För minnen och grunda analyser i stunden

Jag har några gånger genom åren skrivit om Thomas Quick/Sture Bergwall. Att det blivit så beror delvis på Nils, min utbildning och min något infantila inställning till behandling av psykologiska problem. Att jag nu åter tar upp ämnet är för att jag under de senaste dagarna läst "Bara jag vet vem jag är", en självbiografi av Sture Bergwall. Det blir den tredje boken jag läser om Thomas Quick/Sture Bergwall. Vad ska en säga? Han är inte guds bästa barn, men någon mördare är han sannolikt inte. 

 

Men om vi bortser från huruvida han är skyldig eller inte, är det som jag påpekat tidigare, terapin, men kanske främst self confirmation bias som är det intressanta. Jag tror inte att Margit Norell, eller de på Säter, var medvetna om att de sannolikt endast skapade minnen istället för att återskapa minnen. De var sannolikt så insnöade på sin teori om att återskapa minnen att de inte såg allt som inte stämde. Det måste även ha varit svårt för dem att värja sig när de hade med en person att göra som erkände och berättade om massa ohyggliga gärningar och som även bekräftades av domstol. När allt blir som en själv vill och alla springer åt samma håll är det svårt att se brett. Det måste även vara otroligt jobbigt att tänka om, eller erkänna, att en gått helt fel väg under många många år.

 

Till sist, kan vi människor lära oss att föra en vettig diskussion om svåra, men ibland även kanske självklara frågor, utan att falla in i personangrepp och moraliskt rätt och fel? Jag tror att de flesta ser på sig själva som öppna människor som kan prata om allt, men hur ofta sker det i praktiken? Det här diskuteras överallt numera, och blir kanske något bättre, men allt som oftast faller vi tillbaka i "gamla" beteenden där vi tenderar att döma varandra istället för att lyssna på varandra. Varför är det jobbigt att tycka olika?

 

Nu på väg till Göteborg med ett gladare sinne än sent igår kväll.