För minnen och grunda analyser i stunden

Nu sitter jag i Hässleberg relativt mätt efter en lunch med chili con carne.

 

Att jag befinner mig i Närke beror på att jag och Nisse var och såg Hardcore Superstar på Frimis igår kväll. Hardcore Superstar slog igenom runt 2000 när jag gick på gymnasiet och var i någon form av uppvaknande vad gäller musik. Alltså att musik inte bara var musik utan att det även kunde innebära identitet osv. Jag gillade aldrig den biten, och har fortfarande lite svårt att hänga med i den, men att musikstil var, och säkert är, viktigt för många, var extra tydligt då. Trots att jag nog ändå inte riktigt fattade det då :-). Hursomhelst, Hardcore Superstar var ett av banden som påverkade folk på den tiden. De hade ingen inverkan på mig, men låtarna "Someone Special" och "Liberation" lyssnade jag lite på. För mig var bandet en del av den då rådande hippa indiepopen, men det är nog så här i efterhand lite felaktigt. Hardcore Superstar är mer smink och emo skulle jag nu vilja påstå, och var nog det redan då. Lite åt Backyard Babies-hållet. Just de låtar jag nämnde ovan verkar dock skilja ut sig en del från bandets normala repertoar. Jag tänker mig ändå att Hardcore Superstar var rätt hippa där runt 2000.

 

För mig föll de dock rätt snabbt i glömska tills de några år senare, 2005, släppte i mitt tycke mer glammiga och hårdrocksdoftande låtar som "We Don't Celebrate Sundays" och "My Good Reputation" som jag lyssnade mycket på, men då var det inte många andra i min omgivning som fortfarande lyssnade på dem, och den eventuellt initiala hippigheten var som bortblåst.

 

Sedan dess har jag sällan lyssnat på bandet, fram tills nu då kanske :-). Jag och Nisse bestämde oss för att köpa biljetter till konserten på Frimis för några månader sedan och igår var det alltså dags.

 

Det var lagom mycket folk, inte tunnt, inte trångt. Det var lätt att få en bra plats. Publiken var spretig, men jag såg inte några gamla popsnören i publiken :-).

 

Konserten var ok, varken mer eller mindre. De spelade inte "Someone Special" eller "Liberation", vilket var lite tråkigt, men inte heller helt överraskande med tanke på att de låtarna som sagt skiljer ut sig lite från resten. För oss som inte är helt inlyssnade på de nyare alstren flöt därmed mycket av musiken ihop. Inte dåligt, men konserten rullade mest på utan några större överraskningar. Det är inte så att jag gick därifrån besviken, men jag känner väl inte heller att jag måste se Hardcore Superstar igen. Fast visst, bättre inlyssnad och med rätt alkoholnivå i blodet skulle det kunna bli intressantare någon annan gång. "You Can't Kill My Rock 'n Roll" och "Last Call for Alcohol" är för mig nyupptäcka låtar som är svårt att stå still till :-).