Inflation i tycka synd om Sverige
Veckan har inneburit en inflation i att tycka synd om de som ändå har det ganska bra.
Vi börjar med Frida, den stackars Malmö-tjejen.
Jag läste en artikel i Aftonbladet om denna kvinna som bor i Malmö (centralt?) i en bostadsrätt och inte verkar ha några egentliga problem? En arm som gjorde ont hade hon dock, och så kan det säkert vara, men har hon någon möjlighet att göra någonting åt det? Träning? Hon hade pengar till mat och kunde betala sin hyra så vitt jag förstod? Såg även henne nyss på Nyhetsmorgon, och inte blev jag klokare av det... Hon kunde tydligen gå ut rätt mycket för att kompisar betalade, hon var inte tillräckligt fattig för Soc, hon hade råd med mat och kläder osv. Hon nämnde att hon inte fått någon handläggare på AF trots att hon skrev in sig i januari (om jag minns rätt) och att hon ville ha en coach (vilket oftast är helt meninsglöst), men inte hade fått det, vilket låter mycket märkligt, men kan absolut vara annorlunda i Malmö.
Jimmy, vars dotter dog i cancer och är egen företagare.
Här är jag inte lika insatt och jag antar att det är något av det värsta som kan hända en person att sitt eget barn dör. Nu var det något om att egna företagare inte har samma skyddsnät som anställda, och så är det säkerligen och kanske med all rätt. Man jobbar ju för sig själv med ett större eget ansvar. Grejen var som så att ett halvår efter att dottern dött blev han utförsäkrad. Hans "enda" problem var sorg, och han hade fått sörjt i ett halvår betalat av staten. Till saken hör även att hans fru/sambo även hon var hemma men fick pengar från FK. ...faktumet att jag inte har en aning om hur de klarar sig ekonomiskt är viktigt, men inte relevant för följande; hur hade det varit om Jimmy levde i en annan tid, i ett annat land, under andra förhållanden? Hade han bara gett upp och dött då? Inte särskilt troligt.
Det går inte i varje enskilt fall stifta lagar som blir perfekta för alla när de efterlevs, men vi får inte ta ifrån människor det personliga ansvaret.
Idag ska jag spela fotbollsmatch, tjoho!
Vi börjar med Frida, den stackars Malmö-tjejen.
Jag läste en artikel i Aftonbladet om denna kvinna som bor i Malmö (centralt?) i en bostadsrätt och inte verkar ha några egentliga problem? En arm som gjorde ont hade hon dock, och så kan det säkert vara, men har hon någon möjlighet att göra någonting åt det? Träning? Hon hade pengar till mat och kunde betala sin hyra så vitt jag förstod? Såg även henne nyss på Nyhetsmorgon, och inte blev jag klokare av det... Hon kunde tydligen gå ut rätt mycket för att kompisar betalade, hon var inte tillräckligt fattig för Soc, hon hade råd med mat och kläder osv. Hon nämnde att hon inte fått någon handläggare på AF trots att hon skrev in sig i januari (om jag minns rätt) och att hon ville ha en coach (vilket oftast är helt meninsglöst), men inte hade fått det, vilket låter mycket märkligt, men kan absolut vara annorlunda i Malmö.
Jimmy, vars dotter dog i cancer och är egen företagare.
Här är jag inte lika insatt och jag antar att det är något av det värsta som kan hända en person att sitt eget barn dör. Nu var det något om att egna företagare inte har samma skyddsnät som anställda, och så är det säkerligen och kanske med all rätt. Man jobbar ju för sig själv med ett större eget ansvar. Grejen var som så att ett halvår efter att dottern dött blev han utförsäkrad. Hans "enda" problem var sorg, och han hade fått sörjt i ett halvår betalat av staten. Till saken hör även att hans fru/sambo även hon var hemma men fick pengar från FK. ...faktumet att jag inte har en aning om hur de klarar sig ekonomiskt är viktigt, men inte relevant för följande; hur hade det varit om Jimmy levde i en annan tid, i ett annat land, under andra förhållanden? Hade han bara gett upp och dött då? Inte särskilt troligt.
Det går inte i varje enskilt fall stifta lagar som blir perfekta för alla när de efterlevs, men vi får inte ta ifrån människor det personliga ansvaret.
Idag ska jag spela fotbollsmatch, tjoho!
Kommentarer
Trackback
