För minnen och grunda analyser i stunden

Den senaste veckan har jag läst Susan Cains "klassiker" "Tyst". Klassiker är nog att ta i, men det är inte en alldeles ny bok, och jag kände inte till den förrän ganska nyligen. Det var först när jag lät ChatGPT rekommendera några böcker till mig. De flesta hade jag redan läst, men inte den här. Därmed köpte jag den för någon knappt månad sedan och nu har jag läst ut den.

 

"Tyst" handlar om introverta människor. Att introversion inte premieras i samhället. Om man vill hårdra det skulle en nog kunna säga att författarnen menar att introverta människor diskrimineras i samhället ungefär som många skulle säga om ålder, hudfärg, fysiska handikapp osv, men det skrivs inte ut i klartext, och jag lämnar det där.

 

Susan Cain radar därmed upp exempel på hur introverta är bra. Att de spelar extroverta, men kan behöva lite mer lugn efter att de gjort det, att många av de bästa företagarna osv har varit introverta och därmed orkat koncentrera sig på en uppgift länge osv. 

 

När jag läste boken var det mycket som jag höll med om, stundtals fick jag även den här lite otäcka känslan av att det är ju så här jag är. En känsla en inte ska ta på för stort allvar, men ändå, som sannolikt inte är helt felaktig.

 

Jag har alltid känt mig som introvert och blyg. Ibland även funderat på någon form av lättare autism, men det mest i skojfriskt förhållande till alla ADHD-diagnoser. När jag läste boken kände jag dock att det är bokens definition av introversion det handlar om, inget autism-spektrum, även om jag kan tänka mig att det ibland kan blandas ihop.

 

Boken tar upp femfaktormodellen som jag är väl insatt i, även om jag glömt en del sedan 2010. Susan Cain menar att hon medvetet tagit drag från andra delar i femfaktormodellen och lagt till dem i introversion. Det som en pedagogisk poäng. När jag gjorde ett personlighetstest på femfaktormodellen under 2010 blev jag inte särskilt introvert, snarare mer extrovert. Det är inte så jag upplever mig själv, men det kan vara en definitionsfråga.

 

Något jag funderat på länge är om alla människor verkligen känner som jag när det handlar om att hålla föredrag och träffa mycket folk. Alltså att det förra kan ge en kraftigt fysisk påfrestning och att jag upplever det som ointressant att sitta med för många människor samtidigt, men verkligen uppskattar att sitta med några få människor och diskutera. Det förra har jag lärt mig att hantera, men jag tror inte att alla förstår den kroppsliga reaktionen. Det senare, alltså att försöka vara någon som tar rummet, har jag med några få undantag känt att jag är ointresserad av.

 

I boken tar författaren upp att den här kraftiga reaktionen är en respons från amygdala. Det har jag säkert känt till, men glömt bort. Det fann jag dock intressant, för det ger mig lite fakta gällande att alla människor faktiskt inte kan förstå hur det känns att ha en amygdala som reagerar mer än hos många andra. Sedan tror jag inte det påverkar mig allt för mycket eftersom jag är en glad person, men det måste vara jobbigt för dem som är mer deppigt lagda. 

 

Sammanfattningsvis blir det lite förenklat att bara se introversion kontra extroversion, men för mig var det ändå intressant att läsa boken, och det kändes nästan som att jag läste om mig själv.