För minnen och grunda analyser i stunden

Nu har jag snart jobbat en vecka till på det nya jobbet, och det rullar på. Kul med nya uppgifter som sagt, men annars är det väl inte så mycket att rapportera om :-).

 

Jag läste ut "Vit Skörhet" i veckan. En bok om vitas rasism i USA och hur de sedan visar upp skörhet när de blir uppmärksammade på sin rasism. Författaren driver tesen att alla vita i USA, sannolikt alla vita i hela världen, är rasister, och att det inte är något de/vi kan göra något åt. Det bara är så, och det är djupt rotat i institutionerna osv. Det är lätt att förstå att det är det här tankegodset som många av de debattörer jag hör här i Sverige har. Argumentationen är rätt intressant eftersom den utgår från att göra en halmgubbe. Det är svårt att kritisera någon som menar att den som kritiserar därmed endast visar upp vit skörhet. Alltså om jag kritiserar boken gör jag det bara eftersom jag känner vit skörhet. Jag har svårt för sådan argumentation. Det betyder dock inte att mycket i boken inte är rimligt. Tyvärr vill vi människor gärna känna igen oss i andra på alla möjliga sätt och diskriminerar och visar upp "rasism" (i ordets väldigt breda bemärkelse) på alla möjliga sätt, vare sig vi vill det eller inte. Det blir inte lättare att leva om du då är i minoritet. Författaren till "Vit Skörhet" missar, eller förstår sannolikt inte, de här rent psykologiska aspekterna, och inte heller hur människors upplevelser formar dem på olika sätt. Tesen är snarare att vita människor är uppfostrade till rasister och att det bara gäller för just vita människor.

 

Jag trodde att boken skulle väcka något hos mig, lite ilska, kanske någon aha-upplevelse, men jag tror inte den gav något direkt avtryck alls. Främst var det den här halmgubbe-argumentationen jag kommer minnas, att det är ett smart, men något uttjatat sätt, att argumentera, men ack så trångsynt.

 

Men jag kommer väl inte undan, jag visar sannolikt bara upp vit skörhet genom att ge min syn på författarens sätt att argumentera.