För minnen och grunda analyser i stunden

Jag tittade inte bara på dokumentärer i helgen, jag hann även med filmen "Hereditary". Innan jag såg filmen var det tre personer utan direkt koppling till varandra som menade att filmen hade fått väldigt bra kritik, men att den inte riktigt var så bra. Det måste jag hålla med om. Skådespeleriet är riktigt bra och "scenen" där "mamman" hittar sin dotter utan huvud i sin bil är morbid, men ändå så genomtänkt. Vidare börjar filmen riktigt bra när det är osäkert vad det är som händer, sedan eskalerar det lite för mycket och slutar i, ja jag vet inte vad... Ett lite mer svårtolkat slut hade varit mer spännande.

 

Igår kritiserade jag en "miljödokumentär", men nu ska jag ge kredd till en annan, och det är "Stacey Dooley - Modeindustrins smutsiga baksida". Jag har sett flera dokumentärer med Stacey Dooley, och de är ofta bra, men den här var riktigt bra. Den handlar om hur illa modeinsdustrin är för miljön. Bland annat att Aralsjön typ försvann mycket på grund av bomullsodling och att det släpps ut väldigt mycket gift vid färgning av kläder. Jag tror även att dokumentären kom fram till att modeindustrin är den näst sämsta industrin gällande miljön. Trots det har inte detta fått så där väldigt stor uppmärksamhet i Sverige. Jag tror att det skulle vara ett uppvaknande för många att se den här dokumentären.

 

Annars en rätt trött och varm dag med stor vattenläcka på jobbet. Jag har även köpt lite fonder för att variera sparandet en del.

Det har varit en varm helg, och det är fortfarande varmt nu. Det har dock inte inneburit en massa bad och annat för mig. Jag vill ju helst inte vara i solen när det är varmt :-). Istället har det blivit att kika på en hel del dokumentärer.

 

Jag har sett "Ondskans kyrka" om Alamo Christian Foundation. En av dessa kristna församlingar där medlemmar misshandlats och utnyttjas på olika sätt. Jag har skrivit det förut, men jag blir så förbluffad över hur det kan bli så här? Vad är det för människor som fastnar i dessa situationer? 

 

Jag såg även serien "Amerikas väg till månen", om de olika projekten som till slut gjorde att de första människorna landade på månen 1969. Månlandningarna är något som funnits med under hela mitt liv, men jag har inte direkt läst på något om dem. Det här tyckte jag var en väldigt bra serie att se för att få ett grepp om allt.

 

Till sist såg jag "Klimatets våldsamma konsekvenser", vilken kändes mer som en propaganda-film än ett seriöst inslag i debatten. Den handlar om hur förändringar i klimat kan leda till våld och migrantströmmar. Förvisso nämns det i förbifarten att det endast är en del av flera faktorer till våld och migrantströmmar, men det framstår som att det är den huvudsakliga anledningen. Det framstår även som skaparna till dokumentären har dålig koll på pull-effekter och hur migrantströmmarna ser ut. Det är även anmärkningsvärt vilka det är som uttalar sig i dokumentären, det är miltiärer och rådgivare, inte några forskare vad jag kan komma ihåg. Summa summarum en dokumentär som kanske kan leda fokus fel.

Det är ren underhållning att läsa om cirkusen kring ASAP Rockys häktning och åtal här i Sverige. Identitetspolitiken kokar över, och det med Trump något överraskande i centrum. I Sverige har de invandringsfientliga svårt att bestämma sig för vems parti de ska ta, när några mörkhyade på besök i Sverige kraftigt misshandlar vad som förefaller vara en högst påtänd nyss invandrad afghan. Det verkar vara svårt att få ihop det :-). Den feminstiska regeringen (anser de sig vara det fortfarande?) vet inte riktigt var de ska ta vägen när de helt plötsligt anklagas för att vara rasister av amerikanska politiker marinerade i idenitetspolitik. Det går liksom inte ihop för dem, hur kan den fina identitetspolitiken slå tillbaka på de själva?

 

På grund av att det ryktas om att den misshandlade sannolikt påtända afghanen nu befinner sig i Iran börjar det även gastas om att han borde utvisas. Det kanske han borde, och han kan säkert ha skojat om det ena med det tredje när det begav sig, men jag tycker ändå en kan ta sig en titt i 4 och 7 kapitlet i UtlL och läsa det rättsliga ställningstagandet SR 19/2018 (googla) innan en uttalar sig. Ibland kan nämligen självklara saker bli mindre självklara på grund av svensk rätt. Sedan ska någon ha tid att återkalla dessa tillstånd också :-O! Det har kanske inte varit prio ett genom åren...

 

Ja och galningen R. Kelly. Verkar han klok någonstans? Gillar inte att värdera folk så här, men det är svårt att inte landa i att han är normbrytande. Fast det är väl bra? Nu blev det så här svårt igen, identitetspolitik och normbrytanden är ju bra, eller? När går den fria kärleken över i utnyttjande och manipulation, det är såå svårt att veta!? Vi måste dra gänsen någonstans. Ska vuxna kvinnor få bo tillsammans och älska samma man? Inte i R. Kellys fall, men annars är det väl bra? ...och när blir det ett övergrepp, är det när någon annan säger att du blivit utsatt för ett, eller för att lagen säger att just det där är ett övergrepp? Sannerligen inte lätt det här. Att R. Kelly blev aktuell för mig nu igen beror på att jag såg en uppföljande dokumentär till de tidigare om hans minst sagt normbrytande och högst sannolikt illegala förehavanden.

 

...och hur kom Nefertiti in i allt det här? Jo jag och Valle råkade se en dokumentär om henne igår på SVT Play. Dokumentären var förvisso om hennes byst. Inte för att det är så mycket byst att tala om, men men, en ska inte vara petig. En del menade på att den är falsk. Det vore på något sätt kul. Typ miljoner människor besöker Neues Museum för att se bysten varje år, och tänk om alla gjorde det för att se på en förfalskning från 1800-talet, är inte det tragikomik på hög nivå :-)?

Nu har även jag sett klart Game of Thrones. Jag bestämde mig för ett par månader sedan att se allt. Tidigare hade jag typ sett två tredjedelar, men det var för flera år sedan. Så nu den senaste tiden har jag mer eller mindre varje dag försökt se ett eller ett par avsnitt. Rätt skönt att ha det överstökat, mer tid för sådant som är viktigt :-). Jag ska inte raljera över att det varit bortkastad tid, för det är en väldigt bra serie, och för mig (säkert för många andra också) är det extra kul att se serien eftersom jag känner igen många av miljöerna i serien efter olika resor. 

 

Nu studsar jag runt lite här, men en serie som Game of Thrones måste nästan ses, inte bara för att den är bra, utan för att hänga med i hur andra tänker. Nästan "alla" i min ålder och närhet har sett serien, och de har påverkats av serien. För att jag ska förstå dem som personer bättre bör jag själv se serien. Är ni med, klart överdrivet förvisso, men man formas ju av det man upplever. På ett mindre psykolgiskt plan är det även trevligt att inte vara den enda som inte förstår vad de andra pratar om.

 

Tillbaka till själva serien. Sista säsongen har fått en del kritik, vilket känns rätt befogat. Jag tycker att allt gick så snabbt helt plötsligt och det blev väldigt mycket krig och mindre intrig. Det var även en del saker som inte kändes som att de gick ihop. Som ett exempel undrar jag hur någon av de "levande" kunde överleva slaget i Winterfell. De var ju under en lång period helt överkörda. Ändå verkar typ en hel armé ha överlevt. Men men, bara ett exempel. Det var även mycket annat som blev lite hafsigt. Känslan är att det blev lite sämre efter att serien körde om böckerna.

 

Jag började kolla på Game of Thrones 2013, men det känns inte som så länge sedan. Jag tycker att jag borde ha kommit ihåg det mesta, vilket jag inte gjorde, och vilket också är rimligt sett till tiden som förflutit. Det är konstigt det här med tid, när jag var 16 måste ju något som skett när jag var 10 känts som en evighet sedan. Tidsuppfattning är ett märkligt fenomen.

 

Som sista grej undrar jag om Kit Harington pratar så där märkligt på riktigt?

 

Jag skulle kunna skriva en bok idag känner jag, men det är väl rimligare att göra något annat?

Jag har vissa musikminnen från när jag var barn, varav låten "Gomorgon Columbus" med Pontus & Amerikanerna är en. Den släpptes 1991, eller ialf släpptes albumet som den är med på då. Jag minns det som att det under den tiden gick någon form av topplisteprogram på TV med musikvideos som jag tyckte om att titta på, och att jag där upptäckte "Godmorgon Columbus". Sedan dess har låten för mig varlit lika stor som låtar med Beatles, Rolling Stones osv. Alltså har ett rätt oansenligt band som Pontus & Amerikanerna haft en rätt stor inverkan på mig och vad jag gillar för musik.

 

Nu har de släppt en ny skiva för första gången på typ 20 år och igår fick jag se dem live för första gången i mitt liv, i Stadsträdgården här i Örebro, och det var bra, skulle nog även kunna säga riktigt bra. Rösten var bra, musikerna var bra och uppträdandet charmigt. Det som var mindre bra var den något dåliga publikuppslutningen. Publiken var också generellt runt 40-50 år, trots att även många yngre borde kunna ha koll på bandet. Konserten var av någon anledning gratis, kanske hade inte så många biljetter sålts, dock hävdade arrangören att det var på grund av något firande. Varför uppslutningen var lite dålig är svårt att sia om, men antagligen gjorde bandet ett större avtryck på mig än på många andra när det begav sig.

Vi provade Mojo igår. Det var en försenad far- och morsdag-present från oss "barn" i familjen. Riktigt trevligt och bra mat. Jag blev även förvånad över hur läcker lokalen var. Förvisso blev vi "utkastade" eftersom vi suttit och såsat i flera timmar vid vårt bord, men det tyckte jag främst var profesionellt och snarare höjde upplevelsen :-).

 

Sedan hängde vi nere vid Slottet vid Järntorget. På några år har det förändrats mycket där och det borde öppnas någon servering eller något där, för nu är det en något olustig känsla där. Det är främst stora ungdomsgäng med grabbar som hänger där. Det borde kunna vara mer av ett familjeställe än vad det är nu.

 

Vi diskuterade även lite leksaker, och det kändes spännande igen. Får se om det händer något där för någon. Vore kul!

 

Det har varit en trevlig vecka på jobbet och jag trivs. Hade ett snack med chefen och det verkade inte vara några konstigheter.

 

Apropå arbete har jag rätt liten förståelse för varför den ukrainska kvinna som skadades på Drottninggatan skulle få stanna i Sverige. Hon kan åka fram och tillbaka mellan Ukraina och Sverige när hon vill, och hon kan ansöka om arbetstillstånd om hon hittar ett arbete som alla andra. Att det blivit en stor nyhet och att hon ska få tillstånd för att hon skadats i Sverige har jag svårt att greppa.

 

Circusen kring ASAP Rocky är intressant, och nu har även Trump lagt sig i. Jag kan inte mycket om de juridiska bitarna gällande grov misshandel och självförsvar, och det är nog mycket som gör att jag skulle kunna se ASAP Rocky som "oskyldig", men jag kan ändå gilla att åklagaren står på sig. Hade nog varit lätt att försöka hitta en väg ut ur detta :-).

 

Idag blir det nog fotboll och konsert :-).

Förutom "Thérèse Raquin" skulle jag även ha läst "Markurells i Wadköping" när jag pluggade på gymnasiet, eller det är så minnet säger ialf. Något som hjälper minnet på traven är att jag har råkat haft dessa böcker i min bokhylla... Nu har jag dock skickat tillbaka dem till var de hör hemma... Av olika anledningar läste jag inte dessa böcker under gymnasietiden, men jag antar att jag skrev ihop någon recension genom baksidan av böckerna och något jag hittat på internet. Jag var väl för upptagen med en massa tränande och annat för att orka läsa böckerna... Hursomhelst, som jag skrivit här tidigare så läste jag "Thérèse Raquin" för ett par månader sedan, och nu har jag även läst "Markurells i Wadköping". Ungefär så imponerad jag blev av "Thérèse Raquin", så icke-imponerad blev jag av "Markurells i Wadköping". Jag vet inte varför den anses vara en svensk klassiker, och inte blev jag mer förstående efter att ha läst den. Det är dock mycket som jag inte förstår och vilket andra förstår bättre.

 

Jag har även sannolikt läst om Fredrik Lindströms "Jordens smartaste ord". En småtrevlig bok om ord, svordomar osv. Lättläst, men en aning tradig när diverse uttrycks historia ska förklaras på löpande band, ofta utan att en förklaring riktigt finns.

 

Nu har jag bara några få böcker kvar i mitt projekt att läsa igenom alla böcker jag har och som jag inte tidigare hunnit läsa. Ska bli trevligt att kunna köpa nya böcker som jag verkligen vill läsa :-).

Nu är jag tillbaka i Örebro igen, och det efter en alldeles för lång hemresa. Jag åkte lite för tidigt till flygplatsen i Bilbao, och med byte i Düsseldorf samt med påföljande bussresa från Arlanda tog det 13 timmar att komma hem. Jag hade förvisso äran att sitta bredvid Cecilia Gralde på flygresan till Arlanda. Inte för att det innebar någon direkt konversation oss emellan, men ändå :). Hon pratade vad som lät som flytande tyska. Ja, ja, det var väl det som var uppseendeväckande med hemresan. Förvisso bytte de gate precis innan avgång i Bilbao, vilket var lite märkligt.

 

Sista dagen i Bilbao var även den väldigt bra. Weezer levererade en fantastisk konsert. Även om en sannolikt kan tycka det märkligt att de spelade covers av diverse hits, "Take on me" "Africa" osv, så var det för min del ett positivt inslag i konserten. När konserten var slut infann det sig en känsla av att det här är något av det bästa jag sett.

 

Viagra Boys gjorde även en härlig konsert, även om den gjorde mig lite fundersam. Sångaren gjorde sig rolig genom att påstå sig vara i Italien och att han och bandet är från Island. Det kan ju förefalla fånigt, men jag upplevde det som rätt charmigt. Att det gör mig fundersam är att jag störde mig järnet på bandet Idles. Det var nog främst för att jag tyckte det lät för jävligt och att typ hela bandet betedde sig uppseendeväckande töntigt. Detta trots att jag uppfattar deras musik som ganska bra på skiva... Jag tror dock inte att töntigheten är något som alla skulle hålla med om. Jag tror det har en hel del med vana och förväntan att göra. Medan Viagra Boys hade en rätt svensk framtoning, som jag är van vid, med ironiska skämt var Idles, i min mening, otroligt överdrivna i sin "punkighet". Anser en att det senare snarare är ett sätt att bjuda på sig själva och det förra respektlöst kan sannolikt upplevelsen bli annorlunda.

 

Vi såg även The Good, The Bad & The Queen, en "supergrupp" med Damon Albarn i spetsen. Väldigt fint, men det kändes inte som det passade in på festivalen. Musiken kändes som den mer hörde hemma på en teater än i en festivalmiljö.

 

När Weezer-konserten var slut orkade vi inte stanna kvar längre så dessvärre missade vi både Hot Chip och Cut Copy, men vem vet, det kanske blir någon annan gång, någon annanstans.

 

En bra festival. Nog att det är lite jobbigt med vissa konsert-tider och att det ibland är svårt att hitta någon plats för att vila öronen samt att det är lite jobbigt att ta sig hem, men annars är det svårt att hitta något att klaga på.

 

Bilbao som stad har jag redan gett beröm många gånger, men det är en väldigt härligt mysig stad. Rent, snyggt med många människor som ialf försöker göra sig förstådda även om de inte kan någon engelska.

 

Imorgon arbete igen, inte jättesugen.

Jag slås varje dag av att det är så fint här där vi bor i Bilbao. Stenläggningen på trottoarerna är i olika mönster vilket gör att det känns som att gå runt i en låtsasvärld. Det är även väldigt rent och snyggt överallt.

 

Engelska är inte ett helt gångbart språk här. På de flesta restauranger där vi ätit har vi fått försöka göra oss förstådda med de få ord på spanska som vi kan. Det löser sig alltid, men folk kan förvånansvärt lite engelska.

 

Det blev lång tid på festivalen igår. The Strokes gick på först efter 01.30, så vi var hemma vid 04.00. Det gjorde att vi sov till efter 12.00 idag. När vi kom hem inatt lyckades jag inte ladda min telefon vilket gjorde mig lite orolig, men efter att ha testat med en annan laddare och ett annat eluttag verkar det ha löst sig. Det jag var orolig för var att inte kunna visa upp mina flygbiljetter på ett bra sätt imorgon eller kunna lyssna på poddar på resan hem.

 

Åter till festivalen. Vi blev positivt överraskade av ett spanskt band vid namn "Second". Ren och fin rock. Mindre imponerade blev vi av det brittiska bandet "Idles". Vi tittade även kort, men med visst väckt intresse på "Mourn" och "Jonathan Bree". Nu skriver jag vi, men egentligen är det väl mig själv jag främst menar :-).

 

Huvudakterna för oss igår var dock "Suede" och "The Strokes". "Suede" var det bästa hittills enligt min mening. Brett Anderson sjöng förträffligt och hade en härlig utstrålning, och på det hade vi väldigt bra platser. En riktigt bra konsert. "The Strokes" var också bra, men då hade vi sämre platser och tröttheten hade börjat göra sig påmind.

Första dagen i Bilbao för andra gången med festival, BBK Live, är nu avklarad.

 

Bilbao slår mig nu som en väldigt ordnad och ren stad. Det är kanske för att jag nu kommer från Rom med dess problem med sopor. Vädret är varmt med svala nätter. 

 

I år bor vi lite närmare festivalområdet vilket är skönt, speciellt när en ska hem mitt i natten. Många av konserterna börjar nämligen väldigt sent på natten, så en är rätt trött när det är dags att ta sig hemåt, och är då inte så sugen på en lång natt/morgon-promenad.

 

Höjdpunkten igår var Liam Gallagher, även om det inte var någon större höjdpunkt. Jag tyckte han gjorde ett rätt fånigt och slött intryck på scen. Mycket av hans eget material verkade inte heller imponera på publiken. Det imponerade inte på mig heller för den delen. Däremot spelade han flera Oasis-låtar vilket lyfte konserten. Det är svårt att inte dras med av låtar som "Rock n'roll star" "Supersonic" och "Wonderwall", men utan dessa och andra Oasis-låtar hade det inte varit speciellt spännande.

 

Förutom Liam kikade vi lite kort på band och artister såsom; Vetusa Morla, John Grant, Nils Frahm och Sleaford Mods, varav de två första tilltalade mig en del. Vi hade även en tanke att se Thom Yorke, men vi orkade inte utan gick hem istället. För övrigt var det ett överförfriskat par som ansåg att jag var lik Thom Yorke, men även Emmanuel Petit :-). Det förra har jag lite svårt att se, men det senare kan jag förstå med tanke på frisyren.

 

Idag bör det för oss bli en mer tilltalande konsert-kväll med Suede och The Strokes.

Jag har nyss landat i Bilbao efter ett något försenat flyg från Rom. Sitter nu och väntar på Nisse och Bias, och det för att vi ska spendera några dagar på festival här i staden.

 

Det har varit ett par lugna och varma dagar i Rom. Lugna av den anledningen att vi inte orkat göra så mycket. Vi har badat i Fregene igen, firat Valles pappa på födelsedagen (fyller samma år som Saga) och gått runt lite i det hippa Monti. Vi har även besökt kyrkan San Silvestre in Capite i Rom. Kyrkan besökte vi främst för att ta oss en titt på något som anses vara Johannes Döparens skalle. Rätt märkligt att skallen finns i en liten oansenlig kyrka. Ännu märkligare att det inte heller var några där förutom oss för att titta på skallen. Gratis att kika på dessutom. Det jag menar med att det är märkligt är för att Johannes Döparen enligt många är en förelöpare till Jesus. En kan tänka sig att Jesus tog över sin rörelse efter honom :-). Med tanke på det tycker jag att Johannes Döparens skalle borde vara världens grej, vilket inte verkade vara fallet. Till det negativa såg en inte skallen så bra eftersom den var bakom galler osv.

 

Ett par tankar om Rom. De har problem med soporna. Exakt vad det beror på har jag inte förstått, men det verkar inte tömmas som det ska där romarna slänger sitt skräp. Utöver det är det skräp lite överallt, vilket är lite tråkigt. Det finns även en tunnelbanelinje som jag inte hade åkt med förut som kändes lite som att vara från New York under åttiotalet eller något. Härligt risig med graffiti överallt :-).

 

En helt annan grej nu. Jag flög med Vueling från Rom till Bilbao. Kanske den enda svensken på flyget med tanke på mellan vilka städer flygresan gick. Låt säga att flyget störtat och alla dog, vad skulle folk då tänka om mig? Hade tanken varit att jag var en turist som dött, eller hade de tänkt att jag inte kunde vara någon med så stor anknytning till Sverige? Jag hade nog tänkt det senare.

Nu är vi tillbaka i Rom efter några dagar på Amalfikusten. Några anekdoter gällande det.

 

- Bilkörningen var inte helt oväntat annorlunda i jämförelse med Sverige. Utöver bilar vimlade det av mopeder och motorcyklar längs vägen och omkörningar skedde mest hela tiden trots otroligt dålig sikt. Jag undrar hur många olyckor som sker där? Vid ett tillfälle såg vi en tant som låg på gatan och blev omhändertagen av sjukvårdspersonal. Om hon blivit påkörd är svårt att säga, men verkar rimligt utifrån var hon befann sig.

 

- Vattnet var överraskande varmt och solen inte överraskande stark :-). Stränderna var små och den i Positano väldigt stenig. Att hyra en solstol och ett parasoll kostade även dryga 20 euro, vilket är lite galet. Det ryktas om att det beror på rika amerikaner :-).

 

- Vårt boende var helt fantastiskt och låg uppe i bergen mellan Atrani och Ravello. Det var underbar utsikt över en dal eller ravin (jag har svårt att se skillnaden) med havet i bakgrunden. Det var även fullt med citron-odlingar runt boendet. Promenaden ned till Atrani var lite jobbig, eller egentligen var det ok att gå ned, men värre att gå tillbaka uppför alla trappor :-). På vägen låg det otroligt väldoftande citroner på marken. Det var annat än de citroner vi har i Sverige.

 

- Det var mycket lokalproducerad mat och dryck. Vi provade gott lokalt vin och limoncello samt åt spaghetti alle vongole. Vi provade givetvis pizza också, även om pizza kanske är mer från Neapel. All mat vi åt var för övrigt väldigt god.

 

- Utsikten från Villa Cimbrone i Ravello var magisk.

 

- Bra tåg mellan Rom och Neapel. Snabba, bekväma och i tid. Sverige har eventuellt en del att lära, eller så hade vi bara tur med att de gick i tid.

 

För att summera åker jag gärna tillbaka, för det är en del vi inte hunnit se, exempelvis var vi aldrig på Capri eller i Pompeji som ligger i närheten, men det får bli nästa gång :-).

Men vi börjar med Fregene. I förrgår eftermiddag tog vi nämligen bilen från Rom till havet och Fregene. En resa på ungefär 30 minuter. Det är något helt annat än Rom. Fregene är verkligen lugn och hav. Där trängs en stor strand med solstolar, pooler och restauranger. Överraskande för mig, nu är det förvisso inte Rom, men väldigt nära, och när jag tänker på Rom tänker jag inte på strandhäng, men det finnns faktiskt bara någon halvimme bort.

 

Nu var det dock Amalfikusten som är fokus för detta inlägg. Vi tog tåget från Rom till Neapel igår förmiddag. Neapel hann vi inte se så mycket av, men det jag såg i området kring centralstationen såg rätt tråkigt ut, men det finns nog andra mer roliga delar. Vi hyrde bara en bil och lämnade Neapel omgående för att ta oss till Amalfikusten. Amalfikusten hade jag bara hört talas om innan och hade ingen som heslt uppfattning om vad det innebar. Nu har jag dock förstått tjusningen. Det är en kustremsa med brutal natur. Det är höga berg beklädda med hus och grönska som sluttar ner i havet. Där bergen möter havet finns det på sina håll små stränder och samhällen. På det går det även att färdas på en krokig väg som går längs kusten, men nästan alltid rätt långt upp från vattenlinjen sett, vilket ger en otrolig utsikt hela tiden. Det är helt enkelt otroligt vackert.

 

Vi har besökt samhällen som Positano, Amalfi, Ravello, Atrani och Cetara och åkt igenom en mängd andra. Att gå runt i de här små samhällena känns overkligt. Förutom att det många gånger bjuds på otrolig utsikt går en ofta i trånga gränder och tunnlar vilket gör att en inte riktigt förstår var en kommer någonstans. Det är riktigt mysigt. Maten har också hittills varit mycket bra. På den vackra men trånga vägen som går mellan samhällena är det dock rätt mycket trafik vilket gör att det är lite otäckt att köra. Det är även svårt att stanna på olika platser för att njuta av utsikten.

 

Jag ska försöka skriva lite mer imorgon och förhoppningsvis kunna bjuda på några bilder.

Igår steg jag upp kl. 03.00 för att resa till Rom. Det var lite kämpigt med trötthet igår men nu är jag utvilad igen :-).

 

Jag har reflekterat lite kring det här med förväntningar inför resor. Det med anledning av några Facebook-uppdateringar jag såg för någon dryg månad sedan där en person verkligen såg ut att se fram emot en resa. Jag ser givetvis fram mot resor, men det har verkligen ändrats från hur det var när jag var ung. När jag var ung, eller typ runt 20, var varje utlandsresa något stort. Det var en grej, och det kände jag att den här personen på Facebook ville förmedla. Det är verkligen inget fel i det, utan jag tänker främst på att jag själv inte känner så längre. Tidigare kunde en resa till Grekland vara årets stora grej, som något väldigt speciellt. Numera ser jag givetvis fram emot resor, men det känns ändå främst som en del av vardagen. Det låter kanske drygt, men det är inte tanken, det jag vill komma till är att resor har blivit så normaliserade att det är en standard. Typ nu är jag i Rom, nu är jag i Örebro. Det känns mer som att vara på olika ställen, inte att resa. Svårt att förklara på ett bra sätt. Lite som att resa till Rom, Barcelona, London osv är som det var att åka till Kumla när jag var barn. Detsamma gäller hotell. När jag var yngre var det en grej att bo på hotell, nu är det nästan jobbigt och tråkigt att bo på hotell. Jag hör hur detta låter, men jag tror verkligen inte jag är ensam om att känna så här. Nästan lite otäckt hur jag kan vänja mig vid att ha det "oförtjänt" bra.

 

Jaja, nu är jag ialf i Rom. Det är varmt, men inte galet varmt, typ 30-35 grader, vilket förvisso är lite för varmt för att orka göra något särskilt. Igår kväll hängde vi i Trastevere. Avslappnat, där det är helt ok att dricka öl på gatan bara en har plastglas. Varför kan det inte vara så i Sverige?

 

Idag blir det nog en sväng till havet innan vi drar vidare mot Amalfikusten imorgon.

Den senaste i raden av tidigare olästa böcker ur min bokhylla som jag nu läst är "Kiss - Den osminkade sanningen". En biografi om Kiss skriven av Carl Linnaeus. När och varför jag köpte biografin minns jag inte, men antagligen köpte jag den i samband med någon rea under den period för några år sedan när jag köpte flera biografier av och om musiker. Jag har sedan börjat att läsa boken ett par gånger, men av olika anledningar inte fortsatt, antagligen för att den är så tjock. Nu är den dock läst.

 

Min relation till Kiss är rätt svag, men jag är rätt säker på att jag i sena tonåren hörde "I was made for lovin' you" och tyckte det var bra grejer. Eventuellt hade det med Scooters cover av låten att göra. Antagligen på grund av det, eller att Erik ansåg att jag hade för dålig musiksmak (vilket var en rimlig bedömning på den tiden), så fick jag, sannolikt av Juliana och Erik, en samlingsskiva av Kiss. Det borde vara "Greatest Kiss" jag fick, men jag har inte skivan här, så jag kan inte kontrollera det. Hursomhelst gick inte den skivan varm hemma hos mig, även om den spelades någon gång. Jag tyckte nog att soundet var för skitigt eller något, vilket känns helt bisarrt nu. Det ska tilläggas att de mer poppiga låtarna från åttiotalet som "Heaven's on fire" osv inte är med på den skivan. Hade de varit det hade kanske min relation till Kiss blivit starkare då. På den tiden bestod min skivsamling främst av skivor med blandade artister, så Kiss var i alla fall ett undantag och har därmed stått ut från andra band i relation till mig, eller snarare min relation till dem :-).

 

Trots detta har inte Kiss gjort något större avtryck på mig. När jag söker på Kiss här i bloggen har jag bara nämnt dem två gånger tidigare, i ungefär samma sammanhang som nu. Jag har nog, precis som många andra, främst ansett bandet som rätt fåniga. Nu har jag dock ändrat den uppfattningen en del. Det är som vanligt att jag tidigare bara bildat mig en uppfattning från egentligen ingenting. Nu förstår jag bättre hur bandet påverkat musikhistorien och att de har många bra rocklåtar, även om det senare inte var helt nytt för mig. En "kul" grej jag lärde mig från biografin var att Kiss fått en del kritik på grund av att deras logo påminner om nazitysklands SS.

 

Utöver biografin har jag passat på att se dokumentärerna "Kiss och gitarristen som försvann" och "Kiss loves you" på SVT play. Den förra hade jag nog sett tidigare, eftersom jag påpekat Eric Carrs cancer här i bloggen. Den blev dock mycket intressantare efter att ha läst biografin. Den handlar om ett sökande efter Vinnie Vincent, men behandlar även till stor del Kiss karriär. Den senare handlar om Kiss-fans.

 

Jaja, nu har jag skrivit av mig lite om detta. Sammantaget kommer jag att se annorlunda på Kiss nu än vad jag gjorde tidigare, och det till det mer positiva. Jag vill även se dem live!!!