För minnen och grunda analyser i stunden

Igår kväll såg jag dokumentären "Framgångssagan Arnold Schwarzenegger". Han är ju en rätt kul person som verkligen kommit från typ ingenstans genom en brokig väg till absoluta toppen. Är inte många kroppsbyggare som blir guvernörer. Den historien är spännande, men det var ändå en hel del jag störde mig på genom dokumentären. Mycket handlade om att hans kropp gjort honom känd och att det sedan präglat Hollywood till någon form av sundhetsideal, och att alla kända manliga skådisar ser ut ungefär som Arnold. Det är väl inte riktigt så... Många är vältränade, men knappast så extremt anabolastinna som Arnold i sin heyday. Det ifrågasattes inte en enda gång genom dokumentären att Arnold eventuellt skulle kunnat ha petat i sig en ryssfemma eller två genom åren. Det blev rätt patetiskt. Det var mer att eftersom Arnold är så målmedveten har han lyckats bli så här. Tillåt mig delvis tvivla... Men som jag skrev i början, ändå en rätt intressant livsberättelse.

 

Under helgen såg jag "Gambias kvinnliga sexturister". Det kanske inte var så intressant och nytt i sig, men ändå på något sätt humoristiskt i all sin tragik. Det är någon form av humor i att tanterna inte alltid förstår att de blir lurade, eller gör de det, men inte låtsas om det? Att det är en lite mer invecklad prostitution? Vi har ju liknande fenomen i Sverige fast med andra grupper. På det sättet är det nog ändå rätt intressant...

 

"Ungern mot Europa" var däremot intressant. Speciellt hur Orban tydligen utnyttjar EU-pengar till att vänner och släktingar ska kunna vinna upphandlingar och därmed bli väldigt rika. Det var nytt för mig. Det var ju verkligen ingen pro-Orban dokumentär, men ändå, utifrån vad jag känner till sedan tidigare är den nog rätt objektiv.

 

Till sist såg jag "Nazisternas bekännelser", men det var inte mycket som fastnade där. Några gubbar som varit nazister som pratade lite, varav vissa fortfarande var nazister långt upp i åren. Jo en sak var intressant, att det var en del muslimer inom SS, fast de fick inga högre poster av vad jag förstod.

Igår kväll fick jag välja film och jag valde filmen "Snowpiercer" som handlar om en värld som blivit så kall att de enda människor som överlevt har gjort det genom att de kommit med på ett tåg som är ett eget eko-system. Det låter lite snurrigt, och det var det också. Jag hade hoppats på att filmen skulle vara lite mer existentiell gällande grundtemat, men så var inte riktigt fallet. Filmen var mer av en fastastisk visuell upplevelse med tvära kast mellan våld och annat. En väldigt okonventionell film.

 

Det är samma regissör som regisserat "Snowpiercer" som regisserat "Parasit". Det överraskade mig lite, och det är där jag kommer till fördomaran, jag trodde "Parasit" var regisserad av en mer lokal koreansk regissör, men han var tydligen rätt känd redan innan "Parasit". Så åter igen har jag upptäckt mina fördomar, och det är alltlid lite irriterande. Att jag ibland tror att något bara är på ett sätt, utan att ta reda på hur det verkligen är.

 

Nu kom jag nog ifrån temat lite :-). Men hursomhelst "Snowpiercer" var en fantastisk visuell upplevelse och annorlunda, men jag skulle gärna fått lite mer info om själva grundtemat.

Nu ska det vara klart, den 19 april 2021 byter jag jobb till ett jobb i Sthlm. Någon form av flytt lär det bli så småningom. Är det någon som kan ordna en 2:a i Sthlm eller större är jag intresserad.

 

I övrigt tänkte jag göra reklam för att LekOutlet.se har fått in mycket nygammalt LEGO. Det har även tillkommit lite andra leksaker, men främst LEGO.

Igår såg vi den, ja vad ska man kalla det, omtalade kanske, dokumentären "Seaspiracy" på Netflix. Den handlar om fiskeindustrin och att det är dumt att äta fisk.

 

Jag har egentligen inte särskilt mycket att säga emot det som framkommer i dokumentären, att dagens fiske skadar en himla massa och att det är bättre att äta något annat än fisk. Det är samtidigt inget nytt under solen, men visst det kan alltid vara bra med en påminnelse.

 

Men efter att ha sett "Seaspiracy" är jag mer irriterad än upplyst. Det var ungefär som efter att jag hade sett "Cowspiracy", att det känns som att jag blivit utsatt för propaganda, även om huvudbudskapen i båda dokumentärerna är rimliga. "Cowspiracy" blev rätt kritiserad eftersom det töjdes fritt gällande faktan i den, vilket gjorde att jag främst tappade förtroende för hela veganrörelsen. Det blir lite likadant med "Seaspiracy", även om den sannolikt håller sig något bättre till fakta.

 

Stora delar av dokumentären är i korta klipp, och med korta delar av sannolikt rätt långa intervjuer med diverse folk. Det är även en hel del "att det här pratar vi inte om", vilket inte alls stämmer överens med min världsbild, exempelvis det om plast från fiskeindustrin i haven. Mycket av fotot är även ackompanjerat till sorglig musik för att tittaren verkligen ska känna att dödande av valar är dumt.

 

Efter att ha sett "Seaspiracy" har jag främst en form av kognitiv dissonans i huvudet, jag lärde mig typ inget (eventuellt borsett från att delfiner dödas i Japan för att det ska kunna fiskas mer tonfisk, om det nu är sant), har en känsla av att dokumentären är tiltad åt/för vego-industrin, men samtidigt är jag i princip redan frälst gällande det som framkommer. Det tråkiga är bara att jag snarare får agg mot vegoindustrin på grund av dokumentärens framställning.

 

Om ni vill läsa en recension av någon som kan uttrycka sig bättre rekommenderar jag den här: https://www.nytimes.com/2021/03/24/movies/seaspiracy-review.html

Idag var det bombhot på jobbet, inte mot oss, men tydligen mot något annat i vår byggnad. Det var tydligen inte så seriöst, men det var lite poliser i byggnaden och i krokarna. Det blåstes dock av efter några timmar.

 

Idag skrev jag även på papper, så nu kommer jag väl inte undan...

 

...men det var ju inte det jag tänkte skriva om, men det kändes ändå viktigt.

 

Igår såg vi filmen "What Women Want", en romantisk komedi från 2000 som jag hade sett förut ett par gånger. Som jag skrivit 1000 gånger förut får filmer som jag ser igen mig att tänka tillbaka på hur jag upplevde filmen när jag såg den, för i det här fallet, 20 år sedan. När vi såg filmen nu tyckte jag väl mest att det var en halvbra film, lite för lång, kanske lite fånig, men med vissa roliga scener. Jag minns det dock som att jag tidigare tyckte att filmen var lite cool. Kanske för att jag gillade Mel Gibson mer som ung, men jag tror det var något mer med sättet som hans karaktär är, att det var något fräckt. Typ att våga bjuda ut tjejen på cafét osv. Nu tyckte jag mest Mel Gibson såg gammal ut, och jag trodde kvinnorna i filmen var mycket yngre än honom, men jag hade fel, men han såg gammal ut :-).

 

En helt annan sak är att jag tror att jag såg filmen första gången med Sajje, den mest positiva människan jag någonsin känt. Någon som såg glädje som coolt, och inte ilska och depp. Kanske en av de bästa människorna jag någonsin känt. Saknar dig!

Kanske inte helt från ingenstans, men det verkar som att mitt liv kan komma att förändras en del om ett tag, vi får se...

 

I övrigt har det som vanligt blivit en hel del dokumentärer, rätt många bra måste jag säga. Jag och Valle såg den från Världens Historia om Kleopatra. Det är spännande med alla hennes romanser med kända romare som Julius Caesar och Marcus Antonius. Det kanske var lite väl mycket om en plats där hon kanske var begravd, men ändå, sevärd.

 

Serien i tre delar om Civilisationens födelse gällande kartagerna, araberna och germanerna var också riktigt intressant och lärorik, och det på ett humoristiskt sätt. En del historiska dokumentärer blir lite träiga, men den här var något annat.

 

Könsrollernas historiska gåta gav några små aha-upplevelser. Att könen sannolikt var rätt jämställda innan vi började bosätta oss och äga saker. Att kvinnorna därmed kunde få fler barn och att ägande gjorde att det blev viktigare för de starkaste att försvara sina ägodelar, och att det då blev männen som gjorde det.

 

På kvinnotemat såg jag även Vikingatidens stora äventyrare från Världens Historia om Gudrid Torbjörnsdotter en vikingakvinna som verkar ha varit hyggligt framstående, men hon verkar ändå ha varit lite av ett undantag. Det var nog den minst intressanta av dokumentärerna.

Vi har precis sett den psykologiska rysaren "The Invisible Man", en film som fått bra kritik. Jag tänkte därför att det var en film som främst handlade om psyket och manipulation, men även om det var en viss del av filmen, så blev det nästan en splatter-film till slut. En stor besvikelse. Idén är rätt bra, med en osynlighetsdräkt och kontroll av partner, men det gör ju inte att en person får superkrafter i övrigt vilket var fallet i filmen. Jag vet inte hur ofta jag stör mig på det här, men det är ofta, alltså att bara för att en har en mer eller mindre orimlig premiss, så går det inte göra precis hela filmen overklig.

 

Jag vet inte vad jag är mest besviken på, att filmen var så där, eller att filmen fått bra kritik?

 

Det ska dock sägas att skådepelarna gör ett bra jobb och det är inget fel på produktionen, men som vanligt är det brister i manus när det gäller rysare.

Rubriken syftar på en makalöst bra serie om Donald Trump i tre delar från "Dokument Utifrån". Den säger förvisso inte så mycket om världen efter Tump, utan snarare världen under Trump. I serien intervjuas mängder av kända politiker om deras möten med Trump. Det framstår som att de flesta ser Trump som någon form av katt bland hermelinerna. Att han rörde till det, träffade personer som andra inte ville träffa och såg till att saker blev gjorda som andra hade bestämt, men som hade varit känsliga att genomföra.

 

Serien handlar inte något om skandaler, utan om realpolitik. Det framgår att Trump var svår att planera med eftersom han kunde ändra sig fort och att han hade personlig kontakt med ledare som Erdogan osv. En får också en bra återblick gällande att det var mycket som hände under de år han var president.

 

Det är det absolut mest intressanta jag sett om Trump, och som ger en bild bortom skvaller och skandaler. Se den!

Den 9 oktober 2014 skrev jag ett kort inlägg om att Klas Ingesson hade gått bort. Nu många år senare har jag äntligen läst hans bok "Det är bara lite cancer", och jag sitter nästan här och gråter efter att precis blivit klar med boken. Jag tror inte jag brukar bli så rörd, men det beror kanske på att jag känner igen mig mycket i hans liv. Inte proffslivet så klart, men uppväxten i en håla i Sverige och den attityd det gett osv.

 

Boken är en blandning av hans kamp mot cancern och en biografi över hans spelarkarriär. Som synes en rörande bok som jag även upplevde som välskriven och sammanhängande. Väl värd att läsa.

Världen här på centrala norr i Örebro har förändrats rätt mycket de senaste åren, en del till det bättre, med rätt hippt häng kring Järntorget osv, men även hela Storgatan är ju något helt annat än vad det var för 10 år sedan. En del på jobbet kallar det för Gaza-remsan, även om jag har lite svårt att se den likheten, så förstår jag nog vad de menar. Det är ändå en något fryntlig jämförelse.

 

Som en liten mellangrej lärde jag mig idag att kidsen kallar fest för "gädha" nuförtiden. Det är fint när ungdomarna på jobbet får lära farbror lite nya ord :-).

 

Men det jag främst skulle komma till var att det stod ett gäng luv-pojkar på gatan utanför porten igår och rökte gräs när jag gick hem från jobbet. Lite skönt så där i ett gäng, 4-5 stycken. Jag kan inte minnas att det var på det sättet för några år sedan. Inte för att jag har något emot gräs, men tiderna förändras, och kanske inte riktigt jag med den.

Jag läste en bok om SEO, fär att se om jag hittar några tips för att förbättra rankingen på LekOutlet.se. Saken är väl den att jag måste bestämma mig för vilka sökord som är intressanta. Det är ett evighetsgöra.

 

Jag har även sett klart serien "Unsolved Mysteries" på Netflix, en serie om olika brott och annat som inte fått sin lösning. En del avsnitt var riktigt spännande medan andra gav en känsla av att anhöriga vill att det ska vara "mer" än vad det är. Serien var väl inte helt olik "The Investigator - A British Crime Story", som jag såg för ett tag sedan, som inte riktigt heller kom någonstans. När en inte får någon lösning känns det lite som en blir lite snuvad på konfekten :-).

 

Så väldigt mycket mer har väl inte dagen inneburit.

Under bokrean köpte jag Thomas Petterssons "Den osannolika mördaren" om Stig Engström. Förvisso var det ingen rea på den boken, men ändå :-).

 

Som jag har förstått det är det Pettersson och Filter som är den största anledningen till att Stig Engström till slut pekades ut som Palmes mördare. Jag har inte haft mycket att invända mot att det framstår som rimligt innan, och har inte mer att invända nu efter att ha läst boken.

 

Det är klart att det är märkligt att Stig lyckades stöta på makarna Palme utanför jobbet, och att han vid tillfället hade en revolver med sig, men det hade sannolikt varit märkligt även om mördaren hade varit någon annan. Någon, eller några andra, hade förvisso haft större möjlighet att skugga Palme, men nog hade det hela utförts bättre om allt hade varit noggrant planerat? Hursomhelst har det hänt förut att kända personer blivit mördade helt slumpmässigt, tänk Anna Lindh. Varför Stig skulle ha en revolver på sig är ju också märkligt, men det kan finnas många anledningar till det.

 

Efter att ha läst boken är det verkligen som Krister Petersson hävdar, det är svårt att komma runt Stig Engström. Det är väldigt mycket som är märkligt kring allt han gör och säger, och han hade alla möjligheter att utföra mordet. Jag såg något inslag där Leif GW pratade om att det inte passade ihop tidsmässigt och att det skulle vara svårt att ha revolvern i handledsväskan, men efter att ha läst boken har jag svårt att förstå vad han menar med att det inte passar ihop tidsmässigt, och revolvern behöver han väl inte ha haft i handledsväskan? Det framstår även som att revolvern skulle kunna vara av annan modell än en Smith & Wesson.

 

Det går så klart inte att konkludera att Stig Engström är mördaren, men att mycket tyder på det är tydligt.

 

I övrigt var det kanske en något rörig bok, som försökts fyllas ut en del, men på det stora hela väldigt intressant.

Efter en trevlig dag med firande av att Peter blivit klar med skolan blev det en lugn hemmakväll, och som jag sagt förut, alternativen är inte så många.

 

För oss blev det film, och den här gången blev det "Limitless" med Bradley Cooper. Inget större fel på filmens idé med ett piller som gör att hjärnan fungerar övernaturligt bra och gör att de som tar pillret blir väldigt framgångsrika, förvisso med sidoeffekter. Även Bradley var bra, men manuset hade mycket mer att önska. Det blev väldigt många snabba klipp, onödig och fånig action, sex som är anpassat för 17-åringar osv... Det kändes lite som att kika på en musikvideo. På sätt och vis kan nog filmens foto anses lite fräck, och det var det säkert 2011, men nu kändes det väldigt jobbigt att titta på, överdrivet och passé.

 

Men å andra sidan, trots att det stundtals var lite skämskudde att titta på gav "Limitless" ändå en del underhållning. Den stora frågan kvarstår dock, varför gjorde de inte något bättre av det hela, idén har ju potential? En stark tvåa på en femgradig skala kan jag trots allt ge "Limitless".

 

...och sist men inte minst, sluta med myten om att hjärnan bara utnyttjas till 10-20 %.

Veckan har gått fort och varit mycket bra. Valle har kommit och livet är lite mer som det ska vara :-).

 

Liverpool lyckades vinna igen, förvisso i Champions League, men ialf. Att de spelade med två mttbackar, hade Fabinho på mittfältet och slapp Firminio i anfallet spelade nog in...

 

Men till rubriken, igår kikade jag och Valle på "Green Book", en film som många pratat om och vissa rekommenderat. Jag har inte tyckt plotten känts så spännande, men som så ofta förr hade jag fel. Eller plotten med att en svart kille får problem i ett rasistiskt USA är väl inte ny, och kanske lite uttjatad, men i "Green Book" lyckas det nyanseras genom vänskapen mellan en afroamerikan och en amerikan med italienska rötter. Dialogerna är smarta och inte enkelriktade i ett ämne som många har svårt att diskutera och som ofta blir kraftigt förenklat.

 

Jag blev imponerad och positivt överraskad!

När jag analyserar fotboll är det sällan på ett brett underlag med anledning av att jag typ bara tittar på Liverpool, det blir därmed svårt med jämförelser, men jag ska försöka mig på en analys ialf.

 

Varför går det nu så dålligt, sex förluster på hemmaplan i rad. Det är ju galet!

 

Om vi börjar med skadorna i backlinjen, så är det givetvis de som är den största anledningen, men det är inte allt. Utan Van Dijk och Matip så har Liverpool inte mycket att hota med i luftrummet. Alla offensiva hörnor blir verkningslösa, de andra spelarna blir lätta att markera bort. Hade en kunnat räkna med innan säsongen att både Van Dijk och Matip skulle bli skadade? Knappast, men att både Matip och Gomez skulle bli skadade var nog knappast överraskande, även om det nu blivit längre skador än vad en kunde förutse.

 

När vi sålde den mediokra Lovren i somras var tanken att Fabinho skulle hoppa in som mittback i ett värsta fall scenario. Det var märkligt tänkt. Att både Matip och Gomez skulle vara skadade från och till borde inte kommit som någon överraskning, att då Fabinho skulle få hoppa in som mittback relativt ofta, borde ha varit med i beräkningen.

 

Det är här det börjar skita sig på riktigt enligt mig. Nu har vi alltså inte något hot i luftrummet framåt, inga mittbackar, och spelar med Fabinho och mer än mediokra 5-7 val som mittbackar. När Fabinho nu inte finns på mittfältet har vi inte heller någon defensiv mittfältare av klass. Jag vet inte om det var tanken med Thiago, men jag tror inte det. När Fabinho är borta från mittfältet finns det inget skydd för den svaga backlinjen, vilket gör att det blir ännu sämre bakåt.

 

Om vi nu hade tänkt att ha Fabinho som reserv-mittback borde vi haft en bra defensiv mittfältare i reserv, vilket vi inte har. Det blir en form av domino-effekt. 

 

Utöver det här börjar Firminio ta slut som toppspelare, om han nu någonsin varit det. Jag har aldrig riktigt sett den storhet i honom som alla andra ser. Han är nu ialf rätt värdelös, och det samtidigt som Mané helt tappat självförtroendet och också kanske farten? En Mané utan fart och explosivitet är inte mycket att hurra för, men i hans fall tror jag mer att det är en formdipp och för mycket fotboll, Han behöver vilas lite.

 

Framåt finns sedan inte så mycket att laborera med. Origi är ett mysterium, men han är inte tillräckligt stabil för att spela i Liverpool, och vad är tanken med Shaqiri? Var ska han spela egentligen? När Jota nu varit skadad har det inte funnits någon som kan avlasta de där framme på ett bra sätt. Fast allra viktigast är att det inte finns någon stor target-spelare i hela truppen, en person som kan ta Firminios plats och vinna lite långbollar. Det känns som en miss gällande sammansättningen av truppen. Utslitna och för få spelare av klass framåt tillsammans med att vi inte heller kan hota i luftrummet med mittbackar gör att anfallet lätt går i stå. Att Keita varit skadad och att Thiago floppat har också gjort att mittfältet inte kunnat hjälpa till med mål framåt.

 

Även om Liverpool varit riktigt bra de senaste två säsongerna tycker jag det rätt ofta sett riktigt risigt ut när några av toppspelarna inte spelat eller varit skadade. Det har varit tur att vi klarat oss från långa skador under de senste två säsongerna, nu när det har hänt har det visat sig att truppen är för tunn.

 

Summa summarum är att truppen är för slimmad, så det blir svårt att rotera, och när toppspelarna inte spelar får rätt mediokra spelare hoppa in. Det leder både till trötthet bland de spelare som får spela hela tiden, speciellt som den här säsongen, och att laget lider väldigt mycket när det blir skador. Så även om oturen med skador är en stor del, så har Liverpool som klubb mycket sig själva att skylla gällande hur truppen är sammansatt.

En film hör väl till på helgen, och den här gången fick det bli "Crimson Peak", en väldigt snygg skräckfilm, nästan mer av ett konstverk, än en konventionell film. Väldigt vacker att se. 

 

Det går verkligen göra skräckfilm på olika sätt, en kan göra som "Andra sidan", dvs bra, men helt utan överraskning, eller som i fallet med "Crimson Peak", jävligt läckert. Jag blev verkligen imponerad av stilen i "Crimson Peak", hatten av.

Hade jag varit en motståndsman om det av någon anledning hade behövts vid en ockupation eller dylikt? Jag tror att jag hade varit för feg för det, eller för velig huruvida ockupationen var bättre än det som var tidigare eller inte. Hursomhelst hade jag säkert motiverat det med att det sannolikt ändå inte skulle göra så stor skillnad.

 

Att jag började tänka på det beror på att jag såg dokumentären "Franska motståndsrörelsens hjältar". Unga grabbar som var motståndsmän mot nazisterna och som sedan avrättades. En berörande dokumentär.

Jag har sett Världens Historia om Franska Revolutionen. En serie i två delar som berättas genom att skådespelare spelar olika viktiga karaktärer från revolutionsåren. Jag tycker att det berättarsättet kan bli lite rörigt och var väl inte helt betagen av serien. Samtidigt känner jag att jag inte kan så mycket om revolutionen som jag borde. Det är ju en otroligt viktig del av historien. Det som slog mig, och som slagit mig många gånger förut, är att det ofta verkar finnas goda intentioner, men att maktgalna människor tar befälet och mycket går åt helvete. Att det är de galna som vågar ta tag i saker och ting, vilket kanske är bra till en början, men som i längden blir riktigt illa.

 

Annars är väl knivattacken i Vetlanda det som är hetast på nyhetsfronten. Nu är det väl få som tänker att det är terror i dagsläget, och jag tror inte heller det är en terrorhandling i någon konventionell mening. Det är klart att det kan vara inspirerat av tidigare terrorbrott, men inte mer än så. Hatbrott och rasism verkar rimligare. Gärningsmannen verkar även lidit av psykiska problem, och även om det sannolikt är en viktig del av detta, så undrar jag om det verkligen kan förklara allt? ...även om det givetvis kommer att vara det framtida försvarets mening. En gammal käpphäst här också, kan anabola steroider vara inblandat?

 

Spekulera ger ju sällan så mycket, men jag tycker det är intressant att skriva ned tankar för att senare se hur rätt eller fel ute jag var.

Nazisternas sista dagar - En serie i tre delar om nazisternas sista 100 dagar vid makten. Intressant, men kanske inte så mycket nytt under solen. Det jag mest tar med mig är terrorbombningen av Dresden och sänkningen av Wilhelm Gustloff. Det var ett annat sätt att se på liv på den tiden.

 

Ett amerikanskt blodbad - En dokumentär om Trump och det som ledde fram till stormningen av Kapitolium. Jag gillar Kirks dokumentärer, de ger ett objektivt intryck.

 

Konstnären som försvann - Spännande dokumentär om en konstnär som eventuelt blev mördad på en båt mellan Finland och Sverige. Mysterier är alltid spännnande, och den här dokumentären är mysteriöst mysig, trots dess tunga tema.

 

Kubrick om Kubrick - Att jag typ inte sett "Full Metal Jacket" och inte alls sett "2001 - Ett rymdäventyr" är ju illa. Tyckte även att Kubrick verkade klok :-).

 

Samtal med seriemördare - Piers Morgan intervjuar några seriemördare som inte vill erkänna sina brott. Intervjuerna hade kunnats gjorts bättre. De är lite väl konfrontativa och ger inte så mycket.

 

IT-bubblan som aldrig sprack - Ett stycke riktigt intressant ekonomi-historia. Hur Wahlbeck eventuellt hindrade en försäljning av Icon är kanske det mest roande :-).