Innichen
Idag har vi besökt Innichen, eller San Candido, som byn också kallas. Sanciana är ytterligare ett namn på språket ladin, som jag inte kände till innan jag kom hit. Med det vill jag säga att jag är fortsatt snurrig gällande vad allt bör kallas här i krokarna.
Jag tänker att jag håller mig till det tyska Innichen den här gången. Från Campo Tures där vi bor tog det ungefär en timme att åka till Innichen. Vi åkte främst dit för att det var ett bra ställe för barn. Valles bror är här med sina barn, så därav passade det bra. Inte mig emot, det som passar barn, brukar inte vara helt tråkigt för mig heller :-).
Innichen förefaller vara ett ställe för skidåkning, och sedan finns Sexten Dolomites i krokarna, vilka är några höga bergstoppar. Eventuellt ska vi kika lite närmare på dem imorgon också, men vi får se.
Under morgonen var det även lite oroligt eftersom Bettan snubblade på en stol under frukosten och trillade, men det gick förhållandevis bra trots allt.
Tillbaka till Innichen. Det som var mest spektakulärt för mig förutom den extremt vackra naturen var att jag fick åka skidlift för första gången. Ni vet en sådan där man sitter i och dinglar fritt med benen. Det hade jag aldrig gjort förut och det var lite spännande :-). Vi åkte med liften för att komma upp lite halvhögt på ett berg, varifrån vi sedan gick en kort vandringsled. På vägen tillbaka gick vi dock ned istället för att använda liften. Det fanns även något som kallades "fun bob" för att åka tillbaka ned, men Valle vill inte, och det verkade främst vara för barn, så därför provade jag inte den. Nu ångrar jag nog mig lite, för när kommer jag stöta på en sådan sak igen? Promenera nedför backar händer ju oftare så att säga :-).
På vägen hem visade Google Maps en bilväg precis vid hotellet som inte gick att köra på. Det störde mig eftesrom jag skötte kartan.
Jag kommer säkert ladda upp några bilder när jag har lite bättre nät, men just nu blir det bara text tyvärr. En heldag kvar här nu, sedan hem.
Kommentarer
Trackback
