För minnen och grunda analyser i stunden

Vi har varit i fyra länder idag; Sverige, Frankrike, Monaco och nu Italien. Händer inte så ofta :).

I Bordighera ska vi vara några nätter innan vi åker vidare till Dolomiterna.

Om jag får tag i WiFi kommer det ett längre inlägg annars kan det dröja med uppdateringar ett par dagar.

Den här dagen blev inte som jag hade tänkt, inte för att det spelar så stor roll, men ialf...

 

Det där lät nästan som att det hänt något drastiskt :-). Saken är att jag fått punktering på cykeln, på bakhjulet, så jag har fått lämna in cykeln. När jag inte hade någon cykel tillgänglig idag kunde jag inte göra det jag hade planerat, ialf inte på det sätt jag hade planerat :-). Men det får väl vänta...

 

Istället har det blivit lite TV och bok i värmen. Jag såg dokumentären "Vem är Bill Murray" om min favorit Bill Murray. Jag vet dock inte om han borde vara min favorit efter att ha sett dokumentären. Bill verkar lite speciell och kanske lite respektlös, och det senare har jag lite svårt med, men är ju svårt att veta, jag ska inte döma en person utifrån en dokumentär.

 

Jag såg även klart "Beck: I Guds namn" som jag började se igår. Hyggligt spännande, men lite för våldsam och otydlig. Det blir alltid mycket konstigt våld när Kjell Sundvall regisserar. Jag vet inte heller om jag helt greppade varför den första personen mördades?

 

...och hur kan sjukvården vara så himla seg i det här landet? 

Nu är jag hemma igen. Jag blir hemma ett par dagar, tills fredag då det blir Italien. Gissar att den här ledigheten snart kommer att kännas som att den gått onödigt fort...

 

Tänkte bara skriva en liten sak. Innan jag åkte till Närke läste jag ut "En värmländsk Hitler: Birger Furugård och de första svenska nazisterna". Boken handlar om den tidiga naziströrelsen i Sverige i allmänhet och om Birger Furugård i synnerhet. Birger förefaller ha varit lite av en lirare, men han träffade Hitler och många av de andra flera gånger. Någon direkt fart fick han dock aldrig på sin naziströrelse och många brytningar blev det. Jag tror inte det är bokens mening, men det bestående minnet är att naziströrelserna var överraskande misslyckade i Sverige, speciellt med tanke på hur det utvecklades i Tyskland.

 

Kul att träffa Johannas familj igår igen, och nu måste jag väl komma igång med träningen igen?

Igår innebar dagen att rensa ut massa gammalt. Mängder av gamla kopierade CD-skivor och DVD-filmer har kastats. Även mängder av gamla VHS-filmer som legat och skräpat. Jag måste även nämna alla CD-skivor med program på som hade sparats från olika tidningar. Vi pratar hundratals skivor av olika slag. Det blir tippen idag, och det blir minst ett par sopsäckar och flera kassar. Det är mycket som legat och samlat damm i säkert 20 år. En del annat är svårare att rensa ut. Ska en kasta en gammal MD-spelare, eller är det bättre att försöka sälja en sådan? Det är ju alltid enklast att kasta eller skänka bort, men det är ju dumt om det går att sälja. Då ska det istället värderas vad jag tycker är värt att sälja? Det är ju en "kostnad" i att lägga upp annons, skicka iväg osv.

 

Jag lämnade även tillbaka ett par böcker som jag lånade i högstadiet. ...frågan är om tanken var att låna dem då? Sannolikt har jag bara tagit dem och glömt, eller skitit i, att lämna tillbaka dem.

 

Nu har jag nog gått igenom det mesta, återstår bara att åka till tippen när den öppnar.

Midsommar är inte riktigt som förr när jag tillsammans med olika konstellationer åkte Sverige runt för att festa. På den tiden var det Grebbestad, Öland, Smögen osv. I år kändes det som att det var flera år sedan jag ens träffade någon djupare bekant på Midsommarafton, förutom Valle då som måste stå ut med mig mest hela tiden :-). De tidigare platserna har bytts ut mot Hagaparken, Siargao, London osv. De senare platserna låter väl bättre, men det småskaliga umgåsandet med vänner och några, eller kanske ibland för många, enheter alkohol är väl det bästa? 

 

I år blev Midsommar i Närke, och det var länge sedan. Ett lugnt firande hos lillasysters familj. Härligt att hänga med de små lite längre :-). Vi hoppade studsmatta, sov på låtsas och åt god mat. En alldeles utmärkt kväll. Tack för den alla inblandade!

 

Sedan blev det ännu rörigare i Ryssland, och jag vet inte riktigt vad jag ska tro. Det är mycket som är konstigt i det som händer och inte händer. Eftersom det inte är något jag kan påverka är det väl bäst att inte spekulera och se hur det utvecklar sig.

 

I övrigt var vi även i Ekeby-Almby igår och nu har jag tänkt att vara i Hallsberg ett par dagar.

Det är varmt, blåsigt och semester. Nästan fyra veckors semester har jag att se fram emot, inte dumt. Redan imorgon bär det av till Närke för att fira Midsommar. Det ska bli härligt. Tanken är även att stanna några dagar i Närke för att hänga med familjen.

 

Igår var jag och såg The Chicks på Gröna Lund. Jag och Nisse hade biljett till en konsert med bandet på Globen sedan tidigare, men den flyttades till Gröna Lund och ingick där i Grönan live-programmet. Det gjorde inte så mycket, billigare för oss.

 

Nu blev det inte heller bara jag och Nisse som såg konserten, utan även Robert och Haga dök upp. Den sista var en stor och rolig överraskning :-).

 

Konserten var bra. Jag känner inte till bandets låtkatalog överdrivet bra, eller är överförtjust i bandet, men det var ändå en väldigt bra konsert, och de låtar jag tyckt om sedan tidigare spelades. Det bästa med kvällen var dock att träffa Nisse, men även kul att träffa de andra.

Det sägs att det kom en rejäl skur idag, men det var inget jag märkte av, däremot regnade det ju en del till och från igår, men det hade nog behövts mer. När jag nu sitter i den relativa värmen och tittar ut genom fönstret känns det ungefär som att vara i Thailand eller något. Det är fuktigt. 

 

Jag såg - Beck - Det tysta skriket - igår. Hygglig Beck måste jag säga. Något överdriven, men intressant tema med grooming osv. Tror även jag hade sett den här filmen tidigare, säkert på TV.

 

Idag såg jag klart serien - Nordic Beats - om den elektroniska dansscenen i Norden. Jag borde väl vara mer intresserad av den än vad jag är, men inte ens serien gjorde mig speciellt intresserad.

 

Till sist såg jag - Jim Carrey, gummiansiktet - igår. Jag har nog aldrig varit något större fan av Jim Carrey, men samtidigt är väl några av hans filmer rätt kul? Jag borde kanske se - The Mask - igen.

 

Nu är det bara tre dagar kvar till semester :-).

 

...just det, att jag tänkte skriva var mest på grund av en inte helt revolutionerande tanke. Är det inte oftast en önskan hur vi vill att världen ska vara som gör att vi inte vill se samband? Typ som med miljön och hög invandring och brott?

Igår kväll såg vi filmen "Mitt Afrika", som jag kände att jag behövde se efter att jag sett en dokumentär om Meryl Streep. Filmen vann tydligen även bästa film på Oscarsgalan 1985. Det är väl därför jag "alltid" har känt till filmen, men jag hade ändå inte sett den tidigare. Det fanns därmed flera anledningar till att jag borde se "Mitt Afrika".

 

Men vilket antiklimax, jag hade rätt stora förväntningar med anledning av ovanstående, men det är en otroligt tråkig film. Filmen är minst 150 minuter lång, och under den tiden är det kanske 3-4 scener som är spännande. Däremellan är det förvisso en del vackert foto, men annars är upplevelsen att inget händer. Karaktärerna är tråkiga, det finns ingen gnista mellan Streep och Redford, och även om det ska vara biografiskt upplevs det mesta som, om inte påhittat, ialf mycket överdrivet.

 

Hur "Mitt Afrika" fick pris som bästa film är en mycket bra fråga?

 

Valle somnade, och gick till slut och lade sig. Det säger inte mycket, men en del :-). Sedan tänkte jag fåna mig lite, men varför ska danskar och svenskar spelas av amerikaner? Det gjorde inte filmen bättre.

Vilken otroligt skön dag idag, typ 25 grader och moln. Det måste vara bland det bästa vädret som finns.

 

Det här med energi är intressant. Redan när jag var liten hörde jag vuxna som pratade om att barn har mycket energi. Jag hade svårt att förstå vad de menade, även om jag förstod att det hade något att göra med att barnen sprang omkring. Jag tänkte dock att det snarare handlade om att de vuxna inte ville springa omkring, att de tyckte det var trevligare att sitta still och prata. Nu när jag är vuxen slås jag istället av att jag själv ofta inte har någon energi. Jag kan typ sitta på en stol, eller ligga i en soffa, och rent mentalt tycka det är är jobbigt att ställa mig upp för att göra något. När jag väl gör det är det dock inte jobbigt, det är alltså endast en mental jobbig sak. Det är mycket märkligt. Alltså att energin finns i kroppen, men rent mentalt finns inte energin. Det är alltså jobbigt att ta sig för något, men inte för att det är jobbigt i sig självt. Det är helt enkelt konstigt det här med energi.

 

År 2017 hörde jag talas om Lena Andersson första gången tror jag, och var då imponerad av henne. Jag lyssnade på en ny intervju av henne igår, och blev åter imponerad. Varför är det så svårt för många att försöka vara som henne? Jag har svårt för att idolisera människor, men här är det på gränsen :-).

 

Idag har vi klättrat vid Telefonplan, på Klättercentret. Det var länge sedan jag klättrade, och det gick väl ungefär som förväntat. Underarmarna tog mycket stryk. Det var dock ganska kul, men rätt dyrt. Att vi hamnade där berodde på en jobbarkompis till Valentina från Taiwan, så det blev mycket snack om Taiwan också, och det var kanske ännu intressantare än klättringen :-).

Den här veckan har jag ätit gratis två gånger. Det började med att vi i tisdags inte kunde betala vår lunch på Mathildes här i Sumpan. Då förstod vi det som att det var något tillfälligt fel och vi fick information om att vi skulle få betala någon annan gång. När vi gick dit idag för att äta igen, och även betala den förra lunchen, kunde vi åter inte betala. Nu fick vi dock information om att restaurangen gått i konkurs och att vi sannolikt inte kommer behöva betala. Lite märkligt, och vi får väl se om det blir så. Det är rätt mycket folk som äter på restaurangen också, så antar att ingen har kunnat betala under några dagar... Något sådant har jag inte varit med om. Antar att konkursen och svårigheterna med att betala hänger ihop.

 

Det var dock bara en detalj. Igår var jag och såg Scorpions på Globen. Flera av Scorpions låtar tillhör mina tidigaste riktiga musikminnen, speciellt "Wind of change" och "Send me an angel". Det är låtar som länge var en självklarhet för mig att ha med på listor med bra musik. Att låtarna fastnade så starkt beror säkert på att de släpptes i anslutning till ett mer riktigt musikuppvaknande på mellanstadiet, plus att Scorpions även var ett hårdrocksband, så det var ju även lite tufft.

 

När jag blev äldre upptäckte jag fler låtar med bandet, och de nya favoriterna blev "Rock you like a hurricane" och den med något cheesy text "Rhythm of love" :-). Den senare lyssnade jag väldigt mycket på under lumpen-tiden om jag minns det rätt.

 

Under den något identitetssökande tiden under gymnasiet och några år därefter satt jag mycket och letade efter gamla bra hårdrockslåtar, istället för som många andra gå all in i indiepop-musiken. Det var därför jag hittade fler bra låtar med Scorpions att tycka om.

 

Därefter har väl bandet inte haft någon större betydelse för mig, fram till nu då :-). När jag såg att de skulle komma till Sthlm kände jag att jag borde gå och se dem, men att det var långt ifrån ett måste. Det är dock ofta bättre att göra något än att inte göra något, så för någon vecka sedan köpte jag en ståplats för konserten igår. Jag lyssnade in mig på låtarna som skulle spelas, och upptäckte att även några låtar från den nyaste skivan var rätt bra, speciellt "Rock believer".

 

Jag blev lite förvånad när jag häromdagen upptäckte att båda frontfigurerna i bandet, Meine och Schenker, är födda 1948. Jag trodde inte att de var så gamla, men det gjorde att det kändes ännu viktigare att gå och se dem. Att Mikkey Dee skulle sitta bakom trummorna gjorde inte heller saken mindre intressant.

 

Konserten då? Jag hade som sagt ståplats, och där fanns det rätt gott om plats. Sittplats var nog rätt slutsåld, men på ståplats fanns det mer plats än jag trodde och jag kunde utan större svårighet ställa mig några få meter från scenen. Trots åldern på Meine höll hans röst riktigt bra och alla var pigga på scen. Det är även ett rent nöje att se gitarrvirtuoserna, där den andre gitarristen Jabs överträffade Schenker. Det är svårt att säga vilken låt som var bäst, och jag saknade ett par favorit-låtar, men "Big city lights" blev bra live och alla bandets ballader är något utöver det vanliga.

 

Även om jag stod bra och såg bra hade jag ett något irriterande gäng av tjejer och killar i 20 något år plus runt mig, som kom precis när konserten hade börjat. De verkade intresserade, men vissa var rätt packade, så det blev lite väl pratigt osv. Jag förstår dem, jag har varit där också, men nuförtiden vill jag att folk som går på konsert främst fokuserar på musiken :-).

 

Det är väl lite av en nackdel med de här banden som har superhits. Många går och ser dem fast de inte har någon större relation till banden, utan mest för att de kan och gillar någon enstaka låt. Sedan bryr de sig inte så mycket under resten av konserten, eller egentligen inte alls. Jag har som sagt också varit där, men det är störigt :-).

Nu verkar det som att det ska bli en ganska varm natt, och det oroar mig. Jag vill ha det svalt och skönt under nätterna.

 

Igår såg jag den gamla dokumentären av Tom Alandh "Vi som överlevde Rågsved" från 2008. Den handlar om gamla knarkare och alkoholister från Rågsved. En får nästan känslan av att alla blev missbrukare som bodde i Rågsved. Det är en mycket fin dokumentär, och speciellt allt foto från förr. En sak som slog mig var att det kanske var lättare att hamna i drogträsket förr när det inte fanns så mycket annat att göra än att hänga med kompisarna på stan. Idrotten fanns säkert, men det fanns inte lika mycket TV och spel att roa sig med, vilket kanske gör att influenserna och motivationen att missbruka minskar? På den tiden kanske en lokal därmed skulle göra nytta, men vilket inte gäller längre? Det som var mest intressant var dock att åter se hur snabbt Sverige förändrats. Mycket i dokumentären handlar om Rågsved i början av 70-talet, och alla verkade vara svenskar som bodde där då. När dokumentären sedan spelas in 2008 verkar det mer blandat, medan det nu sannolikt är en stor majoritet utlandsfödda. Vad händer med en plats där ingen har sina rötter? Där ingen, eller få, har bott länge, och det byts ut folk hela tiden? Jag tror det är en aspekt, som inte glöms bort, men som bör vara ännu viktigare i dagens diskussion om våld osv. Rötter och demografi.

 

Jag såg även serien "Terroristen Philip Manshaus", norrmannen som mördade sin adoptivsyster för att sedan försöka mörda muslimer i en moské, men som lyckligtvis blev övermannad av en äldre man och inte lyckades med sin plan. Han är en person jag blir äcklad av, påminner lite om Breivik. En sökande person som måste leva inom strama ramar för att få ro. Det är väl mest synd om sådana personer, men mig äcklar dem mest. Intressant serie, men inte speciellt munter.

Det är rätt ofta jag irriterar mig på mig själv.

 

De senaste veckorna har jag spelat äventyrsspelet Grim Fandango en del. I spelet löser en olika problem för att komma framåt. För en tid sedan kom jag inte framåt och jag tyckte att jag hade testat precis allt, därmed fuskade jag lite och kollade på nätet hur jag skulle göra. Då upptäckte jag att jag inte fattat att två olika kameravinklar i spelet inte visade samma sak, utan att det var ingången till två olika rum. Jag hade tyckt att kameravinkeln var konstig, och tänkt att det kunde vara två olika platser, men ändå fått det till att det var samma ställe. Jag hade alltså gjort en feltolkning av verkligheten, inte lagt ned tillräckligt mycket tankemöda och därmed kommit till fel slutsats, trots att jag ändå tänkt på problemet. Hur ofta kan det inte blir så i den riktiga verkligheten? Det gäller att vara medveten om.

 

En annan sak jag gått och irriterat mig på de senaste dagarna är att känslorna inte överensstämmer med förnuftet och verkligheten. Jag märker att jag egentligen vet att något är på ett sätt, men känslorna säger något annat. Ett enkelt exempel på det var efter Jack Johnson-konserten. Eftersom det var mycket folk vid spårvagnen bestämde vi oss för att gå till Kungsträdgården för att ta tunnelbanan hem därifrån. Jag tänkte att det skulle göra att vi kom hem lite senare, men att det ändå var en bra idé. Framme i Kungsträdgården var det dock typ 10 minuter kvar till vårt tåg skulle gå, och jag blev lite irriterad. Då menade känslorna att hade vi bara tagit spårvagnen från början så hade vi säkert hunnit med tunnelbanan, och känslorna försökte nästan skylla på Valle istället, men det var ju inte så att jag egentligen var emot att gå istället för att ta spårvagnen från början, men känslorna ville att det skulle vara så, och jag blev därmed lite irriterad trots att jag gjort ett eget val. Det finns bättre exempel, men den konflikten mellan förnuft och känsla är mycket irriterande.

Ja det blev inte bättre under helgen. En 15-åring till mördad, en annan svårt skadad, och sedan, som jag förstår det, två personer skadade som inte var måltavlor. Under kvällen här blev det sedan ett jävla liv. Sirener och helikoptrar. En port hade sprängts på gatan där jag går förbi varje dag på morgonen och eftermiddagen. En vän bor även på samma gata. Sprang förbi där idag, inte några större skador, men det spelar egentligen mindre roll. Om möjligt ännu värre om det stämmer att en släkting till en känd åklagare bor där, men det kan ju både vara både falskt och slump.

 

Åter igen var det inte det ovan jag hade tänkt att skriva om, men det är svårt att inte göra det.

 

Jag hade ju mest tänkt att rada upp vad jag sett de senaste dagarna, och det får komma nu...

 

Igår såg jag "Beck - Den svaga länken". Den hade sina fördelar med en del moraliska överväganden osv. Förvisso orealistisk på många sätt, och castingen av skurkarna var inte den bästa. Kul nu när en bor i Sthlm att känna sig hemma med Hallonbergen, Kista, Akalla, Näckrosen och blå linjen generellt. Det är ju lite därför jag ser Beck-filmerna igen. Trots bristerna ändå en av de bättre filmerna hittills.

 

Jag såg även en dokumentär om Brad Pitt. Sedan såg jag klart den utmärkta serien "Allt för monarkin", om främst den brittiska monarkin, men som även tar upp monarkier i andra länder.

 

Idag ska vi försöka ta oss till Söder en sväng.

Helikoptrar i luften igår kväll, skjutningar i närheten. Vi får därmed "information" om skjutningarna här i krokarna innan media. Tre skjutningar i Sthlm bara inatt. 

 

Men jag tänkte främst notera lite gällande ett par böcker jag läst nyligen.

 

I torsdags läste jag ut "Löpa varg" av Kertin Ekman. Efter att jag såg den där dokumentären om Kerstin Ekman i vintras kände jag mig tvungen att köpa en av hennes böcker, och så blev det. Fint skriven, och ett annorlunda tema. Den handlar om en gammal jägare som ser en varg och blir betagen. Sedan skjuts vargen och det blir lite av en deckarhistoria över det. Jag ville hela tiden läsa mer, och boken kändes som en mycket välskriven och annorlunda deckare.

 

Efter att jag pratat lite om Hawaii på jobbet fick jag låna "Hawaii's Story by Hawaii's Queen". Det var väl kanske inte jättekonstigt att det hade varit så, men jag visste inte att Hawaii var ett kungarike förut med kungligt palats osv. Det var lite av den anledningen jag fick låna boken. Jag läste boken på engelska, och eftersom det bara var drottningens ord tyckte jag inte den var så där jätteintressant. Jag hade mer önskat en bredare bild över varför Hawaii blev amerikanskt osv.

 

Nu läser jag istället en bok om den tidiga nazismen i Sverige, men det kommer nog ta ett tag :-).

Precis sprungit i nästan perfekt löparväder. När jag kom hem fick jag dock ett jobbigt besked, men det är nog ingen större fara, men ändå...

 

Jag ska ändå försöka hålla mig till det positiva. Igår var vi på Gröna Lund och såg Jack Johnson. Innan konserten hann vi även lite kort prata med Nisse och Robert. Trevligt, men lite för kort!

 

Jack Johnson är ingen artist som haft någon större betydelse i mitt liv, och det verkade han inte ha haft för så många andra svenskar heller. Jag var rädd att det skulle bli väldigt mycket folk på konserten, men när vi kom ungefär en timme innan konsertens start var det rätt tomt runt scenen. Det var det även när det var typ 20 minuter kvar, så vi fick en väldigt bra plats framför scenen. När Jack Johnson väl kom upp på scenen hade det dock blivit en del folk, men ändå många färre än jag trodde.

 

Jag minns inte när jag hörde Jack Johnson första gången, och hans musik har aldrig intresserat mig. Det är singer/songwriter med en surfvibe. Mysigt, men inte så spännande. Det var säkert Robert som gjorde att jag hörde Jack Johnson första gången, men som sagt jag minns inte. En rolig grej med Jack Johnson är dock att vi köpte en av hans skivor, "To The Sea", när vi reste runt i USA under 2010. Vi hade den skivan och någon skiva med Stone Roses och någon mer. Eftersom vi åkte mycket bil blev det därmed mycket spelande av Jack Johnson skivan. Så när jag hör exempelvis "You and Your Heart" får jag fortfarande rätt fina minnen av att jag åker bil och har det bra :-). Annars har som sagt inte Jack Johnson påverkat mitt liv så mycket.

 

Valle älskar däremot Jack Johnson, så det var självklart att vi gick på konserten. Konserten var väldigt mysig, och vi hade som sagt en mycket bra plats. Jack Johnson var lugn och charmig. Han glömde texten ibland, vilket han var uppriktig med, vilket gjorde det hela mycket genuint. Nästan en känsla av att han satt och spelade på en privat fest. Ännu charmigare var Jack Johnsons bandkollega Zach Gill som bjöd på rolig dans osv. Det var en alltigenom mysig konsert.

Annars har det varit en rätt trevlig vecka. Jobbet har varit rätt spännande stundtals :-).

Igår var jag och Christian på Intiman och kikade på grabbarna från Sista måltiden. Sista måltiden är en podd som jag inte lyssnar på, men jag brukar uppskatta grabbarna som är med, och sedan är Christian bekant med Hanif Azizi, vilket även gjort att jag träffat honom lite kort vid ett tillfälle, och då även hälsat på Mustafa Panshiri som också är med där. Det gör ju så klart att vi måste gå och se dem när de uppträder, eller vad det bör kallas, på Intiman :-).

 

Vi tog en bira på Molly Malone's innan, och fick där gratis kaffe för att Christian kände en som jobbade där också :-). 

 

Nåväl, förställningen, om jag nu kan kalla den det, var uppdelad i två akter. Det var inte speciellt repeterat men mycket aktuellt. I första akten satt grabbarna och pratade och skämtade om lite olika teman. Det var även en lite pajig terapi-session med Chang Frick. Det var kul, men kändes ändå lite som när de roliga och populära grabbarna från högstadiet satte ihop något som mest blev populärt beroende på vilka som gjorde det, inte för att det var speciellt bra. Grabbarna från Sista måltiden passar dock inte in på det exemplet, men känslan var likadan.

 

Andra akten var mycket bättre. Först och främt var det för att komikern Thanos Fotas kom in och var riktigt rolig. Även om det kan vara lite jobbigt så lyckades han få ihop en riktigt rolig akt när han främst improviserat skojade med publiken. Vi satt på rad fyra och var i skottgluggen, men vi klarade oss :-).

 

Sedan blev det en diskussion med Lars Trägårdh som jag tyckte var rätt bra, även om jag nog tycker att Trägårdh är lite väl uppe i sig själv.

Det är fint att vara ledig på nationaldagen. Det känns rimligare än första maj eller alla de kristna högtiderna. Det är dock svårt att få en känsla varför nationaldagen ska firas? Jag skulle vilja ha en känsla av gemensam stolthet, att vi som är här nu har byggt något fint tillsammans. ...eller vill jag det? Det förra stämmer ju inte längre, och som sagt jag vet inte om det är något som blir bra i längden heller.. Jag har även svårt att känna/veta vad som är den rätta känslan... Jag kan längta tillbaka till en tid då det fanns ett vi. Hallsberg ska få ett McDonalds typ. Att vi gemensamt ska få något. Alla i bygden går till valborsfirandet, och alla känner varandra. Att det finns rötter och ett vi. Men är det kanske så fortfarande på mindre orter, har det någonsin varit så i en större stad? Känslan och verkligheten går inte alltid ihop. Men ialf, jag skulle önska att det fanns någon form av stolthet över Sverige, för det finns det väl inte längre, eller är det bara jag som känner så?

 

Jaja, jag får aldrig ihop det, men det beror väl på att jag inte riktigt vet vad jag känner och menar :-).

 

Det får bli lite uppradande av annat istället.

 

Igår såg vi dokumentären "Prinsessan Diana" som vi tänkt att se i säkert ett halvår, och den var riktigt bra. Jag är dock fortfarande enormt ambivalent inställd till Diana, men att hon måste haft det galet tufft kan nog ingen säga emot. Samtidigt upplever jag att det fanns en egoistisk trotsighet i Diana som stör mig, och tydligen många andra också. Lite som innan, få saker är digitala, allt är mer komplext, men det är så skönt att bedöma någon utifrån ett digitalt synsätt, men det blir bara fel, men jag vill ändå kunna göra det.

 

Lite samma är det med Fredrick Federley. Jag såg hans insats i "Persona Non Grata" igår. Jag är till skillnad från många andra imponerad över att han inte tar avstånd från pedofilen, men samtidigt har jag mycket svårt att förstå hur Federley lyckades hamna i den situation han gjorde? Jag har mycket svårt för guilt by association, men här har jag svårt att inte vilja tro att Federley har samma böjelser. Om så varit fallet borde det dock ha kommit fram vid det här laget. Det blir också en känslomässig ambivalens.

 

Men nu blir det lättare :-). Jag såg häromkvällen "Den japanska shungamålningen" från Beckserien, och den var i min värld rent objektivt inte så bra. Skurken blev som en James Bond-skurk som inte alls passar in i svenskt 00-tal. Behöver inte säga så mycket mer än så, men ändå, jag ser ändå alltid fram emot att se filmerna. Det är också lite märkligt, och är även det lite ambivalent :-).

Idag har jag varit turist. Valle arbetar hemifrån, och det var därmed passande att jag höll mig borta under dagen. Jag passade därmed på att besöka ett par platser som jag tänkt att besöka under flera år, men som inte blivit av tidigare.

 

Det är inte så att jag nödvändigtvis är superintresserad av allt jag besöker, men jag mår bra av att se något nytt och utsättas för det lilla stressmoment som det innebär. Typ, kommer jag hoppa av vid rätt hållplats, stämmer informationen jag läst på nätet, vilken app ska användas för biljetterna osv?

 

Idag började jag med att ta pendeln till Båstad för att därifrån ta en buss till Skoklosters slott. Att besöka Skoklosters slott har jag funderat på att göra under flera år, men när jag bodde i Örebro kändes det lite väl långt bort, och kanske något för ointressant för att ta den tiden och kostnaden det hade inneburit. Förutom att jag säkert hade hört talas om slottet för mycket länge sedan har jag för mig att det var på grund av "Historiepodden" jag blev mer intresserad. De som leder podden hade besökt slottet för några år sedan och uppskattat det.

 

Jag kom fram utan problem och Skoklosters slott visade sig både vara mycket vackert och ligga väldigt vackert vid vattnet. Det fanns en stor kyrka där också, vilket jag borde förstått med anledning av namnet, men det förstod jag inte förrän jag kom dit. Jag gick en informativ guidad tur inne på slottet och fick se mängder av vapen och rustningar, men även Karl KIV Johans uppstoppade häst Andalus, vilket var oväntat och intressant. Annars var det mycket Wrangel så klart.

Lugnt idag med, men imorgon blir det mer hektiskt, men det tar vi imorgon.

 

Mest träning och läsning idag. Vad som läses kommer också senare.

 

Jag såg nyss "Zuckerberg, Facebook och världen" från Dokument utifrån. Det handlar om hur Facebook har påverkat val osv, och att det blivit dåligt för Facebooks image. Det är kanske sant, och jag är inte så insatt, men spontant kändes det som en överdrivet negativ dokumentär mot Facebook. Aktiekursen ser väl inte så illa ut nu exempelvis? Även om det är en hel del fake news på Facebook, så undrar jag om det verkligen är så mycket värre än diverse tidningar osv? Det är säkert tydligare fake, men när det gäller journalistik som ska påverka människor tänker jag att det kan vara nog så illa på både andra platformar och i tidningar.

 

Igår såg jag dokumentären "Hultsfred - Berättelsen om en musikfestival" och blev nostalgisk. Har dagens ungdomar några sådana platser längre? Med dekadens och kärlek? Jag är rädd att många inte får uppleva det längre :-(.

 

Jag såg även "Meryl Streep, Hollywoods okrönta drottning igår". Det jag främst tar med mig är att jag måste se ett par gamla filmer där hon varit med som jag inte sett tidigare. Jag är inte så inspirerad, men jag borde se dem. Att hon hade en romans med John Cazale var dock lite nytt för mig.

 

Det var väl det.

Första dagen på en fyra dagars ledighet. Ingen fotboll att se fram emot den här helgen eftersom Premier League har uppehåll. Det har förvisso varit en rätt intensiv dag ändå, med löpning, skurande av fönster och mer konventionell städning. Skura fönster med diskmedel gick för övrigt utmärkt.

 

Jag har knappt för min egen del något intressant att förtälja idag.

 

Små snuttar av altruism i vardagen har jag dock sett. För några dagar sedan såg jag en bil som tutade på en pappa med barnvagn, det var för att pappan med barnvagnen tappat en sko. Det är fint att se, ungefär som samarbetet på tvärbanan häromdagen. Vi människor kan ju när vi vill.

 

En del Supernatural har det blivit på sista tiden. Det rullar på och är hyggligt underhållande. Mycket kvar att se. Det var dock ett tag sedan jag såg en Beck nu :-).

 

Serien "Premier League: Giganternas kamp" har jag sett. Den handlar om ägare, tränare osv av PL-lag. Rätt bra och intressant.

 

Vi såg även "Svindlande höjder: Kärlen, hat och hämnd" om Emile Brontës bok. Borde jag läsa den? Kanske, men samtidigt vet jag inte om det ger så mycket.

 

Det känns som om motivationen med dagen försvann lite nu. Jag är klar med det jag ska, men vad ska jag göra nu, handla kanske? Nee nu ljög jag för mig själv, jag skulle ju göra en träningsgrej till... Får ta tag i det.

Jag är ganska nyss hemkommen från lite kubb med jobbet, kul!

 

Igår var det dock ännu roligare, då var jag på konsert med Peter Gabriel. Peter Gabriel upptäckte jag på riktigt 2009, men jag hade givetvis känt till honom tidigare, och även lyssnat en del på Genesis. När han nu var i Sthlm för konsert var jag då givetvis tvungen att gå och kika. Jag hade även upptäckt den fantastiska låten "Solsbury Hill" långt innan när Erasure gjorde en cover på den.

 

Konserten var i Globen, och jag hade väl en hygglig plats, även om den var på läktaren en bit upp. Publiken såg ut att bestå till stor del av personer som var 10-20 år äldre än mig, så jag stod ut lite. Det kändes också lite som att vara tillbaka i ett Sverige för typ 20 år sedan.

 

Peter Gabriel hade med ett stort band med stråkar, sångerskor och annat. Det var inte en konsert med bara gamla klassiker, utan nästan hälften av låtarna var från en ny skiva som inte är släppt än, alltså låtar som inte ens går att höra på Spotify i dagsläget. Djärvt får en säga, men det funkade. Även om konserten, som var uppdelad i två delar, kändes lite lång blev det aldrig transportsträcka. De nya låtarna var bra och intressanta. Konserten började med att Peter Gabriel och bandet satt runt en lägereld och spelade och sjöng, sedan blev det mer konventionellt, även om Peter Gabriel blivit lite för gammal för att studsa runt, men han rörde sig ibland, även om han oftast var stående bakom sitt elektriska piano eller vad det kallas. Det var en fin konsert visuellt och med bra ljud.

 

Jag saknade "Games without frontiers", men annars spelades alla låtar som jag ville höra, så trots mycket nytt fick de flesta klassikerna plats i spellistan. Peter Gabriels sång var ok, ibland tyckte jag att den var riktigt bra till och med, men ibland tappade han uthålligheten. Den kvinnliga sångerska som sjöng i "Don't give up" var däremot riktigt bra. Det var inte Kate Bush, men hon hade minst lika mycket darr på stämbanden.

 

Inte en magisk konsert, men tre av fem plus är rimligt. Jag var rädd att det skulle bli fånigt politiskt som under Roger Waters, men Peter Gabriel verkar lite smartare, och hade fina och tänkvärda mellansnack om AI, naturen och annat.

Jag kom hem rätt sent, och det främst för att konserten var lång, men tvärbanan körde inga extra tåg och med enkla tågset, så jag kom inte med det första tåget. När det andra kom hjälpte dock alla till så att alla kom med. Det blev trångt, men det var ett fint samarbete :-). Sådant berör mitt numera halvgamla hjärta :-).