För minnen och grunda analyser i stunden

Det må hända att jag har lite fel i detaljerna här, men det spelar mindre roll, och det är kanske inte världens mest revolutionerande spaning, men det är "kul". Centerpartiet har internt röstat för att förbjuda omskärelse av pojkar. Alltså att alla pojkar ska få möjlighet att bestämma själva om de vill bli stympade eller inte på grund av religiös övertygelse. 

 

Det är nästan svårt att förstå att det Centerpartiet röstat för är kontroversiellt, men det är ännu svårare att förstå att omskärelse av pojkar sker helt lagligt i Sverige idag. Det senare oavsett om ett förbud inte skulle göra någon större skillnad eller om det finns vissa medicinska fördelar med borttagen förhud. Det måste väl ändå tydligt strida mot de så kallade mänskliga rättigheterna. Att det här inte varit en större fråga tidigare blir jag nästan konspiratorisk av att tänka på.

 

Det komiska är inte övergreppen mot alla dessa pojkar, för det är allt annat än komiskt, utan snarare hur svårt det blir för många politiker, och även för vissa högermuppar som allt som oftast har svårt för det mesta som har med de grupper som främst omskär sina pojkar. De som ofta är rätt säkra på sina åsikter får helt plötsligt svårt att veta vilket ben de ska stå på.

 

Personligen har jag som synes svårt för att det är ok att stympa människor utan medgivande, men samtidigt vet jag inte om det är värt att börja prata om det här nu...

Det har varit en lärorik vecka genom nya infallsvinklar från ett par poddar jag lyssnat på.

 

Den ena var P3 Dystopias "Överbefolkning - Är vi för många". Jag tror det var i somras som det slog mig att enda möjligheten att verkligen rädda planeten från överexploatering eller total kollaps är att göra något åt antalet människor. Jag var inte inspirerad av någon incel-terrorist, utan det kom till mig från kunskap om hur många nya människor som tillkommer denna planet varje år och några artiklar från ett par dagstidningar. Min tanke var att jag tror att det blir svårt för oss männisor att sluta leva som vi vant oss vid, och att enda lösningen därmed är att vi blir färre så att vår påverkan på jorden inte blir lika stor. Jag har diskuterat det med rätt många människor sedan dess, och problemen som kommit fram är bland annat hur det skulle gå till, alltså att kontrollera att människor inte föder så många barn som de vill, och hur det skulle bli med ekonomin. Efter att ha lyssnat på P3 Dystopia blev jag dock ännu mer dyster eftersom de diskuterade hur lång tid det skulle ta för en människominskande politik att ge någon effekt. Det blev lite av en "ja just ja-upplevelse". De som lever nu, lever ju rätt länge... Om det ändå skulle ta typ 100 år innan en egentlig minskning av människor skulle starta, är det kanske redan ändå för sent? Speciellt med tanke på att de allra flesta får det bättre, och därmed skitar ned mer, under tiden.

 

Minskning av antalet människror på jorden är nog ändå avgörande, men sannolikt inte det som allra främst måste vara fokus nu. Det känns som tekninska lösningar i det kortare perspektivet är ännu viktigare. ...och vem vet, med ekonomisk framväxt och mer urbanisering kanske befolkningsexplosionen stagnerar. Jag hoppas FN har rätt där. Det är inte upplevelsen från mitt arbete, men på det stora hela måste jag väl tro på FN.

 

Det andra var Ola Sandstigs reportage i Filter om apatiska asylsökande barn som tvingades fejka. Det är lite av en känsla av att det äntligen är någon som tittar på det här från en annan infallsvinkel. Gellert Tamas såg ju till att fullständigt rasera diskussionen för 10-15 år sedan. Apatiska barn har fortsatt dyka upp, men det har inte fått någon uppmärksamhet. Detta trots att det alltid verkar ha funnits vård där de apatiska barnen många gånger blivit friska, bara de skiljts från sina föräldrar. Jag undrar vad det finns för uppföljning på dessa barn? Sanningen är oftast inte ensidig, men jag hoppas verkligen att det här blir aktuellt igen, och jag hoppas verkligen inte det slutar i en uppdagad vårdskandal.

 

I övrigt såg jag Dokument Utifrån om Aung San Suu Kyi. Jag ska inte utveckla det mer än att det var tragikomiskt att det i Burmas konstitution framgick (kanske gör fortfarande) att Aung San Suu Kyi inte får bli president. Det kom ju förvisso Aung San Suu Kyi runt, men ändå :-).

Ja det är dags för mig att lära mig det här nu. Vi äter säkert zucchini på veckobasis, men ändå kan jag inte differentiera mellan en zucchini och en aubergine. Jag har sannolikt även frågat Valle om detta en massa gånger också, men jag verkar inte orka kunna ta in svaret. Att jag blev irriterad på detta nu var för att jag nyss åkte ut på en fråga i Primetime om vad som är ett annat namn för zucchini, och jag hade fel. Jag valde aubergine och inte squash. Jag hoppas att jag genom att skriva detta inlägg kan lära mig vad som är vad.

Cantina, sicken restaurang! Jag, Rob, Acke och Valle tog en öl på O'Learys i lördags kväll. Eftersom vi var lite hungriga bestämde vi oss för att gå och äta, och jag tror det var Acke som föreslog restaurangen Cantina. Han trodde att det kanske var italienare som ägde restaurangen. Väl där upptäcke jag att det var en riktigt trevlig restaurang och som ägdes av italienare. Även stora delar av personalen var från Italien. När de förstod att Valle var italienska blev de väldigt intresserade, och till och med kocken var ute och pratade med henne :-). I övrigt var både atmosfären och maten riktigt bra :-).

 

Liverpool trummar på i Premier League. Seger borta mot Chelsea nu. Inte snyggt, men kändes ändå rätt tryggt.

 

Jag råkade av misstag se om dokumentären "Myten om Atlantis". Rätt fascinerande att myten kan ha sin grund i ett vulkanutbrott på Santorini och den minoiska kulturens senare fall.

 

"Det antika Roms hemligheter" såg jag också, men den var inte lika bra.

Igår drog jag och Valle iväg till Gripsholms slott. Att vi åkte dit berodde främst på att slottet dykt upp i diverse poddar och dokumentärer som jag lyssnat på och sett om vasakungarna osv. För att göra flera långa historier korta så har både Erik XIV och Johan III varit fängslade på slottet. Gustaf III har även han hängt en del på Gripsholm slott, fast då utan att vara fängslad :-).

 

Vi gick en guidad tur som vi betalade 160 kronor för, vilket var ovanligt dyrt i jämförelse med exempelvis Örebro slott eller Varnhems klosterkyrka, men samtidigt fullt överkomligt. Guidningen var intressant och höll väl på någon knapp timme. Höjdpunkterna var Gustaf III:s teater och alla porträtt som finns i slottet och som en sett i diverse böcker och dokumentärer. Kul att få se dem i verkligheten.

 

Guidning är inte heller ett måste, utan det går bra att bara köpa inträde och sedan spatsera runt själv i slottet om en vill. Rätt mycket av slottet som är öppet för allmänheten också.

 

Förutom att det var väldigt höstlikt väder var det ett mycket trevligt besök. ...och tack till Juliana och Erik som lånade ut bilen till oss.

 

I övrigt passade jag på att visa Glanshammar och mormor och morfars gamla hus för Valle. Hon verkar så här i efterhand vara mer begeistrad i Glanshammar än i Gripsholms slott :-).

Ja vad ska vi göra mot åldersrabatten gällande straff? Utan att ha läst på undrar jag om åldersrabatten verkligen är rimlig? Jag kommer från psykologi-sidan och har, när det begav sig, läst en del om att konsekvenstänket inte är fullt utvecklat förrän en bit upp i 20-årsåldern, men jag har svårt att känna igen det i mig själv, och hur dåligt är egentligen konsekvenstänket hos en 19-åring? Är proportionerna idag rimliga mellan straffrabbaten och det utvecklade konsekvenstänket? Det har säkert någon undersökt, men jag är ur egen erfarenhet tveksam.

 

Justin Trudeau i blackface i veckan :-). Det är svårt att hålla fasaden ibland.

 

Fucking jävla kuk Åmål! Efter att vi sett serien "Gösta" tvingade jag igår Valle att se "Fucking Åmål". Det var nog över 20 år sedan jag såg den, och den var lika bra nu som jag mindes den. Undrar hur den påverkat människor i min ålder? Eventuellt att homosexualitet blivit mer accepterat än annars? Fast jag vet inte, jag kan inte minnas att det någonsin varit direkt kontroversiellt under min uppväxt. Ovanligt, absolut, men inte så mycket mer. Men det är ju en sak att stå vid sidan av och se människor komma ut och en annan att göra det själv.

 

Dokumentären "En sjukt stor våg" handlade verkligen om en sjukt stor våg :-).

Jag och Valle har sett klart serien "Gösta" nu, och den blev bara bättre och bättre. Från början var den främst lite skämskudde-jobbig, men efter hand blev serien en väldigt spännande kombination av humor och seriösa inslag. Även en hel del vågad monolog/dialog. Hatten av som en säger.

 

Dian Fossey, hon kände jag nog inte till tidigare. Hon var tydligen en smått galen kvinna som spenderade stora delar av sitt liv med bergsgorillor i Rwanda. Till slut mördades hon av någon, oklart vem, även om det verkar ha funnits en hel del bevis. Att jag skriver om Dian Fossey beror så klart på att jag sett "Mordet på gorillornas drottning". Inte superbra, men intressant historia på många sätt.

 

För den som vill se något som är ovanligt i dagens TV kan ni se "Konsten att städa". Det är en dokumentär om en tant i typ Kopparberg som lever, eller levde, ett stillsamt liv med städning. Den är nog intressant för alla de som behöver hjälp med att uppskatta nuet. Den är även intressant med alla långa klipp där det inte händer just någonting.

 

"Andra Världskriget Börjar" talar för sig själv. Intressant för mig genom allt från Gdansk, mycket jag kände igen från när jag, Bias och Robert besökte staden för några år sedan.

Ric Ocasek är död, och det säger säkert inte er just någonting, och det var väl lite samma för mig, men bandet The Cars där han var medlem har haft viss betydelse i mitt liv. Den 14 februari 2009 skrev jag bland annat så här i bloggen:

 

"The Cars är dagens band och några tips på låtar kommer här: Tonight she comes, You might think, Magic. Som jag brukar säga, lyssna och njut :-)."

 

 

 

 

Stina Oscarson var främst klok enligt min uppfattning i fredagsintervjun med henne. Allra främst för att hon menade att det är svårt att samtala med många eftersom de knyter ihop sina åsikter med sin identitet. Så när deras åsikter ifrågasätts, ifrågasätts hela deras identitet, vilket blir problematiskt. Jag tror förvisso vi alla har problem med detta, men jag tänker att det blir ännu värre för dem som ser sig som något specifikt, typ nazist, feminist osv. För oss mer vanliga, eller numera kanske normbrytande, ambivalenta personer är det nog lättare att ta in andras åsikter utan att helt vända taggarna utåt. Både Stina och Jesper (intervjuaren) såg det dock som illa att intervjua exempelvis någon som förnekar förintelsen, vilket jag inte tycker. Jag vill ju veta varför de har den uppfattning som de har.

 

När jag fyllde år fick jag boken "Sapiens", en bok jag velat läsa i flera år. Idag har jag läst ut den. Den innehåller också mycket klokt. Jag undrar om det tidigare gått mig förbi att det eventuellt är en aning märkligt att Amerika inte nämns i Bibeln, men jag vet förvisso inte huruvida Bibeln lägger någon större vikt på geografiska platser överhuvudtaget? Intressant sak också att det eventuellt blev skillnad för vetenskapen när människan kom på att hon inte visste allt. Alltså i religionerna är typ allt förklarat i texterna, och därmed är annat och nytt ointressant, men när vi började tänka bort det uppstod en större upptäckarglädje.

 

Det har diskuterats om att Moderaterna vill att Systembolaget ska vara öppet på söndagar. Det ska medföra mer våld och annat dåligt enligt forskningen. Känns som en rätt stor no-brainer. Men om vi nu har problem med det, varför är då Systembolaget öppet på typ lördagar osv? Det blir bara fånigt. Ja visst det kanske blir lite mer våld osv, men låt folk få handla alkohol om de vill. Sverige kommer inte gå under på grund av det.

 

Det har även blivit hätskt eftersom Sölveborg inte vill flagga med Pride-flaggan. Det är väl upp till dem? Jag har inte helt förstått varför den flaggan blivit så populär. Har den approprierats för allas inkludering? ...och är det isf sant att alla får vara med i gemenskapen? Är inte FN-flaggan lämpligare med tanke på fred och mänskliga rättigheter?

Filmen "All Roads Lead to Rome" var inte den bästa jag och Valle sett. En på många sätt helt meningslös romantisk komedi. Nästan överraskande stereotypisk, eller ska jag säga rasistisk för att vara modern? Även konstiga och jobbiga karaktärer. Med det sagt så är filmen ändå lite gullig med viss mysfaktor. Att något så dåligt ändå kan vara lite bra blir till viss del jobbigt i huvudet.

 

Igår var det musikquiz på Stora Örebro med några jobbarkompisar. Vi kom tvåa, någon enstaka poäng efter vinnarna. Rätt bra ändå, men jag tror att vi fick en rätt snäll rättning.

 

P3 Dokumentär "Terrorsyskonen och IS", mycket intressant, men jag vill ändå ha mer frågor och bakgrund. Det är så mycket av intresse.

 

Serien "Historiska hemligheter", så välproducerat. Ofta om spännande reliker jag inte vet mycket om, nu senast den heliga Graal, men tidigare även bland annat om Ödets spjut.

Jag känner mig seg. Antar att det beror på dagens tveksamma lunch på Bastard Burger. Förvisso gott, men sannolikt energilöst.

 

Kul grej igår. Jag lyssnade på Historiepodden och ett avsnitt om anarkism. Började därmed tänka på en tidigare arbetskamrat, och då mötte jag honom på väg till jobbet. Hade jag varit "magiskt" lagd hade jag attribuerat det till lagen om attraktion :-). Ett kul möte hursomhelst.

 

Valle ville se Uppdrag Gransknings "Nagelfixarna" för ett par dagar sedan. Att vietnameser betalar pengar för att få arbete och uppehållstillstånd i Sverige. Att köpa arbetstillstånd i Sverige var inget nytt, men att det var så i den branchen visste jag inte. Om en bortser från eventuellt utnyttjade människor, så undrar jag om inte just de här jobben ändå är bra för de svenska stadsfinanserna?

 

"Salvinis Italien" såg jag igår. Ja jag vet inte, men jag undrar främst vad som kommer hända med Italien och Lega nu när migrantströmmarna till Italien lär dra igång igen? En viss oro infinner sig.

 

"Det kinesiska experimentet" var intressnat och fick mig att förstå varför Robert alltid säger att Kina är långt före alla andra när det kommer till betallösningar osv. Småeggande med sociala poäng, men samtidigt som gjort för korruption?

 

Ann Linde istället för Margot Wallström. På en väldigt dåligt underbyggd analys så tror och hoppas jag att det kommer bli mer verklighetsförankring än idelism och känsla.

 

Bra börs, men det har inte smittat av sig på humöret nu ikväll. Åter igen, jag skyller på den dåliga lunchen :-). 

Igår var jag, Valle, Erik, Lisa och Saga och såg Muse i Oslo. Att det blev så berodde på att de senare tre hade köpt biljetter till konserten, och skulle åka bil dit, vilket gjorde det enkelt för mig och Valle att bara hänga på. Det passade extra bra eftersom jag och Valle hade lösa planer på att se Muse någonstan i norra Europa tidigare i år, vilket inte helt överraskande aldrig blev av.

 

Vi åkte efter 13 igår och var hemma mellan 3-4 inatt, så idag är vi lite slöa. Jag känner mig typ jet-laggad.

 

Eftersom vi åkte på den tidiga eftermiddagen hade vi ätit hemma och stannde därmed inte på vägen till Oslo. Vi tänkte sedan att vi skulle äta något inne på arenan, Telenor Arena, innan konserten. Det var på pappret en vettig idé, eftersom vi var rätt tidiga, men när vi väl gått in upptäckte vi att det inte serverades någon form av mat, endast öl och olika sorters snacks serverades. Vi fick då fylla oss med popcorn, choklad och chips innan konserten, vilket förutom dess dåliga näringsinnehåll, även var väldigt dyrt. Det var överraskande dåligt! Utöver brist på mat var det även antingen lilte för kallt eller lite för varmt inne på arenan. Det kändes inte som att det fanns någon klimatanläggning på arenan. Dåligt betyg till Telenor Arena således.

 

När väl Muse gick på var vi därmed kanske inte i bästa slag, men där blev det iallf bättre. Ljudet var bra och det var inte så väldigt mycket folk på konserten, vilket gjorde att jag och Valentina fick väldigt bra platser utan att direkt behöva trängas några meter framför scenen. Konserten var sedan, överraskande för mig, ett riktigt spektakel. Det var skärmar, lasrar, massa folk och stora robotar på scen. Det var mycket av show så att säga, vilket jag, trots att ha bevittnat mängder av konserter, inte sett av den här magnituden förut. Hela konserten baserades sig på någon form av berättelse, som förvisso jag inte förstod så mycket av, men bombastiskt var det. Annars gjorde inte Muse mycket väsen av sig, det var exempelvis inga mellansnack. Jag tror att de spelade alla hits, men jag saknade "Panic station", vilken jag förvisso inte trodde skulle spelas, men ändå :-).

 

Muse är väl inget band jag har någon större relation till. Låten "Time is running out" har jag tyckt bra om, medan jag främst tyckt deras andra låtar varit helt ok, men som inte gett mig allt för mycket. Jag har dock alltid gillat variationen i deras musik. Det har väl också gjort att jag inte lyssnat in mig på dem i någon större utsträckning.

 

Med det ovanstående i åtanke tycker jag att det var en mycket väl genomförd konsert, med utifrån min synvinkel lite för bombastiska inslag. Kul att se, men inget jag kommer åka till typ Oslo igen för att se.

Jag kände för en rubrik med tre "saker" som jag inte tror har haft någon gemensam nämnare förut, men nu får de det :-).

 

Live at Heart har börjat i Örebro och det stora dragplåstret (?) Lolita Pop gjorde en spelning igår på Frimis. Min relation till bandet är väl inte enorm, men låtarna "Hey Winner" och "Tarzan on a Red Big Scooter" har spelats, om inte flitigt, så ialf relativt ofta av mig. Speciellt den första, det är ett mästerverk. Jag hade därmed tänkt att gå och se dem igår, men det verkade som att det kunde bli fullt, om än inte slutsålt eftersom de med Live at Heart-band kunde gå dit och komma in om det fanns plats. Denna osäkerhet gjorde att jag hoppade det hela. Säkert dumt, men men... Jag gick och såg dokumentären "Diego Maradona" på bio istället. Det var jag och två snubbar med Maradona-tröjor i salongen :-). Filmen dokumenterade främst Maradonas tid i Napoli. Hur han där festade med kokain, skaffade en son utanför äktenskapet och hade nära kontakt med Camorran. På den mer ljusare sidan handlade även en stor del av filmen om hans succéer. Även hans "dubbla" personlighet avhandlades, den osäkra Diego och den diviga och störiga Maradona. För mig blev det några "ja just" upplevelser. Mycket jag hade hört om Maradona innan, men som jag hade glömt bort. Jag hade hoppats på lite mer om Maradonas barndom, men det var nog inte tanken med filmen. Ingen dokumentär som sticker ut ur mängden, men absolut värd att se.

 

De senaste dagarna har jag även sett serien "Donald Trump: Vägen till Makten". Det är en dokumentärserie som går igenom hela Trumps liv, och den sticker ut, väldigt intressant och för mig lärorik. Eventuellt blir den lite spekulativt ensidig på slutet, men i huvudsak upplevde jag serien som väldigt mångsidig. Jag lärde mig bland annat att det var en stor grej, tror det var under sjuttiotalet, att familjen Trump hade diskriminerat svarta gällande lägenhetskontrakt, men även att Donald Trump anlitade en kvinna för att leda bygget av Trump Tower i New York. Även hur Donald Trump lyckats ta sig ur rejäl ekonomisk knipa var intressant. Mycket annat var väl gammal "skåpmat", men jag känner att jag fick en nyanserad bild av Donald Trump.

Se den dokumentären. Den är mycket fascinerande. Att vara kidnappad i öknen i nästan sex år, det är svårt att ta in. När Johan berättar sin historia upplever jag den också som väldigt ärlig, den är skrämmande, men framstår verkligen inte som överdriven. Väldigt lågmält berättande. Att jag ens hamnar i de här tankebanorna beror på mitt tidigare jobb. Hursomhelst var det något av det intressantaste jag sett på ett tag.

 

En helt annan sak... Det var tjafs nere vid vägen utanför lägenheten idag. Det verkade vara någon form av relationsdrama. En tjej försökte förklara något för en kille som ibland skrek högt på tjejen. Framför dem satt en annan kille i en bil. Märkligt och otäckt. Inte för att jag tror att det fanns någon anledning att lägga sig i, men ingen, mig inkluderad, verkade våga göra det heller. Jag tror att jag överdriver faran, men förr var jag kanske rädd för att få stryk, men nu känns det som att jag skulle kunna bli skjuten om jag skulle lägga mig i något sådant.

Vädret visar sig inte från sin bästa sida idag, även om det är varmt.

 

Jag tycker att det kommit många bra dokumentärer den senaste tiden om relativt nya händelser. Den senaste jag sett är "Undergångssekten: Massakern i Waco". Det är lite som jag skrev igår, en händelse som satt vissa spår i mig som barn. Namnet David Koresh har jag känt till "hela livet", och den här händelsen har kanske påverkat mig till att ha svårigheter med religion. Fantastiskt intressant dokumentär där bland annat medlemmar från sekten intervjuas, vilket jag inte sett förut. Det är otäckt att se hur övertygade medlemmarna är i sin tro. Det är en sådan smal verklighetsuppfattning att jag tror det är svårt att förstå för någon som är van att tänka bredare.

 

Jag och Valle har även sett "Sanningen om fett" och "Sanningen om vardagsmotion". Den förra kändes något spekulativ medan den senare snarare repeterade sådant jag sett förut, exempelvis att snabb intensiv motion kan vara väldigt bra.

 

Jag har även läst ut Eckhart Tolles "En ny värld". Jag gillar tankarna om egot, att det är egot som talar och att en ska försöka komma bort från det, och tankarna kring att inte sätta stora mål, utan att istället försöka må bra i stunden. Stundtals tyckte jag försvisso att det var en del mumbo jumbo som kanske lovar mer än vad som är rimligt, och eventuellt stjälper vissa mer än vad det hjälper dem,