Ledig!
Ledig i fyra dagar nu! Kanoners!
Idag har det regnar hela dagen så därför har jag mestadels suttit inne och lyssnat på musik. Det som till största del kommit ur högtalarna har varit musik från Camera Obscura och Starsailor. Band som jag av olika anledningar, som jag inte ens vet om jag själv kommer ihåg, har blivit sugen att lyssna på. Camera Obscura är från superindielandet Skottland, där det inte verkar kunna göras något annat än superseriös musik, vilket ofta även blir väldigt bra. Av det jag hunnit och orkat lyssna på utmärker sig "Eighties fan" och "Lloyd, I'm ready to be heartbroken", vilka jag antar är deras största hits. Att de sticker ut kan givetvis bero på att det är de jag lyssnat mest på :-). Hursomhelst är båda de låtarna riktigt bra, och man känner sig nästan lite som en studsande, ångestfylld, svartvit sjuttonåring när man lyssnar på det. Starsailor däremot ger lite andra känslor. Den första känslan är att det är supertrist. Det händer inte ett skit i låtarna, men eftersom det låter som någon slags brit-pop/grunge lyssnar man vidare och hoppas att det ska bli bättre... Och det blir det väl...? Njae det är fortfaradne rätt tråkigt, men ändå bra. Jag måste hitta någon bra metafor för att beskriva det hela... Tänk er Kelly Jones från Sterophonics sjungande i Coldplay producerat av Chris Cornell. Inte så jävla kul men det skulle låta bra, vilket är fallet med Starsailor :-). Ett par tips är "Keep us together" och "Silence is easy".
Börjar även komma ur den lilla jobbiga period som varit nu i veckan :-).
Idag har det regnar hela dagen så därför har jag mestadels suttit inne och lyssnat på musik. Det som till största del kommit ur högtalarna har varit musik från Camera Obscura och Starsailor. Band som jag av olika anledningar, som jag inte ens vet om jag själv kommer ihåg, har blivit sugen att lyssna på. Camera Obscura är från superindielandet Skottland, där det inte verkar kunna göras något annat än superseriös musik, vilket ofta även blir väldigt bra. Av det jag hunnit och orkat lyssna på utmärker sig "Eighties fan" och "Lloyd, I'm ready to be heartbroken", vilka jag antar är deras största hits. Att de sticker ut kan givetvis bero på att det är de jag lyssnat mest på :-). Hursomhelst är båda de låtarna riktigt bra, och man känner sig nästan lite som en studsande, ångestfylld, svartvit sjuttonåring när man lyssnar på det. Starsailor däremot ger lite andra känslor. Den första känslan är att det är supertrist. Det händer inte ett skit i låtarna, men eftersom det låter som någon slags brit-pop/grunge lyssnar man vidare och hoppas att det ska bli bättre... Och det blir det väl...? Njae det är fortfaradne rätt tråkigt, men ändå bra. Jag måste hitta någon bra metafor för att beskriva det hela... Tänk er Kelly Jones från Sterophonics sjungande i Coldplay producerat av Chris Cornell. Inte så jävla kul men det skulle låta bra, vilket är fallet med Starsailor :-). Ett par tips är "Keep us together" och "Silence is easy".
Börjar även komma ur den lilla jobbiga period som varit nu i veckan :-).
Kommentarer
Trackback
