För minnen och grunda analyser i stunden

Igår eftermiddag kom jag till Brescia efter att ha spenderat några timmar vandrandes i Bergamo. Utan att ha så mycket att jämföra med så verkar folk leva på ungefär som vanligt. Affärer och restauranger var öppna när jag var där. Varför de nu inte skulle vara det, men men, en av de som jobbade på hotellet sa dock att restaurangerna stängde efter 18.00.

 

Jag ställde till det något på vägen till Brescia. Jag skulle byta tåg i Treviglio, vilket jag bara gjort en gång förut, och nu kom jag från andra hållet. Tydligen är det så att Treviglio har två tågstationer, och jag gick av för tidigt. Lyckligtvis var det inte så långt att gå till den station där jag skulle ha gått av. Tåget jag skulle byta till var också några minuter för sent, så förutom lite irritation och svett blev det inga större problem :-).

 

Idag då? Blir det Verona? Kanske...

Med anledning av att jag inte hittade något bra sätt att ta mig till Brescia igår kväll spenderar jag en halvdag i Bergamo igen, främst på hotellet förvisso, men jag ska nog försöka ta en promenad innan jag tar tåget till Brescia.

 

Jag blev åter slumpmässigt utvald för kontroll på Skavsta. Två av två de senaste två flygningarna. Både jag och min dator blev testade för kemiska substanser, men både jag och datorn klarade oss :-).

 

Jag flög med Malta Air fast i ett Ryan Air-plan. Det är något samarbete det där, men varför vet jag inte. Flygresan var dock smidig, och flygplatsen i Bergamo ligger nära staden, så efter 5-10 minuters taxiresa vara jag på hotellet.

 

På hotellet fick jag inte det största rummet någonsin, men det roligaste rumsnumret någonsin :-).

Idag ska jag åka till Italien igen om allt går som det ska, och tanken är att jag ska stanna där tills på måndag. Lite blandade känslor gällande att resa nu måste jag medge, men jag ser verkligen fram emot att komma dit och få träffa Valle igen.

 

Mina aktier har tappat 10 % av värdet den här veckan...

 

Jag och Valle gjorde en kul grej i söndags, vi kikade på film tillsammans, trots avståndet, genom att se samma film medan vi även var uppkopplade genom videosamtal. Funkade rätt bra :-). Vi såg "The Theory of Everything" om Stephen Hawking. Rätt bra film, även om jag tycker det blev lite väl mycket romantik istället för vetenskap, men det är ju ingen dokumentär :-).

 

I helgen som var såg jag även filmen "Don't Breath", en helt ok rysare som ialf för mig hade ett nytt tema för genren.

 

Annars har det blivit en hel del dokumentärer om Trump och Biden som finns på SVT Play.

Börsen ned över 4 % för mig idag, dyrt, och inte roligt, men det är så det är.

 

Det var ett kort inlägg på Nyhetsmorgon (om det nu heter så) på TV4 i lördags om Sveriges inblandning i den transatlantiska slavhandeln. Det presenterades något i stil med att det här är något vi inte pratar om så mycket i Sverige. Cecilia Düringer fick förklara lite om hur det hela låg till. Hon förklarade precis som det är, att Sverige var inblandade i den slavhandeln, men att det var så marginellt att det knappt är värt att ta upp i historieundervisningen. Det är lite tröttsamt att just den transatlantiska slavhandeln får så stort utrymme. Ska vi prata om slavar i Sverige är väl träldomen eller livet som statare mer intressant, men vi föredrar att importera och blåsa upp problemen från USA. Jag blir lite trött på när saker utan större relevans lyfts fram som mörklagda när det först och främst inte är sant och bara för att det passar någons narrativ.

 

Jaja, det får räcka för idag.

Har jag någon relation till Leonard Cohen? Jag sökte i bloggen, men kunde inte hitta att jag skrivit något särskilt om Leonard Cohen. Jag har under en rätt lång tid gillat "First We Take Manhattan", men jag tror inte jag utforskat hans musik något djupare, förutom de mest kända som typ "Hallelujah".

 

Att jag tänker på det nu beror på att jag i helgen har sett "Marianne & Leonard: Words of Love". Jag blev rekommenderad att se den av en kollega, och jag tror även att en annan kollega pratat om den tidigare. Det är en dokumentär som handlar om Leonard Cohens relation med en norsk kvinna, främst på ön Hydra i Grekland. På Hydra träffades Marianne och Leonard och levde där till och från tillsammans med Mariannes son. Det hade ett avslappnat liv med droger, sex och konst tillsammans med många andra konstnärssjälar. Nog att jag inte har något emot fri kärlek, men fri kärlek i kombination med äktenskap och andra seriösa relationer tror jag inte på. Dokumentären gick inte heller emot mina tankar i frågan. Det verkar som många som levde med seriösa relationer och fri kärlek på Hydra hade stora problem med det, och barnen som levde med sina föräldrar på det sättet verkar ha farit väldigt illa. Mariannes son hamnade exempelvis på mentalsjukhus efteråt.

 

Filmen/dokumentären var väl värd att se, och det finns mycket att diskutera efteråt.

 

Jag har även sett "Mysteriet med Banksy", en dokumentär som går igenom lite olika teorier kring vem Banksy är. Det framstår som mycket rimligt att Banksys konst inte bara styrs av en person. Det kan förvisso vara en person som är den kreativa hjärnan, men jag skulle tro att det är flera som rent praktiskt sprayar dit den konst som sägs vara Banksys. En rätt intressant dokumentär det också, speciellt för mig som inte hade någon direkt tidigare kunskap om Banksy. 

Imorse låg denna artikel typ högst upp på Aftonbladets hemsida.

 

https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/WObrlK/amir-ali-5-maste-packa-vaskan-och-fly-sverige

 

Att leva i Afghanistan är inte lätt, och det blir sannolikt inte lättare om du aldrig bott där. Ett liv i Sverige är sannolikt mycket bättre i en jämförelse för de flesta, men vad vill artikeln säga? Vill den visa familjens situation eller vill den åter belysa den gamla nyheten om att många afghaner lämnar Sverige för Frankrike? Det är kanske båda.

 

Men... Om vi bortser från det jag precis skrev, varför ställdes inga frågor om besluten från Migrationsverket och Migrationsdomstolen? Vad står i dem? Har familjens berättelse bedömts som sannolik? Tror artikelförfattaren att svenska myndigheter och domstolar medvetet fattar felaktiga beslut? Låt säga att deras berättelse är en lögn, ska de få stanna då? Det finns inte heller några frågor om hur paret hade råd att resa hit när de verkar ha dragit hals över huvud från Afghanistan? Afghaner har det generellt inte lätt i Iran, vilket ofta gör att deras ekonimi är minst sagt ansträngd. Är det rimligt att Sverige ska ta hand om familjen för att de skaffat barn här, när de gjort det i en osäker tilvaro som de väl känner till? Vad tänker artikelförfattaren kring barnets bästa, att alla barn oavsett bakgrund ska ha rätt att vara i Sverige för att Sverige är bäst för alla?

 

Har journalisten gjort ett bra jobb här? För mig är svaret nej och artikeln kommer bara spä på polariseringen i samhället. Det är ledsamt. Varför ska en ta Aftonbladet på allvar med sådana här artiklar?

Igår såg jag Uppdrag Gransknings reportage om en man som "blivit kvar" i Sverige trots en livstids utvisning. Att han "blivit kvar" beror på att han fått ett permanent uppehållstillstånd återkallat på grund av grovt brott, sedan när han skulle utvisas hände något i Iran som gjorde att han inte släpptes in i landet. Svårt att säga vad det berodde på, men det kan finnas anledning att anta att han strulat när han väl kommit fram till Iran, alternativt att det slarvats med någon handling vid resan. Hursomhelst är han kvar i Sverige många år senare.

 

Ett reportage behöver inte ha någon vinkel, men det känns ändå som att det är bra att tittaren förstår vad reportaget vill säga. Jag vet inte vad UG-redaktionen hade tänkt, men inte kan de ha tänkt att det skulle bli ett sådant reportage som det blev? Jag fick känslan av att reportaget ville visa att vissa personer hamnar i limbo när de inte kan utvisas, vilket nog kan ske i något enstaka fall, men i slutändan visade det sig att personen i reportaget mycket väl kunde återvända till Iran om han ville det själv, ialf i dagsläget. Något svårt att fastställa att det även kunde ha skett tidigare, men högst sannolikt, med anledning av att han måste ha haft handlingar när han reste hit och för att han ändå lyckats få fram kopior av sin mammas handlingar.

 

Även om jag kan tycka att det är lite dåligt att svenska myndigheter inte hade kontakt med honom på väldigt lång tid så har jag svårt att se att det är svenska myndigheters fel att han är kvar i Sverige. Han hade som sagt sannolikt kunnat lösa det hela tiden.

 

Det är en sak att inte ha för avsikt att följa beslut, men att försöka få det att se ut som att ett utvisningsbeslut inte går att genomföra är tyvärr väldigt vanligt och knappast svenska myndigheters fel.

 

UG kan inte vara nöjda med det här reportaget, för det blev väldigt spretigt, och vad ville de visa med det? Var verkligen tanken att visa att en person som levt illegalt i Sverige, delvis på bidrag, i runt 30 år sannolikt bara har sig själv att skylla för att det blivit så?

Det hör inte till ovanligheterna att jag tar upp gamla filmer här i bloggen och skriver mina tidiga minnen ifrån dem, och nu blir det samma sak igen!

 

Igår såg jag "Gremlins" en film jag inte sett på väldigt länge. Den kom ut 1984, men måste ha varit populär i mina kretsar även några år senare. Jag minns det som att det var en film som jag som barn tyckte var riktigt cool, och att den var lite the talk of the town ibland.

 

Att se den som vuxen var väl inte lika coolt, men fortfarande en riktigt skön film som blandar humor och skräck. "Gremlins" är som en barnanpassad skräckfilm som går lite över gränsen, vilket är rätt roande. Det är även fint med de här äldre filmerna där de använder dockor av olika former istället för massa dataanimeringar, det känns, jag vet inte, verkligare?

 

Hela filmen är också härligt kulissig, den måste vara inspelad i någon studio, för allt ser så härligt sagolikt ut. Lite som i "Tillbaka till Framtiden".

 

Odjuren, gremlinsarna framstår även som rikigt härliga punkare som älskar att jävlas med allt och alla :-).

 

Vad kom jag ihåg då? Faktiskt inte så mycket, mest enstaka scener. 

 

Till det negativa är skådespeleriet inte lysande och ibland känns det som att filmskaparna främst vill visa upp sina roliga gremlins och därmed glömmer bort att en handling kan vara trevlig, men det kan en leva med.

När ett gäng av Aron Flams böcker "Det här är en svensk tiger" blev beslagtagna kände jag mig tvungen att införskaffa ett exemplar av de som hade blivit beslagtagna. Det kostade en liten slant, men det var det värt. Utan att lägga någon större vikt vid upphovsrätt så har jag principiellt svårt för när böcker och annat inte får nå allmännheten. Att böckerna blev beslagtagna hade dock med bokens framsida att göra och inte något med innehållet att göra.

 

Igår blev jag till slut klar med boken, som är uppåt 600 sidor tjock, dock med många blanka sidor.

 

"Det här är en svensk tiger" är en spretig bok som hade tjänat på att vara några 100 sidor färre. Det blir en del som repeteras och en hel del blaj för att vara ärlig, speciellt under de första 2-300 sidorna. Som jag förstår bokens agenda så försöker Aron Flam belägga att Socialdemokraterna samarbetat med nazisterna mer än vad gemene man vet i Sverige. Det tas upp en gammal antisemitisk film, järnmalm och kullagerförsäljning, tyska trupptransporter osv. Mycket som för de flesta redan är känt, men som givetvis är svårt att känna till i detalj. Känslan efteråt är lite som ja jo, det var väl intressant, men var det verkligen något nytt? Hade jag inte förväntat mig något mer?

 

Flam försöker även visa att svenskarna är ett kollektivt folk till skillnad mot vad gemene man tror. Ja det beror väl lite på hur en ser det, svenskarna är vana med en stor stat, men är knappast kollektivistiska vad gäller familj och släkt, så det var inte heller direkt omvälvande.

 

Summa summarum blev jag nog lite besviken, jag trodde det skulle vara något mer av intresse i boken, och det gör att jag faktiskt förstår att boken inte fått något större genomslag.

På sätt och vis undrar jag varför jag finner det underhållande och intressant att se filmer och dokumentärer som innehåller våld när vardagen är så full av samma sak. Sannolikt för att det ibland kan vara skönt att känna att det här var ialf bara på låtsas.

 

På det temat såg jag igår filmen "The Autopsy of Jane Doe". Titeln låter lite gorig, och lite sådant innehöll filmen, men främst var det mer vanlig skräck. Rätt otäck måste jag medge, men även en del hål i manus som är brukligt när det gäller skräckfilmer. Men för den som vill se en otäck film kan jag rekommendera den här.

 

Jag såg även dokumentären "American Murder - The Family Next Door". Där följer de en utredning där en kvinna och två barn försvunnit under märkliga omständigheter. Hur det gått till är sedan det mest rimliga, men samtidigt otroligt tragiskt. Allt är väldigt svårt att förstå.

Jag läste precis en artikel i Aftonbladet om rasism och dylikt på en skola i södra Stockholm. Det är Aftonbladet så allvaret ska väl tas med en nypa salt, men någon grund lär det finnas till artikeln. Det jag reagerade på var att det var ett problem att använda ordet neger i utbildningssyfte. Det går att koppla till läraren som blev halshuggen utanför Paris, att vi ska akta oss för vad vi säger, även om det är i utbildnings- eller diskussionssyfte. Det här går inte åt rätt håll. När J.K. Rowling skrev sina Harry Potter-böcker och menade att Voldemort var något en inte fick säga hade hon kanske mer på sin kvarn än vad jag förstod när jag lite raljant tyckte det var ett fånigt inslag i böckerna.

Jag såg idag med ett halvt öga "Jenny Lind - den animerade berättelsen". Hon är en svensk superstjärna som jag tror få har riktigt bra koll på i Sverige. Det har nog många anledningar, men främst borde det väl bero på att hon var operastjärna? För ärligt talat, hur intressant är opera? Det kan säkert vara supersvårt osv, men är det inte en gammal sjungande konstform som är stor i brist på "bättre"? När jag såg dokumentären orkade jag knappt hänga med för att det var så mycket jobbig operasång att lyssna på.

 

Jag drömmer väldigt tydligt nu. Inatt snackade jag med Brad Pitt om hur vardagslivet är för en superstjärna i Los Angeles och igår natt åkte jag fast när jag smugglade kokain. Båda drömmarna hänger ihop med sådant jag sett filmer och dokumentärer om, så inget konstigt, men klarheten är kul.

 

Jag såg nyss Everton - Liverpool spela 2-2 i en match som handlade mycket om VAR. Ett mål som dömdes bort för offside där det med blotta ögat var omöjligt att se att det var offside och en kapning som inte blev något alls trots VAR. Ja jag vet inte vad jag ska tycka, jag var positiv innan, speciellt vid offside, men nu börjar jag bli lika tveksam som Robert :-).

Vilket slut på veckan det blev. Rektor Hamid kom ut som någon form av troll och en lärare mördades utanför Paris för att han pratat om yttrandefrihet. Ja det är inte enkelt att diskutera sina tankar, om de inte passar in i samtiden och sammanhanget. Ingen nåd!

 

En sak är säker, jag skulle nog aldrig kunna bli en accepterasd kändis, om jag nu hade någon sådan önskan. Det hade varit kört.

 

Jag får passa på att försöka fly verkligheten så mycket som möjligt med film och annat.

 

Igår såg jag "World War Z" i brist på bättre. Ett virus som gör människor till zombies håller på och tar över världen. Mycket action, snabba klipp och en del snygga effekter, men annars var det en rätt usel film. Hursomhelst underhållande, bra sätt att fly verkligheten så att säga.

Jag såg en gammal dokumentär om Peter Bratt igår. Den avhandlade bland annat IB-affären och Geijer-affären. Det mest minnesvärda var dock bersvikelsen på Palme som kom fram i dokumentären. Jag har ju hört det tidigare, men det var första gången det riktigt slog mig.

 

Jag såg även en dokumentär i två delar om Hitlerjugend, sorgligt, men mycket spännande att lyssna på intervjuerna med tidigare medlemmar i Hitlerjugend.

SAS har ställt in min resa till Italien. Jag vet inte varför, men kan väl gissa att det har med dålig biljettförsäljning att göra. Där slutar dock inte problemen, för nu vill jag ju boka om resan, men det verkar ytterst komplicerat. Eftersom jag köpt resan genom RCG så vägrar SAS att boka om resan själva, eller de säger att de inte kan. Det låter verkligen som en lögn, men vad vet jag? Jag kan inte påstå att jag är väldigt förvånad gällande den inställda resan, men ändå något överraskad, eftersom det är en resa med SAS och att det kommit igång lite med resorna, samt att det var fullt på planet sist jag flög mellan Milano och Sthlm.

 

Jag blir sedan lite trött på mig själv att jag bokat genom en reseförmedlare istället för med SAS direkt, men det var ju billgare, och ibland bedrar snålheten visheten :-).

 

Det handlar inte om några större pengar, och de kommer jag säkert få tillbaka det mesta av om det inte går att boka om, men jag vill ju träffa Valentina, det är det som stör mig klart mest :-(.

 

Sedan bara grejen att ett flygbolag kan ställa in en planerad resa är ju störigt. Borde de inte genomföra de resor de utlovat?

Det senaste tvåavsnitts-reportaget från Dokument Utifrån om hur Nordkorea försöker sälja vapen och bygga vapenfabriker utomlands är stora grejer. Riktigt intressant reportage. Det är inte bara små vapen de försöker sälja utan robotar osv. RIktigt intressant. RIktigt modigt av dem som gjorde reportaget. Se det!

 

Fast, är man förvånad?

Igår hade jag en mycket trevlig dag där vi var i Hässleberg och firade pappa. God mat och trevligt sällskap.

 

Väl hemma var vädret uselt och suget på att göra något annat än att stanna kvar hemma lågt.

 

Jag bestämde mig därför för att kika igenom ett par rysare, skräckfilmer, eller vad det ska kallas.

 

Först såg jag John Carpenters klassiker "Christine". Den film som är baserad på en bok av Stephen King om en bil som styrs av någon form av demon. Det låter ju superdumt, men är originellt. Jag kan även tänka mig att jag sett delar av filmen förr om åren. Hursomhelst gillade jag filmen, vilket jag antog att jag skulle göra eftersom det är Carpenter som regisserat. Filmen har även en, till skillnad från mer moderna filmer, en fiktiv ton, vilket jag upplevde som avslappnande. Jag slogs även av männens respekt vid mötet med kvinnor och de bra specialeffekterna. "Christine" bjuder å andra sidan inte på några överraskningar och var säkert inte nyskapande ens på sin tid, men bra underhållning absolut.

 

Sedan såg jag den kritikerrosade filmen "Annihilation" som jag blev riktigt besviken på. Jag vet inte vad som är sämst, manuset eller regin? Den är också baserad på en bok, så jag vet inte riktigt vem jag ska kritisera, men filmen handlar om att något utomjordiskt har skapat en zon i USA där DNA och gener förändras så att livsformer blandas. Myndigheterna har försökt undrersöka platsen, men ingen de har skickat in har kommit tillbaka. Helt ok idé, men sedan blir det pannkaka. Jag har oftast inget emot att det tas friheter med rimligheten i filmen, men när det går utanför det rent övernatnurliga blir jag trött i ögat... I filmen skickas några relativt unga kvinnliga forskare in i zonen, varav huvudpersonen mest hänger på av en slump. Inte för att vara fördomsfull, men de framstår inte som ett realistiskt forskargäng. De går vidare in i zonen med vapen, men utan hjälmar eller annan skyddspersonal, trots att soldater tidigare har försvunnit i zonen. De lämnar sedan varandra flera gånger trots att de överfallits och dödats, samt att de ibland minns vad som hänt tidigare och ibland inte. Det är stötande dåligt! Sedan verkar inte manusförfattarna vetat hur de ska få ihop allting, så slutet ger inga svar. Det känns lite som "Lost" eller "Twin Peaks", vi har en bra idé men vi vet inte vad vi ska göra av det riktigt. Det kan ju framstå som intelligent, men är snarare korkat. Sammantaget har jag väldigt svårt att förstå de positiva recensionerna.

Arbetsveckan är över, och det har varit en helt ok vecka.

 

Igår kikade jag på ytterligare en film regisserad av Mike Flanagan, "Gerald's Game". Den är baserad på en bok av Stephen King. Bra skådespeleri och oväntat bra för att vara en rysare. Jag blev till och med överraskad ett par gånger.

 

Jag såg även någon dokumentär om Château Gaillard i Frankrike och blev som så många gånger förut lite sugen på att åka till Normandie någon gång.

 

Så mycket mer har jag inte att förtälja.

Nu har jag återtagit i princip allt det jag förlorade på börsen i mars. Vi får se om det håller i sig, det finnns många orosmoln, men skönt ändå.

 

Igår såg jag dokumentären "Sydkoreas dolda sexkameror". En dokumentär som får en att undra lite vad människor håller på med i Sydkorea och varför, men även hur utbrett det faktiskt är? Tesen är att det är väldigt vanligt att människor gömmer kameror i Sydkorea för att filma kvinnor på toaletter osv. Otroligt osmakligt. Det finns till och med team som går runt och letar kameror på offentliga toaletter osv, men de har tydligen aldrig hittat någon kamera, men att de finns är tydligt eftersom det finns mängder av filmer och bilder på nätet.

 

Men exakt hur vanligt det här är, och om det är mycket vanligare i Sydkorea än någon annanstans och varför det är så här verkar inte dokumentären ha någon önskan att svara på. Det hela är främst ett stort snyftreportage, till viss del med all rätt, men jag hade önskat mer tankar bakom fenomenet. Det var nästan mer intressant att få en något bättre bild över hur livet är i Sydkorea, för det har jag verkligen dålig koll på.

Det var surrealistiskt att se Aston Villa - Liverpool igår. Matchen slutade 7-2 till Aston Villa, och det kändes inte helt orimligt. Nog att det första målet var ett grovt misstag av Adrian och att tre av de andra målen oturligt styrdes in, men det kändes ändå som att det var superfarligt varenda gång Aston Villa var på Liverpools planhalva. Liverpools höga backlinje har sett skakig ut både mot Arsenal och Lincoln, men att det skulle bli så här var svårt att förutse. Jag är för dålig för att kunna analysera hur det helt plötsligt kunde bli så här, men en overklig upplevelse var det.

 

Min fälla för bananflugorna fungerar utmärkt, och jag känner mig lite dum att jag inte gjort en sådan tidigare, istället har jag jagat flugorna fysiskt, vilket gjort att det finns små bananflugelik lite här och var i lägenheten. Ja, jag borde ha städat bort dem, och jag har försökt, men det finns spår kvar ändå lite här och var.

 

Nu finns det en ovanligt bra dokumentär på SVT Play att se "Vem granskar polisen?". Det är en dokumentär om polisens sätt att arbeta i USA. Det ställs mycket vettiga frågor, och flera sidor kommer till tals. Det ges även en del exempel på vad som har visat sig vara bra och dåligt polisarbete i Newark i USA. Det är förvisso både en borgmästare och en facksnubbe som är lite för mycket, men på det stora hela en väldigt intressant dokumentär.

Det är grått och regnigt ute. Det ger mig inte mycket glädje eller inspiration.

 

Det har blivit att rensa avlopp och att jaga bananflugor.

 

I övrigt har jag sett "Världens Historia: Kalla kriget". Det blev jag väl inte gladare av, men som vanligt intressant med serier som följer ett långt tidsförlopp. Det blir ofta bättre än när en bara får inblick i en specifik händelse.

 

Jag såg även "Kokainsmugglarna" igår.

Jag råkade sova till kl. 09.00 idag, då blir det inte mycket av förmiddagen.

 

Det kanske berodde på att jag satt uppe ovanligt länge och såg den något för långa "Doctor Sleep" igår. En uppföljare till "The Shining" som känns som att den smög något under radarn. Bra var den. Flanagan, regissören, har väl inte misslyckats med något, så det var rätt väntat att den skulle vara bra. Det är med en svensk skådespelare, Rebecca Ferguson, som jag inte kände till. Det brukar ju annars vara en del snack när svenskar är med i stora filmer. Fast, det kan det ju ha varit också, jag följer ingen kanal med sådan information och nyheter. Men åter, bra film.

Tidigare i veckan såg jag dokumentären om James Foley "Avrättad av IS - Historien om James Foley". Titeln säger precis vad den handlar om.

 

Jag tror de flesta känner till historien om James Foleys avrättning, men han var ialf den första som blev halshuggen av IS för beskdådan av hela världen.

 

Dokumentären har några år på nacken nu och jag hade sett utdrag ur den i andra dokumentärer, men jag hade inte sett den förrän nu.

 

Jag är givetvis tacksam för det jobb som olika frilansande journalister gör på plats i krigszonerna, men samtidigt märker jag hur ensidigt det kan bli och ibland en något ungdomligt naiv inställning till hela situationen. Kontentan av dokumentären blev för mig något i stil med, hur relevant är den information som kommer från dessa journalister? Det är knappast något revolutionerande, men det är så lätt att läsa något som någon har skrivit och bara ta det för givet att det är på det sätt som journalisten skriver.

Igår kväll ansåg jag det lämpligt att se den senaste av de tre Robert Langdon-filmerna, "Inferno". Jag hade viss förhoppning att jag även skulle tycka den var något bättre än dess rykte som med de tidigare filmerna, men det var den inte.

 

Jag läste boken för ungefär sju år sedan, och det jag minns från det var att jag blev intresserad av att åka till Florens, men vad jag tyckte om själva boken minns jag inte riktigt, bara själva huvudtemat om överbefolkning, vilket jag tycker är intressant.

 

"Inferno" är precis som de förra filmerna i serien en blandning av action, historia, kodknäckeri och resefilm. Fotot är stundtals intressant med innehåll från Florens, Venedig och Istanbul, men där slutar det spännande.

 

Till skillnad från de tidigare filmerna finns det ingen "spännande" mördare här och allt känns inte bara orealistiskt, som i de tidigare filmerna, utan även rörigt och dumt.

 

Njae, det var ingen film jag hade behövt att se, eller jo lite, jag vill nog ännu lite mer åka till Florens nu, och kanske även Istanbul :-).

Bandets Noice storhetstid var kanske inte helt innan min tid men ialf innan mitt musikmedvetande. Jag upptäckte dem därför något senare. Jag ska inte påstå att jag var eller är ett stort fan av dem heller, men jag har alltid gillat vissa av deras låtar så länge jag kan minnas.

 

Jag minns inte när det var första gången jag hörde låtarna "En kväll i tunnelbanan" och "I natt é hela stan vår", men den senare tyckte jag direkt var fantastisk. Fin melodi och ett jävla glatt ungdomligt tryck. Jag vill bara in på ett dansgolv och röja när jag hör låten :-).

 

Nu vet jag inte om jag överdriver eller om jag helt enkelt har fel, men när Noice kom på tal back in the days fick jag känslan av att de inte togs på allvar. Som att de var ett fånigt band, lite som det var med Europe, att en inte fick tycka om dem. Någon slags skepsis så att säga. Om jag minns rätt så är det synd, för Noice är riktigt bra.

 

Att jag skriver om dem idag är för att jag såg dokumentären om dem igår på SVT Play.