För minnen och grunda analyser i stunden

Nu är jag äntligen klar med "Krig och fred" efter att försökt lägga på ett kol de senaste veckorna. Jag började läsa boken i mitten av januari, så det har tagit sin tid. Det är förvisso inte konstigt för det är väldigt mycket text. Den utgåva jag har läst har ca 680 sidor i dubbla spalter på varje sida. Det är en rätt stor bok också, så det är mycket mer text än vad det kanske verkar. För mig har det tagit ungefär 30 minuter att läsa 10 sidor, så den som kan sin matte kan räkna ut hur mycket tid jag har lagt på att läsa boken.

 

Att jag ens läste boken hade sina anledningar. I somras hade vi en sommarjobbare som hette Tolstoj och var gift med någon som var släkt med Lev Tolstoj. Det tyckte jag var lite kul, och tänkte eventuellt att jag därför borde läsa "Krig och fred". Under sommaren beställde jag en massa böcker från Bokbörsen. Jag minns inte om det var "Krig och fred" jag sökte efter först, men det kan det ha varit. Hursomhelst köpte jag en utgåva från 1956 av boken.

 

Vad tyckte jag då om "Krig och fred"? Så där måste jag säga. Jag har inte varit sugen på att läsa den någon gång, men ändå känt att jag måste komma igenom den. Det som jag ändå fann intressant var alla historiska fakta som framgår i boken om Napoleons krig i Ryssland med olika mer elle mindre kända slag och branden i Moskva osv. Resten om diverse familjers privata angelägenheter var för mig dock rätt ointressant.

 

En sak är säker, men för den delen inte ovanlig, jag kommer inte läsa om "Krig och fred", men det känns ändå ok att jag kommit igenom den. Var det värt det? Jag vet inte :-).

Kvartal har en podd som kallas Djupet där de går på djupet med vissa frågor. I helgen hade de en om apatiska barn. Det var länge sedan jag hörde något om apatiska barn, och de försökte reda ut hur situationen ser ut gällande apatiska barn i dagsläget. De kom fram till att det knappt finns några apatiska barn i dagsläget. Det är märkligt utifrån hur många barn som bedömdes vara apatiska för inte så många år sedan.

 

Jag har skrivit en del om det här förut och har min bild ganska klar gällande vad det främst handlar om. Det spelar dock mindre roll nu. Det intressanta med de som var med i Djupet var att de alla hade vettiga åsikter och försökte nyansera så gott de kunde. Däremot intervjuades utöver dem en gammal kvinnlig läkare som har, och är, djupt involverad i att de apatiska barnen verkligen är sjuka. Det kan en ha åsikter om, men hon visade verkligen på hur fel det kan bli när fel personer får för mycket inflytande. Hon började nämligen gråta under intervjun, komma med en hel del svagt underbyggda påståenden, men allra främst visade det sig att hon hade svårt att se en bredare bild eftersom hon som barn varit med om att hennes bror hade dött efter att han ramlat ned från ett träd. Det hade gjort att hon blev så tagen att hon bestämde sig för att bli barnläkare, och hjälpa barn vill varje pris.

 

Ni förstår ju själva att en sådan person inte vill se en någorlunda objektiv bild. Det blev således en rätt sorglig intervju som främst visade hur fel det kan bli när fel folk får inflytande.

Igår såg jag den sista delen om Normandie och dess vikingakungar. Den här gången var det om Rikard Lejonhjärta. Det är ju också ett namn som funnits sedan tidigare i minnet, men inte så mycket mer än så. Nu hoppas jag att jag förstår att han är en av de sista kungarna i Normandie och att han hänger ihop med Rollo och Vilhelm Erövraren. Jag har inte så mycket mer att säga om det, men Lejonhjärta påminner mig om det gamla indiebandet Peggy Lejonhjärta.

 

Om jag nu minns rätt såg jag Peggy Lejonhjärta tillsamans med Robert första gången jag var på Kåren i Örebro. Det var innan jag började plugga och sannolikt även innan jag ens flyttade till Örebro. Rätt bra spelning och lite spännande att besöka Kåren som jag minns det. Sannolikt var det i slutet av 2004.

 

På den tiden fanns det ju inte telefoner med vettiga kameror, om det ens fanns telefoner med kameror, och det var även innan ialf jag hade en digitalkamera, så jag tog inte bilder i parti och minut, vilket gör det svårare än nu att datera olika händelser.

 

Hursomhelst är jag rätt säker på att vi efter Kåren hamnade på en korrefest nere på Tybblegatan. Där tror jag vi lånade innehållet i en flaska Baileys vi hittade i något rum och festade runt. Till slut kom störningsjouren eller något liknande och festen tog slut. Under tiden träffade vi en framtida flickvän till Robert och kvällen hade blivit så sen att vi bestämde oss att gå hem till Robert. Jag antar att det inte gick några bussar längre och taxi var väl för dyrt, eller att vi inte hade några nummer. Det var ju inte lika enkelt med Bolt, Über osv då heller. 

 

När vi bestämde oss för att gå minns jag det som att det kändes som att det var superlångt, och att jag även tänkte så efteråt. Det var typ 3-4 km vi skulle gå, så förvisso rätt långt, men inte så jävla farligt trots allt. På vägen stannade vi på en nattöppen mack och fick med oss en högaffel därifrån utan att betala. Jag vill inte hänga ut någon, men det var inte jag som fick med mig den därifrån, men det var jag som fick den till slut ialf :-). Den gav jag sedan bort i julklapp till Juliana och Erik :-).

 

Det var alltså en för mig rätt händelserik kväll, och därmed har namnet Lejonhjärta en lite större innebörd för mig än mycket annat :-).

Vilken irriterande röra det har blivit efter att Janne och Bojan rök ihop igår. Janne onödigt irriterad och Bojan onödigt irriterande och övertolkande. Trodde inte riktigt det om Bojan, tråkigt. 

 

Det är dock överkänsligheten för allt som kan tolkas som rasism som främst stör mig. Det är så märkligt. Varför vill vi ha det på det sättet? Det blir större än allt, trots att det inte ens förefaller vara något, och det som är på riktigt bryr vi oss mindre om. Det är frustrerande.

Oj vad glad jag blev när jag imorse såg att det kommit en dokumentärserie i tre delar om Loch Ness. Självklart har jag därmed redan sett den idag :-).

 

Mysterier har lockat mig genom hela livet, och de tidigaste minnena jag har gällande det är från mellanstadiet. Jag antar att en kommer ihåg mer från den tiden, än tidigare i livet, och en har väl ofta lärt sig läsa ordentligt då osv, vilket gör det lättare att ta in information. Jag var, och är väl fortfarande, väldigt intresserad av det som är lite mystiskt. På den tiden hade jag väl en förhoppning om att det mystiska var sant, men nu är det väl mest för att jag tycker det är intressant med alla lögner som skapat mysterierna.

 

Just odjuret, eller monstret, i Loch Ness, Nessie, var något som intresserade mig extra mycket på mellanstadiet. Jag och några kompisar gjorde någon form av arbete om Nessie, och vi var i åtminstone en annan klass och föreläste om det. Som jag minns det var det jag, Gabbe, Folke och Jimmy. ...och nu tänkte jag presentera några störande minnen därifrån, som kom upp nu efter att jag såg serien.

 

Som jag minns det satt vi ofta i biblioteket för att leta efter information om Nessie i olika uppslagsverk och böcker. Jag antar att det gick rätt fort att leta reda på allt som kunde vara till nytta, men vi var väl 10-12 år och gjorde säkert en hel del annat också. Vid ett tillfälle när jag kom till de andra minns jag det som att jag hörde att Jimmy ville sparka mig från gruppen. Han satt med ryggen mot mig när jag kom och pratade med de andra. De andra såg mig och efter hand såg han således mig också. Jag minns inte riktigt vad som hände sedan, men jag tror att det skrattades bort med att det var ett skämt. Jag fick sedan aldrig sparken från gruppen :-). Nåväl, barn är inte alltid speciellt trevliga mot varandra.

 

Ett annat minne är dock tydligare och hängde med flera år efteråt. När vi var klara med föreläsningen, som jag nämnde tidigare, och gick tillbaka till vårt klassrum och pratade om det vi hade gjort nämnde Jimmy något om att jag sagt att Nessie kunde vara en bortglömd dinosaurie. Jag kunde inte ens då minnas att jag hade sagt något sådant, även om det i sig är rimligt, att Nessie hypotetiskt skulle kunna vara en dinosaurie som inte dött ut och på något sätt överlevt i Loch Ness. Det är ju en rätt känd hypotes. Sedan när dinosaurier blev allmänt kända igen så identifierades det okända som folk såg i sjön som en dinosaurie. Hursomhelst minns jag det som att jag inte allt ansåg att jag hade sagt något sådant och det blev en rätt tuff dispyt. Jag har för mig att jag tryckte upp Jimmy mot en vägg och nöp honom hårt i kinden för att jag blev så jävla arg. Efter det där kom "bortglömd dinosaurie" upp lite då och då när någon i gänget ville reta mig. Även om det som sagt hade varit rimligt att jag hade uttryckt mig så, så kändes det alltid som jag blev retad för något som jag inte sagt. Det är märkligt, hade det inte bara varit bättre om jag sagt att "så sa jag nog, och det är ju rimligt". Nu blev ju istället min ilska något som andra kunde använda sig av :-). Jag tror att jag minns det här någorlunda autentiskt, men det är långt ifrån säkert :-).

 

I övrigt var serien utmärkt. De gick igenom hur flera personer ljugit om hur foton kommit till, även de mest kända osv. De kom även fram till att Nessie skulle kunna vara en stor ål. Inte helt orimligt :-).

Om jag kände mig något dyster i fredags så är allt tipptopp nu. Det är svårt att förstå humör, men det är viktigt att förstå att det ständigt går upp och ned. Mycket beror nog helt enkelt på vädret :-).

 

Nu ska jag vara lite präktig, men det finns nog viss sanning i det ändå. Igår vid lunch när jag köpte sushi satt det ett gäng av tre tjejer som också väntade på sushi. De var uppe i en diskussion om hur mycket bra det är på TV nu, det är "Paradise Hotel" och ett gäng andra, vad det lät på namnen, liknande serier. Jag blir nästan lite irriterad och illa berörd när jag hör folk som verkar lägga ned halva livet på skit. Nu har jag kanske fel, men det känns som att det nästan också bara är tjejer som konsumerar sådan skit, och som inte heller, tror jag, går särskilt bra ihop med metoo osv. Men men, vad vet jag, det är bara känslan, och präktigt var väl ordet :-).

 

Själv sitter jag och läser i den oändliga "Krig och fred" och kollar på dokumentärer med namn som "Drogade nazister", "Nazisternas ekonomi" och "Mordet på en journalist". Ni ser vilken bra människa jag är va, som förkovarar mig i tunga samhälleliga och historiska saker. Det kan ju förvisso bli lite fånigt åt andra hållet, men jag tycker ändå att en som medborgare måste förstå sin historia och samtid utifrån något mer än såpoperor :-).

 

Fick jag ut något av ovan nämnda dokumentärer? Det tycker jag nog. "Mordet på en journalist" handlar om mordet på en journalist i Slovakien för några år sedan och som jag tror de flesta känner till som följer nyheterna. Att det handlade om så djup korruption som det gjorde hade jag dock inte greppat. Domare, polischefer, premiärminsiter osv osv. Det verkar ha varit många inblandade, även om inte alla var direkt inblandade i mordet. Riktigt intressant. "Drogade nazister" var också intressant, även om jag redan visste att droger var en viktig del för att kunna strida utan sömn osv under WWII. Att det var metaamfetamin (pervitin) tyskarna främst använde och vanlig amfetamin som de allierade använde hade jag dock inte så bra koll på. Jag hade inte heller koll på att de allierade använde amfetamin i så stor omfattning som verkar ha varit fallet. "Nazisternas ekonomi" såg jag lite halvt fokuserat. Vet inte om jag fick ut så mycket av de två avsnitten. Tyskarna använde någon form av obligation för att få ordning på ekonomin innan kriget, sedan stal de mycket från de ockuperade territorierna för att finansiera kriget samt att de bad medborgarna att spara för att det inte skulle bli så hög inflation. Om jag förstod det rätt fanns det även en idé om att utrotandet av judar var bra för att få mer mat till resten av befolkningen.

 

Jag har även hunnit med en del annat, men det blir senare.

Är det inte regn så är det blaskig snö som kommer från den gråa himlen. Valle är i Italien och jag har ingenting planerat för helgen. Det brukar kännas rätt skönt, men igår kväll kände jag mig ovanligt dyster :-). Det är väl sådana timmar av dysterhet som idioter ser som depression.

 

Nåväl, en helt ok vecka har det varit, även om det inte hänt något särskilt. Bettan är på bättringsvägen och hemma från sjukhuset, det är det allra viktigaste.

 

Någon enstaka film och några dokumentärer har det blivit, även om de senare snarare sågs under förra helgen.

 

I torsdags kväll så jag "Annonsmannen" från Beckserien. Helt ok ändå, och kanske ungefär på den nivå jag mindes filmerna innan. Förvisso förutsägbar och en del helt galna saker i manus, som när Beck får besök på sjuhuset av en man till ett offer, men ändå tillräckligt bra för att jag inte ska krevera av irritation.

 

Det har även blivit några avsnitt av "Supernatural". Jag är fortfarande inne på den del jag sett sedan tidigare, även om det mesta som händer nu känns rätt obekant. Jag upplever det även som att serien fått en liten dipp nedåt nu i tredje säsongen. Hursomhelst fortfarande rätt underhållande, och skönt med 40 minuters avsnitt.

 

På den mer seriösa sidan har jag sett "Hebron - ockuperad stad" och "Två barn om dagen" om situationen i just Hebron och på Västbanken. För många är det lätt att välja sida i den här konflikten, men är en endast lite påläst bör det vara väldigt svårt. De israeliska bosättningarna på Västbanken har jag dock svårt att se ska leda till något som helst bra. Känslan är att det inte finns den där riktiga viljan att lösa något gällande konflikten från någon sida, men jag tror ändå att det är Israel som främst kan göra skillnad.

 

Lyssnade även precis på en intervju med Julia Agha. Ett ganska typiskt narrativ från någon, som nog ändå försöker vara nyanserad, men som inte alls förstår den större bilden. Hon verkar inte förstå att små felsteg kan bli riktigt allvarliga och att det här landet har förändrats otroligt fort, eller att alla invandrare som bor här inte har flytt från krig.

 

I övrigt såg jag Sverige - Belgien igår. Inte så värst, men värst är kanske att jag inte känner så mycket för det här landet längre. 

Ibland sätter sig förhoppningsvis information fast i minnet som tidigare främst har funnits där som bitar, men ändå inte riktigt fått sin plats. Det tror jag nu är fallet med Vilhelm Erövraren. Namnet har jag känt till sedan jag vet inte när, att han var någon form av kung har jag också känt till, att han hade något med Hastings att göra hade jag nog kunnat verka fram, och att han var en vikingaättling hade jag kanske också kunnat verka fram, men sannolikt hade jag lätt blandat ihop det med andra.

 

Nu tror jag dock att jag fått fast det i minnet någorlunda. Minnen förändras förvisso osv, men nu tror jag ändå att en form av enkel biografi kommer kunna sitta i minnet. Det med anledning av att jag såg en dokumentär igår om Vilhelm Erövraren. Eventuellt var det någon form av uppfölljare till den om Rollo, men de hängde inte ihop som en serie.

 

Jag hoppas jag har rätt, för det är irriterande när sådana här namn bara flyter runt i minnet utan att fästa på någon direkt kunskap.

 

I övrigt blev jag kallad Dumbledore idag, en är inte ung längre :-).

När jag sökte i bloggen om vad jag trodde hade hänt med MH370 när det hände var jag inne på att det kunde ha varit något liknande som hände med Air France Flight 447 år 2009. Det var ett plan som typ helt plötsligt föll ned i Atlanten i mitten av en flygning. Det är ju lätt att dra sådana slutsatser när en inte vet så mycket om något, alltså att en förenklar grovt. Hursomhelst blev jag nyfiken och såg därför en dokumentär om Air France Flight 447 igår.

 

Rätt otäckt måste jag säga. Piloterna fick fel information gällande hastigheten och lyfte nosen uppåt. Det verkar dock ha gått för långt så planet stallade och tappade flygförmågan, och således föll rakt ned i Atlanten.

 

Det gjorde att jag såg ytterligare en dokumentär idag om flygolyckor, och det blev om den för mig eventuellt helt okända olyckan i norra Sverige med West Air Sweden Flight 294 år 2016. Förvisso ett transportplan, men ändå ett stort plan som tidigare hade varit ett passagerarplan. Där fick piloterna också fel information från instrumenten och sänkte nosen så att de till slut tappade kontrollen och kraschade mer eller mindre vertikalt.

 

Det är ju sådant jag inte ska titta på, alltså när piloter lyckas ställa till det och krascha plan lite från ingenstans.

 

Risken finns nu att jag kommer se fler av de här dokumentärerna :-). Det är en serie som heter "Mayday" eller "Air Crash Investigation".

Det här har jag skrivit om förut, alltså flygplanet MH370 som försvann 2014. Förutom att allt är så märkligt med försvinnandet har jag ju även den personliga kopplingen att jag kanske flög med det planet 2007.

 

Sedan 2014 har jag sett någon enstaka dokumentär om försvinnandet gällande att det hittats bitar av planet i Afrika och på öar i Indiska oceanen, men inget djupare. Därmed var jag lite glad att det kommit en rätt lång dokumentärserie om försvinnandet på Netflix - "MH370 - Flygplanet som försvann". Det visade sig dock att det främst var en serie om en massa sjuka konspirationsteorier om var planet tagit vägen. Det spekuleras om att ryssar kraschat planet, att amerikaner skjutit ned planet osv, och det hela presenteras av "seriösa" människor som påstår att de har olika hemliga källor. Förvisso var det en och annan klok person som menade att de här personerna hade fel, men till 90 % består serien av att idioter häver ur sig en jävla massa dynga, och det ifrågasätts inte något alls. Mycket märkligt att se, men främst irriterande.

 

Länge sedan jag blev så besviken på en dokumentärserie, men eftersom den går på Netflix borde jag inte ha blivit förvånad.

En har ju gått och blivit kulturell, så igår var jag och Bias på mim-teater. Jag har inte riktigt fattat om det är samma sak som pantomim, men de som utförde föreställningen kallar sig Pantomimteatern, men skådespelarna kallar det bara mim. Lite rörigt, men tänk er personer på scen som använder kroppen främst och inte så mycket ord. Ibland ser en svartvita sådana i städer som gör olika saker, men just de ska vara pantomim, men mim är något liknande, om det nu inte är samma sak :-)? Rörigt...

 

Att jag och Bias var där är för att Bias sambo är en mimskådespelare. Det var en föreställning för barn på teater Påfågeln vid Sankt Eriksplan. Vi var alltså där för att kika på henne främst. Det var rätt intressant, och de var duktiga, men kanske inget jag blev helt betagen av. Jag blir även lite fundersam hur det finansieras, men den diskussionen vill jag inte ta nu :-).

 

Efteråt tog vi en bira på Stringfellows och sedan blev det middag på Stockholm Tapas med Valle också. Inte alls en dum kväll.

 

Något oväntat träffade jag på Erik Wåke på tunnelbanan på vägen hem. Det kändes nästan lite overkligt :-).

I övrigt har veckan rullat på. Vi har inte gjort något speciellt egentligen.

 

Igår kväll blev det ytterligare en Beck-film; "Okänd avsändare". Helt ok film, även om manuset och skådespeleriet ibland har rätt mycket i övrigt att önska. Det finns en tendens att röra till manuset, att det blir för många sidohistorier som gör det för osannolikt. Jag tror att jag hade sett den här filmen tidigare, även om det inte fanns några tydliga minnen. Är ju förvisso en blek film, men mycket var bekant, och speciellt Gustaf Hammarstens karaktär. I övrigt måste jag säga att karaktären Alice Levander är otroligt trist, nästan ännu sämre än den dubbade tysken.

 

Vi har även hunnit med en riktigt bra film under veckan; "En runda till" eller "Druk" som den heter i original. Det är en film som utspelar sig i Danmark där några män i medelåldern testar att vara lite dragna hela tiden för att få ett rolligare liv. Det går förhållandevis bra för de flesta av dem och de får lite bättre ordning på sina tråkiga liv. Jag tror nästan att tanken med filmen är att visa att alkohol kan vara något positivt, och inte något negativt som ofta är fallet i film. Att det livar upp och oftast gör människor glada. En av karaktärerna får förvisso grava problem och tar livet av sig, men i stort är filmen inte negativ till alkohol.

 

Jag har även sett en hel del avsnitt av den senaste säsongen av "Svenska fall", men det kan vi ta när alla avsnitt är släppta.

 

Till sist har jag sett "Vikingakrigaren Rollo". Det var inte så många år sedan jag stötte på Rollo för första gången, så kul att se en dokumentär om honom. Jag behöver inte gå ned så djupt här, men dokumentären handlar om hur han skapade ett rike i Normandie i Frankrike.

Tanken var att skriva något annat, men livet förändras snabbt. Kära svärmor ligger just nu på sjukhus efter vad det verkar en mild stroke. Det får räcka så för tillfället.

...eller kanske snarare ny tjänst, det är inte helt lätt att förstå det där. Nu är det ialf klart att jag framigenom ska titulera mig som teamledare istället för beslutsfattare. Ny lön och grejer, så jag tänker att det både måste ses som en ny tjänst och en ny befattning. Det är inget jag har eftersträvat, men varför inte testa något nytt. Hursomhelst skönt att veta vad jag ska syssla med en tid framåt.

Igår såg jag de två avsnitten av dokumentären "Pegasus - Spionprogrammet". Pegasus är ett israeliskt spyware som är lätt att installera på folks telefoner. Det gör sedan att någon annan kan använda din kamera och se allt du skriver i appar som WhatsApp och Telegram. Det spelar alltså ingen roll att de senare är krypterade i sig, utan när Pegasus är installerat kan någon annan ändå läsa vad som skrivs.

 

Att en kan få sin telefon hackad på det viset bör vara förvånande för få. Det som dock förvånade mig var att det verkade vara så många i dokumuntären som inte alls kunde förstå att deras telefoner var övervakade. Jag pratar alltså om aktivister osv i diktaturer. Jag tänker ju att min telefon mycket väl skulle kunna vara övervakad om någon önskade det, då tänker jag att även dessa människor bör tänka likadant.

 

Det var som att de fastnat i olika rättigheter så hårt att de inte kunde förstå att många skiter fullständigt i dessa rättigheter, även om de själva inte är formellt misstänkta för något. Det var en så dum naivitet att jag inte vet om det var på riktigt, eller om det främst visades för att göra en poäng. 

 

Det är ju klart att det är fel att stater ska övervaka oliktänkande osv, men varför skulle inte diktaturer göra det när de skiter i alla andra lagar och regler när det gäller de själva?

 

Det är som att människorättsförespråkare inte alltid förstår verkligheten.

Liverpool kom ned på jorden abrupt genom att förlora mot Bournemouth. Vi hade pratat om det på jobbet, att det nog skulle kunna bli på det viset, så det var ingen överraskning. Jag tänkte innan att ett lågt sittande lag och en tidig avspark skulle kunna röra till det för Liverpool, vilket det också gjorde. Den höga och något icke samspelade backlinjen med ett lite för dåligt mittfält gav flera kontringsmöjligheter. Det straffade Liverpool igen. 

 

Liverpool borde ändå ha vunnit matchen. Missade straff, hade ett par riktigt bra lägen, och någon enstaka fantastisk räddning av Bournemouths målvakt. Så i en "vanlig" värld hade det här blivit 2-0 till Liverpool och alla menat efteråt att det är starkt att vinna när laget inte är helt på topp. Nu blev det inte så med anledning av mittfältet och den inte helt samspelade backlinjen.

 

I veckan såg jag "Kina och uigurernas tragedi". Det är ofta skavigt när grupper med olika religiösa uppfattningar ska samsas. Jag har spontant svårt att komma på något exempel där det fungerar smärtfritt när de olika religiösa grupperna blivit relativt stora. Östturkestan var något jag lärde mig, och det hade kanske varit bäst om det landet hade funnits kvar idag?

 

"Kvinnan som knäckte maffian" handlar om en kvinna som knäckte koder som maffian skickade under förbudstiden i USA. Det förbudet fungerade ju halvbra, och frågan är om förbud mot berusande preparat någonsin är rätt väg att gå?

 

Till sist såg jag igår kväll "Djävulens advokat" om Giovanni Di Stefano som lyckades lura halva världen att han var advokat. Det är väl en sak, men han lurade dessvärre en himla massa människor på pengar. Jag blir så äcklad av människor som i slutändan endast tänker på sig själva, och den här herrn är verkligen en sådan.

För en tid sedan trodde jag att vin med namnet Montepulciano kom från området Montepulciano i Toscana, så verkar dock sällan vara fallet. Det är tydligen två olika saker. Det finns en kommun och druva med samma namn. Viss överlappning förekommer säkert, men druvan Montepulicano odlas generellt inte i kommunen.

 

Igår köpte jag ett Montepulciano d'Abruzzo med druvan Montepulciano. Det vinet kommer dock från regionen Abruzzo och alltså inte från kommunen Montepulciano. Lite rörigt är det.

 

Jag tror att vi åkte igenom kommunen Montepulciano i somras, men vi stannade inte till. ...och innan den resan kände jag till Montepulicano som vin, men inte Montalicino som jag nu är rätt bekant med. Även det lätt att bland ihop, men två helt olika saker.

 

Vinet som jag köpte igår var gott, men förfärligt starkt, 14 %. Det är nästan för starkt för ett glas av livets goda under en "vanlig" kväll. Att det är så gott är ju också struligt eftersom en då gärna dricker mer :-).

 

Jaja, att jag köper italienska viner nu är främst för att få en någorlunda övergripande kunskap om vinerna från Italien.

Surt veckoslut på börsen. Får hoppas att det är en start på en uppgång. En del annat har förhoppningsvis varit positivt med dagen. Jag kommer fortsätta med det jobb jag har nu ett tag till.

 

Ett par Beck-filmer har det blivit i veckan; Kartellen och Enslingen. Halvbra filmer båda två, och filmer som jag hade sett tidigare. Mest intressanta för mig genom vad jag kom ihåg av filmerna och inte. Tydligen är det som mest satt sig i mitt minne Rafael Edholm och Carl Kjellgren. Den förra riktigt dålig i sin roll och den andra lite märkligt insatt i den andra filmen, men ändå främst dem jag kom ihåg från filmerna.

 

Inga större planer för helgen och knepigt att springa ute i det här vädret.

Vi var ju tvungna att se filmen "The Bodyguard" igår kväll efter att ha sett musikalen i lördags.

 

Jag minns givetvis inte när jag såg filmen sist, men det var säkert på 90-talet någon gång, och eventuellt hade jag sett delar, eller hela, ett par gånger eller fler. Som vanligt var mina minnen fragmentariska och delvis felaktiga. Ialf felaktiga utifrån vad jag trodde att jag mindes var samma utifrån musikalen och filmen. 

 

Filmen "The Bodyguard" var väl en favorit bland folket när den kom, men gavs ljumma recensioner av kritikerna. Jag minns det ialf som att det var en populär film och jag tror även att Juliana hade soundtracket från filmen på CD, och att många av låtarna från filmen blev väldigt populära. Det är nog även låtarna från filmen som jag främst känner igen med Whitney Houston. Förutom några enstaka låtar till har jag generellt rätt dålig koll på Whitney Houstons låtar. Exempelvis är låten "How Will I Know" en låt som förvisso inte var helt okänd för mig tidigare, men som jag nu uppskattar rätt mycket.

 

När vi såg filmen "The Bodyguard" igår såg jag den givetvis med helt andra ögon än när jag såg den som barn. Jag mindes filmen som spännane och romantisk, även om detaljerna var minst sagt suddiga. Efter att ha sett filmen igår kan jag inte direkt säga att jag tycker annorlunda nu. Det är en hyggligt underhållande thriller med stora romantiska inslag. Det är klart att mycket är fånigt, men på det stora hela är det en hygglig film.

 

Det som jag mest tänkte på nu gällande filmen var att det var befriande att se en film med vad många skulle säga både svarta och vita människor utan att det smyger in en massa rasism eller anklagelser om rasism. Filmen lämnar politiken utanför så att säga.

 

Till sist skiljer sig manus mellan musikalen och filmen rätt mycket åt. Överraskande mycket skulle jag säga.

 

I övrigt mycket snöande idag, och jag är som sagt ledig.

Igår kväll såg jag Death Cab for Cutie på Filadelfia Convention Center här i stan. Inte för att jag är något stort fan av bandet, eller lyssnat speciellt mycket på dem innan, men när de ändå var i stan tänkte jag att jag borde passa på.

 

Bandets sångare heter Ben Gibbard och han är utöver sångare i Death Cab for Cutie även sångare i The Postal Service. Det senare bandet har en låt vid namn "Such Great Heights" som jag lyssnade sönder och samman för en si så där 15-20 år sedan. Där ligger den största anledningen till att jag kände att jag kanske inte bara kunde passa på, utan att jag nog till och med behövde gå och se Death Cab for Cutie. Jag måste väl även medge att låten "Soul Meets Body" har spelats rätt mycket hos mig genom åren. I övrigt har väl dock inte Death Cab for Cutie betytt något för mig, och deras material är generellt lite för tråkigt för mig.

 

Ambivalent eller inte så var jag ialf på konserten i frikyrkliga miljöer igår. Det gick givetvis inte att köpa öl... Men det var lite sak samma en måndag. Intressant lokal, väldigt bred. Det är nästan halva nöjet med konserter och dylikt, att se olika lokaler och delar i stan.

 

Jag hade räknat med förband, men något sådant var det inte. Konserten var något bättre än jag hade förväntat mig. Ben Gibbard sjöng bättre än jag trodde och musikerna kunde sin sak, så trots att bandet inte har ett överjävligt bra låtmaterial var det en bra konsert.

Just nu känns det som att jag lever i en låtsasvärld. Att Liverpool slog Man Utd med 7-0 idag känns helt verklighetsfrånvänt. Jag antar att det är sådana här osannolika händelser som får människor att bli religiösa. Liverpool hade förvisso börjat hitta lite form innan matchen, men Man Utds form var inte sämre. Att det då skulle bli ett sådant här slutresultat känns som sagt inte på riktigt. En märklig säsong det här, men efter den här matchen vet jag inte om det spelar så stor roll hur det går, men jag har svårt att se att Liverpool, rätt coachat, inte kommer fortsätta att gå bra i vår.

 

Annars en rätt lugn dag med träning och handling.

 

Jag såg den ett par år gamla dokumentären om Nils van der Poel - "Dåre eller geni?". Jag tyckte han gav ett riktigt härligt och intelligent intryck. Jag är för oinsatt i mängdträning, men det verkade ha fungerat för Björn Ferry också, så det är nog inte orimligt. Att Nils var så klok att han tyckte att folk inte skulle sluta leva också var fint att se.

 

Jag såg även Dokument Utifrån - "Inuti krigets Ryssland". Där intervjuas människor som bor i Ryssland hur de ser på kriget i Ukraina osv. Inte den bästa dokumentär jag sett, men intressant att se lite mer på riktigt hur vanliga människor ser på kriget, och det är högt och lågt.

 

Till sist såg jag "Den grymme faraon" om Cheops. Där kommer de fram till att det inte var slavar som byggde hans pyramid. Jag gissar att det kan vara lite av en definitionsfråga, men ändå lite överraskande för mig.

 

Jag glömde att jag såg en dokumentär om hur Colosseum byggdes osv i veckan. Det är minst sagt ett imponerande bygge i relation till när det byggdes.

Jag glömde skriva igår att Hillman, den dubbade tysken, introducerades i den senaste Beck-filmen jag såg. Det var ju något det drevs hejdlöst med när det begav sig, och det är verkligen irriterande. Jag får väl anta att det spelades in med att han pratade tyska också, vilket måste ha varit enormt störigt för de andra skådespelarna.

 

Men, men, igår var vi på musikal på Chinateatern - The Bodyguard. En svensk översättning av vad jag antar är en amerikansk musikal från början. Det var rätt många kändisar med; Karl Dyall, Kim Sulocki och Anastasios Soulis som exempel.

 

Att bara besöka Chinateatern var trevligt. Där hade jag inte varit förut, och det var en brant och vacker teaterlokal. Innan blev det dessutom pizza på Eataly. Alltid bra!

 

Musikalen var bra, utan att vara magisk. Stundtals var det fantastisk sång, men ibland lät den lite infantil i jämförelse med Whitney Houston. "I Will Always Love You" sjöngs dock riktigt bra. I övrigt upplevde jag koreografin som lite rörig. Å andra sidan var berättelsen lätt att följa.

Igår kväll blev det ett glas negroamaro från Apulien, och närmare bestämt från Copertino. Jag har länge varit svag för dessa viner, men drygt ett glas får räcka per helgkväll. Det märks av bara det.

 

Jag roade mig även med att se Beck - "Mannen utan ansikte" igår kväll medan Valle kollade på något annat. Samma soffa men olika skärmar :-).

 

Den här filmen hade jag nog sett förut, men ändå med bara diffusa minnen. Den var även rätt dålig trots ett intressant tema med hedersvåld. Antar att manusförfattarna ändå kände sig tvungna att väga upp det med myter om att högutbildade invandrare inte kan få arbete och överdrivet rasistiska uttryck till höger och vänster. Något som jag sannolikt bara tog för givet då, men som blir fånigt nu.

 

Orimligt manus också gällande att två personer hade för avsikt att mörda samma person, men att den ena kom lite för sent. Gunvalds beteende mot misstänka "vanliga" människor blev också mest fånigt i den här filmen. Sammantaget en rätt dålig Beck-rulle.

 

Bra börsvecka!

 

Idag blir det träning, städning och musikal ikväll.

En arbetsvecka utan större utsvävningar vare sig på eller efter jobbet.

 

Liverpools seger mot Wolves i onsdags var ett glädjeämne. Inte för att Wolves är något fantastiskt lag, men det var länge sedan jag såg Liverpool vinna så pass övertygande. Det gör att jag ändå är lite optimistisk inför matchen mot Man Utd på söndag.

 

Igår såg jag "Hämndens pris" från Beck-serien. Det är den första filmen i den andra delen av filmer. Helt plötsligt var allt mycket ljusare, och det regnade inte hela tiden. Polisstationen hade tydligen installerat lampor och vädret blivit bättre. Personalen på stationen var också mer eller mindre utbytt. Var hade Stina Rautelins karaktär tagit vägen exempelvis?

 

Den här Beck-filmen är också en av de filmer i serien jag kom ihåg rätt mycket ifrån. Jag kan inte säga säkert att jag sett hela förut, men jag minns starkt vissa delar där poliser mördas och Shanti Roneys karaktär. Han är riktigt bra som psykopat, och hans scener med Gunvald är väldigt bra. Jag minns också att det var Kjell Sundvall som regisserade filmen, och då hade jag uppfattningen att det var därför den här filmen var rätt bra. Det vet jag inte om jag kan stå för längre, när jag sett några andra riktigt dåliga Beck-filmer som Sundvall regisserat.

 

Manuset är ok, men det är en del saker som ändå inte går ihop. Att stjäla polismannens kläder, det kan väl inte ha varit en del av den grundläggande planen eftersom det skedde med anledning av en slump?

 

Jag är kanske inte imponerad, men en bra film är det med överraskande bra skådespeleri på sina håll, och oväntat annorlunda mot de tidigare filmerna i serien.

Skottlossningarna är ju som bekant vardag numera. Igår satt jag och kollade på TV när jag hörde ett gäng smällar i tät följd. Det är förvisso rätt ofta det smäller på konstiga sätt här, men jag tänkte att det skulle kunna ha varit skottlossning. Rätt snart började det snurra en helikopter över huset och så kom nyheterna om skottlossning i Rissne här i krokarna. Det kan ha varit andra smällar jag hörde, men Rissne ligger nära där vi bor, så inte omöjligt att jag hörde skotten den här gången.

 

De senaste kvällarna har jag sett dokumentären om Ron Jeremy - Porrkungens fall. Ron Jeremy har jag ju hört talas om genom åren, men aldrig haft koll på. Det måste vara en speciell värld att leva i när en är porrstjärna. Världen måste upplevas som rätt annorlunda från många andras. Jag har då viss förståelse för att gränserna för rätt och fel även de kan skilja sig åt från många andra, men Jeremy förefaller dessvärre ha spårat ut totalt. Bra dokumentär dock, där många sidor fick säga sitt. Det gjorde att jag fick ett genuint intryck av vad dokumentären önskade förmedla.