A Quiet Place
Det är corona-snack överallt. Nu har det också blivit en debatt gällande hur vi ska förhålla oss till karantän och ekonomi. Är det värt att stänga ned hela samhället? Kommer de ekonomiska problemen därmed bli så stora att de uppenbart blir värre än själva smittan? Är det ok att tycka att en procent av befolkningen ska få dö för att alla andra inte ska få det sämre? Svåra frågor. Vad händer i heterogena samhällen som kollapsar ekonomiskt? Uttrycket "den som lever får se" har nog inte varit mer aktuellt.
Hur stor är smittspridningen i Lombardiet? Är det rimligt att tro att ialf dödstalen kommer stabilisera sig snart, och sedan börja gå nedåt? Egentligen en nästan provocerande dåligt underbyggd spekulation, men den förefaller kanske rimlig...
Hur ska en beté sig i dessa tider? Bara sitta hemma och låta ekonomin förfalla? Försöka gå någon rimlig medelväg? Typ gå ut ibland till lugna ställen, beställa mat som körs ut och handla på nätet? Jag har bara svårt att tro att den karantän som pågår i stora delar av Europa är mycket bättre en den mellanväg vi arbetar efter i Sverige.
Jag är inte rädd för att revidera dessa tankar, men jag vill komma ihåg i framtiden ungefär hur jag tänkte nu.
Något helt annat nu på slutet. Lagom till att uppföljaren kom såg jag igår "A Quiet Place". Rätt passande i dessa apokalyptiska tider. I filmen är det dock utomjordingar med vass hörsel som förstört världens samhällen. Förutom en del, kanske rimliga, men för mig idiotiska grejer som att en familj med en massa barn redan skaffar fler barn under apokalyptiska tider, och barn som inte fattar att de inte ska leka med leksaker som ger ljud ifrån sig samt att inte fixa till vassa spikar, var det en bra film. Det var något nytt för mig, och ingen typisk skräckfilm. Som jag sagt tidigare, det känns som det blivit en renässans i skräckfilmsvärlden de senaste åren. Lite smartare filmer.
Kommentarer
Trackback
