För minnen och grunda analyser i stunden

Gorby, Michail Gorbatjov är död. Populär i väst, och verkade vettig, men det var väl inte riktigt meningen att Sovjet skulle kollapsa. Kommer för evigt att vara känd på grund av pirogen.

 

Imorgon börjar det nya tillfälliga jobbet på mer allvar, förhoppningsvis intressant.

 

Ray Bradbury är bra. Läste precis ut "Invasion på Mars". En bok med berättelser om människans förstörelse av både Jorden och Mars. Kändes modernt att läsa trots att boken är från 1950-talet. Jag uppskattade "Fahrenheit 451" och "Invasion på Mars" var nog nästan lika bra.

 

Jaja, nu är det dags för att kika på lite fotboll.

Det regnar katter och hundar som de säger på öarna i väster. Inte mig emot, speciellt så här dagen innan jobb, och även sista semesterdagen.

 

Jag har under min ledighet hunnit ta igen lite på dokumentärsidan, och tänkte för mitt minne rada upp det här.

 

USA och misslyckandet i Afghanistan från Dokument Utifrån - Hela det här debaclet hade kanske gått att få lyckat, vad vet jag? Jag tror dock att det hade varit väldigt svårt, även om det hade hanterats på andra sätt. Det är en serie i två delar, och jag hade trott att det skulle handla mer om varför det blev ett misslyckande, vilket nog var lite fel från min sida. Det som kommer fram i de två avsnitten är typ att USA borde skickat större trupp, inte dragit tillbaka trupp och att alla presidenter misslyckats med kriget. Jag hade dock som sagt förväntat mig mer analys.

 

Gyllene vingar - Det är en dokumentär som handlar om sportbilen DeLorean DMC-12, och att de tillverkade några stycken med guldpläterad kaross. Märkligt, men kul. Jag har lite svårt att se att någon verkligen vill köra runt i en bil som är "gjord" av guld :-).

 

Hård rock på export - En utmärkt dokumentärserie från SVT om hur Sverige exporterat hårdrock sedan 80-talet. För mig mest intressant för att jag mer eller mindre missat, eller undvikit, all den dödsmetall och dylikt från Sverige som är jättestor både här och utomlands. Jag känner igen bandnamnen, men inte mer än så. Jag antar att jag är lite avig mot den musikstilen för att sången ofta är growl och att jag symboliserar stilen en del med självskadebeteende, vilket det senare jag dock inte har någon aning om huruvida det stämmer eller inte :-).

 

Dahmer on Dahmer - A Serial Killer Speaks - En dokumentärserie i två delar om seriemördaren Jeffrey Dahmer. Det mest intressanta med Dahmer är att han inte försöker förklara bort någonting, eller hävda att han är oskyldig, han bara förklarar frankt varför han gjorde som han gjorde. Allt för sin egen njutning.

 

Tempelriddarna från Världens Historia - Religiösa fundamentalister är lika intressanta som de är motbjudande. När det kopplas samman med stridskonst blir det ännu intressantare.

 

#findgabby: När internet löste ett mord: Ett mord där en snubbe hade ihjäl sin flickvän i USA. Först försvann hon, och sedan han. Jakten på var de tog vägen blev viral, och jag minns att det även var rätt stort i Sverige. Mest tragiskt.

 

Massmordet på insekterna från Dokument Utifrån - Det absolut mest intressanta jag sett de senaste dagarna. Hur kemiindustrin liknar tobaksindustrin i sin lobbying för sina produkter. Att det oftast inte behövs så mycket bekämpningsmedel och allra främst att bekämpningsmedlen sannolikt utrotar mängder av insekter som inte förstör våra matodlingar. Rekommenderas varmt!

 

Där mördare går fria från Uppdrag Granskning - Att det är höga beviskrav i våra domstolar, speciellt gällande gängkriminaliteten. Det är komplicerat, men vi kan ha hur många poliser som helst osv om ingen blir dömd.

 

Transbarnen - Vad hände sem? från Uppdrag Granskning - Jag är helt med på att det ska diskuteras, men jag är inte tydligt för att ett barn som är 10-12 år ska stoppa sin pubertet för att denne tänker sig tillhöra något annat kön än det biologiska.

 

Det var nog det...

Gårdagen innebar en del farande. Jag var hem till Hallsberg en sväng, och tågen gick och kom i tid åt båda hållen!

 

Att jag var i Hallsberg berodde på att vi skulle fira Levi idag, men han blev sjuk så det blev inställt. Tanken var även att jag skulle på en annan fest igår kväll, men den blev också inställd på grund av sjukdom. Därmed blev det endast en kort visit till Hallsberg och föräldrarna vilket alltid är trevligt :-).

 

Under resan och hos föräldrarna passade jag på att läsa ut "Röda rummet". Det är Strindberg och sannolikt en bok som de flesta känner till. Jag hade inte läst den förut och kände att jag borde läsa den, speciellt efter att ha besökt Strindbergs lägenhet Blå Tornet osv.

 

Språket i "Röda rummet" ska vara modernt, men är ju inte det längre, så boken är en aning tuff att läsa av den anledningen. Trots det upplever jag ändå att boken är rörig och ganska ointressant. Den handlar om ett gäng lirare som hankar sig fram i Sthlm. Eftersom det är många karaktärer blir det inget större djup för någon av dem och jag har svårt att bli direkt upphetsad över något de gör eller som händer dem. Det som jag upplevde som mest intressant i boken var de rätt detaljrika skildringarna av Sthlm. Exempelvis finns "Röda rummet" på Berns här i Sthlm, vilket var något jag inte kände till sedan tidigare.

 

Jag antar att det är svårt att förstå storheten med "Röda rummet" utan att ha bra kunskap om hur Sverige var när den kom ut. Annars kan det vara så enkelt att jag endast är för dum för att förstå dess storhet :-).

Igår blev det lite oväntat konsert med Night Flight Orchestra på Gröna Lund. Felix ville se dem och jag och Valle hängde på. De lirade på lilla scenen och var riktigt bra. Glad och trallvänlig hårdrock. Inget fånigt politiskt publikfrieri, utan bara vanligt härligt publikfrieri med exempelvis "conga-dans" eller vad det kallas när publiken går efter varandra och håller varandra på axlarna.

 

Efteråt blev det lite käk på söder. En utmärkt kväll.

 

Väl hemma var jag dock tillbaka i verkligheten med skjutna barn, kvinnor och vakter samt hotade politiker. Det går ju verkligen inte åt rätt håll.

Jag har nu tagit två rätt lugna dagar. Försöker se ikapp dokumentärer och annat som jag inte hunnit med.

 

Ibland blir det då även en film. Igår såg jag därför filmen "Commando", klassikern från 80-talet med Arnold Schwarzenegger. Som jag minns det såg jag den delvis som barn eller i tonåren hos Anders Folke. Typ att han tittade på den och jag kom förbi och såg delar av den. Jag har även sett klipp från den i typ någon dokumentär om Arnold osv. Ett bestående minne från när jag såg den sist är att jag upplevde den som mycket overklig. Att Arnold typ kunde attackera en hel armé och inte bli träffad. Det tyder på att jag ändå såg den i tonåren tänker jag :-). När jag såg filmen nu, kunde jag göra en lite mer nyanserad bedömning :-). På många många sätt är "Commando" en riktigt skitfilm. Bedrövligt manus och en del slarv i klippningen osv. Bilar som är kraschade blir hela igen osv. Däremot är det nästan en befriande känsla att se en film som är så otroligt opretentiös. Det är ständigt fåniga one-liners, men som ändå är lite roliga och allt är så enkelt. Alla karaktärer i filmen är endimensionella, vilket gör att det är svårt att ta det på allvar, men samtidigt blir det lätt att hänga med :-). "Commando" är en film som bara är underhållning, och jag antar att känslan av B-film är medveten.

 

"Commando" är en film som alla kan kritisera sönder och samman, men underhållningen är ändå monumental :-).

 

Jag undrar om liknande filmer görs nuförtiden? Alltså där en hjälte gör något "gott" utan att det behöver kompliceras mer än så. Där det blir väldigt lätt att identifiera sig med hjälten. Inget glorifierande av skurkarna eller djupare förståelse för varför de gör som de gör. Att de bara ska bekämpas av en god kraft.

Nyss hemkommen från en spelning av Sahara Hotnights på Gröna Lund. En kort spelning, de lirade nog inte ens en timme. De spelade också långt ifrån alla sina hits, men de allra största fick de med. Bra drag på "Cheek to Cheek" och "Visit to Vienna". Jag hade tjuvkikat lite på vilka låtar de hade spelat på tidigare konserter i sommar och blev därmed positivt överraskad över att de även spelade "Quite a Feeling". Främst spelade de dock låtar från den nya skivan, vilket inte är så konstigt.

 

Det var en mycket vällåtande konsert. Trummisen skulle föda barn, så hon var inte med. Måste vara lite knöligt att bara hoppa in i ett band och spela, som den inlånande trummisen sannolikt fått göra. Hade säkert hunnit repa lite, men ändå. Det var ganska lite folk på konserten. Även om jag hade räknat med rätt lite folk, så var det ändå något mindre än vad jag hade förväntat mig. Det säger väl en del om hur jag bedömer storhet på popband kanske...

 

Jag har inte haft någon större relation till Sahara Hotnights genom livet. De var ett i raden av popband som kom fram på slutet av 90-talet. Att de är tjejer var nog lite ovanligt, men inget jag reflekterade över. Jag lyssnade inte nämnvärt på den skiva de slog igenom med, även om jag tyckte ett par låtar var helt ok. Jag och Svensson "träffade" sångerskan, Maria, på Hultsfred 2000 om jag minns rätt. Svensson kände igen henne, och jag hälsade genom att skaka hand, och Svensson fick en kram som jag minns det. 

 

När låtarna "Cheek to Cheek" och "Visit to Vienna" kom började jag lyssna lite mer på dem. Jag tror inte heller att jag hade sett dem live förrän idag, men som vanligt kan jag säkert ha sett delar av någon konsert för typ 20 år sedan som jag inte kommer ihåg.

Sahara Hotnights med några extra turnemedlemmar.

 

I övrigt, och för minnet, var det jag, Linus och Felix som var iväg och såg konserten.

För ungefär fyra år sedan var jag och Valle och besökte Drottningholms slott. Trots att det endast var fyra år sedan minns jag inte riktigt varför vi inte besökte mer än vad vi gjorde då. Jag skrev dock detta i bloggen då:

 

"I söndags fortsatte jag och Valle med vår, eller främst min, sightseeing i Sthlm :-). Den här gången besökte vi ett oväntat populärt Drottningholm. Det var både mycket mer trafik på vägen dit och turister där än jag hade förväntat mig. Det gjorde att vi missade en guidad tur och fick gå runt på egen hand. Vi orkade dock bara med att äta och kika på Drottningholms slott, resten i krokarna får vänta till någon annan gång."

 

 

 

 

 

 

Ja det var några bilder, tack för idag!

Idag blev det ett besök till Ulriksdals slott. Till skillnad från andra slott och platser här i Sthlm är Ulriksdals slott inget jag känt till länge och därmed velat besöka. Jag antar att jag hört namnet många gånger, men aldrig reflekterat något mer över det. Jag minns inte riktigt varför jag fick upp ögonen för slottet nu. Antingen såg jag att det gick att besöka när jag kollade upp biljetter inför förra besöket på Sthlms slott, eller så var det att jag bara kikade runt på Google Maps. Sak samma, idag cyklade jag dit eftersom det ligger rätt nära här där vi bor, och så tog jag en guidad tur på slottet.

 

Ulriksdals slott ligger väldigt fint vid Edsviken, och det är verkligen en känsla av att vara ute i naturen när en är där. Det finns en stor slottspark, orangeri och så givetvis själva slottet.

 

Guidningen var superbra, och vi var bara tre personer som var med under turen. Det går tydligen inte att gå omkring i slottet utan guide, så det var tur att jag hade köpt biljett till guidning i förväg och därmed slapp vänta in tid för guidning, om jag nu hade tänkt att gå runt på egen hand. Slottet förefaller vara mest känt för att Gustav VI Adolf och Karl XV hängde mycket där.

 

I övrigt har jag inte så mycket att säga, men det var en trevlig liten utflykt.

Ledighet är underbart, vilket jag brukar älta. Det finns så mycket tid att förkovra sig i allt möjligt då. Igår eftermiddag såg jag därmed filmen "I Am Legend" som jag tänkt att se under en ganska lång tid. Jag tror jag kom på att jag måste se den efter att ha sett en serie för rätt länge sedan om skräckfilmer där zombier var ett tema.

 

Jag hade sett delar av "I Am Legend" tidigare. Som jag minns det var det några som tittade på den i korridoren under universitetstiden. Jag kom då förbi av en slump och såg delar av slutet av filmen. Jag minns det som att jag upplevde filmen som spännande och fastnade lite.

 

Efter att ha sett filmen igår är väl känslan något ambivalent över vad jag tycker. Jag blir alltid fascinerad när det är foto av övergivna storstäder, New York i det här fallet. Hur naturen börjar ta över staden osv. Det är dystopiskt, men läckert på något sätt.

 

Däremot tycker jag att Will Smith spelar över i mycket och att det är lite väl typiskt Hollywood att det just är en snygg och väldigt vältränad snubbe som överlever. På sätt och vis är det kanske rimligt, men ger ändå mer känsla av Hollywood än verklighet. Det förvånade mig också att vattnet fortsatte fungera, men det kanske det gör. Det som dock nästan helt förstörde filmen var att Will Smith vid ett tillfälle blir räddad av en brud med ett barn mitt i natten då alla zombies är ute på jakt. Hur i helvete gick det till? På det stör jag mig även på att zombiesarna blir onaturligt starka osv, och kan hoppa omkring som apor.

 

Nu är filmen baserad på en bok, och det kanske skildras så i boken, men nog hade det gått att göra den här filmen mycket bättre? "I Am Legend" blir lite av en sämre version av "28 Dagar Senare".

Att förlora mot Man Utd kan tyckas vara värre för en supporter av Liverpool än att förlora mot andra lag, och så är det nog för många, men jag vill inte påstå att det är så för mig. Det är förvisso så att det är några fler som håller på Man Utd i Sverige än typ Brighton och Crystal Palace, och därmed är risken för hån större vid förlust mot Man Utd än mot exempelvis ovan nämnda lag. Det är trist att bli hånad, men det hör väl lite till, men samtidigt säger det väl mer om personen som hånar än något annat. Hursomhelst, jag har aldrig känt någon mening med att "hata" andra lag, och därmed har jag inte haft mer emot Man Utd som lag än några andra lag. Generellt har jag till och med varit glad när de och andra engelska lag gått bra i de internationella cuperna.

 

Det blev en liten utvikning. Igår förlorade ialf Liverpool borta mot Man Utd. Det var väl på det stora hela en rätt jämn match, men där Man Utd skapade några fler heta målchanser. Med anledning av Liverpools alla skador tänkte jag att det skulle bli svårt att vinna, men att chansen ändå fanns där eftersom Man Utd inte varit så bra under säsongsinledningen, och vilket är min uppfattning att de inte var igår heller. Saken är dock att Liverpool var ännu sämre, men som sagt var det ändå inget som förvånade mig nämnvärt, men som blev ännu tydligare när jag såg laguppställningen.

 

Innan matchen var min uppfattning att Liverpool skulle ha en chans att vinna trots allt om de spelade med "bästa" laget. Tyvärr valde Klopp att spela med ett mittfält med Henderson och Milner och sätta Fabinho på bänken. För den som var med för två år sedan när allt gick åt helvete en period var känslan att det därmed var kört redan på förhand. I tillägg till det en ovan Gomez i backlinjen och en under flera år medioker Firmino framåt.

 

Milner och Henderson är mer eller mindre slut som spelare. De har aldrig i min mening varit särskilt framstående, men passat in som pådrivare om de haft andra bra spelare runtomkring sig. Då har deras brister inte märkts lite mycket, och de har drivit på de som är bättre, men kanske lite slöare. Tillsammans blir dock deras brister allt för tydliga, och det har jag menat i flera år.

 

Därav kändes möligheten för vinst borta på förhand. Att sedan sätta Fabinho på bänken med en matchotränad mittback på plan kändes katastrofalt. Det hela slutade därmed med förlust, främst på eget bevåg.

 

Jag är övertygad om att det hade sett annorlunda ut med Fabinho istället för Milner från start. Det är endast en spelare, men det gör mycket i lagbygget, vilket var tydligt under den långa formsvackan för två år sedan. Det är inte riktigt lika illa nu som då, men det är onödigt att coacha bort oss som igår.

 

Till sist, en tveksam offside, men jag tror att bedömningen är rätt och jag friar hellre än fäller. Jag får även gratulera Man Utd till segern, även om jag bedömer den som mer ett resultat av Liverpools dåliga taktik och skador än Man Utd:s briljans.

Sista delen av sommarsemestern inleds idag. Det började jag med att se klart en serie om seriemördaren John Wayne Gacy. Jag tänker att han för svenskar inte är lika känd som exempelvis Ted Bundy, men han är långt ifrån olik.

 

Jag började i lördags att se serien "John Wayne Gacy Tapes" för att sedan fortsätta med serien "John Wayne Gacy: Devil in Disguise". Den första på Netflix och den andra på Viaplay. De kom ut ungefär samtidigt, och är rätt lika. Den andra serien är ungefär dubbelt så lång och därmed mer informativ, men innehåller också en hel del teorier och spekulationer som till stor del sannolikt mest blir ett onödigt brus. Den första serien hade jag även tänkt att se under rätt lång tid medan den andra upptäcktes av en slump under helgen.

 

Hursomhelst mördade Gacy minst 33 yngre män under 70-talet. Han grävde sedan ned de flesta av dem i krypgrunden under sitt hus. Otroligt makabert. Han fick även eventuellt hjälp av en del andra för att gräva gravarna osv. Om de visste om morden, eller till och med var inblandade i dem, är väl inte helt klarlagt, men allt tyder på att Gacy är ansvarig för det mesta kring morden.

 

Gacy, var som Bundy, involverad i politiken och rätt känd i samhället och verkar kunna ljuga och hitta på obehindrat. Även det här läskiga psykopatiska draget att det bara blev som det blev för att de kände för det. Ingen ånger, utan de gjorde något dumt, som de vet är dumt, men som de sedan måste lösa, och det enda som är jobbigt är att det är opraktiskt att lösa problemet som uppstått. Nu när jag tänker efter, kanske det sista inte var så likt det jag vet om Bundy, men är väldigt framstående med Gacy. 

 

Något som är skrämmande med Gacy är att han framstår som så otroligt normal när han pratar. Förutom det grandiosa självförtroendet, att alla andra ställt till det för honom, och snabba förklaringar på det. Otäckt som fan är det.

 

Om vi bortser från Gacy är dokumentären på Viaplay även intressant gällande att de intervjuar en hel del människor som investerat mycket i teorier kring Gacy. Att han mördat fler, att han inte var ensam osv. De kan säkert delvis ha rätt, men det är som alltid otäckt att se hur de smalnat av sitt tänkande och bygger upp stora teorier king något för att det passar deras egen tes. Det är ett otäckt drag hos människor som jag tycker att vi ofta missar.

 

Till sist kommer jag nog aldrig bli till freds med att rättegångar med mera ska ses som en match. Det handlar om att vinna och förlora. Att försvaret ska hitta något som gör att den åtalade blir friad, men att de egentligen inte vill komma åt "sanningen". I min naiva idealvärld hade jag önskat att advokaterna jobbade för att se till att den som åtalar inte ljuger och far med falska bevis osv, inte att allt "alltid" ska handla om lögner för att komma undan.

 

Summa summarum, otäcka men intressanta dokumentärer.

Skönt med ledighet och halvbra väder. Jag kan sitte inne med någorlunda gott samvete. Jag såg filmen "Malignant" igår. Den är regisserad av James Wan som har regisserat en del andra rätt bra skräckfilmer. Jag hade läst på lite om "Malignant" innan och märkt att den skulle ha en minst sagt intressant vändning, men att den även polariserade rätt mycket i recensionerna.

 

Nu när jag sett filmen förvånar det mig inte. Det är svårt att förstå vad meningen med filmen är, men jag får anta att James Wan medvetet försökt få filmen att vara minst sagt speciell. Den börjar som en rätt typisk skräckfilm där karaktärerna beter sig rätt konstigt och en del händelser är fånigt orimliga, men där det ändå är en rätt kuslig stämning. Så långt tänkte ialf jag att det här har jag sett förut, men att det ändå hade viss underhållning, om än på ett något irriterande sätt. Efter hand blev det dock helt galet. Handlingen tog en vändning som jag har svårt att bedöma om jag gillar eller inte. Det är superfånigt i kombination med vansinnigt underhållande. Det blir en slasher-film lite från ingenstans.

 

Jag kan inte förklara det bättre, men filmen ger en ambivalent känsla efteråt :-).

Det regnar, vilket är ok, men det är ändå över 20 grader ute. Om jag minns det rätt, så var det typ 18 grader förr vid den här årstiden och med det här vädret. Jag har lite svårt att se att det här ska gå bra.

 

Två förbipasserande, eller vad en ska kalla det, har skjutits de senaste dagarna. Det intressanta är att det inte känns någonting. Det är standard, normalt. Klart fok går beväpnade.

 

Bad i Huvudsta igår igen. Något måste vi göra för att kyla ner oss. Det var dock något utsläpp av diesel eller något i vattnet. Luktade så där, men vi badade ändå. 

 

Sedan jag föddes har Sveriges befolkning ökat med två miljoner personer drygt. Det mesta bör bero på invandring. Det är förvisso sak samma, men är det inte miljömässigt katastrof att öka en befolkning i ett I-land med 20-25 % när det är vi i I-länderna som anses vara de värsta miljöförstörarna?

 

Men, men filmen Primal Fear skulle det handla lite om. Vi såg den igår. Stundtals patetisk, men den fick sig ett rejält uppsving när det visade sig att mördaren fejkat en personlighetsklyvning. Jag är så trött på personlighetsklyvningar i film osv, så jag var rätt trött på filmen, tills det visade sig att det var fejk. Kul med Edward Nortons genombrottsroll också. Nu har jag avslöjat allt med filmen, men jag antar att alla ni andra redan har sett den.

 

Semester en vecka nu också. Det lär bli lugnt och skönt.

Vädret är galet. Det kan inte vara så här varmt i augusti i Sverige. Det är varmt hela tiden, jag blir tokig.

 

Darwin Nunez, så onödigt att skalla Andersen. Provcerad blev han, men det spelar ingen roll. Hoppas det inte händer igen.

 

SD-tåg och pinsam tweet av företrädare för partiet. Behöver de hålla på så för att få väljare får jag hoppas att pariet minskar. 

 

Jag såg "Devo: Bandet som förutstpådde en dyster framtid" igår. En kanske inte helt sann titel, men alltid kul med sådana dokumentärer. Jag blir alltid förvånad, och lite irriterad, över att jag vet så lite om vissa band som jag ändå lyssnat en del på. Att Devo stod för de-evolution visste jag inte, och att det har med att göra att de ansåg att mänskligheten började gå bakåt, visste jag därmed inte heller. Jag vet inte om jag kan instämma dock, även om jag gillar konceptet.

Varmt är det. Lunch idag med Amir och ett par jobbarkompisar, mycket trevligt. Hade kunnat sitta kvar mycket längre.

 

Jag spenderade en hel del av helgen med att läsa; Det fallna imperiet: Ryssland och väst under Vladimir Putin av Martin Kragh. Den ska handla om varför Ryssland blivit som det blivit, och det gör den också, men jag upplevde boken som rörig, och jag fick inget större grepp om historien eller Putin. Boken går lite fram och tillbaka i kronologin, använder en hel del onödigt svåra ord och innefattar för mycket. Efter att ha läst den känns det ändå som att jag inte har lärt mig något. Antar att det främst beror på att jag läste för snabbt eller något, men jag blev lite besviken.

 

Jag får ofta en känsla av att vissa böcker skrivs ihop lite för snabbt för att komma ut passande i tiden, och det här är en sådan. Inte tillräckligt genomarbetad.

 

Det var det jag ville säga idag, och nu läser jag "Röda Rummet" istället. En svenska där som jag inte är helt van vid :-).

Vi börjar dock i en annan ände idag igen. Igår såg vi "The Talented Mr Ripley". Det måste vara ialf 15 år sedan jag såg den sist. Som jag minns det hade jag lånat den på DVD av Robert. Jag minns det också som att jag uppskattade filmen då, vilket förvisso vore konstigt om jag inte hade gjort eftersom det är en bra film. Nåväl, när vi nu såg den igår blev den än mer intressant med anledning av allt foto från Italien och Rom. Nu kände jag, och vi, igen oss från många scener i filmen, vilket så klart gjorde det extra intressant. Jag gillar sådant nästan fånigt mycket :-).

 

Nu till huvudtemat. Efter att jag sett alla dess dokumentärer om det svenska kungahuset upptäckte jag att jag hade missat en del grejer runt Kungliga slottet, eller Stockholms slott, så därför var jag där idag igen. Jag gick först en guidad tur i representationsvåningarna innan jag gjorde massa annat på egen hand. Den guidade turen var helt ok, jag tyckte dock att guiden var lite jäktad, men det är ändå alltid roligare med en guide. Självklart var det en del "ny" information, men rummen var desamma som jag och Valle gick igenom för ett år sedan.

Jag är förfärad över attacken på Salman Rushdie. Det är som att en bara går och väntar på att det ska ske, ungefär som med Vilks och Charlie Hebdo. Ibland tar det lång tid, men alltid händer till slut något väldigt allvarligt. Jag tror även det är svårt att greppa hur allvarligt det här är för yttrandefriheten och polariseringen i samhället. Kämpa Salman!

 

Nu blir det tvära kast, och det är väl knepigt att ha det i samma inlägg, men nu får det bli så.

 

Igår var jag med Felix från jobbet och såg Saxon på Gröna Lund. Innan vi gick in hade jag en irriterande känsla av att igen inte bli insläppt för att det skulle vara fullt. Varför det skulle vara fullt på Gröna Lund under en Saxon-konsert hade jag dock svårt att själv förstå, men känslan fanns där. Mitt undermedvetna försökte påverka mig genom att tänka att de kanske släpper in färre människor nu än tidigare under sommaren osv. Knepiga tankar, och det var så klart inga problem för oss att komma in när vi väl gick in. Det var inte heller lite folk, men säkert minst i jämförelse med de konserter jag sett med internationella akter på Grönan den här sommaren.

 

Saxon då, varför går jag och ser dem? Det är ett i raden av band som jag upptäckte i sena tonåren när jag laddade hem mängder med blandskivor med samlingar av världens bästa rocklåtar osv. På de skivorna dök ofta "Princess of the Night" upp, men även "747 (Strangers in the Night)". Väldigt bra låtar, men inga som jag lyssnade supermycket på. Det var även några till låtar jag snappade upp under den här tiden, men som jag främst upplevde som bra, men sedan upptäckte jag "Solid Ball of Rock" och då blev Saxon lite mer än bara ett band i mängden. "Solid Ball of Rock" blev även en låt som sedan dess under perioder gått varm hemma hos mig. Sedan dess har Saxon varit ett band som jag gärna nämnt när en pratat om hårdrock med andra, typ som ett favoritband i genren.

 

Något som för mig är intressant med Saxon är att det är ett band jag inte kan minnas att jag kände igen innan den här tiden när jag upptäckte dem. Med det menar jag att band som Metallica, Iron Maiden, Toto osv är band som jag inte kan minnas att jag upptäckt osv, de har altlid funnits där, men Saxon är däremot ett band jag upptäckt själv så att säga. Jag förstod inte heller då hur kända de var eller att de turnerade fortfarande. Så på något sätt blir det lite overkligt att kunna se dem live, så här långt senare. Det är svårt att förklara, men ni kanske förstår.

 

Hur var konserten? Jag vet inte hur bra sångaren Biff Byford har sjungit förut, men han sjöng hyfsat nu, även om det "märks" att han blivit gammal och att det är långt ifrån perfekt. I övrigt lät det väldigt bra, och det var väldigt underhållande. Biff var charmig och hade stor humor. Han snackade inte heller en massa politik, utan det var glädje och dekadens, vilket jag gillar. Han hade haft det bra med några öl kvällen innan konserten och skulle ta några öl även efter konserten menade han. En rockdekadens, som säkert ofta är dålig, men som jag uppskattar och sannolikt är bättre än mycket annat som framförs på scenerna idag. För mig förmedlar det levnadsglädje.

 

Det var även väldigt trevlig innan konserten. Felix hade en Magnum-tröja på sig, och det var flera som kommenterade den i positiva ordalag. Därför blev jag lite förvånad när det faktiskt blev lite tjafsigt i publiken där vi stod mellan ett par äldre herrar. Det började med att en tjej menade att hon blev puttad osv. Det löste sig snabbt, men var överraskande. Det hade säkert också med alkohol att göra, så det är ju inte bara bra :-).

 

En sista reflektion, som kanske är helt fel, men jag upplevde det ialf så när jag växte upp. Alltså att hårdrock framstod som lite farligt. Något som jag nu upplever som helt fel, och att det istället var helt ofarligt, och mest handlade om snabb musik, ha det bra och att dricka öl. Det vill säga att det farliga var/är någon form av fasad. Däremot upplever jag det som annorlunda nu, att en del musik är farlig på riktigt, och att det inte bara är en oskyldig fasad. Ingen jättedjup spaning, men känslan infann sig igår.

 

Vi slutar med ett par bilder från igår.

Sommaren 2013 var Toto i Örebro och jag var sugen på att gå dit, men jag upplevde då priset som för dyrt plus att jag skulle gå upp tidigt dagen efter. Ikväll hade jag tänkt att gå och se Toto på Gröna Lund. Delvis för att jag skulle komma in utan att betala genom Grönan Live, men även för att jag nu var rätt sugen på att se bandet. Jag satt till och med och diggade till en massa av deras låtar igår som uppvärmning :-). När jag tidigare ikväll kom fram till Gröna Lund var det fullt, så jag kunde inte komma in.

 

Att det skulle bli mycket folk hade jag räknat med, och jag försökte att inte vara där allt för sent, nu blev det dock bara någon halvtimme innan, så jag var rätt sen, men eftersom jag kommit in utan problem på alla andra konserter under sommaren trodde jag nog att det skulle gå även nu. Jag kikade även på Gröna Lunds hemsida om de hade skrivit något om att det kunde bli mycket folk osv, vilket de har gjort tidigare, men det stod inget sådant. Summa summarum, jag trodde alltså att jag skulle komma in, även om jag nu inte blev superförvånad.

 

Tråkigt ialf, jag var som sagt riktigt sugen på att se bandet, och det är även rätt segt att åka tunnelbana och spårvagn i typ 90 minuter fram och tillbaka för ingenting.

 

Vi får se, det kanske blir tredje gången gillt någon gång. Saxon på fredag lär jag väl kunna se ialf!

Jobb imorgon. Bättre att vara ledig, men känns helt ok att gå till jobbet imorgon igen. Är ju bara två veckor, sedan är jag ledig en vecka igen :-).

 

Idag har jag främst jobbat med LekOutlet.se. Försöker översätta hela sidan till engelska. Det tar sin tid, men nu har vi kommit långt. Förutom LEGO:t är det mesta översatt nu. Jag tänker därmed att en person som inte kan svenska, men engelska, i dagsläget skulle kunna beställa utan större problem.

 

Jag har sett klart "The Matrix Reloaded". Rätt många år sedan jag såg den sist. Rätt underhållande, men lite väl mycket action. Jag hade uppskattat lite mer handling.

 

Vi såg även den gamla "Mordet på Orientexpressen" från 1974 igår. Riktigt bra måste jag säga, och jag har lite svårt att förstå varför det gjordes en ny film 2017!? Den såg vi på bio i slutet av 2017, och då skrev jag att jag borde se filmen från 70-talet, vilket nu är gjort. Allt sker inte på en gång, men tids nog :-). 

 

Jag har nu även sett allt av "Black Mirror". Stundtals helt fantastiskt bra, alltså magiskt bra. Väldigt välgjort, och i min värld, ofta nytänkande.

 

Liverpools premiär mot Fulham igår var inte värst. 2-2 slutade det efter en väldigt loj match av Liverpool. Svårt att säga varför, men Henderson och Firmino räcker inte till, och när andra underpresterar blir det inte bra. Nunez såg het ut ialf, alltid något positivt.

Jag har under veckan sett klart "It Chapter Two". Tycker inte den var så tokig, om än inte lika bra som den första delen. Bra skådespeleri och en känsla av verklighet infann sig. Nu har jag även köpt boken. Jag tänker att det kan vara enklare att förstå allt i boken. Boken är dock hutlöst lång, så lär dröja innan jag hinner läsa den. ...och i hur många bokhyllor har jag inte sett en "Det" stå genom åren? Nu även i min :-).

 

Vi såg "Crooked House" häromdagen. En filmatisering av en Christie bok. Bra skådisar, men långsam och ganska tråkig film. Det hade nog gått att få till mycket bättre med en annan regissör. Inte på något sätt en usel film, men ändå inget jag rekommenderar.

 

Igår såg jag om "Matrix". Jag såg den för första gången på bio när den kom. Sedan såg jag nog delar av den efteråt, men det var nog ändå runt 20 år sedan jag såg den sist. Håller fortfarande måste jag säga. Förvisso en del märkligheter som varför en person dör i verkligheten som dör i ett dataprogram. ...och varför måste de gå till en telefon för att komma ut ur programmet? Tror inte jag reflekterade över sådant när jag såg filmen sist. Det är ju trots allt film :-). Nu måste jag se till att se alla uppföljare, varav den senaste jag aldrig sett.

 

Innan jag fick alla böcker som jag nu fått lånade jag en bok av mamma - "Stjärnan från Nord". En bok som handlar om Nordkorea, vilket är intressant, men som går bort sig i en superfånig berättelse som är allt annat än bra. Lite märklig upplevelse alltså, att själva bakgrunden är intressant, men där berättelsen är på gränsen till pinsam. Tänk er Robert Langdon fast sämre.

 

Märkligt väder nu. Spöregn, men varmt.

Nu har jag varit 40 år i ett par dagar. Det är ändå skillnad mot att vara 30 någonting. 40 är mer vuxet, det går inte att komma ifrån. Det är ju dock som det är.

 

Jag har funderat en aning under de senaste dagarna om jag är nöjd så här långt? När jag var liten tänkte jag att jag skulle bli 86 år gammal. Jag tror jag började fundera på det när farmor dog. Hon var knappt 80 år då, och jag tänkte väl att hon var rätt gammal, men att jag önskade att bli lite äldre. Nu tror jag dock att jag vill bli ännu äldre, men det får vi se då. Om vi utgår från att jag kommer bli 86 år gammal så har jag nu nästan levt halva livet, och hur ser jag på det?

 

I förhållande till många andra i den rika delan av världen känner jag mig nästan alltid tacksam för att bara få finnas till. Ibland tänker jag att det nästan måste vara något fel på mig som inte är deprimerad och tycker att allting är jobbigt. Jag hade förvisso en del ångest när jag var yngre, men den handlade mest om en oro för att inte få leva. Även en del ångest gällande att inte göra bort mig finns också där ibland, men det är aldrig något som direkt hindrar mig från något, och säkert främst är bra och gör att jag slipper hamna för mycket i strålkastarljuset. Jag är väl som många andra, inte emot uppmärksamhet, men helst bara i låga doser. Det innebär säkert också att jag inte försöker sätta mig i positioner som skulle påverka mig negativt.

 

Vad vill jag komma fram till med det här? Jo att jag nästan alltid mår väldigt bra och är nöjd med var jag är i livet och vad jag åstadkommit hittills. Det är klart att jag kunde ha utbildat mig till något som gett mig mer pengar, men då hade jag säkert behövt jobba mer. Jag hade kanske kunnat testa på att bo utomlands, men det har aldrig lockat mig, och å andra sidan har jag rest mycket istället. När jag tänker efter, har jag svårt att hitta någonting som jag känner att jag borde ha gjort annorlunda. Det enda som återkommer är att åka skidor utför, men det är ju knappast för sent än, och inte heller något som slår mig dagligen :-).

 

Jag njuter mer eller mindre dagligen av tillvaron. Klart att vissa dagar är sämre än andra, men på det stora hela är det mesta utmärkt.

 

Nu är siktet inställt på att skaffa en bra lägenhet och att därmed äntligen få bo ordentligt, vilket jag inte känner att jag gjort sedan jag flyttade hemifrån. Det är väl det nästa sista steget in i vuxenlivet. Det ser jag fram emot.

Vi har spenderat en natt på ön Grinda i Sthlms skärgård. Vi bodde bakom värdshuset där och käkade gott. Förvisso sov vi rätt illa inatt, och det med anledning av att det var väldigt varmt. När jag till slut gick upp mitt i natten för att hämta lite vatten upptäckte jag att handdukstorken var på, vilket sannolikt bidrog till värmen. Först tänkte vi mest att det berodde på att vi bodde på övervåningen och inte fick upp fönstret ordentligt för att vädra ut när det blev lite kallare framåt kvällen. I övrigt var rummet väldigt bra.

 

Middagen var bra, men servicen rätt rörig. De ville servera dessert innan vi fått varmrätten exempelvis :-).

 

Idag har jag promenrat runt på Grinda och sedan har vi badat i det ganska så kalla vattnet.

 

Jag har även fått ett jättefint armbandsur av Valle :-). Trots att jag egentligen inte hade förväntat mig några presenter har jag fått riktigt bra grejer, som jag tackar stort för!

 

Tackar för alla fina födelsedagshälsningar också!

Nu är jag tillbaka i Sumpan. Tåget gick hela vägen från Hallsberg utan byten. Tåget var väl lite sent, men skönt att slippa byta i Bålsta eller inte kunna åka från Hallsberg.

 

Innan jag åkte hann vi med ett besök till Riseberga kloster. Det anlades under 1100-talet, men är numera en ruin. Det är inte så mycket att se egentligen, en vägg och lite grund, men som jag brukar säga, dess historiska signifikans är spännande.

 

Riseberga kloster ligger bara ett par mil från Hallsberg, och jag har åkt förbi det flera gånger, men aldrig tidigare stannat för att titta närmare på det. Lite märkligt kan tyckas, men så är det.

 

Att jag nu ville besöka Riseberga kloster har jag för mig främst beror på att jag läste om det i en historiebok förra året. Jag hann dock inte besöka det då, så det fick bli nu istället.

 

Det var rätt fridfullt att gå runt där, och det fanns en hel del skyltar med både informativ och lite rolig information. I anslutning finns även en stor amfiteater, som jag dock inte ritktigt har förstått om den är lika gammal som klostret, eller relativt ny!?

Jag, mor och far har under rätt lång tid tänkt att åka till Mjölby för att kika på min farmors pappas gravsten. Han förolyckades i tågolyckan i Getå 1918 och fick som jag förstår det därmed en extra stor gravsten. Det var inget jag kände till förrän jag för några år sedan läste en bok om olyckan i Getå. Sedan dess har vi tänkt att åka till Mjölby, men pandemin kom i vägen osv. Idag lyckades vi dock äntligen ta oss till Mjölby kyrkogård för att se gravstenen.

 

Vi kunde rätt snabbt lokalisera gravstenen och den är rätt mäktig, om än något sliten, vilket jag ska undersöka om det går att fixa till.