Amalfikusten
Men vi börjar med Fregene. I förrgår eftermiddag tog vi nämligen bilen från Rom till havet och Fregene. En resa på ungefär 30 minuter. Det är något helt annat än Rom. Fregene är verkligen lugn och hav. Där trängs en stor strand med solstolar, pooler och restauranger. Överraskande för mig, nu är det förvisso inte Rom, men väldigt nära, och när jag tänker på Rom tänker jag inte på strandhäng, men det finnns faktiskt bara någon halvimme bort.
Nu var det dock Amalfikusten som är fokus för detta inlägg. Vi tog tåget från Rom till Neapel igår förmiddag. Neapel hann vi inte se så mycket av, men det jag såg i området kring centralstationen såg rätt tråkigt ut, men det finns nog andra mer roliga delar. Vi hyrde bara en bil och lämnade Neapel omgående för att ta oss till Amalfikusten. Amalfikusten hade jag bara hört talas om innan och hade ingen som heslt uppfattning om vad det innebar. Nu har jag dock förstått tjusningen. Det är en kustremsa med brutal natur. Det är höga berg beklädda med hus och grönska som sluttar ner i havet. Där bergen möter havet finns det på sina håll små stränder och samhällen. På det går det även att färdas på en krokig väg som går längs kusten, men nästan alltid rätt långt upp från vattenlinjen sett, vilket ger en otrolig utsikt hela tiden. Det är helt enkelt otroligt vackert.
Vi har besökt samhällen som Positano, Amalfi, Ravello, Atrani och Cetara och åkt igenom en mängd andra. Att gå runt i de här små samhällena känns overkligt. Förutom att det många gånger bjuds på otrolig utsikt går en ofta i trånga gränder och tunnlar vilket gör att en inte riktigt förstår var en kommer någonstans. Det är riktigt mysigt. Maten har också hittills varit mycket bra. På den vackra men trånga vägen som går mellan samhällena är det dock rätt mycket trafik vilket gör att det är lite otäckt att köra. Det är även svårt att stanna på olika platser för att njuta av utsikten.
Jag ska försöka skriva lite mer imorgon och förhoppningsvis kunna bjuda på några bilder.
Kommentarer
Trackback
