En minnesruna
Igår kväll dog en långväga släkting till mig, Nisse. Vi var verkligen inte nära varandra och jag skriver inte det här för att försöka framhäva någon relation mellan oss eller för att försöka visa någon godhet. Nisse har dock funnits med under hela mitt liv, och även om det främst varit på avstånd har jag alltid haft en väldigt god uppfattning av Nisse.
Nisse var gift, jag tror de var gifta ialf, med min gammelmoster Silva, vilket för övrigt är ett rätt vackert namn. Jag och Nisse var således inte ens blodslig släkt. Jag träffade främst Nisse när vi hade olika släktträffar på min mammas sida, och han hade alltid ett väldigt gott humör, vilket var i ganska stor kontrast mot Silva.
Mitt viktigaste minne av Nisse, och som alltid kommer att finnas med mig, var att jag som barn fick åka med honom i hans traktor. Jag satt i hans knä och fick styra traktorn medan vi körde runt på olika grusvägar i området där han och Silva bodde när jag var liten. Jag tyckte att det var jättespännande, och det hela var sannolikt inte helt i linje med svensk trafiklagstiftning, men för mig var det ett stort äventyr. Jag kan så här 30 år senare eller något verkligen minnas hur vi åkte runt, och att jag var lite rädd för att inte styra av vägen. Jag tror inte dessa traktorfärder skedde mer än en eller två gånger, men det satte sina spår i mig.
Det finns inga änglar, men Nisse hade nog platsat som en.
Kommentarer
Trackback
