var jag rädd. Alltså rädd på riktigt, att det här kan bli riktigt jävla dåligt. Tänk er ett krig i ett land med 80 miljoner invånare intill knuten till ett Europa som redan nu skakar i fogarna på grund av migration. Det gick ju någorlunda ialf, och den katastrofen sköts upp ett tag åtminstone. En sak om det, när jag föddes hade Turkiet typ 46 miljoner invånare, och det finns inget som tyder på att den befolkningstillväxten planar ut. Turkiet är inte heller ensamt om det... Nu, i och med kriget i Syrien, är jag förvånad över att det inte är mer debatt om detta problem. Förstår inte folk att varenda konflikt som sker i världen bara blir värre med allt folk? Jag har skrivit om det förut, men är fortfarande lika förvånad att ingen verkar bry sig.

 

Det jag är rädd för nu är tonläget mellan USA och Nordkorea, men kanske främst för att Nordkorea verkar ha kärnvapen, vilket jag varit lyckligt ovetandes om förut. 

 

Något annat jag funderat kring senaste dagarna är om det kommer bli någon rejäl granskning av ansvariga för ensamkommande-bluffen? Alltså att ensamkommande genom åren sagt sig vara yngre än vad de är och därmed fått bättre boenden och större möjlighet till uppehållstillstånd i Sverige. Nu är det ju äntligen bevisat, trots att alla vetat om det i många år, att majoriteten som uppgett sig vara under 18 år i själva verket är över 18 år. Jag har egentligen inget emot det humanistiska i det hela, men borde det inte vara rättvist och bättre om pengarna hade fördelats direkt i bistånd istället eller på kvotflyktingar? 

Det var en seg söndag och som jag förstår det var även många andra sega :-). Det förefaller även som att tillställningen föll i god jord, vilket känns bra.

 

Igår såg jag den rätt gamla dokumentären "Food Matters" som är något svår att förstå vad meningen med är. Antagligen är det propaganda för företag som vill sälja vitaminer av olika slag, men det blandas in raw food och allt möjligt annat också samt mycket självklarheter. Jag blir rätt trött på sådana dokumentärer, den är lite som "Cowspiracy", så fattar ni nog ungefär vad jag menar. 

 

Jag läste precis ut Joakim Palmkvists bok om Peter Mangs, och den var till skillnad från Mattias Gardells propagandaliknande bok på samma ämne bra. 

 

Jobb imorgon men sedan är jag ledig i fem dagar då jag bland annat ska på Way Out West för första gången. Skönt med lite ledighet och kul med Way Out West.

Igår hade jag födelsedagsfest och hade hyrt Harrys översta våning för ändamålet. Det var dryga 35 gäster och mat, quiz och musik. Jag tror både maten och quizet föll någorlunda i smaken. Det blev till och med så att det var två lag som slutade delad etta i quizet. Det är viktigt att det inte blir för lätt för något lag, så jag är glad att det blev jämnt.

 

När maten var uppäten och quizet klart var det dags för dansgolv där jag hade komponerat låtlistan. Vid den tiden var även vemsomhelst välkommen. Jag tyckte det blev bra med musiken. Det skulle dock ha varit lite mer folk på dansgolvet för att det skulle vara optimalt, men jag hade himla kul och säkert några andra också :-). Någon gång mitt i festen bjöd Amir mig på en rejäl jäger-shot och det tog. För annars drack jag inte så mycket, men när jag kom hem behövde jag spy...

 

Jag är nöjd och väldigt tacksam att ni som var där kom!

Igår hade jag lönesamtal. Jag har aldrig riktigt förstått vad tanken med dessa samtal är!? Det brukar liksom bara vara en genomgång om vad en gör bra och mindre bra, men aldrig något riktigt samtal om lönen. Jag fick ialf veta att jag skulle få lite mer lön, men inte hur mycket :-). Att inte få någon löneökning, ialf på Migrationsverket, innebär att en är kass, så att jag kommer få lite högre lön är bara normalt. Hursomhelst så skulle jag kunna producera mer beslut, och det håller jag väl med om, men oftast är det inte mitt fel att det går långsamt. Främst beror det på att jobbet är svårt, att jag inte vill ta enkla vägar och att det jag ska bedöma många gånger håller dålig kvalité. En kul paradox är att jag har mycket flex-tid, vilket inte passar bra ihop med den låga produktionen, men det finns ju en anledning till långa dagar :-D. Typ att hinna få något gjort... Men på det stora hela var jag nöjd med samtalet, det kom liksom inte fram något oväntat, utan gick nog snarare bättre än vad jag förväntat mig.

 

Idag är sista dagen för mig som 34 åring. Snart är jag halvvägs till 70... Jag får försöka summera mitt 34:e år här någon dag.