För minnen och grunda analyser i stunden

Den här dagen har väl inte bjudit på något speciellt.

 

Jag såg lite på ÖSK - Djurgården igår. Jag borde inte kolla på mer fotboll än vad jag gör, men det är ju underhållande. Djurgården var bättre, men jag blev ändå positivt överraskad av ÖSK. Spelar de så här bör det bli klart bättre än förra säsongen.

 

...och Supernatural. Jag såg i helgen klart den andra säsongen. Det är grabbigt och lite fånigt ibland, men samtidigt har det väldigt hög verkshöjd på sina håll. Serien lyckas förnya sig hela tiden. Jag förstår mer och mer varför jag tyckte den var så bra för 10-15 år sedan.

 

Det var väl det jag önskade säga. Förvisso håller jag på och läser Krig och fred, och det tar en evighet. Kan nog bli rekord för mig att läsa bok under lång tid. Mer om det en annan gång.

Liverpool var usla mot Crystal Palace, men fick med sig en poäng. Kanske inte helt förvånande med ett mittfält med Henderson, Milner och Keita. En riktigt usel match på det stora hela.

 

Jag såg en serie i tre delar om Heliga Birgitta. Valle kände en massa nunnor från Rom som var med i serien. Det var ändå lite oväntat :-). Det är ju Katla och Barbara, ehh jaha? För min del ledde serien mer till att det är fler ställen jag vill besöka i Rom, men främst en olustig känsla hur folk kan ta personer som Heliga Birgitta med flera andra på allvar.

 

Jag såg även "30 Sekunder - Skotten på Sveavägen". En ny dokumentär där de genom att analysera trafikljusen på Sveavägen försöker komma fram till vad folk kan ha sett och inte. Det jag antar att de vill ha fram med dokumentären är att Christer Pettersson kan ha kommit fram till mordplatsen direkt efter mordet och där pratat med Lisbeth Palme och att hon därför blandat ihop honom med den riktiga mördaren. Kanske, men låter ändå lite märkligt.

 

Jag såg nyss "Spår i mörker" med Beck. Bra idé med mord i tunnelbanan, men Becks slutledningsförmåga är lite väl bra, precis som hans beslutsfattande är lite väl korkat. I övrigt tänker jag mig att grejen med att dataspelsintresserade barn i tunnelbanan skulle börja mörda var lite väl långsökt. Rätt spännande film ändå, trots alla brister.

 

En biljett till en konsert med Death Cab For Cutie har jag köpt också.

Igår körde jag lite sightseeing här i stan på egen hand. 

 

Efter att ha sett dokumentären om Bodil Malmsten tänkte jag att jag skulle leta reda på det som finns kvar av henne. Hon ska vila i urnlunden vid Maria Magdalena kyrka på Söder. Jag hade aldrig varit på den kyrkogården, och sedan såg jag även att Evert Taube vilade där, så jag tänkte varför inte gå dit och kika lite. Så det var nog den kombinationen som gjorde att jag åkte dit, inte Bodil i sig :-).

 

Evert var inga konstigheter att hitta med hans huvud avbildat ovanför gravstenen. Bodil var knepigare, för det var snö överallt i urnlunden. Jag ville inte gå runt och skrapa bort snö till höger och vänster, så de blev inget av med det. Säkert hon som gav tillbaka eftersom jag var lite kritisk mot henne i ett tidigare inlägg :-). Jag funderade även på att fråga någon om de visste var hennes namn fanns någonstans, men jag kände att det skulle bli konstigt om de undrade om jag gillade Bodil, och jag hade fått svara nej :-).

Vi har köpt en flygresa till Indien i slutet av april, så mycket tyder på att vi kommer åka dit en sväng :-).

 

Ett år sedan kriget startade i Ukraina. Även ett år av irritation gällande att jag inte förstod vad som skulle hända. Det var jag inte ensam om, men ändå. Det ger en oordning i huvudet och funderingar på vad det är mer som jag inte riktigt förstår? Något som jag gissar att jag lärt mig mer av, är hur mycket som handlar om diktatorernas egna säkerhet. Speciellt i förhållande till den västliga världsordning som växt fram med mänskliga rättigheter osv. De kan inte bara lämna över till någon annan.

 

Det är väldigt få ukrainare som tagit sig till Sverige. Det är miljoner i Polen och Tyskland, men typ 50 000 här, om jag minns rätt från siffrorna jag läste igår. Den enorma skillnaden förvånade mig mycket. Även länder som Italien och Spanien har tagit emot många fler, ialf dubbelt så många. Klart det är lättare att ta sig till Polen och Tyskland, men det måste handla om Sveriges rykte också?

 

Tvära kast nu... "Sessan - en kunglig saga" om Kungens syrra Birgitta var mycket mer underhållande än vad jag hade trott. Skön tant minst sagt. Hon hade solat lite för mycket enligt Valle, men annars var hon alla tiders :-). Tänk om hon hade gift sig med Shah av Iran, det hade väl varit något :-).

 

Det blev även ytterligare en Beck-film igår - "The Money Man". Inte så tokig. Snygg duschscen med Gunvald och många unkna bögskämt. Det märks att filmen är från 90-talet, men det är också befriande på något sätt.

 

Vi öppnade även vårt falanghina-vin som vi köpte i Italien igår. Starkt och rätt torrt. Inte det bästa att bara dricka en fredagskväll om en inte vill bli allt för påverkad. Än så länge är det rätt mycket kvar i flaskan :-).

Torsdag idag. I tisdags var det semla på jobbet, gott.

 

Annars var tisdagen lite tuff med anledning av Liverpools stortorsk mot Real Madrid. Jag borde inte vara förvånad, men det började så bra och slutade så dåligt. Hur mycket jag än analyserar, och kommer fram till en del rimliga slutsatser, är det ändå konstigt att ett lag som vann typ allt förra säsongen nu är lite av ett mittenlag i Premier League.

 

Jag såg ytterligare en Beck-film igår - "Monstret". Den var nog den bästa hittills. Inte ett helt galet manus, även om motivet förefaller minst sagt märkligt. En film som ändå gör att jag blir lite sugen på att se mer av Beck, det har ju snarare varit tvärtom med några filmer innan denna.

 

"Zodiakmördaren" från Världens historia gav väl inte så där jättemycket. Den handlade främst om kryptogramen. Intressant förvisso att inte alla är lösta än, men det är kanske inte så konstigt. Det kan väl inte vara så svårt att göra kryptogram som nästan är omöjliga att lösa?

 

För en tid sedan såg jag även de fyra personporträtten i serien "Mitt liv i Rolling Stones". Riktigt kul att få se de fyra medlemmarna lite närmare. Något mer om mig och Rolling Stones kanske jag skriver någon annan gång. Frågan är väl nu om jag någonsin kommer att få se dem live efter missen förra året?

Inga större planer den här veckan.

 

"Sveriges sista kungar" var intressant. Att det var först med nuvarande kung all kungens makt försvann visste jag inte riktigt. Antar att jag stött på det några gånger, men det var inget jag kom ihåg att jag visste sedan tidigare :-). Att Margrethe II av Danmark och Kungen är kusiner visste jag nog inte heller. Jag har under min uppväxt varit mer än ointresserad av monarkin, men det är trevligt att få lite koll på hur allt hänger ihop. Det är ju mängder av namn jag känner igen. Bertil, Eugen, Sibylla osv... Det är nog lite klarare nu.

 

Något som inte vara lika intressant var Beck-filmen "Pensionat Pärlan". Otroligt usel film. Ett manus som var totalt orimligt. Massa trådar som omöjligtvis kunde hänga ihop och slutledningsförmåga som får en att häpna. Även ankarbarn och annat gällande invandring som var helt verklighetsfrånvänt, eller ialf inte i närheten om hur det sett ut de senaste 15 åren.

 

Men ändå tittar jag vidare... Det finns ändå ett litet underhållningsvärde :-). Beck-filmerna är lagom långa också. Jag orkar se dem en vardagkväll. Inte för att det var vardag igår, men ändå...

Förutom annat såg jag även igår dokumentären "Ett jävla liv - en film om Bodil Malmsten". Jag finner det ofta rätt intressant att se dokumentärer om personer jag hört namnet på, men som jag i övrigt inte alls känner till. Jag har skrivit om det förut, men det är lite skönt att hänga upp det där namnet i huvudet på något mer. Sedan glömmer jag väl bort det ändå, men tanken är ialf att jag nu faktiskt kan säga något om Bodil Malmsten utöver att bara känna igen namnet.

 

Dokumentären fick mig inte att förstå Bodils storhet, utan mest att hon var en känslig individ som varit en populär poet på 80-talet. Något jag däremot lärde mig var att hon var barnbarn till Carl Malmsten. Nu vet jag inte hur rik Carl var, men det störde mig lite att Bodil ändå lämnades bort till fosterhem för att hennes mamma, av vad jag förstod, inte hade råd att ta hand om henne.

 

Så Bodil hade det nog inte så lätt genom livet. När jag såg dokumentären tänkte jag också att jag nog hade lyssnat på en Värvet-intervju med Bodil någon gång, och det stämde, men det var många år sedan jag lyssnade på den, och då antar jag att jag inte alls visste vem hon var, utöver namnet då. Jag borde ju förvisso fått någon form av uppfattning av henne då, men det är inte samma ska när det inte finns bild osv. 

 

Jag lyssnade därför om Värvet-intervjun idag, och det var en märklig upplevelse. Det lät som att det var två höga knarkare som pratade med varandra. Väldigt sävligt och själlöst. Platt på något sätt, känslolöst. Innehållet i övrigt kommer jag knappt ihåg nu heller, det har bara stannat en känsla av två personer som inte verkar vilja ha med verkligheten att göra.

 

Bodil var säkert fenomenal, men vi två hade inte haft allt för stort utbyte skulle jag tro.

Det har bokstavligen stormat i Sverige de senaste dagarna. Här i Sumpan har det varit rätt lugnt, men det är blåsigt ute. Förvisso även soligt, men blåsten gör det inte så där behagligt som det skulle kunna vara.

 

Inga konserter eller andra planer den här helgen. Jag och Bias skulle på teater, men han blev sjuk, så det blev inget.

 

Liverpool vann borta mot Newcastle igår. Det var lite oväntat och målen var vackra. Newcastle fick dock sin målvakt utvisad efter det, så det är svårt att bedöma hur bra det egentligen var. Något som tråkigt nog var tydligt var att Liverpool trots utvisningen inte hade kontroll på matchen. Mittfältet var värdelöst och Newcastle-spelarna kunde bara springa rakt igenom. Mittfältarna är för långsamma, de hinner inte med. Det gjorde att Newcastle hade flera bra chanser, trots numerärt underläge. Så här har det sett ut hela säsongen, Liverpool ofta något bättre, eller lika bra som motståndarna, men släpper till väldigt mycket bakåt. Den här gången hade dock Liverpool turen på sin sida, men skickligheten framåt bidrog givetvis. Även Alisson var grym.

 

Jag såg även en gammal dokumentär om Kerstin Ekman - Drottningen av Svartvattnet. Förefaller vara en klok kvinna med en klingande gnällig dialekt :-). Jag är långt ifrån insatt, men känns som "balls" att lämna Svenska Akademien med anledning av det som hände Salman Rushdie. Jag borde köpa en av hennes böcker bara för att.

 

Jag hann även med "Monarkins rebeller" från Världens Historia. Fint med lite bilder från Irans Shah och Grace Kelly. En dokumentär i två delar som gav mer än vanligt.

 

I övrigt har jag svårt att se att det var vettigt att Ribbenvik inte fick vara kvar som GD och att det inte verkar som att polisen i Sthlm anser att det ska brännas koraner någonstans i Sthlm.

Aftesåret fortsätter att vara jävligt. Det känns lite jobbigt att gnälla över detta i jämförelse med vad andra lider av, men ändå, det finns där och stör.

 

Veckan har inte inneburit några större utsvävningar. Vi var och käkade på "Bra mat" här i Sumpan i tisdags, och det var lika bra mat den här gången som det brukar. Tonfisk för mig.

 

Vi såg den romantiska komedin "The Big Sick" igår. Den handlar om en amerikansk kvinna som träffar en pakistansk man i USA. Förutsägbar, men passande i nutiden, och kul med lite nya infallsvinklar i den annars rätt tradiga romcom-branchen, eller vad jag ska kalla det. Filmen har fått bra recensioner, och jag var lite skeptisk till en början, men den tog sig. Ray Romano är härlig att se. Värd att se!

 

Tidigare i veckan såg jag även ytterligare en Beckfilm - "Öga för öga". Det var den bästa hittills. Ett intressantarare fall med en seriemördare och lite oväntade förvecklingar. Inte heller några allt för fåniga sidospår. Gunvalds skämt om att han blev mobbad som barn för att han citat "Hade stor kuk" är ju lika fånigt som roligt. Tycker mig även minnas att typ Jesper eller någon återberättat det för mig någon gång. Det är en del dialog i de här filmerna som är hopplöst daterad, men det är även den som gör filmerna intressanta.

 

I övrigt såg jag "Putins väg mot kriget" i veckan. Det känns som jag blandar ihop alla dokumentärer jag sett om Putin på slutet.

Jag har ett stort aftesår i munnen nu. Jag får dem när jag lyckats skada slemhinnan på något sätt, men det är långt ifrån alltid det blir så här illa som det är nu. Det är det som gör det mest irriterande, att det är så svårt att förstå varför det blir illa ibland och ibland inte. Det är också så att såret blir sämre under några dagar innan det blir bättre. Det är alltså inte så att det börjar läka på en gång, utan det är en process som börjar med att det blir sämre och sämre till en början, och nu är det i sitt värsta stadie.

 

Det gör alltså ont och är svårt att äta.

 

Utöver det har jag fått en stor djup finne på näsan.

 

Inga stora problem, men irriterande.

 

Det kan även vara svårt att förstå skillnaden på kupp och revolution har jag lärt mig idag :-).

Idag, och under helgen, har jag slutfört en del serier osv. Det tänkte jag kort kommentera nu.

 

Jag såg klart den tredje säsongen av "Unsolved Mysteries" på Netflix. En serie som är som det låter, den tar upp mysterier som inte är lösta. Vad jag vet har dock inget av dem blivit löst med hjälp av serien. Det är högt och lågt, en del som mest är fånigt, men även en del som är intressant. Mysterier är alltid eggande.

 

"Romarrikets arkeologiska hemligheter" är också en serie som beskriver sig självt. Den tar med en på arkeologi lite överallt i Romarriket. Jag vill nu verkligen besöka Herculaneum, vilket jag förvisso önskat en tid, och det lär bli av, men frågan är när :-). Det gäller även Domus aurea, som bör vara lättare för mig att besöka eftersom det ligger i Rom, men det hade jag inte tänkt på tidigare. Hadrianus mur vore ju också trevligt att besöka, men det känns knepigare :-).

 

"Kinesiska muren" från Världens historia talar också för sig självt, och där vet jag inte om jag blev så inspirerad. ...och nej muren syns inte från rymden, eller var det från månen, definitivt inte från månen, men kanske från rymden, var en nu säger att den börjar. De gjorde alltså upp med den här myten i dokumentären, men jag minns ju inte riktigt vad de sa...

 

"Världens historia på tre minuter" - Sådant tycker jag om, när det kort och koncist sammanfattas olika historiska händelser. Jag kanske blev något klokare om Kubakrisen. Inte så konstigt om ryssarna ville ha robotar på Kuba när Nato hade det i Turkiet.

 

Mycket Dokument utifrån har det blivit också. "Döden på Engelska kanalen" om en migrantbåt som sjönk på Engelska kanalen. Det blev ingen räddningsinsats osv. Mycket en kan fundera över gällande detta, men dokumentären är främst intressant för att den ärligt visar var många av migranterna kommer ifrån, och att många knappast är flyktingar i den bemärkelse vi använder ordet.

 

"Drogkartellernas Marseille" är också mycket intressant. Jag vet inte om fler skjuts ihjäl i Marseille än i Sthlm, men en hel del drogrelaterade mord där också. Saken är dock att förorterna verkar mycket risigare där än här, men ändå ser det eventuellt ungefär likadant ut med drogrelaterade brott. Det mest intressanta är dock att flera öppet medger att de är inom drogbranchen för att ta hand om sina föräldrar osv, och det där är något en inte får glömma bort, att det inte bara är "grabbarna" som är inblandade och känner till den här hanteringen. Det livnär många.

 

"Mellanösterns nya maktspelare" om Förenade Arabemiratens Mohamed bin Zayed var inte heller ointressant. Speciellt med tanke på om, eller när, det kan vara "bättre" med en "vettig" autokrat istället för försök till demokrati och kaos.

 

Intressantast av alla var "Putin och västvärlden" om Putin och hans relation till västvärlden. Serien är i tre delar och det intervjuas mängder av världsledare. Något som borde ha varit tydligt för mig tidigare, och eventuellt är det nu, är att Putins ibland för mig rationella tankar främst verkar ha handlat om hans rädsla att själv förlora makten. Alltså att om andra autokrater faller kommer även Putin riskera att falla.

 

Det var väl det.

 

Nu får vi se hur det går för Liverpool ikväll i derbyt.

Nu har den här konsertveckan tagit slut, men beroende på det är jag ledig idag.

 

Igår var jag och såg 10cc på Konserhuset här i Sthlm. Att bara besöka Konserthuset var en upplevelse i sig, mycket vackert inuti. Anledningen att jag var där var ju dock för att se 10cc.

 

10cc är inget band som jag lyssnat massor på genom åren, men de har ändå viss betydelse för mitt liv, vilket gjorde att jag kände att jag inte gärna kunde missa den här konserten. Jag har ju i bloggen ältat hur jag störde mig på indiefolket när jag växte upp. Typ att musiken egentligen inte spelade så stor roll för dem, utan att det snarare var imagen som var grejen. Den delen känner jag dock att jag har ältat klart, så jag lämnar den här. När andra då under tonåren sökte ny musik, och gärna då rätt simpel indiemusik, vände jag åt andra hållet och sökte bakåt i tiden. Jag laddade hem mängder med "classics" osv, lite som en motreaktion mot det nya och trendiga. Där dök det upp mängder av band, och som jag många gånger aldrig tidigare hört namnet på, och där jag även ofta tänkte att låtarna var någon form av one hit wonders.

 

10cc var ett av dessa band. Det var "The Wall Street Shuffle" jag upptäckte med dem först. En utmärkt låt, men senare upptäckte jag även att de hade andra utmärkta låtar såsom "Dreadlock Holiday" och "I'm Not in Love". Jag förstod väl därmed efter hand att de haft visst inflytande i musikvärlden.

 

Som jag minns det kunde jag på ren trots ibland namedroppa 10cc som ett band jag lyssnade på när andra pratade om sina indieband, eftersom att jag visste att de som tog indie-identiteten på störst allvar sällan hade någon större koll på musik i allmänhet. Rebelliskt, eller kanske mest fånigt :-).

 

Jag trodde inte heller att jag någonsin skulle få se 10cc live. När jag lyssnade på dem i tonåren, var de ju ett band jag tänkte var upplösta för länge sedan, alternativt att typ alla var döda osv. Att jag nu kunde se dem igår känns därmed lite overkligt. Nu är ju förvisso 10cc som många andra band från den här tiden inte riktigt samma band som vid starten, men i den här uppsättningen av bandet är Graham Gouldman, som var med och startade bandet, med och en trummis och gitarrist som varit med sedan 70-talet. Det är därmed inte nästan något helt annat band, vilket det ibland är i de här sammanhangen.

 

Konserten i sig var väldigt trevlig utan allt för mycket förstärkt ljud. Gouldman och de andra var också riktigt sköna på scen. Skojade och pratade om Brian May osv. Brian May-grejen handlade om att May inte var där trots att Gouldman nyligen spelat in en låt med honom.

 

Om jag blivit förvånad över publiken tidigare, så blev jag inte det den här gången, här kände jag mig ung, väldigt ung :-).

 

Riktigt trevlig konsert, bra söndagsunderhållning.

Gårdagen kändes riktigt lång. Oftast tycker jag att dagarna går alldeles för fort och att jag inte hinner med det jag har tänkt, men igår var det tvärtom.

 

Jag fortsatte det som nu förefaller ha blivit ett projekt, att se igenom Beckfilmerna. Igår såg jag "Vita nätter" som var fruktansvärt dålig, men det finns ändå en del saker jag finner intressanta. Vi börjar med det som var dåligt. En del skådespelarinsatser är så dåliga att det är pinsamt, men värst är nog manuset. Beck träffar exempelvis sin dotter på ett rave och ingen bryr sig när en snubbe ligger livlös på dansgolvet. Jag hade även svårt att förstå vem som faktiskt var mördaren, antar att jag bara hängde med dåligt, men var det fältassistenten eller chefen från landstinget? Kanske var det snubben som sköts ihjäl av Gunvald på slutet? Andra helt galna saker i manus är att Beck hör av sig till läkaren som skrivit under dödsattesten på hans son och att de stämmer träff och typ blir ett par. Läkaren, som ska vara en duktig kirurg, verkar även vara alkoholist och sätter sig på en bar var eller varannan kväll, ensam. Av någon anledning är det även samma bar där de har ett tillslag på slutet. Ja det är svårt att inte fastna i allt som är uselt med filmen.

 

Det som dock är intressant är hur Sverige var 1998, när filmen släpptes, och hur det är nu. Det är förvisso ett tag sedan, men för mig känns det inte som att det är "en annan tid". Det pratas exempelvis om "negerboll" mot en somalier, samma somalier antas prata italienska, nästan alla kriminella är svenskar, det är inget konstigt med att Gunvald med flera tar lagen i egna händer för det godas bästa osv. 

 

Det är på grund av det här jag finner filmerna intressanta. För att de är en form av tidsdokument, och att vi dryga 20 år senare lever i ett helt annat samhälle. Det är säkert nästan alltid så, men det är först nu jag har möjlighet att reflektera över det.

En lugn dag. En löparrunda på förmiddagen och en sväng till Willys på eftermiddagen. Annars mest soffan. Då har jag även tid att skriva lite.

 

Valle är sugen på Indien, därför såg vi "Slumdog Millionaire" en kväll i veckan. Jag hade hoppats att jag hade skrivit något kort här om filmen när jag såg den sist, men det hade jag inte gjort. Då får jag lita på det minne jag har nu från då, vilket dessvärre kan vara fel. Jag minns det ialf som att jag såg "Slumdog Millionaire" ungefär när den kom och att jag inte var så där väldigt imponerad. Varför jag inte var imponerad minns jag dock inte, men minnet säger ialf att jag då bedömde filmen som överhypad och inte så bra som alla tyckte.

 

När vi såg filmen nu tyckte jag dock att det var en riktigt bra film. Jag mindes långt ifrån allt, men ändå tillräckligt för att vara helt säker på att jag faktiskt hade sett den. Det kan vara irriterande att ändra sig, men det är ju även bra att veta att en utvecklas som människa och inte är stelnad i hur en uppfattar saker.

 

Ja det var väl det jag vill kommentera nu :-). Kvällen kommer bli lika lugn som dagen.

Första och enda gången jag nämnt The Kooks i bloggen var 2007-01-23 i ett inlägg om musikinfluenser. Deras första skiva släpptes 2006, så jag har varit med från början :-). Förvisso aldrig, och nästan som vanligt, ett riktigt stort fan, men låtar som "Naive" och "She Moves in Her Own Way" har sedan dess hängt med. Den absoluta favoritlåten är dock "Always Where I Need to Be" från 2008.

 

The Kooks har dock inte varit något band jag lagt någon större vikt vid. Ett bra band i mängden. Jag tror att jag såg dem på Hultsfred 2012, men jag har inga direkta minnen från den konserten, dock bilder såg jag nu när jag kontrollerade det hela :-).

 

Innan jul undrade en jobbarkompis om jag önskade köpa hans biljetter till konserten igår eftersom han skulle flytta till Malmö. För mig passade det utmärkt eftersom jag ändå gillar bandet och för att Valle också gillar dem, således blev det en bra julklapp till Valle :-).

 

Konserten var således igår, och den var på Annexet. En bra och stor lokal där det är lätt att få en bra plats och köpa öl osv. Smidigt att ta sig dit och hem också med tvärbanan från Globenområdet.

 

Konserten var bra genomförd, men kändes ändå lite som en konsert i mängden, vilket det givetvis var. Det verkade som The Kooks gick på lite för sent, vilket de bad om ursäkt för, men bara det känns lite slappt. Alla låtar jag önskade höra spelades, även om tanken med konserten var att spela låtar från debutalbumet, så spelade de även hitlåtar från senare skivor. Trots det, eller på grund av kanske, kändes inte hela konserten som så intressant. En del låtar är lite för tråkiga. De drog även ut på ett par låtar utan större anledning i min mening.

 

Som jag ofta blir blev jag även denna gång överraskad av publiken. Den bestod främst av unga tjejer runt 20. De var ju knappt födda när The Kooks slog igenom, men jag får väl anta att bandet på något sätt även på senare år lyckats fånga fans. Min förväntan var dock att publiken skulle vara mer i min ålder. Sångaren, Luke Pritchard, är ju född 1985, och The Kooks slog ju igenom 2006, men men, fördomarna kom på skam :-).

Ikväll är det konsert med The Kooks, men mer om det imorgon.

 

På många sätt har det varit en bra vecka, och det blir inte sämre av att jag är ledig på måndag. Iofs har börsen gått tillbaka från sin frenzy förra veckan, men men...

 

Det kommer säkert bli så att jag ser igenom alla beckfilmer till slut. I onsdags såg jag ialf den andra i serien; "Mannen med ikonerna". Är det något jag kommer ihåg med beckfilmerna är det den titeln. Varför vet jag inte, men sannolikt för att jag inte riktigt visste vad ikoner var när jag såg filmen som tonåring. Då var det sannolikt främst något som hade med datorer att göra i min värld.

 

Titeln har alltså följt med mig genom livet. Detaljer i filmen hade också följt med, och kanske även helheten på sätt och vis. Jag gnällde väl lite i mitt senaste inlägg om beckfilmerna att de inte var så bra, och blev därmed lite överraskad över att den första ändå var lite speciell. Den här filmen var dock mest raktigenom dålig. Trist och märklig plott. Säpogrejen kändes väldigt krystad, och jag vet inte ens om jag riktigt förstod varför kvinnan mördades. Även en del rätt blekt skådespel.

 

Summa summarum, att det här är en film som säkert påverkat mitt rätt svaga intresse för beckfilmerna. Vi får se om det förändras framigenom.

Jag har under en längre tid försökt ta mig igenom filmatiseringen från 1970 av Röda rummet. Idag blev jag äntligen klar. Nio avsnitt av i mitt tyckte inte allt för stor underhållning.

 

Jag läste ju boken för en tid sedan, och upplevde den som rätt rörig. Filmatiseringen känns ännu rörigare. Det kan ju dock vara som så att jag inte kollat tillräckligt uppmärksamt osv, men ändå. 

 

Filmatiseringen är som jag förstår det producerad av svensk televison. Det finns ju mängder av filmatiseringar av svenska klassiker från ungefär samma tid som den här filmatiseringen. Var skådisarna typ anställda av SVT eller vad jag ska kalla det? Jag är för lat för att googla det djupare. Jag har sällan blivit helt betagen av de här filmatiseringarna, även om jag gillar tanken med dem. Det verkar ha varit en grej på den tiden att filmatisera alla svenska klassiker, det istället för att tänka nytt. Är ju fint i sig, men det blev inte alltid så underhållande.

 

Gällande filmatiseringen av Röda rummet upplever jag att skådisarna har väldigt roligt. De spelar över för fulla muggar och allt är väldigt teatraliskt. De gör på något sätt så att alla blir "karaktärer", och det var säkert meningen, men det blir overkligt. Kanske meningen, men men. Hursomhelst, det måste ha varit väldigt roligt att spela in Röda rummet. Alltså att få göra något roligt, som inte är så bra, men att det inte spelar så stor roll, finansiering finns ändå, och det kommer sändas på statens TV, med typ tvingade tittare, hur bra eller dåligt det än blir :-).

Igår var det konsert, och den här gången de tyska hårdrockarna Accept. Det var ett tag sedan jag var på konsert nu, och det var första gången jag var på konsert i Fryshuset. En inte allt för imponerande konsertlokal, men men... Sliten, trång och dåligt med toaletter.

 

Hur kommer det då sig att jag går och ser Accept? Vad har de betytt för mig genom livet? Kanske inte så där väldigt mycket, men jag har en del minnen som jag vill skriva ned gällande bandet.

 

Jag gissar att bandet Accept kom in i mitt medvetande på mellanstadiet, eller något tidigare, på grund av Gabbe. Jag har skrivit om Gabbes musikinfluenser på mig tidigare, men mycket av den hårdrock som jag stötte på som barn kom från honom. Han har äldre bröder, så han blev som jag förstår det influerad därifrån. Vi är ju egentligen från en generation där hårdrocken var lite överspelad, men på grund av de som var några år äldre fick vi influenser från den "tuffa" hårdrocken.

 

Det tidigaste tydliga minnet jag har gällande Accept är från mellanstadiet. Vi hade då en topplista gällande musik på roliga timmen. Det var nog varje fredag. Jag är inte helt säker, men jag tror att det hänger ihop ialf. Gabbe hade ialf med sig några låtar med Accept till skolan. En av låtarna var "Son of a bitch". Det som gör att jag kommer ihåg det här är för att vi inte fattade vad det betydde. Jag minns det som att vi tolkade "son" som sol och "bitch" som häxa. Det blir ju en något annorlunda översättning än vad som egentligen menas. Jag tror även att vår lärare Jocke sedan förklarade att det nog betydde något annat :-). Jag minns det även som att Gabbe hade med någon mer låt, men jag kan inte komma ihåg vilken det var.

 

Nåväl, sedan dess har lyssnat en del på Accept, men i ganska liten omfattning, förutom på låten "I'm a rebel" som de inte själva skrivit, och som är mer av en punklåt. "Balls to the Wall" har jag även tyckt varit rätt bra genom åren, men något stort Accept-fan har jag inte varit genom åren.

 

Accept är väl främst kända för låten "Fast as a Shark" som var något av det snabbaste och hårdaste som släppts när det begav sig 1982.

 

Men får jag chansen att se de här gamla musik-influenserna live så tar jag dem, därav blev det konsert med bandet igår. Felix hängde på och vi hade en bra kväll. Först lite AW med några andra jobbarkompisar på Selmas för att sedan ta tuben till Fryshuset.

 

Förband var ett tjejband som spelade covers på Iron Maiden-låtar, och de var väl inte så imponerande, vid namn The Iron Maidens.

 

Jag måste även säga att jag hade lyssnat in mig mycket på set-listan till Acccept-konserten. Felix hade fixat en set-list på Spotify, så jag var väl förberedd inför konserten. Jag hade även blivit imponerad över att många av de nyare låtarna var så bra. Det gjorde att jag nästan kände igen alla låtar som spelades. De hade bytt ut ett par stycken mot andra låtar, men i stort var det de låtar jag hade förväntat mig. Jag saknade "The Undertaker" och "Son of a Bitch", men annars var jag nöjd :-).

 

Felix såg till att vi kom längst fram. Inte något jag egentligen gillar, och det var några gubbar som blev lite sura, men upplevelsen blir ju inte sämre direkt :-). Konserten var sedan fantastisk. Riktigt jävla tight, tre gitarrister och en Wolf Hoffman som föreföll vara på riktigt gott humör.

På vardagskvällarna kan det vara skönt att se en film, men helst inte en film som är för lång. Det kan även vara lite svårt att hitta en film som både jag och Valle finner intressant. Igår tänkte jag att de "nya" Beckfilmerna borde vara något som Valle skulle uppskatta. Lite Sthlm och inte allt för våldsamt, samt blandat med lite humor. Jag valde därför filmen "Lockpojken" som är den första av Beckfilmerna med Peter Haber. Jag har inte sett alla, men de jag har sett minns jag som rätt lättsmälta filmer. Det fick jag äta upp lite nu. "Lockpojken" är allt annat än lättsmält. Det är pedofiler, barnporr, misstänkt rasistiska mord, knarkande barn, regn och mörker hela tiden. På det grafiskt våld och hög musik. Det blev nästan parodiskt att se det, men ändå rätt underhållande.

 

Alltså för mig är ju Beck helt ok, men kanske lite fånigt. Jag minns det ju som att jag var trött på alla rätt trista Beckfilmer som gick på kvällarna när jag växte upp, men inte kan alla vara så här galna som "Lockpojken"? Då har jag nämligen lite svårt att förstå mig själv :-). Jag hade definitivt sett den här filmen förut, och jag har sett många fler i serien, men jag minns dem verkligen inte som några våldsorgier som den här. "Lockpojken" är en riktigt dyster film.

 

Jag har svårt att se att Valle vill se några fler filmer i serien, men vi får väl se :-).

Soligt och fint ute igår, men kanske framförallt kallt. En löparrunda blev det i solen på förmiddagen.

 

Kvällen spenderade vi delvis på Söder, genom en middag på den bangladeshiska restaurangen Shanti Gossip. Riktigt god mat till ett hyggligt pris. Förvisso lite trångt och inget annat att skriva hem om, men det är ju maten och sällskapet som räknas.

 

Liverpool gjorde ytterligare en usel match och förlorade med 3-0 mot Wolverhampton. Jag såg bara första halvlek och lite av andra, och jag upplevde matchen som rätt jämn, även om jag ändå tycker Liverpool var något bättre. Men med nästan overkliga misstag bakåt och flera spelare som knappt går att känna igen är det svårt att vinna matcher.

 

Väl hemma kikade vi på "Natt på museet". Jag försökte välja en film som jag tänkte att Valle skulle gilla och som jag mindes som rätt kul. Valle somnade dock, och filmen var inte så bra som jag mindes den, även om den är helt ok med sina historiska karaktärer och datoranimeringar. Känns dock som att de kunde ha fått ut mer av idén. Jag var mer imponerad av filmen när jag såg den i november 2008 :-).

 

Idag har det mest varit städ. Jag såg förvisso en dokumentär om "Fartyg som kraschar" och som förklarade lite mer om varför Ever Given gick på grund i Suezkanalen. En blandning av vind och dåliga lotsar verkar ha varit anledningen. Det är alltid spännande med katastrofer.

Av någon outgrundlig anledning kan jag inte nå bloggen från Chrome. Jag kan logga in, men jag kan inte se bloggen. Det fungerar dock bra på telefonen och med Explorer, eller vad den webbläsaren heter nuförtiden!? Gissar att det här problemet inte bara gäller för mig, så om någon önskar läsa och använder Chrome får jag rekommendera en annan webbläsare.

 

Lördag igen. Veckan gick fort med anledning av att en del kvällar var fullspäckade.

 

Igår såg vi filmen "Atonement". Ett ord jag inte kände till den svenska betydelsen av, men som tydligen betyder försoning. Atonement är inget ord som låter obekant, men det förefaller ändå som att jag inte hade lärt mig det tidigare.

 

Filmen är knappast ny, utgiven 2007, och jag tycker mig känna igen omslagsbilden som syns på streamingtjänsterna, men jag hade inte sett den förut. Bra skådisar och en rätt spännande intrig med en person som blir falskt anklagad för sexuella övergrepp av ett barn. Något långsam i tempot ibland, men jag förstår att den fått bra recensioner.

Med anledning av att jag har en emminent arbetskamrat som tidigare jobbat och guidat på Vasamuseet har jag under en tid tänkt att han ska ta med mig och några andra arbetskamrater till Vasamuseet för en guidad tur. En bra tid har diskuterats under en tid och i onsdags blev det av. Vi var några stycken från jobbet som följde med för en gratis och guidad tur på över två timmar på Vasamuseet.

 

Sist jag var på Vasamuseet var 2013-05-18, så det var väl dags för ett nytt besök, och då senast hade jag inte heller någon guide eller den kunskap om Sveriges historia som jag har nu.

 

Innan dess var jag även på Vasamuseet när jag var typ 10 år eller något med pappa och Frimärksklubben i Hallsberg. Det är ialf så jag minns det. Varför vi åkte upp till Stockholm med Frimärksklubben vet jag dock inte, och jag tror inte vi gjorde något med frimärken då heller. Jag minns egentligen ingenting från det besöket på Vasamuseet, bara att vi var där.

 

Kan det ha varit första gången jag var i Sthlm? Kanske... Något som däremot har fastnat i huvudet var att några av de lite äldre barnen ville äta på McDonald's. Jag vet inte ens om jag visste vad McDonald's var då, för det var ialf inget jag var intresserad av. Jag tror inte heller någon av de barnen var några jag hängde med heller, så det spelade säkert roll. Jag, pappa och någon snubbe till gick istället till något som kallades för "krogen". Vi gick alltså till en vanlig restaurang, men i min värld var den inte så vanlig. Jag vet givetvis inte var den låg eller vad den hette, men jag vet att jag var imponerad över att den låg nere i en källare med vad jag uppfattade som utsprängda valv. Det var också något jag nog aldrig hade sett tidigare. Jag minns det också som att pappa tyckte att det var lite av en grej att jag hängde med på krogen istället för att gå till McDonald's. "Krogen" kändes efter det som något lyxigt för mig. Ett fint minne det här.

 

Besöket 2013 berodde främst på att jag hade en dag i Sthlm mellan en fest i Sthlm och en resa till Berlin. Det gången förefaller jag inte ha varit så imponerad av regalskeppet Vasa.

 

Den här gången var jag däremot väldigt imponerad och slogs direkt av Vasas storlek, och då speciellt dess höjd. Det var även riktigt intressant att gå runt med min kunniga kollega som guide. Han tog oss även runt på ställen som en vanlig besökare aldrig skulle få besöka, som upp på taket exempelvis.

Det har varit bråda dagar, och jag tänkte teckna ned lite nu gällande tisdagen.

 

Jag börjar dock i andra änden, fantastisk dag på börsen idag. Det är sällan börsen är upp 4 % för en annan på en dag. Främst pengar som jag har förlorat sedan tidigare, men ändå :-). Nu lär det väl bli nedgång imorgon, men en får vara glad när det är blått :-).

 

I tisdags var jag och Christian iväg till Scalateatern och såg Bali och Lindgren med deras God Ton. Innan träffade vi på Hanif Azizi, Christian känner honom, och vi hann prata en liten stund med honom om helgens Hur kan vi? Live och Chang Frick. Azizi föreföll lika trevlig i verkligheten som i poddformat :-). Vi hann även hälsa på Mustafa Panshiri när han mötte upp Azizi. Det blev dock mest en nickning och en kort hälsning, vilket gjorde att han inte gav ett lika trevligt intryck som Azizi, men jag antar att jag hade agerat ungefär på samma sätt om jag hade varit Panshiri i den situationen. Trevligt ialf!

 

Själva showen, eller vad en ska kalla den, var kul och bra, om än inte överraskande på något sätt. Bali hade en bit om regeringens famösa invandringmyter och Lindgren, en faktiskt mer intressant bit, om det viktiga med flera synvinklar och att människor tenderar att fastna i åsikter främst för att de gynnar dem själva där och då.

 

Balis del hade jag rätt bra koll på, men samtidigt är det ändå rätt intressant att få komma tillbaka till hur journalistiken såg ut innan 2015 när det gällde invandring och integration. Då var jag ofta upprörd över alla lögner i media, det är jag inte alls på samma sätt längre. Lindgren hade en take på det där, vad är det nu som det finns någon form av konsensus kring, men som är helt tokigt?

 

Efter monologerna var det frågestund, vilket förefaller brukligt i sådana här sammanhang.

 

Efteråt var Christian lite sugen på att stanna kvar för en whisky och för att kanske försöka snacka lite med Bali och de andra, men jag kände att det var sent, och pallade inte. Det är väl sunt, men samtidigt är jag mer än lite ambivalent till mig själv där, varför inte bara leva ut lite mer?

 

Oavsett en väldigt trevlig tisdagskväll.