Läsa kan man ju göra...
Idag har jag mest suttit och läst i min utvecklingspsykologibok och det går sakta men säkert framåt, men det känns ändå tveksamt om man kommer hinna läsa ut den innan tentan. Blir svårt med det tempot jag har ialf, men slutar jag svara på alla frågor så är det nog inga problem.
1 av 13 som har självmordstankar försöker ta livet av sig, och med försöker menar jag försöker, för det är inte så många som lyckas, då speciellt tjejer. De killar som försöker ta livet av sig lyckas i regel för att de hoppar framför något tåg eller skjuter sig i huvudet. Tjejer däremot försöker ta livet av sig genom piller, vilket i de flesta fall inte fungerar speciellt bra, och vilket de antagligen är rätt medvetna om. Det kan iofs vara ett bra sätt i U-länder där sjukvården inte är så bra... Så jag ska inte dissa pillersättet helt :-). Tyder väl mest på att tjejer som försöker ta livet av sig sällan vill dö utan mer använder det som ett sätt till att få uppmärksamhet.
Läste en intervju med Cajsa-Stina Åkerström i Aftonbladet för några dagar sedan. Hon berättade att hon käkade psykofarmaka och tyckte det var lika normalt som att äta järntabletter för att det höjde något man hade brist av. Nu är jag inte helt hundra men jag antar att järn är något som kommer in i kroppen genom kosten, och brist på järn (anemi) mäts säkerligen rätt lätt genom ett blodprov eller liknande. Däremot går inte brist på serotonin och dopamin mäta rakt av, utan psykofarmaka skrivs ut efter ett snack med en läkare. Det går att mäta aktivitet i hjärnan genom olika test, men det används inte direkt i de här fallen. Frågan är då om det är så normalt att ta psykofarmaka bara för att man har brist på en signalsubstans i hjärnan om ingen kan säga att det verkligen är så? Är det normalt att ta amfetamin och kokain bara för att man tycker vardagen är lite grå? Poängen är att järntilskott och "lyckopiller" inte är riktigt samma sak, så jag tycker att Cajsa-Stinas jämförelse var lite knasig...
Lagade mat förut och hade Winamp inställd på shuffle under tiden, då kom diggi-loo, diggi-ley på och jag fick en känsla av ogillande... Men när jag tänkte efter var nog den känslan inget som egentligen kom inifrån mig utan var en naturlig respons för att sådan glad musik inte är riktigt accepterad längre. Väldigt störande att man på grund av påtryckningar utifrån är inställd mot ett större gillande av viss musik...
Verkar bli en rätt ensam dag och kväll det här :-(.
1 av 13 som har självmordstankar försöker ta livet av sig, och med försöker menar jag försöker, för det är inte så många som lyckas, då speciellt tjejer. De killar som försöker ta livet av sig lyckas i regel för att de hoppar framför något tåg eller skjuter sig i huvudet. Tjejer däremot försöker ta livet av sig genom piller, vilket i de flesta fall inte fungerar speciellt bra, och vilket de antagligen är rätt medvetna om. Det kan iofs vara ett bra sätt i U-länder där sjukvården inte är så bra... Så jag ska inte dissa pillersättet helt :-). Tyder väl mest på att tjejer som försöker ta livet av sig sällan vill dö utan mer använder det som ett sätt till att få uppmärksamhet.
Läste en intervju med Cajsa-Stina Åkerström i Aftonbladet för några dagar sedan. Hon berättade att hon käkade psykofarmaka och tyckte det var lika normalt som att äta järntabletter för att det höjde något man hade brist av. Nu är jag inte helt hundra men jag antar att järn är något som kommer in i kroppen genom kosten, och brist på järn (anemi) mäts säkerligen rätt lätt genom ett blodprov eller liknande. Däremot går inte brist på serotonin och dopamin mäta rakt av, utan psykofarmaka skrivs ut efter ett snack med en läkare. Det går att mäta aktivitet i hjärnan genom olika test, men det används inte direkt i de här fallen. Frågan är då om det är så normalt att ta psykofarmaka bara för att man har brist på en signalsubstans i hjärnan om ingen kan säga att det verkligen är så? Är det normalt att ta amfetamin och kokain bara för att man tycker vardagen är lite grå? Poängen är att järntilskott och "lyckopiller" inte är riktigt samma sak, så jag tycker att Cajsa-Stinas jämförelse var lite knasig...
Lagade mat förut och hade Winamp inställd på shuffle under tiden, då kom diggi-loo, diggi-ley på och jag fick en känsla av ogillande... Men när jag tänkte efter var nog den känslan inget som egentligen kom inifrån mig utan var en naturlig respons för att sådan glad musik inte är riktigt accepterad längre. Väldigt störande att man på grund av påtryckningar utifrån är inställd mot ett större gillande av viss musik...
Verkar bli en rätt ensam dag och kväll det här :-(.
Kommentarer
Trackback
