För minnen och grunda analyser i stunden

Natten mellan lördag och söndag vaknade jag av lätt halsont. Sedan övergick det mer till en lätt smärta bakom näsan. Det är ett symtom jag ofta har i början när jag blir sjuk, men som jag aldrig har lyckats identifiera var det kommer ifrån. Sannolikt är det någon körtel inom immunsystemet som sätter igång, eller så är det någon av bihålorna. Natten till måndag fortsatte det och det började rinna mängder av slem från baksidan av näsan ner i munnen, vilket störde sömnen. Det var således rätt segt igår. Inatt blev nästa steg att en lätt hosta började och att jag fick lock för öronen. Ett milt halsont i övre delen av halsen finns även där. Nu på eftermiddagen blev jag lite piggare, men nu känner jag att näsan börjar rinna istället. Jag har även en mild och rätt torr hosta, men ingen feber.

 

Den här formen av något vag sjukdom drabbar mig relativt ofta. För frisk för att stanna hemma, men egentligen för sjuk för att jobba och leva ett normalt liv.

 

Det här året måste även ha varit ett av mina mest sjuka år i vuxen ålder. Jag har exempelvis stannat hemma från jobbet vid två tillfällen under året, och nu blev det nästan en tredje. Det har jag inte varit i närheten av förut.

 

Jag har även en del annat att skriva om, men det får bli senare i veckan.

Nu har jag en eftermiddag hemma innan det är dags för jobb imorgon. Tanken var att träna en del nu, men något skit har fastnat i halsen, så det får bli vila.

 

Resan hem från Rom med Ryan Air gick bra. Det är rätt intressant att studera passagerarna, och jag blir nyfiken på att se passagerarlistan.

 

En natt blev det sedan i egen säng innan jag åkte iväg till Örebro för att se Kite på Konserthuset med Peter och Jonatan. Trevligt att träffa dem, och även att träffa på Robert och Grensman, varav den förra stod på scen när jag såg honom :-).

 

På tåget till Örebro var det minst en person som inte hade biljett. Det blev tjafs med tågvärden, men personen blev inte avkastad. Antar att det är någon policy, men där måste det till hårdare tag. Ring polisen och vänta in dem vid nästa station. Den här slapphäntheten måste bort!

 

Under konsertens första låt gick brandlarmet. Som det verkar med anledning av rökmaskinerna. Det tog dock en stund innan folk förstod vad som hände, och att det inte var en del av konserten. Lamporna tändes, ljudet blev annorlunda, men sångaren fortsatte sjunga en stund innan den andre i bandet uppmärksammade honom på att något var fel. Sedan kom brandlarmsrösten. Ingen tog det på direkt allvar, och personalen på Konserthuset verkade inte helt vana med brandlarm. Efter en stund var dock alla ute, och efter att brandmännen hade kommit och kikat av läget kunde vi gå in igen och konserten startas om.

 

Konserten var helt ok. Ljuset var snyggt, men sången och uppträdandet var väl inget utöver det vanliga. Det var ingen i duon som pratade något under konserten och musiken blir något enahanda. Det var värt pengarna, men jag kommer främst komma ihåg brandlarmet, och inte konserten skulle jag tro.

 

När jag skulle åka till Juliana med familj efteråt med Bolt tog chauffören upp fel person, så jag har betalat med inte fått åka... Jag ringde chauffören, och han bad om ursäkt, men han kom inte på tanken att köra mig ändå... Han menade att jag skulle kontakta Bolt, vilket jag har gjort, men än så länge inget svar.

 

Igår var det middag för att fira pappa. Det var hans födelsedagspresent. Det bjöds på ustökt mat och det var en mycket trevlig kväll. Lo bubblade som aldrig förr och Levi ville ha "allas" godis hem efteråt :). Smolk i bägaren var att Saga fick punktering på motorvägen, vilket måste ha varit otäckt, och inte kunde komma, men allt gick ändå bra. 

Idag har vi hunnit med mycket i ett härligt soligt Rom, men vi börjar med gårdagskvällen.

 

Festen för Bettan igår blev utmärkt. Valle hade ordnat så att hennes syster med man kom på oväntat besök från norra Italien. Det blev tårar och ett uppenbart överraskande och kärt återseende :-).

 

Efter lite hembakad princesstårta åkte vi iväg till restaurangen "Casette di Campagna" för middag. Det är som jag förstår en kött-restaurang, så den passar inte Valle så bra, men för mig kan det vara trevligt med en köttbit lite då och då, även om det är rätt svårtuggat när jag inte är van :-). Det var en trevlig kväll där jag bland annat fick lära mig vad Amaro-likör är och bistecca alla Fiorentina. Jag beställde dock restaurangens egna stek, och den var helt ok, men som sagt, lite ovant att äta stek för mig :-).

 

Även om kvällen var bra, så slutade aldrig regnet, så det regnade typ hela dagen och kvällen igår.

 

Idag har jag och Valle kört hårt med sightseeingen. Först besökte vi Caracallas termer, typ tredje gången gillt, och det var det värt. Sicken anläggning! Stort som bara den! Jag har ju åkt förbi mängder av gånger tidigare, men det var något annat att gå in och verkligen förstå storleken på anläggningen. Hade varit intressant att få gå igenom anläggningen i ursprungsskick i någon form av virtual reality.

 

Alberto har säkert ett par gånger pekat ut en kyrka vid namn Santa Maria in Cosmedin och sagt att det är ett ställe där en kan göra något med sina händer och att de kan bli avhuggna om en har ljugit. Det tyckte jag lät som en kul grej, så vi gick dit en sväng idag. Det som är grejen är att det vid ingången vid kyrkan finns typ ett brunnslock på en vägg där en ska stoppa in sina händer, och enligt legenden ska de huggas av om en har ljugit, eller ljuger när en står där. Det verkar lite oklart :-). Brunnslocket, eller vad det är, kallas Bocca della Verita. Vi stoppade in våra händer i munnen på locket, och de blev som tur var kvar :-). Rätt kul grej, och gratis :-).

 

Nu hade jag tänkt att lägga upp en bild därifrån, men jag tog tydligen de bilderna i för hög upplösning, så jag kan inte ladda upp dem här...

Det regnar katter och hundar i Rom idag, ialf från och till. Hursomhelst fullt tillräckligt för att en ska bli väldigt blöt om fötterna när en går runt i staden.

 

Jag hade tänkt att göra några olika saker idag, men det blev bara en på grund av regnet, ett nytt besök till basilikan San Clemente. Jag var ju där i somras, men då kom jag vid en tid så att jag inte kunde gå ned under basilikan, vilket är mycket av grejen. Den nuvarande San Clemente basilikan är nämligen byggd på flera andra kyrkor och religiösa byggnader. Bland annat ett mithreum för Mithrasdyrkare.

 

Sannolikt med anledning av regnet, och att det är november, var det rätt få besökare idag, så jag hade det riktigt trevligt när jag gick ned i underjorden och upp igen :-). Jag uppskattade verkligen besöket. Det verkade inte som att en fick ta några bilder, vilket säkert beror på de gamla freskerna som finns där, men det verkade inte vara förbud överallt, så jag tog några bilder ialf.

Tydligen får de bara ha värmen på här i Rom fyra timmar om dagen. Funkar ju hyggligt när solen ligger på, men kvicksilvret når inte högre än 16-17 grader på dagarna och på nätterna är det några grader kallare. Det betyder att de flesta går och fryser inomhus i dagsläget. Energiransonering var jag inte helt övertygad om att jag skulle uppleva i Europa för något år sedan.

 

Mycket är stängt idag i Italien eftersom det är måndag. Alltså en del museum osv. Jag och Abbe åkte ändå iväg på chans till Caracallas termer, men det var stängt. Jag får gå dit imorgon istället. Med anledning av det lilla debaclet åkte vi till Piazza Venezia. Där kikade vi på balkongen varifrån Mussolini deklarerade krig mot Frankrike och Storbritannien 1940. Vi gick även omkring lite på Viktor Emanuel-monumentet och kikade bland annat på den okände soldatens grav.

 

Nu sitter jag och kollar fotboll igen...

 

Imorgon blir det däremot rätt hektiskt, och det kommer någon annan dag.

 

Nu säger Bettan att de från och med idag ska få ha på värmen några timmar till!

Qatar - Ecuador var inte den roligaste fotbollsmatch jag sett, och det främst för att Qatar föreföll vara riktigt usla. Jag bör väl bojkotta VM, men ändå finner jag det underhållande att se matcherna. Inte så konstigt förvisso, men ändå.

 

Igår kväll var vi i Trastevere och åt pizza på en utmärkt restaurang vid namn "L'Elementare" med ett par vänner. Efter maten beställde vi lite grappa, och det blev en brunaktig grappa, som jag tror kallas barricata. Jag hade inte förstått innan att det fanns andra sorters grappa än den vita eller typ genomskinliga som jag är van vid. Det var säkert en sexa eller något jag fick in, och den var inte dum, men det var lite dumt att skicka i sig den precis innan vi skulle åka hem :-). Det påverkade så klart sömnen med törst och otaliga uppvaknanden från sömnen, så idag är jag lite seg :-). Jag lär väl dock minnas att det finns olika sorters grappa nu :-).

 

Förmiddagen har varit lugn idag och Valle jobbar. Efter lunch ska jag nog försöka göra något sightseeing-aktigt en stund, men annars antar jag att en del av kvällen kommer bestå av fotboll.

 

Jag har ju som mål, eller snarare vision, att läsa en bok i veckan. Det händer sällan att jag hinner med det eftersom de flesta böcker har för många sidor för att jag ska hinna läsa dem under en vecka. Jag hann dock läsa ut "Älskade Public Service" av Flam och Ganman på en vecka. Jag var ju på deras föreställning, eller vad det ska kallas, för en tid sedan och köpte boken då. Boken var inte helt överraskande underhållande, och det är mycket en kan ha åsikter om gällande public service, men jag tycker ändå det är rätt härligt med ett public service som har en annan infallsvinkel än privata företag i samma branch. Jag, Flam och Ganman är alltså inte riktigt på samma spår, men det gör inte att jag inte tycker de är underhållande, och det speciellt Ganman. En del vettigt, en del tramsigt, men på det stora hela en kul bok!

Igår kände jag av stress för första gången på länge. Ungefär samtidigt som vi skulle ta taxi till Arlanda började det snöa rätt rejält. Det gjorde att jag blev orolig över att planet inte skulle gå och att det skulle bli problem på resan till Arlanda. Lök på laxen blev också att taxipriserna på Bolt var väldigt höga och att chaufförerna på Über uppenbarligen inte önskade körningen. Vi blev bara borttryckta efter att vi fått en chaufför. Märkligt att det ens går att göra så? Efter hand gick dock priserna ned på Bolt och vi fick snabbt en chaufför. Vi hann därför till Arlanda i tid, och det var typ bara att gå på Ryan Air-planet när vi kom fram.

 

Flygningen var trång och planet var nog fullt. En känner sig ofta som boskap när en flyger med Ryan Air, men vad ska en göra? Det går inte så många flyg.

 

Väl i Rom blev vi hämtade på Fiumicino och stannade sedan för att köpa lite olika pizza-delar på ett ställe. Jag har tagit upp det tidigare, pizza al taglio, alltså att en kan köpa flera olika smaker istället för endast en stor pizza. Det är rätt schysst. Det bästa är dock att det är en sådan blandning av folk på de här restaurangerna, det är gamla och unga i en härlig blandning. Då menar jag gamla gamla, typ 80-åringar som står och trängs tillsammans med unga. Fint är det.

 

Inatt har vi sovit i en ny bäddsoffa. Inte dåligt alls, och skönt att kunna sova ordentligt, även om Valle hade lite problem med täcket :-).

 

På förmiddagen for vi iväg med Alberto till Stadi dei Marmi för lite träning. Han skulle spela tennis och vi passade på att springa lite på den tydligt arkitekturmässigt fascistiska arenan. Den är helt makalös med mängder av skulpturer och annat charmigt trams. Utanför finns även en stor monolit med Mussolinis namn på. Jag tycker förvisso det är rätt att inte dölja ett lands historia, men jag förstår att det här kan upplevas som konsigt. Kul att komma tillbaka till Olympia-stadion också som ligger i närheten. Där hade jag inte varit sedan i slutet av 2004.

En veckas ledighet framför mig, och i eftermiddag åker vi till Italien om allt går som det ska. Härligt ska det bli.

 

Det börjar bli kallare efter en ovanligt varm november. Det gör det jobbigare att ta sig till utegymmet och springa ute osv, men annars gör det mig inte så mycket.

 

Slutet av veckan har för min del inte inneburit något särskilt spännande. En taskig börsvecka, där det mesta gick emot förvisso, men annars inte så mycket.

 

Jag har dock hunnit se ett par dokumentärer, varav den ena var riktigt bra och handlade om Anita Ekberg. Det var intervjuer med henne när hon var gammal och rätt sliten, men hon var väldigt underhållande. Jag kan tänka mig att hon inte alltid haft det så lätt, men det var inget gnäll på henne, och hon menade även att det glamorösa livet inte alltid är så glamoröst. Jag har inte sett "La Dolce Vita" och har aldrig haft någon uppfattning om Anita Ekberg. Eventuellt har jag haft fördomar om att hon var någon form av störig diva, men isf ändrades den uppfattningen efter att jag sett dokumentären. Hon bodde tydligen även utanför Rom, och det var flera platser som visades som jag nu känner till. Det kanske också påverkade den positiva uppfattningen.

 

Jag såg även dokumentären "På spaning efter Proust". Jag hade ingen större koll på Marcel Proust tidigare, och jag blev inte mer sugen på att ha det nu efteråt heller. Det föreföll vara depp, depp, depp... Det tror jag inte skulle ge mig så mycket.

Sicken rubrik, men den är tagen från Världens Historias dokumentär med det namnet om Edward VIII. Egentligen är det inte konstigt alls, men innan vi började kika på "The Crown" hade jag ingen aning om att Storbritannien haft en kung som abdikerat för inte så länge sedan och att han även hade ialf någorlunda täta kontakter med nazisterna. Den här dokumentären jag nu sett om honom var inte nådig i kritiken mot honom, säkert med all rätt, han föreföll ha varit en person som gjorde vad som helst för att åter bli kung i Storbritannien. Det värsta var att han hade varit för ett bombande av Storbritannien för att få landet att kapitulera. Lite av en aha-upplevelse att se den här dokumentären, samtidigt som jag blev lite fundersam på dess objektivitet, men det kan jag ju inte avgöra.

 

"Den gyllene generationen" från Hockeyns Historia var en dokumentär som fick mig att må bra. Den handlar främst om Forsberg, Sundin och Lidström. När jag såg dokumentären upplevde jag något som inte känns som det finns kvar längre. En sammanhållning, att "alla" kände till de här personerna, och att de alla stod för något bra. Något som enade landet. Jag kunde känna igen mig i en blyg person som Forsberg från Ö-vik. Det finns säkert där fortfarande, men inte är det på samma sätt nu? Det kanske inte säger så mycket, och är säkert inte så dåligt, men jag kan inte nämna många hockeyspelare i Sverige numera. Det är klart det finns fans, men på det stora hela måste det vara avsevärt färre som bryr sig och känner gemenskap med dagens bästa svenska hockeyspelare.

 

Vi såg även "Gåtan Al Pacino" om Al Pacino. Jag blev inte mycket klokare gällande Al Pacino efter att ha sett den dokumentären, men jag borde se filmen "Sea of Love" någon gång. Det är väl det jag tar med mig.

 

Till sist såg jag "Qatar - landet som köpte fotbolls VM". Det är som vissa dokumentärer inte sätter något avtryck i mig trots att de borde det. Dokumentären visar lite halvdåliga boendeförhållanden för några vakter och annat i Qatar, men knappast katastrofala. Det är även det här med alla dessa människor som måste göra något och konkurrerar med varandra. Det är självklart så att det borde betalas högre lön, men när det är så många som ändå jobbar för låg ersättning, varför betala mer? Men främst när allt framstår som så jävla illa i Qatar, varför bojkottas inte hela landet? Qatar är väl ändå världens rikaste land? Det är förvirrande.

Ernest Hemingway har jag "ältat" i den här bloggen flera gånger, men det är han väl värd. Han är en av få författare som jag läst flera böcker av, och igår blev jag klar med "Farväl till vapnen". Boken handlar om en amerikan som är med den italienska armén under första världskriget. Han skadas och träffar sedan en brittisk kvinna som han inleder ett förhållande med. Hon blir gravid och allting slutar med att både hon och barnet dör i barnsäng.

 

Det är ingen bok som jag blev så där väldigt betagen av. Det dricks mycket alkohol och jag gissar att det är ovanligt öppet gällande sex för att vara en sådan gammal bok. Eftersom boken utspelar sig i Italien fann jag visst intresse gällande att försöka förstå var bokens huvudkaraktär befann sig, även om jag sällan lyckades :-). Boken bör även ha visst historiskt intresse gällande gestaltningen av kriget, men det är inget som biter sig fast, och ger ett påhittat intryck.

 

Sammantaget var "Farväl till vapnen" rätt soft i sin osentimentalitet, men i övrigt ingen bok som sätter några större avtryck.

...men allra först ett grattis, eller vad en ska kalla det, till världens bästa pappa eftersom det är fars dag idag :-). Trist att inte "kunna" vara hemma, men vi får fira ordentligt om ett par veckor :-).

 

Igår var det lite fest för ovanlighetens skull. Typ hela grabbgänget kom till Sthlm. Jag var inte involverad i planerna, men som jag förstår det hade Per sett till att alla skulle komma hit igår. Han lotsade sedan runt oss kring Tegnérgatan på lite olika pubar; The Queen's Head, Pitchers (kanske inte så exotiskt för grabbarna) och Lådan. Mycket trevligt att träffa alla igen. Var länge sedan jag träffade de flesta av dem. Det blev dock inte jättesent för mig, jag var hemma vid 12, men ett par öl mer än brukligt ialf :-).

 

Nyss köpte jag en biljett till Kim Wilde, det ska bli kul! Lite sugen på Fexeus senaste grej också, men det är nog ingen panik med att köpa biljetter om jag bestämmer mig för att gå.

 

I veckan har jag sett "Spector: mannen, musiken, mordet". Jag hade tänkt att skriva ett lite längre inlägg om bara Phil Spector, men jag tror inte jag har så mycket att säga om honom. Jag upptäckte nog honom och hans "Wall of sound" när jag höll på med alla Mp3:or. The Crystals och deras låt "Da doo ron ron" har ju länge varit en favorit. Sedan hörde jag väl när han blev misstänkt för mord, men jag lärde mig aldrig några detaljer om mordet, och det kändes som att det försvann lite från mediaintresset. När jag såg dokumentären förstod jag mer varför jag minns allt så diffust, det eftersom det tog många år innan han blev dömd och fängslad. Lite märkligt.

 

Jag har väl ett par andra dokumentärer jag vill notera här, men det får bli imorgon eller senare. 

Det är inte ofta jag ligger någon dryg procent minus för att ett par timmar senare ligga flera procent plus under dagens börshandel. Jag vet inte om jag kan minnas någon sådan händelse förut. När vaccinet kom var det något liknande, men jag tror inte den dagen hade börjat lika dåligt som den här dagen hade. Börsåret är fortfarande illa för mig, men sådana här dagar är ändå positiva :-).

 

Nu har vi bokat ännu en resa till Italien över nyår.

 

Kul att se några av Liverpools kids i matchen mot Derby igår, även om matchen i sig inte var någon höjdare, men alltid spännande att vinna efter straffar.

 

Körde lite klassisk frisyr på jobbet idag vilket föranledde en och annan kul kommentar :-).

Det blev inte så mycket att egentligen rapportera om idag heller. Vi käkade förvisso crepes till lunch på ett ställe här i Sumpan vid namn Crepa.se. Rätt gott måste jag säga, men lite litet och för mycket barn.

 

Hur många gånger har en ställt sig frågan vad det är för skillnad på crepes och pannkakor? Antar att grunden är ungefär samma, men det som en sedan lägger på dem skiljer sig åt.

 

Liverpool vann borta mot Spurs. Stabilare bakåt med Konate, och inga misstag. Nu gjorde istället Spurs ett galet misstag som Salah förvaltade, så det blev som de två senaste förlustmatcherna fast tvärtom. Första halvlek var bra, andra inte. På det stora hela var det ingen tydlig seger för Liverpool. Fint, och lite överraskande med seger, men det behövs förstärkningar, så är det bara. Speciellt på mittfältet.

 

Nu tänkte jag även rada upp några dokumentärer jag sett på sista tiden.

 

"Super League - Girighetens uppgång och fall" - En dokumentär om misslyckandet med Super League, alltså en europeisk fotbollsliga där bland annat Liverpool skulle ingå. Skönt att det inte blev av. Kvalifikation och meritokrati är viktigt, allt annat går emot mina principer. Sedan vet jag inte om det var ren girighet för alla, jag tänker att för vissa klubbar var det här säkert intressant och för många ägare ett "rimligt" sätt att dra in mer pengar.

 

"Det fula spelet bakom fotbollsläckan" - Från 2015 och framåt har det tydligen funnits något som kallats Football Leaks. Det har jag helt missat. Hursomhelst var det en ung portugis som avslöjade massa skit inom fotbollen och som samtidigt försökte sko sig på det genom utpressning och annat. Att det är skit inom fotbollen är inget som förvånar, men intressant hur många ändå verkar se den här snubben som oskyldig för att han delvis gjort en "god" sak? Ett förhållningssätt jag har svårt att förstå.

 

"Mysteriet Tutankhamon" - Inte den första dokumentären om Tutankhamons grav som hittades orörd och den påstådda förbannelsen det medförde. Inget som var nytt för mig vad jag kan minnas, men det är svårt att få för mycket av Tutankhamons och hans grav :-).

 

"Morden i Appojaure" - En genomgång av morden och den följande utredningen gällande de galna morden i Appojaure. Inte heller något nytt i sig, men det är ett väldigt intressant fall, och har väl blivit extra känt genom Thomas Quick.

 

"Flickan som blev Marilyn Monroe" - En dokumentär om hur Marilyn Monroe jobbade upp sig till att bli den oförglömliga ikon hon blev.

 

"Joni Mitchell - Lady Blue" - För mig främst intressant genom att få en bild på Joni Mitchell. Hon har tidigare främst varit rösten i "Big Yellow Taxi". Nu har jag något mer att hänga upp det på.

 

Det var nog det.

Det är sällan jag är uppe efter 8 på helgerna numera. Oftast är jag uppe redan vid 7. När jag var runt 20 var det nog sällan jag var uppe innan 10, om jag hade möjligheten att sova. I början när jag pluggade minns jag det som att jag tyckte det var jobbigt att ha en föreläsning innan 10. Att det typ var jobbigt att gå upp vid 08.45 eller vad det kan ha varit. Senare under studietiden hade jag alltid väckarklockan på 08.30, och tyckte då att jag var uppe tidigt. Det var dock alltid väckarklockan som väckte mig, och jag hade ingen känsla i kroppen av att jag ville upp tidigare.

 

Jag lade mig väl senare på den tiden, typ runt 12, nu brukar det blir runt 11. Det blir kanske ungefär lika många timmars sömn, men det känns ialf som att jag sover lite mindre nu än då :-).

 

Det är ju allahelgonahelgen den här helgen och det innebär traditionellt skäckfilm i mörkret. SVT är ju bra på så sätt att de oftast har kvalitet på de filmer som går att streama, därav kikade jag in på deras sida igår för att se vad de hade att erbjuda. Då hittade jag den moderna japanska klassikern "Ringu" från 1998. Den film som det gjordes en amerikansk variant av några år senare - "The Ring".

 

"The Ring" tyckte jag var riktigt bra när jag såg den, vilket måste ha varit runt 2002-2003 någon gång. Som jag minns det såg jag den hemma i lägenheten i Hallsberg på hög volym med bland annat Dejan. Det var sannolikt även med ett par handbollsmänniskor till, men jag minns inte vilka. Som jag minns det var det även Dejan som önskade väldigt hög volym :-). 

 

Runt den tiden var det givetvis även lite snack om den japanska versionen, att den var mycket otäckare och bättre. Det blev lite legendstatus över filmen. Jag har även för mig att jag såg att den fanns att ladda ned under den tiden, men att jag aldrig pallade göra det. Typ i något Hallsbergsrum på DC++, men det kan vara fel, och ihopblandat med andra minnen.

 

Sedan dess har det funntis en liten önskan, eller kanske snarare ett svagt begär, att jag bör se "Ringu".

 

Igår kväll blev det då av till slut. Även om det var en rätt bra film och att den säkert påverkade skräckgenren mycket när den kom, så kan jag inte påstå att den skulle vara bättre eller otäckare än den amerikanska versionen. Nu var det förvisso länge sedan jag såg den, men som jag minns det. Jag fann det till och med lite svårt att hänga med i handlingen ibland och skådespeleriet var väl inte alltid superbra. En film värd att se, och den har säkert haft stort inflytande, men det är långt ifrån en "galen" upplevelse för en normal konsument av skräckfilm idag.

Idag har varit en dag som sannolikt inte kommer sätta några större avtryck i mitt liv förutom det här inlägget då :-). Jag har tränat och vi har städat och tvättat. Lite fix med LekOutlet.se har också hunnits med och lyssnade på några poddar. Även lite TV-spel, men inget anmärkningsvärt.

 

Jag tänkte dock som vanligt försöka minnas tillbaka lite i livet, och den här gången gällande snus. Det med anledning av att jag nyss såg dokumentären "Fångad av tjejsnuset". Alltså det där vita snuset utan tobak som jag antar mest tjejer använder. Rätt kul dokumentär, men där jag mest märkte hur långt jag är ifrån de som är lite yngre än mig gällande vilka poddar de lyssnar på osv. De där Sigge, Johanna, Alex, Edvin, Hannah, och allt vad de heter!? Jag har inte lyssnat på något de levererat, vilket det verkar att många andra har. Så jag står lite på sidan som det alltid har varit, eller så är jag bara för gammal :-).

 

Nåväl, hur har det varit med mig och snuset? Jag minns det inte som någon stor grej när jag var i tonåren. Klart det fanns någon enstaka raggare eller dylikt som snusade kramsnus, men jag minns inte att det var något som var speciellt vanligt i högstadiet eller i gymnasiet. ...eller jo, nog hade det börjat bli lite populärt i slutet av gymnasiet? Inte så att vi var en massa som snusade regelbundet, men det måste ha varit då jag började pröva på ialf. Som jag minns det hade jag en rejäl nickokick på studentfesten i trean vilket gjorde att jag fick gå och spy. Om jag nu minns det rätt, så bör jag ju ha tiggt till mig lite snus redan då, men som sagt, jag tror inte det var så många i min omgivning som snusade permanent. Runt den där tiden tycker jag mig även minnas att jag fick någon snus kramad åt mig någon gång ibland. Kanske inte superhygeniskt :-).

 

Mer tydliga minnen gällande att snus blev populärt bland mina kompisar var dock ett par år efter gymnasiet. Jag har för mig att vi skojade med Pelle gällande att han hade börjat snusa i 20+ åldern. ...och det är någonstans där det var många som började snusa, att det blev normalt, och alltid var det portion. Jag har för mig att det kom billigare märken, och torrare vita påsar, dock med tobak osv. För en så där 10 år sedan började jag även snusa lite mer, typ en eller två snus om dagen, och jag köpte till och med snus själv. Jag kan dock inte påstå att jag blev beroende, utan jag blev lite snurrig varje gång, och kunde även lägga av precis när jag önskade. Eftersom jag tyckte snuset försämrade min mer eller mindre alltid smygande magkatarr slutade jag för några år sedan att köpa eget snus. Nu kan jag inte ens minnas när jag köpte en dosa senast. Tre år sedan kanske? Under senare år har jag ofta tiggt till mig snus efter att jag ätit lunch på jobbet. Det för att få en kick och piggna till lite, men det har aldrig blivit direkt mer än så.

 

De senaste veckorna har det dock inte blivit mycket snus, men det är gott, och jag hade gärna snusat mer om magen klarat det bättre. Det är ju dock knappast nyttigt, så det är väl lika bra att hålla sig ifrån så mycket som möjligt :-).

 

...humm, jag verkar inte minnas när jag testade snus första gången?

Jag har sett rätt många av Lars von Triers filmer förut, och jag tror att jag blev en aning förbluffad över "Idioterna", men jag har inga starka minnen av "Breaking the Waves", "Dancer in the Dark", "Dogville" eller "Melancholia" även om det inte var såå länge sedan jag såg någon av dem. När jag nu såg "The House That Jack Built" förstod jag eventuellt Lars von Triers storhet lite mer. Eventuellt har jag inte varit fokuserad på de andra nämnda filmerna när jag sett dem, eller inte förstått, vad vet jag, men "The House That Jack Built" var något utöver det vanliga.

 

När jag skriver något utöver det vanliga, menar jag inte det på ett underhållande sätt, utan snarare på ett motbjudande sätt. Filmen handlar om en seriemördare och varför han blir seriemördare och vad han gör med sina offer. Hur morbitt det än låter är det oftast en bra grund för underhållning, och ibland även intressant ur psykologisk synpunkt. Jag är inte säker, men jag antar att Lars von Trier med "The House That Jack Built" vill visa att det är ett par aningar galet. För filmen är en form av skräckfilm som inte är otäck men extremt motbjudande. Den är för realistisk. Matt Dillon är för bra i sin roll som seriemördare, och det gäller även de som har birollerna. Våldet är även det för realistiskt och typ gore, men jag tycker inte det går att säga att filmen generellt är en film som "Saw" eller "Hostel" där äcklet är huvudsaken. Saken med "The House That Jack Built" är snarare att våldet blir för realistiskt utan att en som tittare någon gång egentligen blir rädd, bara äcklad.

 

Något som även är märkligt är att filmen på så många andra sätt är väldigt orealistisk. Karaktärerna beteer sig ofta märkligt och hela filmen berättas genom en dialog mellan seriemördaren och Vergilius från Dantes Inferno. Inte ett dugg realistiskt alltså.

 

Sammantaget tänker jag att Lars von Trier på ett mycket konstnärligt sätt lyckas visa att skräckfilmsvåld inte bör vara den underhållning som den i dagsläget är. 

Det var verkligen inte igår, eller jo det var väl precis så det var, för igår var jag magsjuk. Senast jag var magsjuk så att jag kräktes var 2010-02-18. Nu över 10 år senare var det dags igen. Det hela började med att Valle låg i sängen när jag kom hem från jobbet i onsdags. Hon sa att hon mådde dåligt efter att hon beställt mat under dagen. Efter hand behövde hon kräkas en gång. Jag var övertygad om att hon hade blivit matförgiftad. Hon var även klart bättre efter att hon hade kräkts.

 

Under natten till igår vaknade jag av lättare symptom på illamående. Symptomen var dock så diffusa att jag inte kunde reda ut om jag inbillade mig eller om det var på riktigt. Jag låg hursomhelst vaken rätt länge och kände att något var konstigt, men till slut somnade jag om. När jag sedan vaknade på morgonen var jag förvisso något seg, men inte illamående. Jag tog tempen som visade 37.4, vilket är för lågt för att termometern ska varna för hög temperatur. Förvisso brukar jag nog ligga under 37 grader på morgeonen. Jag kände mig dock ok, och vill inte svika mina arbetskamrater, så jag gick därför till jobbet. Där käkade jag frukost och hade en föreläsning och ett morgonmöte. Under den tiden började jag känna att jag nog var sjuk trots allt. Jag rådgjorde med några kollegor om att jag ialf borde arbeta hemifrån. Främst för att inte smitta någon, om jag nu var sjuk. Jag gick hem och började arbeta hemifrån, men rätt snart märkte jag att det här kommer inte gå, så jag sjukanmälde mig och lade mig i soffan. Där låg jag en stund och Valle beställde lite juice och cola som är fint att ha när en är sjuk. När jag sedan tog en klunk av colan vände sig magen och jag fick gå till toaletten och kräkas. Jag vet inte exakt när det var, men säkert runt 11-12. Efter det var jag inte illamående längre men lätt febrig. Trots att jag tog temperaturen flera gånger var dock inte temperaturen högre än 37.4. Hursomehelst kände jag mig rätt risig hela dagen och var soffliggande konstant. 

 

När det väl var kväll somnade jag gott och när jag vaknade idag var jag frisk. När jag tog tempen nu var den 36.6. 

 

Precis som jag skrev i bloggen där i början av 2010 är det skönt och nästan kusligt hur snabbt magsjuka går över.

 

Idag har jag därför jobbat, men hemma. Enligt 1177 ska en hålla sig hemma i ett dygn efter att en kräkts. Nu har dock den tiden gått, så nu får jag snart gå ut :-).

 

Vad gjorde jag där i soffan under gårdagen? Jag kikade igenom den senaste säsongen av "Svenska fall". Åtta avsnitt på rad, men det är lätt att fastna. Också en fin sak med svag feber, en känner att en inte orkar så mycket annat än att kika på TV. "Svenska fall" är dock allvarliga saker, och mordet på Tegelgatan i Örebro för några år sedan sticker ut. Det har jag tänkt på förut, men det är nästan märkligt att det inte fått större uppmärksamhet.