För minnen och grunda analyser i stunden

Middagen igår var utmärkt. Restaurangen vid namn Al Vecchio Casale ligger något utanför Rom, vilket gör att det inte kommer några turister dit. Menyerna bara på italienska osv. Det är inte så det nödvändigtvis måste vara, men det känns genuint. Menyn bestod främst av kött av olika slag och jag beställde kyckling. Riktigt gott var det.

 

Det mest intressanta, och väldigt osvenska, med restaurangbesöket var att det var så knepigt att ta sig dit. Restaurangen ligger bredvid en motorväg utan riktig infart. En får helt enkelt göra en 90 graders sväng från motorvägen för att kunna komma till restaurangen. ...och ja det är en sådan motorväg med avfarter osv utan korsningar. Mycket märkligt, men spännande :-).

 

Idag har vi haft det utmärkt. Vi hade bokat massage och bad på spat A.Roma. Riktigt gött med helkroppsamassage, bastu, bad osv. Jag tror inte jag varit på något spa förut privat, utan bara med jobbet. Förvisso var jag på någon badanläggning i Budapest för några år sedan, men det var inte riktigt på det här sättet. Det var lugnt med folk också, så det var ingen trängsel i poolerna och i de olika basturna. Är inte superpigg nu, men det hör ju till efter bad :-).

 

Förutom en Liverpool-match ikväll lär det inte bli så mycket mer idag.

Jag tror ändå jag lyckades sova några timmar inatt, typ 3-4 stycken. Bör ju kunna räcka om en är någorlunda utvilad sedan tidigare, vilket jag var. Jag sov när klockan ringde, och efter att jag tagit på mig kläderna och tagit två praliner ur Paradis-asken knallade jag ner till Sundbybergs torg. Det var inga större problem att hitta busshållplatsen eftersom det redan stod några personer där med väskor. Bussresan var också den smidig, det lär säkert bli fler resor med Flygbussarna från Sumpan. Dumt att jag missat det tidigare. Bra mycket billigare än taxi, ialf när en åker själv.

 

Arlanda var dock ett skämt som alltid, beror säkert på ombyggnaderna, men ändå. Jag fick köa i en trappa vid säkerhetskontrollen och det tog lång tid trots rätt lite folk. Personalen i säkerhetskontrollen hade inte koll på någonting, och visste inte riktigt vad som skulle tas ut ur bagaget och inte. De menade att de var nya, och det kan jag väl köpa, men jag hoppas att de vet vad de letar efter där i kontrollen. Det var väl förvisso smågrejer, men innanför säkerhetskontrollen var inga cafeer öppna, och då var ändå klockan efter 05.00, alltså inte mitt i natten, och det var flera avgångar på gång. Jag kunde alltså inte köpa något kaffe.

 

Ryan Air, som vi alla vet, är trångt och jävligt. Det blir inte bättre när flighten typ är full heller. Planet avgick ialf och kom fram i rätt tid.

 

Framme på Fiumicino hämtade Valle mig, och nu hade jag börjat bli risig med huvudvärk och hunger. Efter lite kaffe, mat och någon timmes sömn nu under dagen är jag dock bättre igen. Det har dock inte blivit mycket av den här dagen, men nu ikväll ska vi ut och äta med några vänner. Skönt att göra något idag.

 

Jag har väl säkert mest mig själv att skylla, men det känns lite som att kasta bort en dag när en flyger en sådan här skittid.

Mitt plan går kl. 06.15 till Rom imorogn bitti. Jag ska ta en buss från Sumpan kl. 04.04. Det är svårt att veta om en ska försöka sova innan eller inte. Det bästa är att göra det, men blir ju så usel sömn. Jag ska ställa klockan på 03.30, så bör jag hinna med rätt god marginal. Det är dock lite knöligt att förstå exakt var busshållplatsen är, men det ska väl lösa sig.

 

En och en halv lugn dag har det blivit nu mellan resorna. Inte för att det var hektiskt i Närke, men skönt med tid där jag kan bestämma själv vad jag önskar göra.

 

Jag har försökt se ikapp ett gäng dokumentärer.

 

Den överlägset mest intressanta var "Aleksej Navalnyj: De sista dagarna i frihet". Där får en följa hur de avslöjar vilka det var som försökte mörda honom och hur han grips i Moskva. Skrämmande och rörande.

 

Resterande dokumentärer var; "Clintan i våra hjärtan" om Clint Eastwood, "Alla tiders julfilmer" om just julfilmer, "Nordkoeras röda princessa" om Kim Yo-jong, "Musk vs. Bezos - Rivaler i rymden", och den här var ändå rätt intressant, jag lärde mig lite mer om Elon Musk. "Året var special - Almstriden", skönt att jag äntligen lyckades förstå var de där almarna faktiskt står någonstans. Det har jag inte fattat förrän nu, så snart får jag gå dit och kika på dem och ta en bild och lägga upp här :-). Till sist hann jag med "Aztekernas offerpyramid", en dokumentär om aztekerna generellt, men främst om deras pyramider och alla människor de offrade. Galet!

 

Som jag skrev igår hann jag även se om "Harry Potter och Hemligheternas kammare". Filmen var lika bra som när jag såg den sist, och jag skulle definitivt kunna se den igen, men nu lär det väl dröja :-).

 

...jag är så osugen på den här natten.

Nu är jag tillbaka i Sumpan. Tåget var något sent, men överkomligt. Någon har lyckats tvätta nu trots att jag har bokat. Det är svårt att veta om det är någon som inte förstår eller bara är dum i huvudet. Sannolikt det förra. Det är dock svårt att gå och fråga här i huset, för jag vet inte var alla bor. Nu har jag dock börjat tvätta själv efter att jag lagt den rena tvätt som förut tvättades på min tid i en korg. Märkligt, men men.

 

Fler har nu blivit sjuka i familjen. Erik är nu risig och Johanna har ont i halsen. Jag tänker dock att jag kommer att klara mig eftersom jag var risig för ungefär en månad sedan.

 

Annandagen innebar inte så mycket. Vi var en sväng till Gunilla, men det blev bara jag och päronen eftersom alla andra var sjuka. Hursomhelst trevligt och god mat.

 

Jag har även börjat se Harry Potter-filmerna igen, och på juldagen såg jag åter "Harry Potter och de vises sten", och den var lika bra som sist, eller kanske till och med bättre när jag hade bättre ordning på alla karaktärer redan från början. Det blir nog att jag ser uppföljaren ikväll.

 

Annars blev det en del Supernatural under julhelgen. Även en Liverpool-seger mot Aston Villa hanns med, och nyss såg jag att Liverpool köpt Gakpo, intressant.

Nu är det juletider igen. Jag är som brukligt hemma i Närke. Igår firade vi jul i Ekeby Almby. Trevligt som vanligt med god mat och julklappar. Turligt nog frisknade Levi till så pass att han kunde komma och fira. Han hade 40 graders feber dagen innan. Dessvärre blev Juliana sjuk under Julafton, och Lo verkar ha blivit sjuk när hon kom hem. Således en del sjukdom även här under julen vilket även verkar ha varit fallet på många andra håll.

 

Valle har dragit till Italien, så i fredags kväll satt jag hemma själv efter en trevlig lunch med Christian och Serhad efter jobbet. Jag såg några avsnitt av Supernatural som jag tänkte börja se igen. Jag var mycket imponerad av den serien när den kom typ 2005. Jag är väl inte lika imponerad som mer vuxen, men den är fortfarande underhållande :-).

 

...och kan en tänka, tåget igår, på Julafton, både kom och gick i tid :-).

 

Idag blir det lutfisk.

I förrgår hade vi strömavbrott i över en timme. Det är ovanligt och jag kan inte minnas att jag varit med om något liknande. Jag tror dock inte att det berodde på någon brist på el, utan det var säkert någon kabel som grävts av eller något. Lite kul var det att se att det var typ 5-600 kunder som var utan el i Stockholm, och vi så klart var några av dem :-).

 

I början av veckan såg jag dokumentären "Wirecard: Männen som lurade Tyskland". Wirecard är ett tyskt företag som fick minst sagt stora problem när det upptäcktes att de fuskat med bokföringen. Det var för några år sedan och jag minns när det hände eftersom det pratades en del om företaget i en podd jag brukar lyssna på. Då var det dock mest att det nog inte var så illa som det sades osv, tills även de förstod hur illa det var. Fuska med bokföringen osv, är ju inte bra, men ändå något jag dessvärre räknar med. Saken med Wirecard är dock att personer under många år försökt visa att det till stor del är ett blufföretag, men att inga myndigheter osv reagerat. Det förefaller även vara så att företaget hotat folk som försökt avslöja oegentligheter, och kanske till och med försökat mörda dem. Så långt hade jag svårt att tro att ett så stort företag skulle gå, men det beror väl lite på vilka som sitter i toppen, och vad de kan förlora. I det avseendet kände jag mig efteråt rätt naiv. Mycket intressant dokumentär.

I lördags blev det middag på Shogun, enligt egen utsago Stockholms äldsta japanska restaurang. Vet inte om det säger så mycket, men det var skönt att gå till en etablerad restaurang utan ambition att vara hipp. Det var en rätt risig lokal osv. Däremot var personalen medelålders och hade koll på läget. Det var även smidiga menyer utan massa tramsiga namn till rimligt pris. Maten var även den väldigt bra. Absolut ett ställe jag kan tänka mig att komma tillbaka till.

 

Annars hände inte så mycket mer i lördags. Jag såg klart en dokumentär om James Joyce och hans verk Ulysses. Både personen och verket är något som "alltid" funnits där i mitt medvetande av någon anledning. Jag kanske blev något klokare om varför nu efter att ha sett dokumentären.

 

I söndags var jag till Bromma Blocks och handlade julklappar. När jag gick ut ur en affär med julklappar nedstoppade i ryggsäcken gick larmet. Trots tjutandet var det ingen som brydde sig. Jag testade även att gå ut två gånger för att vara säker på att det var på grund av mig det tjöt, och så var det. Eftersom ingen brydde sig fick jag leta reda på någon i personalen och ta upp mina inte så fint i ryggsäcken nedpressade julklappar för att se vad som var felet. Det var så klart ett larm som hade glömts att tagas bort. De ville dock inte se kvittot. En avmätt reaktion från personalen kan en säga. Skönt för mig, men jag blir ändå lite tveksam. Det hade absolut inte varit något som brytt sig om jag bara traskat iväg.

 

Patrik Ekwall signerade böcker på ett ställe. Stackaren såg rätt ensam ut. Jag gjorde det inte lättare för honom. Ingen bok blev inköpt av honom från min sida.

 

Vi såg klart på senaste säsongen av The Crown igår. Helt ok, men på senare "år" har det mest blivit relationsdrama och inte så mycket historia, även om givetvis relationerna också är historia, men jag tror ni greppar vad jag menar. ...och tittar Diana så där extremt mycket under lugg, eller var det bara en rätt dålig rollprestation? Sedan var både Diana och Charles alldeles för snygga i senaste säsongen.

 

Det blev även en dokumentär om Axel von Fersen och Maria Antoinette. Om det nu varit några tveksamheter om deras relation slog ialf dokumentären fast genom att tyda brev osv att de verkligen hade en intim och lång relation. 

Igår såg vi filmen "Analysera mera". Valle läser psykologi vid sidan av jobbet, och filmen togs upp i någon bok hon läser, så därför ville hon se den.

 

Innan vi såg filmen funderade jag på om jag sett den tidigare, och nu efter att ha sett filmen är jag fortfarande inte säker. Det här är något jag ofta ältar här, men det är spännande och rörigt med minnet. Det kan vara så att jag länge trott att jag sett filmen, men inte gjort det, och kanske sett något klipp eller liknande genom åren, vilket spett på känslan av att jag har sett den tidigare. Annars såg jag den för typ 20 år sedan vilket jag helt enkelt inte kommer ihåg. Spelar ju egentligen mindre roll, men det är som synes något jag ofta fastnar vid.

 

"Analysera mera" har en kul idé med en gangster som får psykiska problem och vad det sedan för med sig i en macho-kultur. Jag tycker dock att De Niro överspelar en hel del, vilket säkert är meningen, för det är tydligt att filmen inte ska förefalla verklig på något sätt, men jag tror ändå filmen hade tjänat på en något nedtonad De Niro generellt. Lite mer deadpan hade nog inte skadat.

 

På det stora hela en hygglig komedi, men det främst med anledning av att grundidén är bra.

Det är kallt ute. Inte på något sätt överjävligt, men ialf 10 minusgrader. Det har varit en trevlig december hittills vädermässigt. Kallt och snö. Det känns som förr, men jag kanske missminner mig. Dessvärre ska det bli varmare snart.

 

Pagrotsky sa i en intervju jag hörde i helgen att Karlshams-verket eldade någon form av bioolja. Jag tycker mig läsa att så inte är fallet. Jag brukar älta det, men det är svårt att veta vem en ska lyssna på. Många ljuger, vissa vet inte bättre, andra pratar om sådant som inte är enkelt, men oftast är det väl en agenda som gör att många, kanske alla, blir biased, vilket gör att det typ inte går att lita på någon. Det är så jävla störigt. Annars kanske människor bara är mer korkade än vad jag tror, och helt enkelt inte alls vet vad de pratar om.

 

En inte allt för händelserik vecka för mig. "Michael Haneke och våldets estetik" såg jag i söndags tror jag. Jag gillar mycket av Haneke. Han gillar att vara provocerande på ett konstnärligt sätt. Det är fint. Jag tror dock att det är en del annat jag och Haneke inte skulle vara helt överens om, men det går väl bra att tycka om personer delvis? Men det känns som att vi strävar mot allt eller inget hela tiden, även jag. Är inte det märkligt?

 

Jag har sett två av Rainer Hartlebs dokumentärer om barnen han följt från Jordbro. Det är mycket nostalgi och mycket som har förändrats. Jag vill nästan komma fram till att "fan vad allt har förändrats fort, och till det sämre". Mycket har förändrats, men mycket har också blivit bättre, sannolikt även mycket bättre. Att orka ligga i den här medelzonen i lyssnande och förståelse är inte alltid lätt.

 

Jag såg även "Den lyckliga arbetaren" härom veckan. Jag trodde att den skulle handla om sådant jag brukar tycka om, där jag kan vara lite kategorisk. Alltså att det slösas bort en jävla massa tid på olika arbetsplatser med anledning av oändligt med chefer, möten, planer och fan och hans moster. Det var delvis det, men mest handlade det om några människor som inte riktigt hade fått ihop sina stora ambitioner med livet. Istället för lite positiv ilska blev jag bara irriterad. Jag klarar inte riktigt av när människor inte är nöjda med den räkmacka som de har till liv. Att mycket ska ha mer. Istället för att försöka vara i nuet och leva med nära och kära. Å andra sidan har jag inget emot ambitioner, men det här är något annat. Typ att jag tror att jag är så bra, sedan klarar jag inte riktigt av att vara så bra som jag tror, och då blir det någon annans fel. 

 

Det var mina gymnasiefilosofiska tankar för kvällen.

Datorn fungerar fortfarande, det måste väl vara ett gott tecken?

 

Under förra veckan såg jag "Kalle Sändare - Busringningens mästare". Kalle Sändare är en sådan där "gammal" figur som jag alltid känt till, men inte riktigt haft koll på. Han har dykt upp som en legend i många sammanhang. Jag frågar mig dock om han var så himla rolig? Den här dokumentären övertygade mig inte. Det var många komiker som uttalade sig om hur rolig och duktig Kalle Sändare var, men beror inte det mest på att det bara var han som höll på med busringningar under den här tiden? Att konkurrensen var så liten, och att många som därmed ändå tyckte det var kul i brist på bättre nu övervärderar hans humor? Det blev min känsla ialf.

 

Jag lyssnade även på en intervju med Liza Alexandrova-Zorina som förefaller ha blivit känd i Sverige efter att hon utvisats av Migrationsverket. Som jag förstår ändrades det beslutet, vilket eventuellt betyder att vi gjort fel från början. Jag har dock inga detaljer gällande ärendet, och vi gör dessvärre fel ibland. Det som däremot fick mig att tappa hakan lite var att Liza menade att personalen på Migrationsvekret är sadister och att vi inte beviljar uppehållstillstånd till personer som har funktionshinder för att det skulle vara dyrt för skattebetalarna. Det är minst sagt uppseendeväckande påståenden. Jag blir inte förvånad, eller ens upprörd, när sådana påståenden kommer från "vanliga" personer, men när det kommer från någon som har en "fin" plattform och får väldigt mycket uppmärksamhet när det gäller migration osv då blir jag misstänksam. För i min värld är det väldigt viktigt att veta vad en pratar om när en intar en position av att veta något.

 

Det blev även lite dokumentärer om Afghanistan; "Afghanistans kvinnor" och "Talibanernas dolda krig mot kvinnorna". De var givetvis intressanta, och det främst utifrån bilderna från Afghanistan, men i övrigt egentligen inget direkt nytt eller överraskande. Jag skulle vilja höra historier från kvinnor från landsbygden osv, hur de tycker och känner, inte bara så kallade aktivister osv.

Vi hade lite tankar på att åka in till Gamla stan för middag igår, men av olika anledningar blev det inte så, utan det blev middag på Bra Mat här i Sumpan istället. Det visade sig vara en mysig restaurang med både prisvärd och välsmakande mat.

 

Väl hemma valde jag en julfilm att se, och det blev "Die Hard". Det ska väl alltid nämnas att det kan diskuteras om det är en juliflm eller inte, men den utspelar sig runt jul, så jag vet inte om jag förstår debatten. Jag vet inte hur många gånger jag sett "Die Hard", men sannolikt inte många fler än en, och det var länge sedan. Det var ju på ett annat sätt gällande film när en var ung, de fanns ju inte tillgängliga överallt och hela tiden som nu, så även riktiga blockbusters kunde vara lite svåra att få se.

 

Jag har för mig att Amir var förtjust i "Die Hard", så det var säkert med honom jag såg den när det begav sig.

 

...och det är en bra film, trots alla dess brister. Det är en del saker jag inte riktigt greppar, som hur logiskt det är att terroristerna kommer in i valvet, och hur det egentligen var tänkt att de skulle komma därifrån. Även det klassiska film-problemet med att det ofta är en, eller ett par, personer som ska försöka eliminera en farlig motståndare, istället för flera, och att det då oftast blir amatörmässigt även om allt annat är väldigt professionellt.

 

Det är dock lätt att bortse från de problemen med "Die Hard". Bruce Willis och Alan Rickman är utmärkta, och speciellt den senare. De ger ett seriöst och nästan trovärdigt intryck i en på det stora hela orimlig film. Jag fann det intressant att jag tyckte att det funkade bra med två karaktärer som endast var till som "comic relief". Det är även rätt många karaktärer som sys in i berättelsen på olika sätt, och det fungerar. Det hela utmynnar i en underhållande mix av grovt våld, humor och idioti. Inte konstigt att jag uppskattade "Die Hard" som ung, men saken är ju att jag tyckte den var minst lika bra nu som typ medelålders.

 

I övrigt försvann en del mild oro i onsdags, men igår fick jag tyvärr höra att en uppskattad vän drabbats av cancer. Det känns både märkligt och jävligt orättvist!

Apropå Kim Wilde... Jag är väl sällan överentusiastisk när jag ska iväg på en konsert mitt i veckan och är trött och seg efter jobbet. Det var samma den här gången, men som vanligt blev allt toppen bara jag kom iväg.

 

Jag har försökt fundera kring hur mitt liv har sett ut gällande Kim Wilde. Låten "Kids in America" har jag inget direkt minne av när jag hörde första gången, men ett par andra låtar tror jag mig minnas att jag blev betagen av när jag hörde dem första gången. Främst är det låten "Cambodia" som jag har minnen av. När jag i de sena tonåren satt och laddade ner MP3:or var den låten med på någon samlingsskiva. De där asiatiska synth-tonerna tog mig direkt. Det är en mycket tilltalande och mörk poplåt där det lätt blir knottror på skinnet. Live var den om möjligt ännu mer fantastisk.

 

Ett annat minne har jag med låten "You keep me hangin on" som jag har för mig var med på en fysisk samlingsskiva som jag hade lånat av Magnus Wessman, och som låg på de senare spåren. Typ att det var ett par ritkigt bra låtar först, sedan några tråkigare, innan "You Keep me haning on" kom på slutet av skivan och livade upp lyssnandet. Den låten är något så intressant som en discodänga med en text som dryper av ilska. Det är dock en The Supremes låt från början, men Kim Wildes version är rätt mycket bättre.

 

De här låtarna har gjort att det sedan dess har funnits en rätt stor uppskattning från min sida mot Kim Wilde, och det utan att jag haft någon koll på henne som artist eller person. Det kändes ialf någorlunda självklart att jag skulle gå och se henne live när jag nu hade chansen.

 

För några år sedan fick jag även hennes två första album på LP av Johanna tror jag.

 

Innan konserten läste jag även på en del om Kim Wilde och blev ännu mer positivt inställd när jag såg att det är hon, hennes bror och far som skriver och producerar mycket av musiken. Mer genuin musik än jag trodde.

 

Hur var konserten då? Den var väldigt mycket bättre än jag trodde. Det var dubbla trumset, ett par gitarrister, körsångerska och även brorsan var med. Det var alltså fullt ös på scen, och många av de på skiva ibland något tama låtarna blev riktigt bra. Allra bäst var Kim Wilde själv som 62 år gammal fortfarande sjöng väldigt bra och verkade uppenbart tacksam över att få vara ute och turnera. Hon gav ett väldigt glatt och trevligt intryck samt skämtade mycket. Det hon sa mellan låtarna framstod även som spontant. Det var säkert dialekten, men hon påminde mig om Ricky Gervais :-).

Min dator har strulat rätt länge. Batteriet är helt dött sedan säkert ett par år tillbaka, och ungefär lika länge har det kommit upp ett felmeddelande när jag startat datorn. Typ att något är knas med hårddisken. Det har ju dock rullat på hyggligt ändå. Häromveckan började någon av fläktarna stundtals låta väldigt mycket, så datorn sjunger väl lite på sista versen. Jag vet inte hur länge en dator bör hålla, men den jag har köpte jag under sommaren 2016, så några år har den på nacken, och jag har ju använt den mer eller mindre dagligen sedan dess. Nåväl, i torsdags kväll när jag skulle skriva ett blogginlägg kraschade datorn helt. Jag skulle öppna min nedsparade blogg för att söka på Kim Wilde då allt frös. Jag startade om datorn genom avstängningsknappen, och allt verkade ok, datorn startade upp osv. Däremot när jag kom in i Windows frös allt igen, och det igen och igen när jag försökte fler gånger. Jag tänkte därmed att datorn dragit sin sista suck... Jag gav dock datorn ytterligare en chans genom att fabriksåterställa den igår kväll, och nu fungerar den igen, även om det kommer upp ett felmeddelande om att hårddisken inte är som den ska. Jag tror dock att jag har allt viktigt i olika moln. Eventuellt försvann något roligt som jag endast hade på datorn när jag återställde datorn, men alla bilder osv ska finnas skyddade i moln. Det är rätt skönt att det är på det sättet nu.

 

Ja, ja nu återstår att se hur länge datorn håller nu då...?

Kallare ute nu, känns som vinter. Småtrevligt, men det får gärna vara lite mer snö.

 

Helgen blev lugn eftersom jag kurerade min förkylning. Vi hade dock lite trevligt glöggkalas här på lördag kväll med några vänner.

 

Jag vet inte riktigt var tiden tog vägen under helgen, det känns som jag inte gjorde något alls :-). Den enda dokumentär jag hann se var "Den odödlige Hitler" om mordförsök på Hitler. Började förvisso se en annan dokumentär, men den blev jag inte klar med.

 

Jag blev skrämd av Amir när jag var ute och gick och han sprang förbi, det var ju lite roande :-).

 

Det får räcka så.

Förkylningen är bättre, men jag känner mig lite tröttare än vanligt.

 

Nu har jag faktiskt hunnit med en bok i veckan under de senaste tre veckorna. Förra veckan läste jag ut "Mitt krig mot Putin" som jag köpte när jag lyssnade på Bill Browder för en tid sedan. En mycket intressant bok, och synnerligen lättläst. Jag måste köpa uppföljaren.

 

Under den här veckan har jag läst "Bibeln på 100 minuter" som jag köpte i somras i Vadstena kolsterkyrka. Boken är en sammanfattning av Bibeln kan en säga. Jag har en annan sådan bok som är mycket mer omfattande, så det är inte nytt för mig att läsa om Bibeln. Jag blev inte övertygad av Koranen, jag blev inte övertygad när jag läste om Bibeln förra gången, och jag blev det inte nu heller. Till skillnad från Koranen tycker jag dock Bibeln innehåller en del saker som ialf är något tankeväckande, men det är ändå långt ifrån vad ialf jag hoppas på. Jag tänker att det ska vara något utöver det vanliga att läsa de här verken, men det är det verkligen inte. Det känns nästan lite tragiskt.

 

Så himla mycket annat har jag inte hunnit med under veckan. Jag såg en dokumentär vid namn "Flygplan till Heile Selassie" om ett gäng svenska piloter som kraschade vid Amalfikusten 1947. Något jag inte hade hört talas om förut, och sådant förundrar mig en del.

 

Jag såg även serien om "Åmselemorden" som jag nog tror att jag minns bitar ifrån när det hände. Oerhört tragiskt.

Nu är jag främst väldigt förkyld. Halsen har nog släppt, men näsan bara rinner och rinner...

 

Igår hände något speciellt, jag såg Joel Gibb aka The Hidden Cameras på Stå i Örebro. I sak är det väl egentligen inget utöver det "vanliga", men det var det ändå... 

 

För en tid sedan såg jag att The Hidden Cameras skulle komma till Sthlm och spela på Kulturhuset. Jag frågade om Bias var sugen, men det passade inte honom. Sedan fick jag höra att Joel Gibb skulle göra en solo-spelning på Stå i Örebro för typ 60 personer. Givetvis köpte jag biljett, för det skulle väl inte kunna blir annat än speciellt?

 

...men för att ta ned det lite, The Hidden Cameras är nog ett rätt okänt band/projekt, eller vad en ska kalla det, för många, men för oss som var i indievängen i mitten av 00-talet är "de" stora. Det är svårt att definiera vad The Hidden Cameras är, för det är Joel Gibb som är allt, men han brukar ha med musiker och stora orkestrar på spelningarna, men som jag förstår det är han den enda egentliga medlemmen.

 

2007-03-11 skrev jag om The Hidden Cameras här med anledning av att jag upptäckt en låt av dem på Satins dansgolv, sannolikt "Ban Marriage", som är en fantastisk låt. Efter det har jag lyssnat en del, även om det främst har varit den låten och några till från den tiden. Bias däremot har jag för mig hade en del skivor, och många andra runtikring mig gillar The Hidden Cameras. Jag trodde dock att det var ett konventionellt band fram till ganska nyligen, och hos mig har "de" varit stora med anledning av det ovan. "De" har dock inte så många spelningar på Spotify som jag trodde.

 

Innan jag glömmer så skojade vi även med en tjej från Mississauga i Toronto när vi gick Inkaleden 2010 med anledning av albumet Mississauga Godamm med The Hidden Cameras.

 

Således har The Hidden Cameras varit en del av mitt vuxna liv. Det var därför nästan lite surrealistiskt att sitta på ett litet ställe i Örebro och se Joel Gibb uppträda live två meter framför. Det kändes nästan som en privat konsert, och den var fantastisk. Han var riktigt bra.

 

När han var klar med sitt framträdande kom han direkt till mig och ett par andra för att prata lite, men kanske främst för att han ville ha någonstans att sitta, så helt plötstligt satt jag där och pratade lite kort med en person vars musik ändå har varit en rätt stor del av mitt och mina vänners musikinstresse, och som jag aldrig trodde att jag skulle se live, och verkligen inte i Örebro av alla ställen. Det låter fånigt, men det kändes overkligt. Normalt sett är ju de här artisterna på scen, en ser konserten, sedan är det över, men nu blev det något annat, vilket jag även hade hoppats på :-).