För minnen och grunda analyser i stunden

Det sägs att jag kan ha sett Mando Diao på någon ambulerande turné i Brunnsparken för nästan 20 år sedan. Det är nog lätt att ta reda på, men jag orkar inte. Jag kan säkert ha sett dem delvis på någon festival också, men långt ifrån säkert. Mando Diao var när de slog igenom inte något som intresserade mig något speciellt. Jag tyckte nog de var lite töntiga. Ett i raden av halvbra band som levde någon form av rockmyt. Sedan kom det väl en och annan låt som jag ändå tyckte var rätt bra och till sist lyssnade jag på en Värvet-intervju för några år sedan med Björn Dixgård, och kom på att jag nog ändå ville se bandet live på riktigt.

 

Igår blev det verklighet genom en försenad julklapp till Saga och Lisa. Juliana fick också följa med eftersom Valle fick förhinder. Konserten var i Örebro.

 

Jag hade förstått att konserten skulle vara på svenska, men jag hade ändå hoppats på någon nedtonad stänkare från de tidigare albumen, men så blev det inte. Konserten bestod endast av svenska låtar, men det var bra ändå. Överraskande bra måste jag säga. Det kändes förvisso som ett standard-gig, och gav en känsla av Bo Kaspers Orkester, även om jag aldrig sett de senare live, så det är en haltande jämförelse.

 

Något som förvånade mig var att publiken främst bestod av pensionärer. Det är kanske milt överdrivet, men jag var i den yngre kvartilen. Det som förvånar mig främst med detta är för att Mando Diao i min värld är ett rockband som slog igenom 2002, och som borde locka folk i min ålder även när de bjuder på en lugnare konsert, men där hade jag fel.