För minnen och grunda analyser i stunden

Det är kallt ute. Inte på något sätt överjävligt, men ialf 10 minusgrader. Det har varit en trevlig december hittills vädermässigt. Kallt och snö. Det känns som förr, men jag kanske missminner mig. Dessvärre ska det bli varmare snart.

 

Pagrotsky sa i en intervju jag hörde i helgen att Karlshams-verket eldade någon form av bioolja. Jag tycker mig läsa att så inte är fallet. Jag brukar älta det, men det är svårt att veta vem en ska lyssna på. Många ljuger, vissa vet inte bättre, andra pratar om sådant som inte är enkelt, men oftast är det väl en agenda som gör att många, kanske alla, blir biased, vilket gör att det typ inte går att lita på någon. Det är så jävla störigt. Annars kanske människor bara är mer korkade än vad jag tror, och helt enkelt inte alls vet vad de pratar om.

 

En inte allt för händelserik vecka för mig. "Michael Haneke och våldets estetik" såg jag i söndags tror jag. Jag gillar mycket av Haneke. Han gillar att vara provocerande på ett konstnärligt sätt. Det är fint. Jag tror dock att det är en del annat jag och Haneke inte skulle vara helt överens om, men det går väl bra att tycka om personer delvis? Men det känns som att vi strävar mot allt eller inget hela tiden, även jag. Är inte det märkligt?

 

Jag har sett två av Rainer Hartlebs dokumentärer om barnen han följt från Jordbro. Det är mycket nostalgi och mycket som har förändrats. Jag vill nästan komma fram till att "fan vad allt har förändrats fort, och till det sämre". Mycket har förändrats, men mycket har också blivit bättre, sannolikt även mycket bättre. Att orka ligga i den här medelzonen i lyssnande och förståelse är inte alltid lätt.

 

Jag såg även "Den lyckliga arbetaren" härom veckan. Jag trodde att den skulle handla om sådant jag brukar tycka om, där jag kan vara lite kategorisk. Alltså att det slösas bort en jävla massa tid på olika arbetsplatser med anledning av oändligt med chefer, möten, planer och fan och hans moster. Det var delvis det, men mest handlade det om några människor som inte riktigt hade fått ihop sina stora ambitioner med livet. Istället för lite positiv ilska blev jag bara irriterad. Jag klarar inte riktigt av när människor inte är nöjda med den räkmacka som de har till liv. Att mycket ska ha mer. Istället för att försöka vara i nuet och leva med nära och kära. Å andra sidan har jag inget emot ambitioner, men det här är något annat. Typ att jag tror att jag är så bra, sedan klarar jag inte riktigt av att vara så bra som jag tror, och då blir det någon annans fel. 

 

Det var mina gymnasiefilosofiska tankar för kvällen.