För minnen och grunda analyser i stunden

Jag har nu tagit två rätt lugna dagar. Försöker se ikapp dokumentärer och annat som jag inte hunnit med.

 

Ibland blir det då även en film. Igår såg jag därför filmen "Commando", klassikern från 80-talet med Arnold Schwarzenegger. Som jag minns det såg jag den delvis som barn eller i tonåren hos Anders Folke. Typ att han tittade på den och jag kom förbi och såg delar av den. Jag har även sett klipp från den i typ någon dokumentär om Arnold osv. Ett bestående minne från när jag såg den sist är att jag upplevde den som mycket overklig. Att Arnold typ kunde attackera en hel armé och inte bli träffad. Det tyder på att jag ändå såg den i tonåren tänker jag :-). När jag såg filmen nu, kunde jag göra en lite mer nyanserad bedömning :-). På många många sätt är "Commando" en riktigt skitfilm. Bedrövligt manus och en del slarv i klippningen osv. Bilar som är kraschade blir hela igen osv. Däremot är det nästan en befriande känsla att se en film som är så otroligt opretentiös. Det är ständigt fåniga one-liners, men som ändå är lite roliga och allt är så enkelt. Alla karaktärer i filmen är endimensionella, vilket gör att det är svårt att ta det på allvar, men samtidigt blir det lätt att hänga med :-). "Commando" är en film som bara är underhållning, och jag antar att känslan av B-film är medveten.

 

"Commando" är en film som alla kan kritisera sönder och samman, men underhållningen är ändå monumental :-).

 

Jag undrar om liknande filmer görs nuförtiden? Alltså där en hjälte gör något "gott" utan att det behöver kompliceras mer än så. Där det blir väldigt lätt att identifiera sig med hjälten. Inget glorifierande av skurkarna eller djupare förståelse för varför de gör som de gör. Att de bara ska bekämpas av en god kraft.