För minnen och grunda analyser i stunden

Igår var vi ett gäng som gick till Frimis för att se Joel Almes konsert. Det var åter Klubb Mono som ordnade konserten, och arrangemanget var väldigt bra som alltid. Mat och popcorn ingick i inträdet exempelvis. Det enda som jag kan slå ned på är att det är en väldigt homogen publik.

 

Joel Alme är ingen artist jag lyssnat på överhuvudtaget innan, och ingen jag kommer lyssna på i någon större utsträckning nu efter att ha sett gårdagens konsert. Det var således första gången jag såg honom live. Jag har dock känt till honom länge, och han har därmed funnits i något bakgrundsbrus, men det har ändå inte gett mig anledning att fördjupa mig i hans musik. Sammantaget kan jag minnas att jag hört en Värvet-intervju med honom och den av hans låtar som används av IFK Göteborg.

 

Jag hade därmed inga större förväntningar på konserten igår. Försökte lyssna på några låtar innan på Spotify, men blev inte direkt betagen. Så med anledning av min dåliga kunskap om Joel Alme och hans musik borde jag nog inte recensera hans konsert igår, för det är sannolikt svårt att göra en sådan recension någorlunda objektiv, men det betyder inte att jag inte kan framföra mina upplevelser :-).

 

Jag blev något förvånad över hur mycket publik det var och även deras engagemang. Det framstod som att det var många som verkligen gillar Joel Alme som var på konserten. Själva framförandet tyckte jag var bra. Bra ljud och sång, men lite torftigt mellansnack. Det var inga direkta överraskningar förutom den rätt provocerande IFK Göteborg-halsduken som han hängde upp på mickstativet vid slutet av konserten. Punkigt måste jag säga, och där växte Joel Alme en aning i mina ögon.

 

Annars är det ingen konsert jag kommer minnas så mycket av, vilket säkert beror en hel del på att jag inte går igång på den här sortens musik och har svårt att känna igen mig i "tuff-uppväxt-lyrik". Det ger mig därmed ingenting.