För minnen och grunda analyser i stunden

Det gick bra att hyra en bil och att köra den till Brescia. Förvisso dyrare än förväntat, men så blir det ibland.

 

Jag antar att den här dagen kan vara sista gången jag befinner mig i Brescia. Jag har lite svårt att se att vi kommer komma tillbaka hit, även om det förefaller vara en riktigt mysig stad :-).

 

I Brescia, och sannolikt i hela Lombardiet, är mycket stängt på grund av pandemin. Det är inga restauranger öppna och det är bara ett visst antal som får befinna sig i affärerna, men det gör istället att det står folk i trånga köer utanför alla affärer. Det är förvisso utomhus, vilket eventuellt är bättre, men själva trängseln, vettitusan om den är mindre. Det är även så att en del barer och caféer kan servera, men att kunderna får dricka det de besällt utomhus. Jag vet inte om det är anledningen, men igår på stan här i Brescia var det folk överallt som stod och hängde tillsammans. Det är väl samma där, att det kankse är bättre att göra det utomhus än inomhus, men frågan är hur stor skillnad det gör. Några två meters avstånd existerade ialf inte :-).

 

Nu bär det snart av til Rom!

Det är rörigt att resa i dagsläget, och det rimligaste för allas bästa är väl att helt enkelt inte resa, men ibland känns det nödvändigt, även om nödvändighet är något högst subjektivt.

 

För att flyga till Italien från Sverige med KLM var det en hel del svårigheter. Först och främst krävde KLM både ett PCR-test och ett högst fyra timmar gammalt antigen-test. Det senare är ett snabbtest och det tidigare antar jag är ett test med ett mer säkert resultat. För att komma in i Italien är en tvungen att ha ett PCR-test som inte är äldre än 48 timmar. Det här gjorde det rätt rörigt för mig, och för att få allt att klaffa var jag tvungen att åka upp till Arlanda tidigt igår morse för att hinna ta alla test och få resultaten innan flyget gick.

 

Det gick bra och de negativa resultaten kom till och med lite tidigare än beräknat, men det kostade över 3000 kr med testerna. Lukruativ marknad för vissa...

 

Det här är rörigt och det var minst ett par stycken som var arga av olika anlednigar inne på vaccinmottagningen, främst för att de inte kunde få ett PCR-test i tid. Förvisso var snubben som tog emot på mottagningen lite märklig, och gjorde väl inte situationen lugnare med de som var upprörda.

 

Väl framme i Italien var det också en kontroll där jag behövde skriva under någon form av hälsodeklaration, men jag fick känslan av att kontrollanten var rätt trött på allt när jag kom fram, så jag fick typ bara tummen upp och kunde gå igenom. Några andra framför mig blev dock stoppade och fick vänta kvar. Jag behövde dock inte visa upp något PCR-test eller antigen-test för de italienska myndigheterna, det var bara deklarationen.

 

KLM hade dock inte låtit mig checka in utan test som var tagna under rätt tidsram. När jag hade checkat in trodde jag efter en stund att jag inte fått alla mina boarding-pass, så jag sprang tillbaka till incheckningen, men det var jag som hade sett fel. Lite pinsamt, men hjärnan var nog trött vid det laget. Å andra sidan fick jag ett nytt boarding-pass när jag skulle gå på planet, för att jag hade fått en ny plats, och då fick jag inget boarding-pass för resan mellan Amsterdam och Milano, så då fick jag också springa tillbaka, och den gången hade jag rätt.

 

Även i Amsterdam fick jag fylla i en hälsodeklaration, och jag hade även med egna som jag skrivit ut på Arlanda för både Nederländerna och Italien. Ja det verkar rörigt för de flesta, och det är svårt att veta vad som verkligen behövs för att resa.

 

Nu ska jag försöka hyra en bil, får se hur det går :-).

De senaste dagarna har jag sett Netflix-dokumentärerna "Don't Fuck with Cats" och "Night Stalker: The Hunt for a Serial Killer". 

 

Den förra handlar om en snubbe som är så galen att det måste vara utan dess like. Jag tappade hakan, och då har jag sett mycket. Att en person kan göra på de sätt snubben i dokumentären gör för att bli känd måste vara unikt. Riktigt otäckt. Som några gånger förr har jag svårt att hitta ord för det hela. Om en vill se en serie om en riktigt jävla störd individ bör en se "Don't Fuck with Cats". 

 

Den senare handlar om den mer kända mördaren Richard Ramirez som härjade runt i Los Angeles på 80-talet. Den är inte lika intressant som den förra, men väl värd att se för de som gillar true crime, kanske speciellt utifrån hur de intervjuade poliserna som var med i jakten pratar och beskriver allting. Det är rätt långt ifrån hur beskrivningar skulle ske i Sverige.

Nu är minnena något vaga, men som jag minns det var Varan-TV något som inte alla såg på när jag gick på gymnasiet, men som blev väldigt populärt i vissa kretsar. Jag tror inte jag såg det när det gick på TV på den tiden, eventuellt något enstaka avsnitt.

 

Känslan var att Varan-TV var rätt hippt på den tiden, men jag minns inte med säkerhet.

 

När jag och Nisse reste under 2007 kikade vi igenom en hel del av det som Varan-TV har gjort för SVT, och jag tyckte mycket var riktigt bra, men sedan dess har jag inte sett det igen förrän nu under de senaste veckorna.

 

Jag uppfattar Varan-TV som intelligent deadpan-humor. Det är roligt genom att skruva till vanliga situationer; som svarta lantbruk i hyresfastigheter och barnprogram med snuskigt innehåll. Delvis är det briljant, men ibland kan det vara lite svårt att förstå vad det roliga ska vara, alternativt att det faktiskt inte är roligt :-).

 

Hursomhelst tycker jag det skiljer sig från mycket annan svensk humor, och det på ett bra sätt. Jag har förvisso inte sett så mycket svensk humor, men Varan-TV måste vara något av det bättre.

Hittills har det varit en vecka som har handlat mycket om att försöka lyckas komma ned till Italien i slutet av veckan. Ja, jag borde inte resa, men det finns anledningar till att jag faktiskt borde det. Jag tycker att jag är mer än ursäktad. 

 

Det är ialf som så att det måste göras både vanligt covid-test och snabbtest för att jag ska få byta flyg i Amsterdam och få komma in i Italien. Jag har nu bokat om mitt flyg två gånger och jag ska försöka åka upp till Arlanda på fredag morgon för att ta test och få resultat i tid, även om det inte är säkert att det går. Det kostar även skjortan, men det är det värt, om jag kommer iväg. Av de företag jag har kontaktat här har inget kunnat garantera ett testresultat som är lagom gammalt innan flyget går.

 

Men, men, peppar peppar...

 

Jag har inte riktigt föstått om jag fått ledigt från jobbet heller, men jag antar det...

Nu har jag sett den första av Robert Eggers kritikerosade filmer, "The Witch". Den handlar om en puritansk familj som, vilket vad jag tror är under 1600-talet, kommer i kontakt med någon form av häxa.

 

Det är en vacker film med stark atmosfär, väldigt seriös i sin framställning. Skådespeleriet är bra, men jag upplevde det inte som något utöver det vanliga. 

 

I likhet med "The Lighthouse" är det svårt att förstå vad Eggers vill säga med filmen. Är den smart, eller bara pretentiös? Jag tvivlar inte på att det finns teman som jag inte riktigt greppar med anledning av att jag varken är religiös eller levde på 1600-talet, men jag kan sannolikt den tiden bättre än många andra.

 

Njae, även det i likhet med "The Lighthouse", så följer inte mycket tankar med mig efter att ha sett "The Witch" heller. Som något vackert, men inte direkt tankeväckande, vilket jag antar är meningen med filmen. 

Igår satt vi några stycken i timmar under eftermiddagen på Ölhallen och käkade och tog ett par öl. Vi var lagom många och ämnena varierade, väldigt trevligt. Jag saknar sådana sammanhang, de är underbara.

 

Efter att ha kommit hem såg jag en dokumentär om Max von Sydow, och efter det känner jag att jag även borde se filmerna om "utvandrarna".

 

Nu på morgonen har jag sett filmen "1922". En film baserad på en novell av Stephen King. Den handlar om hur en man lider efter att ha tagit livet av sin fru. En fin film med bra skådespeleri, men lite långsam och inte så överraskande. Själva temat är väl inte heller helt outforskat gällande PTSD, men jag anser nog att det ändå finns mer djup i filmen än vad som faktiskt slår en vid en första anblick.

Något intet nytt, men som ändå slagit mig den senaste tiden är problemet med att vara objektiv mellan hur en vill att något ska vara och hur något är. Jag tycker det är väldigt tydligt på Twitter, där jag sällan blir förvånad gällande vilken ställning olika människor tar. Jag gillar det inte när jag känner att jag själv hamnar i den fällan.

 

En helt ok arbetsvecka, men där jag känt att jag kanske haft en lite väl stark laissez-faire attityd, men även att det är lite rörigt med många olika uppgifter och människor som drar i en, vilket gör att jag kanske löser en del uppgifter lite väl enkelt.

 

Var ett tag sedan jag reflekterade över jobbet, kanske är bra :-).

 

I veckan såg jag Världens Historia om Ku Klux Klan. Rätt intressant om hur religion och rädsla för att tappa makt kan få rysliga konsekvenser. Det var förvisso inte helt nytt, men jag blev upprörd över hur tribalism, rasism osv friade många åtalade Ku Klux Klan-medlemmar.

 

Jag tycker att det är något som ofta försvinner i "debatten", alltså gynnandet av det som är som en själv; klan, stam, familj osv. Det talas mer om hatet mot andra än gynnandet av sitt eget, men vilket är egentligen mest framträdande?

 

Jag såg även Världens Historia om Den stora vikingakrigaren. Det är något som återkommit rätt mycket de senaste åren, att en viktig grav på Björkö innehöll en kvinna, och vad det nu innebär för historieskrivningen. Jag blir mest sur på att jag ännu inte besökt Björkö, trots att jag var fascinerad av Björkö och BIrka redan som barn när jag och pappa tittade på Vetenskapens värld.

Ibland undrar jag om jag blivit skadad av fake news, fast innan Trump. Skillnaden är väl att det inte var lika flagranta lögner innan Trump, men likväl, om inte lögner, så åtminstone försök att dölja ialf delar av sanningen. Det var rapporter om att invandring var positivt för den svenska ekonomin och att det var ett kompetensregn, att barn inte var vuxna i någon större utsträckning, att det inte fanns någon tak på invandringen till Sverige, att alla var apatiska på riktigt osv. Att allt jag tar upp här handlar om migrationsfrågan beror på att det är den jag kan och den som påverkat mig. Andra halvsanningar har jag inte upptäckt på samma sätt och de har därmed inte heller påverkat mig på samma sätt.

 

Det här har gjort att jag delvis tappat förtroendet för den sanning som föreligger för gememe man. Jag tänkte skriva etablissemangets sanning, men det stämmer nog inte riktigt.

 

Jag är sannolikt långt ifrån ensam om detta, men det är jobbigt. Att ständigt behöva känna att jag måste vara kritisk mot det allmängiltiga mot bakgrund av tidigare erfarenhet.

 

Jag vet inte om det är delvis därför jag verkligen inte såg stormningen av Kapitolium komma, men samtidigt gjorde någon det? Men känslan är ändå nu att "alla" slår sig för bröstet nu med anledning av att de allt förstod att det skulle bli så här med en galenpanna som Trump som president.

Jag vet ju att en bör tänka till innan en kastar ur sig någonting. Det bästa är väl att överväga något i uppåt åtta sekunder, men det är väl i de flesta sammanhang lite för länge :-).

 

Idag på lunchen på jobbet hörde jag någon som pratade om att Sörenstam tagit emot en medalj av Trump. Jag hade bara läst några rubriker om det och förstått att det väckt ilska på sina håll. Jag hade dock dragit slutsatsen att det var en medalj som endast delades ut av presidenten, men som hade någon form av kommitte bakom sig. Alltså att priset inte främst handlade om Trump, utan att han bara delade ut det. Därmed hävde jag ur mig något om att det på grund av det var lite fånigt att det blivit sådan uppståndelse. Jag blev med all rätt rättad. Som jag förstår det är det alltså presidenten själv som väljer vilka som ska få det här priset.

 

Utifrån Trumps beteende efter valet ställer jag mig nog på den sida som hävdar att det var minst sagt märkligt av Sörenstan att ta emot priset.

 

Ibland önskar jag att jag tänkte till lite mer före, och inte bara hävde ur mig saker :-).

 

Men, men nu borde det väl firas, om USA går med i Paris-avtalet igen!!! ...och sannolikt någon som lyssnar på andras råd.

Nu har det kommit ytterligare en dokumentär om Peter Rätz, "Infiltratören. Tidigare har jag hört om honom genom P3-dokumentär och i bokform av Wierup. Peter Rätz har genom att infiltrera diverse kriminella organisationer för polisens räkning fått sitt liv förstört efter att han blev avslöjad. Det är en intressant historia med många etiska överväganden.

 

Det framstår som polisen gått alldeles för långt i vissa fall gällande Peter Rätz, och jag antar att det är högst tveksamt huruvuda polisen kan använda civila infiltratörer, men det är inget jag orkar diskutera här.

 

När det gäller Peter Rätz så landar jag nog ändå i att det absolut är synd om honom, men att han satt sig i det själv. Han var inte helt ung när han rekryterades och han hade kunnat hoppa av efter hand. Jag förstår inte riktigt heller varför han "ständigt" vill uppmärksamma sig själv, det måste väl öka hotbilden mot honom? Samtidigt ser jag honom som en hjälte som "vi" bör ta riktigt väl hand om. Ambivalent...

 

Till sist tänker jag hur det hade sett ut för Peter Rätz om han hade gjort samma sak i USA? Hade det varit så kontroversiellt då?

När USA invaderade Irak 2003 ansåg jag att det var en god sak. Det skulle nog gå fort att få bort den där diktatorn Hussein och få ordning på landet. Idag känns det otroligt okunnigt och naivt. Jag var dock inte ensam om att tycka så, sannolikt tyckte även en stor del av irakierna själva att det var bra med en förhoppningsvis snabb invasion för att få bort Hussein. Nu vet vi att Irak åtminstone inte blev fredligare inom sina egna gränser efter Hussein. Det har varit mer eller mindre kaos sedan invasionen.

 

I dokumentärserien "Det var en gång ett Irak" intervjuas en mängd mer eller mindre vanliga människor om sina upplevelser under och efter USA:s invasion av Irak. Det är journalister, soldater och människor som bor i Irak som intervjuas. Otroligt intressant att få höra så många olika röster.

 

Det presenteras en del anledningar till varför det blev som det blev i Irak, men det är komplext, och inte heller seriens mål att hitta en förklaring, utan det är att höra hur människor har upplevt händelserna som följt på invasionen.

 

Jag börjar tänka på händelserna i USA det senaste året. Det är dumt med jämförelser, men det är svårt att inte göra dem... Hursomhelst när en definierad grupp känner att de tappar makten och kan bli förfördelade, då kan det bli farligt.

I fredags kväll var det tydligen ett rån med misshandel borta vid sjukhuset där jag brukar gå och springa. Det förvånar mig inte alls, för området här där jag bor, och speciellt runt Fredsgatan ned mot Friskis och bortåt är någon form av Örebros nutida Harlem. Att knarklangningen flödat fritt runt Järntorget de senaste åren har inte undgått någon, men jag gissar att det hela flyttats lite norrut efter att kamerorna kom upp på Järntorget.

 

Jag kan inte påstå att jag är rädd när jag går och handlar eller går till gymmet, men langare ser jag mer eller mindre varje gång. Små gäng av utländska killar i mysbyxor, som inte är på väg till gymmet, som spanar runt och byter saker med varandra. Det är främst mer roande än skrämmande, men det är en förändring av stadsbilden som gått väldigt fort. Frågan är om det fortsätter, och vad som händer då? 

 

Jag vill inte säga att jag har riktigt samma känsla när jag går runt i dessa områden som jag hade när jag var i Rio, men att gå runt på centrala norr i Örebro är ungefär så som jag föreställde mig de norra delarna av Manhattan när jag ung. Jag minns när jag bodde på ett hostel någonstans runt 120 gatan i början av 00-talet och jag frågade om det var farligt att vistas ute på kvällen. De svar jag fick var i stil med, "njae, men en snubbe blev rånad för ett par dagar sedan". Det kändes som "shit, här får en se upp lite", och det var ingenting jag var van vid. Nu har det blivit vardag även här.

 

Att jag skrev inlägget beror även på att jag såg att konduktörerna på SJ-tågen ska börja med kroppskameror på grund av våld på tågen mellan Hallsberg och Örebro. Det är en långsam normalisering av något som inte är normalt i Sverige, men jag ljuger om jag säger att jag är förvånad.

Det var inte mycket jag kände till om Greta Garbo märkte jag när jag såg dokumentären "Garbo, den gudomliga". Att hon var svensk från början och blivit stjärna i Hollywood var väl det jag kände till. Att det var stumfilm hon slog igenom med och att han bara lade av i den tidiga 40-årsåldern hade jag dock ingen aning om. Det senare är fräckt på något sätt, och jag vill nog tänka mig att det är rätt ovanligt, ialf nuförtiden.

 

Jag såg även "Callas med egna ord" om Maria Callas. Jag hade dock blandat ihop henne med Frida Kahlo, så dokumentären handlade om en operasångerska och inte om en konstnär. Det var inte bortkastad tid ändå, även om jag tittade lite halvhjärtat, för Callas gav ett väldigt gott intryck på mig. Hon pratade lätt om sina problem med ångest utan att överdriva eller tycka synd om sig själv. Som synes bara en dokumentär, men jag fick som sagt ett gott intryck av Callas.

 

I övrigt såg jag även "Arvet efter Pompeji" i veckan. Den gav inte bestående avtryck, men som vanligt när jag ser något från Pompeji blir jag istället intresserad av att åka till Herculaneum.

Nu har jag läst ut Fredrik Kärrholms "Gangstervåld". Han är en polis som i boken presenterar konkreta råd på hur den grova kriminaliteten i Sverige skulle kunna minskas och det utifrån ett brottsofferperspektiv. Jag har svårt att inte hålla med honom i de slutsatser han presenterar.

 

Jag ser straff främst som en hämnd för ett brott och har rätt svårt att köpa tanken om straff som vård.

 

De åtgärder han presenterar är inte nya, men i mitt tycke vettiga. Längre straff, fängelse i första hand, ta bort mängd- och ungdomsrabatterna, fängelse i första hand osv.

 

Huruvida inkapacitering fungerar är omdebatterat, men han menar det, och jag tror det är svårt att hävda annat.

 

En bok väl värd att läsa för de som är intresserade av hur gangstervåldet kan bekämpas i Sverige.

Frågesport kan vara en irriterande upplevelse, men jag vet inte vad jag tycker är mest jobbigt med det. När det går bra känner jag mig smart och nästan lite euforisk, men när det går mindre bra är det väldigt frustrerande. Ibland beror det på att det är jobbigt att förlora och att jag känner mig lite mindre allmänbildad än andra, men det är inte så farligt. Det är desto värre när det är frågor som jag tycker att jag borde kunna, eller som jag vet att jag kunnat tidigare.

 

Jag spelar Primetime nästan varje kväll och där dyker det ibland upp frågor som jag känner att det här borde jag känna till. De senaste dagarna har det exempelvis varit frågor om storleken på länderna i Europa och hur en skriver ut Pythagoras sats som jag inte har kunnat. Sedan slarvade jag till det på grekiska alfabetet, men det är en annan sak. Gällande länderna i Europa är det väl inga konstigheter med att Ryssland och Ukraina är de största, men att Frankrike är så stort, och därmed det tredje största landet i Europa, förvånade mig. Irriterande nog har jag för mig att jag har haft fel på en liknande fråga på ett quiz på Stora Örebro också. Det där med Pythagoras sats har jag aldrig brytt mig om att lära mig. Att det är hypotenusan en räknar ut med satsen är en sak, men exakt hur är inget jag försökt lägga på minnet.

 

Minnet är för övrigt väldigt intressant. Hur en bäst kommer ihåg saker, och huruvida nya minnen påverkar äldre, samt även hur mycket vi kan memorera. Hjärnan är otroligt spännande.

 

Igår kväll såg jag också David Cronenbergs klassiker "Shiver" från 1975. Jag är svag för många av Cronenbergs filmer eftersom han uppenbart utmanar gängse normer med sina filmer. I "Shiver" utmanar han moralen genom att människor blir infekterade med en parasit som gör att de blir sexuellt utåtagerande för att sprida parasiten vidare, vilket leder till någon form av moraliskt förfall. Ingen film med hög budget, men bra manus, vilket gör filmen intressant. Om någon är intesserad av andra filmer av Cronenberg kan jag rekommendera "Crash", också en film med mycket originellt manus.

Igår såg jag dokumentären "I'm in the band - storyn om The Hellacopters". Jag fann dokumentären väldigt intressant, och den fick mig att tänka på min egen relation till bandet.

 

Den relationen är rätt svag. Jag har aldrig lyssnat speciellt mycket på The Hellacopters, och det har väl kanske med att göra att musiken känns som mycket annat, att den inte sticker ut. Där kanske jag har fel, men det är så det känns :-).

 

Jag vet att jag sett dem live några gånger och speciellt minns jag ett tillfälle på "Contan" när de spelade som huvudnummer och The Hives var förband. Det var nog på slutet av 90-talet. Varför jag var där är jag lite osäker på, men det kan ha haft med Svensson eller Sajje att göra. Jag minns inget direkt i övrigt, förutom att jag tror att jag snodde hem något glas därifrån, vad det nu skulle vara bra för :-).

 

I dokumentären framgår att Dregen var med och bildade bandet, och det känns som ett sådant där faktum som jag säkert fått berättat för mig flera gånger, men ändå inte riktigt brytt mig om, och sedan glömt bort :-). Nu får jag väl försöka komma ihåg det. I dokumentären framgår även att The Hellacopters är fans till New Bomb Turks som jag och Bias såg på Debaser för faktiskt rätt många år sedan nu. När jag sökte fram det här såg jag att jag hade skrivit att The Hellacopters trummis hade kommit och gästspelat under den konserten, vilket jag nog inte riktigt fattade varför då, men som jag förstår nu. Det är rätt irriterande när förståelsen för något kommer ifatt en efter många år :-).

 

Ja vad ska jag sammanfatta det hela med, skön rock n' roll och bra dokumentär.

SVT har släppt en dokumentär om Stig Engström aka "Skandiamannen" med det påhittiga namnet "Palmemördaren".

 

Den gav inte så mycket nytt gällande den historien och var kanske lite onödig, men Stig Engström är verkligen svår att "komma runt", samtidigt som han verkar osannolik. Det är märkligt att han inte finns med som vittne vid själva mordet och han är inte med på några bilder från mordnatten heller, vilket en kan tänka sig att han hade önskat om hans egen berättelse stämmer. Jag tänker på att han verkade vilja vara i rampljuset. Att själva mordet framstår som taffligt kan ju också peka på honom, och att han beskrivit hur han tror att mordet kan ha gått till på ett sätt som låter väldigt rimligt gällande hur det faktiskt har gått till. Å andra sidan går det avfärda honom på många sätt också. Varför skulle han gå runt med en stor revolver exempelvis, och om han nu var så snacksalig, varför erkände han då aldrig?

 

I övrigt såg jag något morgonprogram under ledigheten där Leif GW helt avfärdade Stig som mördare, han menade att det inte stämde tidsmässigt, så det här kommer ständigt diskuteras :-).

 

Jag kikade även på "Fake news - en sann historia". Där går de igenom fake news genom tiderna, typ att det alltid fuskats med nyheter och bilder. De visade även en del deepfake, vilket jag tror att vi yngre har rätt bra koll på nu, men som den äldre generationen sannolikt inte har helt bra koll på. De menade också att mycket av dagens fake news främst inte var till för att övertyga andra, utan främst till för att så tvivel i den sanning som faktiskt finns, lite postmodernistiskt så där...

Imorgon är det dags för arbete igen. Själva jobbet ser jag inte direkt fram emot, men träffa lite arbetskamrater och få ett intellektuellt utbyte ser jag fram emot.

 

...och lite för mitt eget minne...

 

Bombi Bitt och jag - Jag fortsatte igår att kika igenom gamla serier på Öppet Arkiv som jag känt till så länge jag kan minnas, men som jag inte visste vad det var. Kul att se Stellan Skarsgård som barn, och han spelade bra redan då. I övrigt var jag väl inte så fokuserad, men jag ska försöka komma ihåg att det är Fritiof Nilsson Piraten som är upphovsman.

 

1971 - En i raden av dokumentärer om ett år på SVT Play. De är faktiskt rätt intressanta. Här togs det bland annat upp ett massmord i Söderhamn som jag aldrig hade hört talas om. Känslan blir att jag tror jag vet så mycket, men egentligen vet jag knappt ingenting :-).

 

Attenborough och massutrotningen - Det är uppenbart att vi människor tar för stora resurser av jorden. Det är ibland svårt att förstå som nordbo eftersom vi har så mycket orörd natur här uppe, men det måste till något drastiskt.

 

Boy Erased - En dokumentär film om hur kristna homosexuella försöker omvändas i olika projekt i USA. Sannolikt inte helt verklighetstroget, men en väldigt bra film.

 

Sean Connery - inte bara James Bond - En rätt bra dokumentär om Sean Connerys skådespelarkarriär. Det är svårt att inte tycka om honom. Något intressant är att Sean var bodybuilder när han var ung, och han var inte speicellt stor. Jag vet förvisso inte om det var massa han eftersökte, men det är lätt att tro att det finns en tid före och efter stort bruk av anabola steroider.

 

Barnen som överlevde Hitler - En dokumentär där de intervjuar några människor som överlevde Hitler som barn och berättar deras berättelser. Riktigt otäck dokumentär.

Igår ägnade jag halva dagen åt att läsa Ola Sandstigs bok - "De apatiska barnen: och samhället som svek". En ovanligt välskriven bok måste jag säga. Jag tycker ofta att liknande böcker känns lite hafsiga, men det gjorde inte den här.

 

Sandstig bygger vidare på sin Filter-artikel i boken och tar upp några exempel där apatiska barn har fejkat och där andra sett att de fejkat, eller kanske snarare blivit tvingade att fejka. Han tar även upp att det är väldigt ovanligt att barnen lidit av muskelförtvining eller liggsår, trots att de varit apatiskt liggande i sina sängar, vilket är märkligt, speciellt det förra.

 

Det mesta var bekant för mig, men det var nytt för mig att många av barnen fått diverse lugnande medel utskrivna och att de undersökningar som visat på att barnen inte varit drogade av sina föräldrar eller andra haft rätt stora brister. Ännu större brister hade den undersökning som visade att barnen hade onormala stressresponser.

 

Boken förklarar inte allt, men den ger en väldigt bra överblick över situationen med apatiska barn i Sverige. Situationen är verkligen inte sådan som Tamas försökte få den till när det begav sig.

 

Personligen har jag endast haft några få erfarenheter med apatiska barn och urvalet är därmed för litet för att egentligen säga något, men det överensstämmer med det som Sandstig skriver om i sin bok. Jag skulle kunna skriva mer detaljer här utan att bryta någon sekretess, men läs boken istället, det som framgår där överensstämmer som sagt med de upplevelser jag har. Jag har inte stött på någonting som motsäger det Sandstig skriver om i boken.

Igår verkade inte bloggen fungera så jag kunde inte uppdatera något, men det verkar fungera nu.

 

Nu är Trump avstängd på livstid från Twitter efter vad jag förstår, och det har jag svårt för, men det är inte lätt med det fria ordet. Twitter får göra vad de vill så klart, men det skrämmer mig mer att multinationella företag får styra dagordningen och vad som uttrycks än att Trump, BLM eller Yasin får uttrycka vad de vill.

 

Det är svårt att dra gränsen, om det finns någon, men "collateral damage" kommer vi nog aldrig ifrån.

Idag kände jag att ledigheten blev lite ensam och tradig. Jag hade inget planerat att se, läsa eller göra, vilket ledde till att jag fick leta fram något som jag kanske inte tänkt att prioritera, men som jag ände kände att jag borde få lite mer kunskap om. Därmed blev det att jag såg igenom serien "Ebba och Didrik". Det är en serie, som i likhet med mycket jag skrivit om under veckan, är något jag känt till så länge jag kan minnas, men ändå inte alls visste vad det är. Den blev dock lite mer aktuell för mig efter att jag för några veckor sedan lyssnat på en Värvet-intervju med Michael Lindgren,

 

Jag tror jag var för ung för att se "Ebba och Didrik" när den sändes första gången 1990, och jag har inte sett den senare heller. Serien handlar om två barn i en familj i ett idylliskt Sverige som lätt gör mig nostalgisk.

 

Det är en rätt skrikig serie, det skriks hela tiden, men annars tycker jag att den var bra. Skådespeleriet av barnen är riktigt bra, och stundtals är det bländande. Den är även lite "utmanande" med barn som blir förälskade i vuxna och kanske lite passé i att en kvinna utan åthävor tar tillbaka sin otrogna man. Så brister finns det absolut, men jag tycker det positiva överväger det negativa och serien var väl värd att se även som vuxen.

Igår såg jag serien "Världens historia - Amerikas förste president" om George Washington. Den följer hela hans liv från impulsiv och misslyckad militär till USA:s förste president. Lite lång må hända, men bra, jag lärde mig massor. Serien visar inte bara upp Washingtons bra sidor, utan det är rätt mycket om att han hade slavar och att han inte tvekade att avrätta folk för att upprätthålla disciplin. Det som ändå framstår som mest spännande med Washington var att han genom våld bildade USA, men att han sedan ändå gav upp makten. Han blev alltså inte en livet ut sittande diktator, vilket är vanligt i liknande fall. All heder för det.

 

Det leder mig även in på Trump, och nu kommer jag falla in i många andras aversion mot honom. Generellt gillar jag inte det, och jag har delvis uppskattat hans okonventionella frispråkighet, men när han inte ens i ett försök till nedlugnande tal gällande stormningen av Kapitolium kan hålla sig ifrån att prata om valfusk, plus allt annat som varit kring honom under den senaste tiden, har jag svårt att försöka ta rollen som djävulens advokat längre.

Nu får jag nog känna mig klar med böcker och filmatiseringar av böcker av Vilhelm Moberg, för nu har jag sett serien "Rid i natt". Den är också en rätt gammal och något seg filmatisering av SVT.

 

Som jag förstår det är "Rid i natt" en illa dold kritik mot HItlers Tyskland och Sveriges eftergifter under kriget. Själva handlingen är dock satt till 1650-talets Sverige där kronan sålt ut skatterätten till godsherrar.

 

Det är mycket om att stå upp för sitt och kämpa för sin frihet, vilket är libertarianskt och fint... Kul att se Kjell Bergqvist som ung också.

Jag fortsätter med mina svenska klassiker. Igår och idag såg jag igenom serien "Raskens". Jag kan väl tänka mig att boken är bättre, men den har jag inte, och det hade sannolikt tagit mycket längre tid att läsa boken än att se serien.

 

Det var samma med "Raskens" som med flera andra av de här klassikerna, jag kände till boken, men jag hade ingen aning om vad den handlade om. Hursomhelst är det en historielektion i hur det var att leva som indelt soldat under slutat av 1800-talet. Mycket slit och många barn.

 

Serien är på åtta avsnitt och är rätt långsam, så det går att göra andra saker samtidigt, en missar inte så mycket ändå :-). Det finns en del pinsamheter i fejkade dialekter och hur åldern i serien inte alltid stämmer överens med skådisarnas ålder, men annars får jag nog säga att serien var helt ok. Som sagt inte lika packad med underhållning som mer moderna serier, men bra berättad.

 

Till sist förstår jag också var Nile CIty fick "Släpp in mig Anna, jag förfryser osten" ifrån :-).

Efter ett par månaders läsning, och med en annan bok emellan, har jag läst klart Mobergs utvandrarserie. Det kan även vara så att det är farmors gamla böcker, vilket gör det lite extra härligt att ha läst dem.

 

Utvandrarserien har funnits i mitt medvetande så länge jag kan minnas, och det gör den nog hos de flesta svenskar, men jag hade varken läst någon av böckerna tidigare eller sett någon av filmerna, men nu är det gjort :-).

 

Jag blev imponerad! Serien är fantastiskt bra. Det är klart att det sannolikt är orimligt att majoriteten av utvandrarna börjar prata svengelska efter ett par år i de förenta staterna, men i övrigt är det inte mycket att klaga på. Jag blev verkligen tagen av hur tufft det måste ha varit att lämna Sverige för att sannolikt aldrig kunna komma tillbaka, och även att resa till ingenting. Nog att de kunde få lite mark på andra sidan Atlanten, men att bygga allt från scratch kan inte ha varit lätt. Intressant och imponerande.

 

Att mängder av svenskar åkte över till Nordamerika är nog känt för de flesta, men jag tror inte detaljerna är speciellt kända för många, därav tänker jag mig att den här serien skulle intressera många med mig. Nog att allt är fiktion, men serien är baserad på verkliga händelser, och det känns nästan när en läser.

 

Det var många sidor att ta sig igenom, men det var det värt, för det här var den bästa skönlitteratur jag läst på länge.

Jag anser mig vara lite dåligt påläst vad gäller klassisk svensk litteratur, men ibland försöker jag råda lite bot på det. Idag och igår såg jag därför den gamla och senaste filmatiseringen av Strindbergs "Hemsöborna" på SVT Play.

 

Film var lite annorlunda på den tiden och jag tycker att mycket påminner om teater.

 

I övrigt, och sannolikt i relation till den tid jag levt och lever i, svårt att förstå storheten i själva berättelsen. Det är möjligt att boken har ett vackert språk, men filmatiseringen är inte speciellt inressant med tidens mått mätt. 

 

Så klart intressant att förstå vad "Hemsöborna" innebär, men som filmatisering rätt ointressant.

Det blir ju som vanligt en hel del SVT Play under dagarna när jag är ledig, och som vanligt försöker jag skriva ned här för att komma ihåg vad jag sett...

 

"Lisa Nilsson - ett porträtt" - Jag har inte haft så mycket till övers för Lisa Nilsson tidigare, och dokumentären ändrade inte den uppfattningen. Utifrån ett litet underlag framstår hon som rätt enkelspårig, och hur "bra" är hon egentligen? Jag blir förvånad att hon blivit så populär som hon blivit. Hon är väl en hygglig sångerska, men skiljer hon verkligen ut sig från mängden? Hon är väl inte heller känd för egen komponerad musik osv, och den musik som gjort henne känd är väl synonym med tråkig?

 

"Ulf Lundell - friheten och ensamheten" - Jag har läst ett par av Lundells böcker och lyssnat på några av hans låtar, men någon större insikt i hans värv har jag inte, men jag gillar honom. Jag tycker mig kunna känna igen mig lite i honom, att han inte alltid tänker efter och det då blir saker som kanske inte alltid är så bra. Det bara ploppar ut. Av de böcker jag läst av honom har jag uppskattat att de inte är så eftertänksamma, de verkar ha skrivits direkt från vad som kommit upp i hans huvud, och sedan inte redigerats avsevärt efteråt. Det där ofiltrerade, det uppskattar jag. Det är även något med den spjuveraktiga blygheten jag uppskattar hos honom.

 

"Lasse Beghagen - en blandning av sött och salt" - Väldigt fin dokumentär, och hur goa är inte många av Lasses låtar? De är enkla, men väldigt rörande.

 

"Griståget - färden mot revansch och undergång" - Det här är en dokumentör om Eddie Meduza och Svullo, två härligt provocerande individer, vilka båda dog för tidigt. Dokumentären ger sannolikt en lite annorlunda bild än vad jag kan tänka mig att många har om Eddie Meduza och Svullo.

 

"Jan Johansson - en liten film om en stor konstnär" - Här blir jag imponerad, här är en person som verkar ha skapat något eget. Inte bara en produkt av det som redan finns, eller som antas vara populärt.

När jag tänkte på rubriken så blev det inte så främst på grund av pandemin, utan mer att året inte medfört några större livsförändringar för mig personligen. Jag har bott kvar på samma ställe, jag har haft kvar samma jobb, och jag har även fortsatt att vara på jobbet. År 2020 har alltså inte inneburit samma förändringar för mig som för många andra. Jag har även varit i Italien fyra gånger under året, så mitt resande har inte heller direkt påverkats även om det kanske borde ha gjort det, och att min plan gällande att vara i Italien just nu ställdes in. Jag har även gjort en del resor inom Sverige, som jag sannolikt inte hade gjort om 2020 hade varit ett vanligt år.

 

Det som främst har påverkat mig är att det blivit några färre konserter än vad som var planen. Sannolikt hade jag även gått på fler konserter som inte var planerade också, men annars har inte året inneburit så stor skillnad för mig. Jag tror inte ens jag träffat min familj mindre under året, även om en hel del tid har fått spenderats utomhus med dem.

 

Så någonstans har det varit ett rätt vanligt år för mig trots omständigheterna. Det har till och med hänt en hel del roliga och spännande saker under året. LekOutlet.se har varit spännande att följa och försöka förbättra. Det har även varit både spännande och tråkigt att följa hur det går för Valle med hennes jobb i Brescia. Spännande utifrån att se hur jobbet skulle bli och tråkigt utifrån att inte kunna träffas så ofta som vi vill, men jag tycker ändå det har gått bra.

 

Pandemin har trots de höga smittalen i Sverige inte drabbat mig personligen. Några i min närhet har varit milt sjuka, men ingen har varit svårt sjuk eller dött, och det håller jag tummarna för även förblir på det sättet.

 

Det har varit härligt att följa Levi och hans utveckling under året.

 

Börsen har trots pandemin gått bra och är nog mitt bästa år hittills, vilket förvisso inte säger så mycket :-).

 

Det var kul att äntligen få uppleva en ligaseger för Liverpool även om det blev lite snöpligt med anledning av att det var avgjort så tidigt och pandemin.

 

Ja det är väl mitt 2020, ett år som varit bra trots pandemin, men som inte bjudit på några större omvälvningar. Jag har förvisso bildat mig mer genom mängder av poddar och böcker, och det tänker jag fortsätta med.

 

Hur tänkar jag kring nästa år då, 2021? Jag tror att det blir ett mer spännande år. Jag hoppas att pandemin börjar lägga sig framåt mars/april och att jag och Valle kan flytta ihop igen, kanske i någon annan stad. Jag vet inte om jag egentligen är i åldern för att göra större livsförändringar, men varför inte? Det som jag lever i nu, det kan jag ju.

 

Jag har väl inga nyårslöften, men varför inte försöka plinka lite mer på gitarren? Kanske köpa ett elpiano? Det måste väl gå att lära sig något hyggligt även i den här åldern :-). ...och varför inte ta tag i italienskan igen!?

 

Jag avslutade 2020 med att må riktigt bra, och jag tänker att det även ska följa med in i 2021 :-).

 

Som vanligt önskar jag även att alla mina nära och kära ska få vara friska och må bra under 2021.

 

Jag hoppas att Biden kan få världen att känna lite hopp och att någon form av framtidstro åter kommer tillbaka till världen under 2021.

 

Cheers!

Sammanställningen av 2020 får vänta några timmar till.

 

Igår såg jag filmen "Vivarium", en rysare. Rysare/skräckfilmer är oftare lite kortare och passar därmed mig bättre på kvällarna. Jag orkar inte se en film på 2-3 timmar i ett sträck en kväll, eller knappast aldrig om jag ska vara ärlig :-). 

 

"Vivarium" var väl så där. Det förefaller vara en lågbudgetfilm, fast med hyggliga skådisar och en ok grundidé. Det är dock bara själva idén som är bra, sedan lyckas inte riktigt manuset bygga ut det till något bra. Idén är inte tillräcklig för en hel film om inte mer läggs till. Det hände därför inte så mycket i filmen och det mesta var rätt förutsägbart, och även om jag gillade idén var det ändå många frågor som blev obesvarade. Varför ska något som är så pass intelligent krångla till det så mycket för sig?

 

Trots hyggliga recensioner så finns det många bättre rysare än "Vivarium".

Varför krångla till det, som det sades i den gamla reklamen för falukorv eller vad det var. Nyårsfirandet igår var väldigt enkelt och gemytligt, men ändå riktigt bra. Jag, Nisse och Kalle spelade frågesportsspel, bastade, käkade thai-mat och drack några öl med låg alkoholhalt. Mer krävs inte för att en kväll ska bli väldigt trevlig. Det är nog till och med ofta bättre än att styra upp något mer avancerat med bakfylla som följd.

 

Jag hade förvisso några minuter med illamående efter att vi hade bastat. Nog att det inte var supervarmt i bastun, men vi satt där länge, och tiden i värmen tillsammans med en 2.8 gav mig ett illamående en stund därefter. Efter lite vatten löste det sig dock :-).

 

Något mer om året som gått och vad som önskas framöver kommer säkert imorgon.

 

I övrigt önskar jag alla ett riktigt Gott Nytt År!