För minnen och grunda analyser i stunden

Vi har varit med jobbet till Sundbyholms slott ett par dagar. Idylliskt ställe måste sägas, dessvärre är det mörka tider utomhus och vi höll främst till inomhus, så det var svårt att njuta av omgivningarna. Maten och rummen var bra. I torsdags kväll höll jag och en kollega i ett quiz. Han lirade 20 låtar på gitarr och synth, vilket var imponerande. Själv var jag frågeledare. Det blev någorlunda lyckat, men alltid svårt att få alla engagerade.

 

En knepig detalj var att jag glömde bort att Andres var med under en diskussion i teamet. När jag frågade honom efteråt om han hade varit med svarade han, "ja, jag satt ju bredvid dig". En märklig minnesstörning från min sida.

 

Snö har det kommit också!

Igår var jag och Peter och såg legenden Jakob Hellman på Konserthuset här i Örebro. Publiken bestod främst av svennebanans i min ålder och uppåt, vilket var något som överraskade mig en aning till en början. När sedan Peter kollade upp att skivan "...och stora havet" släpptes så tidigt som 1989 blev det logiskt. Jag trodde väl från början att det skulle vara en majoritet av poppiga människor i min ålder, men de verkar ha missat Jakob Hellman.

 

Konserten var lite annorlunda. Främst för att det var en paus mitt i konserten, men även för att Hellman hade väldigt mycket torrt men humoristiskt mellansnack. Något jag gillar, så länge det inte är politiserande, vilket Hellman absolut inte gjorde det. Hans mellansnack bestod av olika något röriga betraktelser över honom själv och livet i allmänhet. Lät förvisso ganska inövat, men vad gör det när det är bra?

 

I övrigt lät det bra, kanske något svårt att höra sången ibland. Jag saknade några av de visor han gjort covers på, men alla andra hits framfördes. Konserten nådde inte upp till fem plus, men det var inte långt därifrån.

Alltså dokumentären om Harvey Weinstein på SVT Play, men känns för farligt att ens göra en grund analys. Jag känner dock att det är mycket jag vill diskutera efter att ha sett dokumentären...

Vi börjar med boken "Likspett" som jag läst ut de senaste dagarna. Att jag har den i min ägo beror på att det var en julklapp till pappa förra året, men han hade boken redan och den gick inte att byta, därmed behöll jag boken. "Likspett" är den 24 boken i Björn Hellbergs "Sten Wall-serie". Med anledning av att boken var en del av en serie har det tagit mig emot lite att läsa den, men det visade sig att det gick alldeles utmärkt att läsa en bok mitt i serien, den kändes helt fristående. Jag kan väl tänka mig att vissa av karaktärerna är lättare att hålla isär om en läst fler böcker i serien, men det var inget jag kändes saknades för att förstå varken karaktärerna eller handlingen.

 

Det jag främst slogs av är att bokens handling känns som att den är från en annan tid, ett annat Sverige. Det är som om Hellberg fastnat i sin egen uppväxt, eller kanske i sin egna bubbla, när han skriver. Det blir en aning overkligt att läsa. Utspelar sig det här nu, eller för 30 år sedan? Karaktärerna uttrycker sig dessutom på ett sätt som upplevs som verklighetsfrånvänt. För den som är intresserad av ovanliga ord blir det dock intressant.

 

Jag slogs dessutom av Hellbergs rätt erotiska ton i boken.

 

Själva berättelsen är däremot spännande från början till slut. "Likspett" är en riktig bladvändare, och jag ville inte lägga bort boken. När mördaren avslöjades kändes det dock lite banalt. Svårt att säga varför, men med risk för att spoila, så är mördaren en karaktär som inte getts mycket utrymme tidigare i boken, vilket gör upplösningen lite ointressant. 

 

Summa summarum är "Likspett" bra verklighetsfrånvänd underhållning. Har dessutom svårt att tro att Hellberg tänkt något annat med det heller.

 

Jag och Valle såg igår kväll komedin "Jag älskar dig - en skilsmässokomedi". Jag tror jag brukar slänga mig lite väl ofta med uttrycket "det sämsta", men det här måste vara den sämsta film jag någonsin sett. Det är helt makalöst hur en så usel film har kunnat producerats. Det borde nästan vara kriminellt. Manuset är så uselt att jag vet inte vad. Karaktärerna är otroligt platta och allt som händer är pinsamt, inte för att det ÄR pinsamt det som händer, utan för att det är så dåligt gjort att det blir pinsamt. Jag skulle dock notera att Valle tyckte filmen var rätt bra...

Inte låten, utan filmen...

 

Efter alla dokumentärer och böcker gällande DDR, och vad som hände efteråt, var det skönt att igår bryta av med en spelfilm. Det blev skräckfilmen "Hush" eftersom den fanns på Netflix och inte var så lång. 

 

Skräckfilmer har en tendens att vara lika varandra, vilket blir lite tröttsamt när en sett några sådana genom åren. Ibland lyckas dock filmskaparna hitta på något nytt, eller ialf nytt för mig, och det tyckte jag de lyckades med i "Hush". Filmen handlar om en döv kvinna som ute på landet blir attackerad av en mördare. Låter kanske inte så orginellt, men dövheten gör filmen annorlunda. Detta tillsammans med bra skådespeleri gjorde, lite fördomsfullt, en rätt typisk skräckfilm annorlunda och väldigt bra.

 

En får givetvis bortse från att det inte ges något motiv till varför mördaren gör som denne gör och varför han har en armborst med sig, samt det ogenomträngliga glaset. Det sista känns "overkligt" som svensk, men det kanske fungerar så utomlands?

Jag har precis läst ut Jens Giesekes bok "Stasi". En bok jag tror att jag köpte för några år sedan genom Saga och Lisas jultidningsförsäljning. Jag började även läsa boken för typ ett par år sedan, men läste då inte klart den. Varför minns jag inte, men jag antar att det berodde på att boken är så mastig, och det är det jag tänkte provskriva lite om nu.

 

Det har tagit mig ungefär en månad att läsa ut "Stasi", trots att boken är på typ 300 sidor om en räknar bort noter, och rekommendationer till fördjupad läsning. Boken är så späckad med torr, men förvisso intressant, fakta att det är svårt att läsa fort. Det gör även att det känns som att jag inte kommer att komma ihåg någonting av innehållet eftersom jag ändå försökt läsa normalfort. Det är det som är grejen, är det värt att börja läsa en sådan här bok om en inte har alldeles för mycket tid och intresse? Det blir liksom för tungt för en normalintresserad. ...och har jag främst kastat bort tid genom att ändå försöka tvinga mig igenom boken? Ja, jag vet inte, något kanske har fastnat, men summa summarum är att Jens GIesekes "Stasi" inte är någon bladvändare :-).

 

Jag får ta och leta på någon mer underhållande dokumentär eller något om Stasi istället. Apropå underhållande dokumentärer var: Berlinmuren: rymningarna och Förräderi - just det.

Med anledning av att det varit 30 år sedan Berlinmuren föll har jag frossat i olika dokumentärer om händelsen. Jag har främst slagits av att det verkade vara rätt många som några år efter murens fall inte tyckte att det blivit så mycket bättre, vilket verkade gälla både väst- och östtyskar. Jag har förvisso svårt att se att någon nu skulle vilja gå tillbaka till livet bakom muren, men om en var uppväxt där bakom och jämför med livet efteråt är det kanske inte lika självklart.

Under en lugn söndag har jag kikat igenom dokumentär-serien "Militärligan" på SVT Play. Jag var bara 10-11 år när det hela begav sig och har därmed inga direkta minnen från det hela. Kanske jakten på slutet i skogen, något gällande den händelsen känns det ialf som jag kan komma ihåg. 

 

Hygglig serie, men det återkommer samma inslag i de olika avsnitten, vilket irriterade mig lite. Det är som om dokumentär-skaparna inte riktigt hade tillräckligt med material för att fylla ut hela serien, eller av misstag överförklarar.

 

Det intressantaste med hela grejen är hur rätt "vanliga" grabbar helt plötsligt blev bankrånare. Vad hade krävts för att jag själv skulle blivit kriminell? Jag tror mitt allra största problem hade varit att jag är för mesig för att bli kriminell. Pallar inte att leva under de stressnivåerna. Ungefär som det verkade bli för vissa i Militärligan, men jag hade nog inte fixat att dra igång det hela. Jag tror även att mitt neurotiska jag stoppar mig mer än mitt empatiska jag.

Igår var det mycket umgåsande i olika konstellationer. Först lunch med Bias på det nya libanesiska stället, Ummy. Enorm lokal och fin inredning. Även trevlig personal. Vi provade lite smårätter, som dessvärre inte gjorde något större avtryck. Väldigt lite folk dessutom, men det var kl. 13 en lördag, så kanske inte så konstigt. Kul med mer variation i restaurang-utbudet i Örebro, men kommer det här att gå runt? Det återstår att se.

 

Sedan blev det en sväng till Lillån för att hälsa på liten systers familj. Levi hade sovit lite dåligt och var inte på något vidare humör, men efter lite mat blev det bättre. Intressant att se hur galen han blir när det är dags att äta. Han liksom skakar av längtan efter att få dricka lite mjölk :-).

 

Väl hemma igen hängde jag lite med ett par kompisar till Valle som var här och hälsade på.

 

Det var så att säga bakgrunden till att jag kände att det skulle vara skönt att ta det lugnt under kvällen. Jag övertalade Valle att titta på en lite mer otäckt film, och valet föll på "The Invitation". En film om en annorlunda middagsbjudning. Långsamt berättad och härligt kuslig. En tänker sig att en ungefär förstår vad som ska hända, men sedan blir det lite vändningar och en blir mer osäker på om en hade rätt från början. Generellt bra skådespeleri, även om huvudkaraktären är överspelad. Själva premissen till filmen är även den rätt overklig, och slutet med lamporna var onödig, men annars en väldigt bra film. Den ger också något av en känga till självhjälp, vilket jag har en tendens att roas av :-).

Igår kväll var jag och såg filmen "Joker" på bio, och jag blev imponerad. Må hända något onödigt våldsam på sina håll och eventuellt med några fåniga komiska inslag, men jag tyckte att det fungerade.

 

Det är alltså en film som handlar om Jokern i Batman och varför han blev Jokern. Filmen ger en bild av hur en psykiskt sjuk person kan fara väldigt illa när staten inte lyckas hjälpa. Hur ojämlikheterna i samhället sedan leder till upplopp och med Jokern som symbol för hur de fattiga har rätten att döda och ta från de rika. Må hända inga revolutionerande tankar, men snygg ingång för hur Jokern formades.

 

Sammantaget otäckt bra, med inslag av domedags-filosofi. Att göra en koppling till ett nutida, eller kanske främst framtida Sverige, är nog överdrivet, men diskuteras nog i stugorna hos många som sett "Joker".

Berlinmuren: Natten då järnridån föll. Jag imponeras över hur snabbt östtyskarna skärmade av Västberlin 1961. En natt och så var "allt" klart. Även om mycket sannolikt var skit i DDR så kan jag ändå känna något för det. Jag vet inte om det påminner något om det gamla Sverige och uppväxten i Hallsberg. Antagligen inte censuren, men att allt var lika och ordnat. I övrigt hade jag sett just den dokumentären en gång förut.

 

MBS: Den saudiska kronprisen - En tvådelad dokumentär som ledde till fler frågor än svar. Kan en person vara bra och vidrig på samma gång? Är snabba och stora omvälvningar bra? Kan "små" repressioner vara nödvändiga för att hindra större problem?

Rubriken hänvisar till dokumentären som finns på SVT Play nu. Det är den absolut bästa dokumentär jag sett om livet på Gaza-remsan. I dokumentären intervjuas en rad vanliga männsikor som bor på Gaza. Det framgår tydligt hur tufft det är att bo på den trånga Gazaremsan med el som kommer och går osv, men även att livet lunkar på med bland annat surf och teater. Dokumentärmakarna lyckas även visa detta utan att det blir propaganda för palestinier eller emot Israel. Det visas många palestinier som skjutits av israeler men samtidigt palestinier som mindre smakfullt visar upp döda barn och skjuter i luften. Tittaren får vidare träffa en man med 40 barn, om jag minns rätt, och en kvinna som vill sätta på sig slöja när hon är redo, vilket är svårt för en person som mig med ett svenskt perspektiv att förstå hur dessa personer tänker. Det hela känns ialf som ett genuint försök att visa hur livet är på Gaza-remsan.

Jag tycker verkligheten känns så, alltså att jag har svårt att bilda mig en uppfattning om något. Är det mer kriminellt nu än förr? Hur illa är det med klimatet egentligen, och vad spelar det för roll vad jag gör? Vad är den bästa ekonomiska modellen? Vad är nyttigt respektive onyttigt? 

 

Alltså, gasljusning är en svensk översättning av gaslighting, en form av manipulation för att få någon, eller några, att sluta tro på sin egen verkligihetsuppfattning. Det är ungefär så jag känner nu i dagens verklighet. Den identitetspolitiska debatten, all "forskning" som går emot varandra osv. Förr kändes det som att jag hade mer koll, fast jag absolut inte hade det.

Nu först tänker jag åter gnälla på att min sömn blir starkt påverkad av ett par öl. 

 

Annars har det varit en bra helg med besök från Sthlm och firande av fars dag i Hallsberg. Levi hade dock åter lite svårt för mig, men det löser sig förhoppningsvis med tiden :-). På vägen till Hallsberg fastnade jag och Valle under en halvtimme i ett typ strömlöst tåg. Märkligt, men efter en omstart började tåget fungera igen.

 

I övrigt har jag och Valle kikat igenom serien "Det svenska popundret". Riktigt bra serie för att få en överblick över svensk popmusik genom tiderna. Se även till att se extramaterialet. Nee jag orkar inte utveckla det mer, men som sagt väldigt bra serie.

 

Jag har även köpt en biljett till Håkan på Ullevi. Att se Håkan på Ullevi måste vara det mest svennebananiga en kan göra. 

 

Jag hade med mig matlåda till jobbet idag, det var första gången i de nya lokalerna.

Det var dryga sju år sedan jag såg Deportees senast. Den gången var det på P2, Klaras, eller vad nu hette under den perioden, nu var det på Satin.

 

Satins scen är en trång och svettig plats med känsla av källarlokal. Det är sannolikt bra i vissa fall, även om jag inte kan minnas att jag någonsin tyckt det. Det som gör det problematiskt är att det är väldigt stora pelare nästan mitt i där vi i publiken ska stå. Det gör att det kan vara rätt svårt att se bra. Ljudet brukar inte heller imponera på en ljudamatör som mig. Konserthusets foajé och Frimis ger alltid en klart bättre ljudupplevelse.

 

Om vi nu bortser från dessa förutsättningar gjorde ändå Deportees en sympatisk spelning, och slutlåten "A heart like your's in a time like this" är både fantastisk i sig själv och magisk live. I övrigt saknades de flesta låtarna jag lyssnade på när Deportees slog igenom i mitten av 00-talet, vilket var synd, men föga överraskande. Det var samma för sju år sedan.

 

Bandet stannade sedan kvar och signerade skivor. Jag passade på att köpa deras senaste LP och fråga varför de inte spelade exempelvis klassikern  "Arrrest me 'til it hurts", och fick svaret att sångaren sannolikt skulle ha svårt att sjunga på det sättet nuförtiden, men även att de inte repat in den. I övrigt gav de ett väldigt trevligt intryck när jag pratade med dem.

Jag sökte precis i bloggen och hittade inte att jag skrivit någonting om serien Stranger Things förut, märkligt. Jag och Valle såg de två första säsongerna tillsammans, och började på den tredje, men hon tröttnade så jag har fått sett klart den själv :-(.

 

Jag gillar ju musiken från 80-talet under vilket årtionde serien utspelar sig. Förutom musik från 80-talet är det även mycket andra referenser i serien från årtiondet. Det gör serien väldigt härlig :-).

 

Som jag minns det tyckte jag väldigt bra om de två första säsongerna. Den här sista var även den bra, men blev det inte lite väl mycket monster-film i slutet? Det var kul att de skojade med ryssarna, men monster-grejen blev lite mycket. Kul med Limahl-låten och det var nära till tårarna på slutet, men nog var de andra säsongerna bättre?

Vad tycker jag om denna människa? Igår såg jag nämligen en i raden av dokumentärer om honom: "Julian Assange - Hjälte eller skurk?". Den gjorde inte bedömningen lättare. Är han främst ett narcissistiskt praktarsle eller är han den som tar smällen för att visa allmänheten den jobbiga sanningen? Det är säkert en blandning av båda, och ligger sannolikt mycket hos betraktaren. Jag är nog för okunnig för att bedöma om han gjort goda eller dåliga gärningar med sina avslöjanden genom WIkilieaks, men jag vill tycka att det är bra. Att sanningen, eller verkligheten, tillhör alla är nog en av mina grundpelare. Men samtidigt funkar ju inte det i alla lägen. 

 

Att det anses att Wikileaks påverkade valutgången i USA och att Wikileaks visade att Hillary fått fördel över Bernie i primärvalen var nytt för mig. Deras "Collateral murder" var inte ny för mig, men den filmen är nog dessvärre inte ett undantag för att koppla tillbaka till förra inlägget.

En dokumentär där jag verkligen sögs in. Den handlar om en person som söker sanningen bakom vad som hände hennes kusin tillika journalist/legosoldat under de senaste krigen på Balkan. Det är lite svårt att veta vad journalisten, "Chris the Swiss", egentligen hade för agenda, blev han en fundamentalist och därmed anslöt sig till en fundamentalistisk grupp, eller gjorde han det utifrån journalistiska grunder? Sannolikt det senare, eller kanske en blandning. Det verkar dock som att han till slut mördades av sin egen grupp.

 

Hade han något med SAIMR att göra innan det här också? En reflektion jag fick...

 

Det var mer av en spolier en min analys kanske, men dokumentären ger en väldigt intressant inblick i hur illa det ofta går i krig. Att vanliga människor blir monster. Jag tror det är svårt att greppa för många, men det återkommer hela tiden i dokumentärer om människor i krig. När någon hotar ditt liv, hur skulle du reagera då? Hade du börjat diskutera mänskliga rättigheter och krigets regler?

 

Om du är marinerad i den här "påhittade" konventionsvärlden kan du nog få en mer komplicerad bild av att exempelvis se "Chris the Swiss".

Igår såg jag Hurula igen, fjärde gången nu i Örebro. Denna gång var det på Frimis. Hurula är bra och rättfram rock som jag nog aldrig lyssnar på förutom en sväng innan konserterna. Jag tycker det är bra utan att jag tycker att det sticker ut. Det beror eventuellt på att jag lyssnar för lite på det, vem vet? Det är ialf viktigt att ha den aspekten med sig när en läser det här.

 

Konserten igår kändes ljummen. Det lät bra, och i en och annan låt blev jag lite eggad, men i andra delar av konserten kände jag att jag dåsade till och började fokusera på annat. Det hände inget speciellt på scen som fick mig att vakna till heller. Låt på låt på låt... Jag vet inte, en annan dag hade jag kanske uppskattat det, men igår kändes det segt. Det är ju så att upplevelser formas av tidigare upplevelser.

 

Min sammanfattande upplevelse blev att jag upplevde Hurula som bra, men att det krävs något mer för att det verkligen ska ta tag i mig.

Igår kväll deltog jag och några jobbarkompisar på musikquizet på Stora Örebro. Det var förrhållandevis lätt denna gång och vi kunde väl det mesta, men det var ett par frågor som ställde till det för oss. Främst var det en fråga gällande lite olika öar runt Storbritannien. Vi stulade till det rejält med Isle of Man och Isle of Wight. Vi kunde inte bestämma oss för vilken av dem som ligger i Irländska sjön. Det hela slutade med att vi valde fel. Dessutom kunde vi inte bestämma oss för vilka öar som ingår i Kanalöarna, vilket ledde till att vi svarade en av Kanalöarna istället för just Kanalöarna. Detta grämer mig, för jag tycker jag borde kunna det, och som många gånger förut skriver jag därför ned det i ett försök att komma ihåg det bättre :-).

 

I övrigt lyckades jag säga att jag lämnade lördagens fest på grund av anekdoterna, men det är ju inte riktigt sant, det var ju mer eller mindre dags att gå hem :-).