För minnen och grunda analyser i stunden

Skottlossning för några dagar sedan, nu ska någon vara skjuten. När jag sedan går ut och promenerar kommer polishelikoptern flygande. När jag sedan nästan är klar med min promenad kommer en vältalig ung svart man fram till mig, trots att jag har mina lurar på mig, och säger att han och hans familj har fått soppatorsk. De ska förvisso ha pengar, men måste ha min hjälp ändå med typ 500 kr för att kunna åka till Sthlm... Jag orkar inte undersöka om det är en scam den här gången, men det är sannolikt. Soppatorsk vid Lucullus känns tveksamt och har verkligen inte någon i en hel familj på sig någon form av bankkort när de är ute och reser? Jag säger därför att jag har polisanmält liknande saker förut när personer försökt lura mig, så jag orkar inte ta reda på om han är seriös. Han undrar då hur mycket pengar jag då skulle ha blivit lurad på? Jag svarar att det var en liknande summa och att han får leta vidare.

 

Den här gången är det ingen idé att polisanmäla, för jag kan ju inte vara helt säker på att det var ett försök till brott, men ialf, det är som sagt en spännande tid vi lever i...

I höstas såg jag på något morgonprogram att det hade släppts en ny svensk skräckfilm "Andra Sidan", och igår såg jag att den gick att se på SVT Play.

 

Det hör inte till vanligheterna med svensk skräck, men förväntningarna var inte så höga. Filmen handlar om en familj som flyttar in i ett parhus där den andra delen av parhuset är oroväckande övergivet.

 

Det som senare händer är att den unga sonen i familjen får kontakt med någon form av övernaturligt fenomen som verkar bo i den andra delen av parhuset.

 

Filmen är överraskande välproducerad och når upp till många av de amerikanska skräckfilmerna som översvämmar marknaden. Samtidigt skiljer den inte ut sig på något sätt, en har sett allt förut. Det är lite som alla dessa Annebelle-filmer osv. Det är rätt spännande, men det bjuder inte på något nytt. Vidare är det knepigt att förstå syftet med berättelsen. Jag kunde inte förstå varför det blivit som det blivit, och vad det är som finns i huset bredvid? Det är även svårt att förstå varför det behöver eskalera och inte bli "illa" på en gång.

 

Summa summarum har "Andra Sidan" ett manus som är någon form av karbonkopia på sådant som gjorts förut, och med många brister, men filmen är samtidigt spännande och välgjord med bra skådespeleri. Ja vad ska en säga, det är som att äta en pizza, det är bra/gott, men det är inget som du inte gjort/sett förut.

Jag märker ofta på mig själv och på andra att önskan gällande hur något ska vara är större än vad något är. Det är knappast något nytt fenomen med confirmation bias osv, men det känns ofta som vi gärna glömmer bort det i vår önskan att något ska vara på ett speciellt sätt. Det blir säkert inte heller lättare genom att mycket är på flera sätt samtidigt.

 

Jag läste exempelvis en undersökning i veckan om att knarkandet är större bland "fattiga". Regeringen har dock hävdat annorlunda, vilket jag alltid tyckt känts konstigt. Jag kan tänka mig att en vänsterregering gärna ser att de fattiga råkar illa ut på grund av de rikas beteende, och då inte ser hela bilden. Det är väl lätt gjort, samtidigt som bilden sannolikt inte är helt svart eller vit.

 

Detsamma gäller cirkusen kring Ebba Buschs husköp. Hon är inte min favorit, men är det verkligen så mycket som tyder på att hon gjort något fel? Känslan är även där att de som står på de "svagas" sida gärna vill att Ebba ska ha varit en hjärtlös jävel här.

 

En tredje grej är det som genom åren kommit fram kring adoptioner. Jag kan tänka mig att många adopterar för att de vill tro att de gör något gott. Att barnet vill komma till dem, och att allt är bättre i Sverige. Det går ju dock inte komma ifrån att mycket kring adoptioner är/har varit en industri, och måste alltid ett fattigt och risigt liv vara sämre än ett liv i överflöd? Det senare ska också sättas i relation till att rivas upp från allt en känner till för att "få" komma till Sverige.

 

Jag må ha fel i alla de här antagandena, men jag är ändå rätt säker på att hur folk "vill" att världen ser ut spelar in i mycket av det här.

 

I övrigt såg jag nyss klart "I huvudet på en brottsling" på Netflix. Lite rörig serie, men samtidigt intressant. När jag ser de här true crime-grejerna känner jag att jag faller tillbaka i mitt gamla intresse för psykologi :-).

För ett par dagar sedan såg jag dokumentären "Terror i Köpenhamn" om morden i Köpenhamn för några år sedan. Dokumentären fokuserar på mördaren/terroristen Omar, och följer hans liv fram till att han dödas av polisen. Det är rätt intressant, och jag tror inte jag sett något liknande tidigare. Omar var en ung kriminell kränkt man som fastande i rasism och fundamentalism, vilket inte framstår som allt för ovanligt tyvärr. Huruvida samhället hade kunnat hindra det hela från att ske är svårt att säga. Sannolikt hade det gått om han hade varit inlåst lite längre för de tidigare grova brott han hade begått och därmed varit lite äldre och förhoppningsvis klokare när han kommit ut. I dokumentären menar de att det fanns mängder av varningssignaler som borde gjort att det här aldrig hade behövt ske. Ja det finns mycket att säga, men unga kränkta män är ett gissel i samhället.

Sist jag skrev något om Ratata var 2006, och det har runnit mycket vatten under broarna sedan dess. Nu finns det en dokumentär om bandet på SVT Play, "Ratata genom åttiotalet", som jag precis har sett. Jag blev tagen, och det känns som en miss i livet att jag inte sett Ratata live, inte Mauro Scocco heller för den delen. Jag har fått för mig att Mauro fick någon form av scenskräck, men om det är sant eller inte det vet jag inte. Han spelade ju i Örebro för ett par år sedan, men jag minns inte riktigt hur det kom sig att jag inte gick dit? Biljetterna kanske var slut?

 

Ja ja, jag kanske får någon mer chans att se Ratata eller Mauro Scocco i framtiden.

Jag har ju fastnat lite i mordträsket genom att se diverse dokumentärer om olika seriemördare och annat. Otäckt och spännande, men det som egentligen är mest intressant är hur de olika mördarna är som personer.

 

Förra helgen började jag därför kika på serien "The Confession Killer" om Henry Lee Lucas som erkände tusentals mord, men som eventuellt inte begått ett enda mord. Mycket är skrämmande likt fallet med Sture Bergwall. Henry Lee Lucas blev förvisso inte drogad på samma sätt som Sture av vad jag kan förstå, men han blev "någonting" genom att erkänna massa mord och fick en hel del fördelar. Istället för droger fick Henry Lee Lucas mat och oändlig uppmärksamhet för att fortsätta ljuga. Det är även likt fallet med Sture genom att flera personer i Henry Lee Lucas närhet investerade mycket i honom, vilket sannolikt gjorde att de blev en aning blinda för sådant som talade emot att Henry Lee hade mördat de personer han sade sig ha mördat.

 

Det som dock skiljer fallen starkt ifrån varandra är att i Henry Lee Lucas fall handlade det ingenting om bortträngda minnen.

 

I efterhand har det i flera fall visat sig att Henry Lee Lucas sade sig ha mördat personer som dött av naturliga orsaker och att det genom DNA-tester senare visat sig att det varit andra mördare.

 

Det är som jag brukar älta, en får inte stirra sig blind på en sak, en måste försöka se hela bilden.

 

Samtidigt som jag såg serien dök Henry Lee Lucas upp i slutet av boken "Seriemördare" som jag läste. Kanske inte en jättebra bok, men det blev ett oväntat sammanträffande.

Igår var det fettisdag, dessvärre orkade ingen ordna med semlor på jobbet, så det fick bli att köpa ett par efter jobbet. Tyvärr var semlorna jag köpte en aning frysta, så den jag åt igår var väl inte klockren. Den andra som nyss inmundigades var dock bättre :-).

 

Nu har även till slut varslet kommit på jobbet. Det har varit på gång länge, så det är ingen överraskning för någon. Många kommer behöva sluta ialf, men det lär väl dröja ett tag innan det är dags.

Helgerna går fort och imorgon är det måndag igen...

 

Jag såg "American Psycho" igår, en film jag inte sett på 20 år. Märkte att jag mindes mer av filmen än jag brukar, och riktigt bra film. Bra kombinerat med musik och en skön parodi på män generellt. Förvisso lite otäck att se efter att ha sett dokumentärserien om Luca Magnotta, men sammantaget en väldigt bra film.

 

Jag har även sett "Kungahusen och Nazismen", rätt intressant. Antar att jag hade missat att Italien röstade bort sin monarki.

 

"Mysteriet vid Djatlovpasset" såg jag även tidigare i veckan. Ett intressant mysterium och en bra dokumentär.

 

Några timmar kvar av dagen, sedan är det arbetsvecka igen...

Med rubriken menar jag inte pengar eller annat, utan snarare när personer investerar i en teori på ett sätt som gör att det blir svårt för dem att ändra åsikt eftersom det kan få dem att framstå i dålig dager. Jag upplever det som vanligare och vanligare, det kanske beror på att människor lätt hittar idiotisk information på nätet som ger visst stöd till deras märkliga uppfattningar, vilket kanske vara svårare förut.

 

Att jag kom att tänka på det här beror på att jag nyss såg miniserien "Cecil Hotel". Den handlar om ett fall i LA där en kvinna försvann på hotellet med samma namn. Jag hörde först talas om det i "Creepypodden" för många år sedan, men nu har Netflix gjort en dokumentärserie om fallet. Det är ett lite otäckt fall där en mentalt sjuk kvinna högst sannolikt förirrar sig ned i en vattentank och drunknar. Eftersom hon är krafitgt förvirrad och att det fångas på ett videoklipp drar konspirationsteoretikerna igång. De investerar sedan så mycket i sina teorier att det blir helt galet och att de sannolikt själva blir övertygade om det de tror är sant. De menar att LAPD är inblandade i att dölja sanningen osv osv... Massa galna grejer.

 

Jag blev förbannad när jag såg den annars rätt spännande serien på grund av dessa konspirationer. Det börjar liksom bli för vanligt, är det inte det här är det pandemin, vaccin eller något annat som bara är en stor konspiration av någon anledning.

 

Folk måste börja tänka lite mer Ockhams rakkniv, och sluta se konspirationer och idiotiska samband överallt.

 

Ja det var väl det om det...

 

I övrigt har det blivit att se en del andra otäcka serier och dylikt. Jag såg den senaste säsongen av "Svenska Fall" där de bland annat tog upp Gyllensvaans bravader i Mantorp. Det är så jävla vidrigt, men samtidigt fantastiskt polisarbete.

 

Till sist har jag även sett serien "The Yorkshire Ripper" om Peter Sutcliffe. Jag undrar vad som driver folk till att begå de här sjuka serierna av brott? Det verkar även ha varit en polisutredning som inte var den bästa. Det som jag nog mest kommer ta med mig av den här serien är dock hur någons kvinnohat kan leda till ett generellt och accepterat manshat.

Det framstår som att Migrationsverket vill håna sina anställda här i Örebro med förra årets löneförhöjning. Att få den först nu är respektlöst bara det, att sedan göra den pinsamt låg är rent förakt. Det är väl delvis på grund av framtida neddragningar, men ändå. Det känns nedvärderande, men ändå inte förvånande.

 

Men samtidigt är det i relativ mening. Jag är glad att jag får betalt, och kan leva rätt bra på det, men det måste ändå sättas i relation till annat.

 

...eller är jag bara otacksam?

Från typ 20 grader i Rom till nästan det motsatta i Sverige vid hemkomst. Det är kontraster! Förvisso regnade det igår när Valle skjutsade mig till Fiumicino, men innan dess var det ju toppväder. Flygplatsen heter väl förvisso Leonardo da Vinci, men det är det väl ingen som säger?

 

Nåväl, jag kan inte påstå att jag längtade hem. Under en sådan kort vistelse är det nog främst SVT Play jag saknar, låter ju sjukt, men det har blivit en stor del av mitt liv :-). Jag får skaffa en VPN-tunnel.

 

I lördags blev det middag med Valles familj på kvällen, och innan det tog vi en öl med ett par kompisar. Jag saknar verkligen det liberala Rom, en tänker ofta att Sverige äfr fritt, men sanningen är väl att Sverige är smått fascistiskt överreglerat. I Rom kunde vi gå till en stängd bar, knacka på, säga - hej hej, vi skulle vilja köpa ett par bira att ta med, och så fick vi varsin öl. Ölen kunde vi sedan ta med till en bänk för att dricka upp. Vad är problemet med Sverige, vi är ett fascistiskt föregångsland, alla ska ha rätt till lika lite rättigheter.

 

Det där är en ogenomtänkt rant från hjärtat, så därför får det stå kvar.

 

Ännu tidigare på dagen tog vi en promenad genom Rom, främst för att se "Lilla London", en gata i Rom som påminner om London. Absolut en fin gata, men ibland undrar jag verkligen vad jag och andra går och tittar på? Ja, varför inte gå och titta, för att ha något att göra, men ibland blir rätt banala saker intressanta utan större anledning :-).

Igår blev det ett besök till Villa Borghese. Det är en stor park här i Rom, men som kanske är mest känt för konstmuseet som ligger där. Något besök till museet blev det dock inte denna gång.

 

Abbe ville ro lite båt, så han hyrde en liten eka som vi rodde runt med en stund :-). I den lilla sjön kunde en kika på lite fåglar och sköldpaddor.

 

Alltid trevligt att gå runt i en park, och Villa Borghese har mer historia än många andra parker i världen, men samtidigt är det väl inget som jag blir helt betagen av :-). Att besöka Villa Borghese är väl dock något en bör ha gjort någon gång.

De senaste tre dagarna har jag arbetat här i Rom. Det är smidigt att kunna arbeta varifrån en vill, men samtidigt är det en hel del som gör det krångligare. Inga ordentliga skärmar, och ibland måste jag skriva ut saker osv, men men, idag är jag ledig.

 

Jag ska försöka ta mig tillbaka till Sverige genom Finnair på söndag. Enligt deras support ska jag inte behöva något covid-test för att komma på planet, men jag är ändå lite orolig gällande att det ska bli strul på flygplatsen när det väl är dags att flyga. I övrigt är det inte många flyg som går mellan Rom och Sverige, inte ett enda direktflyg av vad jag kunde se.

 

Med anledning av jobb så har jag inte gjort så mycket annat de senaste dagarna.

 

Vi såg förvisso filmen "The White Tiger". Rätt bra, med ett för mig lite annorlunda manus och kultursfär. Hade jag haft lite bättre koll på det indiska kastsystemet hade säkert filmen varit ännu bättre, men jag gillade den ändå.

 

Jag har även läst ut Wierups "Gangsterparadiset" där han går igenom några kriminella nätverk i Sverige och analyserar hur de uppstått och vad samhället har gjort för att hindra deras existens. Som så många gånger förr slås jag av att många gangsters grips och även döms för rätt grova brott, men ändå inte får några direkta straff med anledning av ungdomsrabatter och dylikt. Det är provocerande att läsa. Det är även uppenbart hur saknaden av resurser för polisen gör att brottsligheten ökar.

 

Det här är väl dock gamla nyheter, däremot tar Wierup upp sambandet mellan många barn på liten yta och brott. Det är något jag inte tycker diskuteras så mycket, men som sannolikt är den största anledningen till brottsaktiva ungdomar. Alltså att många unga män på samma ställe gör att det lättare bildas kluster av kriminella. Många unga män samtidigt har väl ofta varit en garant för våld genom historien. Högt barnafödande är ett problem på många sätt, men det känns ändå som att det är lite av ett no no att ta upp för mycket.

Efter att för första gången i mitt liv spenderat en svensk arbetsdag i utlandet kände jag att jag behövde röra på mig.

 

Jag vet inte om jag skrivit det innan, men vi är just nu grannar med Vatikanstaten. Muren till landet är på andra sidan gatan. Nåväl, med anledning av att jag behövde röra på mig bestämde jag mig för att gå runt Vatikanstaten och ta tid. Jag gick rätt raskt och stannade någon gång för att ta ett par bilder, och det tog ungefär 36 minuter. Det får ialf mig att lite bättre förstå hur litet Vatikanstaten är :-).

 

Att jobba hemifrån har väl sina fördelar, men Migrationsverkets nätverk fungerar så där när det gäller hemarbete, så det var en stundtals frustrerande arbetsdag. Det är dock smidigt att kunna arbeta från lite varsomhelst.

 

Ja så mycket mer har inte dagen inneburit.

Att köra bil i Rom verkar dock ungefär lika rörigt som förut :-). Igår och idag var första gången jag körde bil i Rom. Jag har fövisso inte kört så mycket bil i Italien, men en del har det blivit, och generellt är det lite aggressivare bilkörning än i Sverige, men jag har inte upplevt att det är helt galet. I Rom är det dock lite annorlunda, här är det rörigt. Det är så mycket grejer överallt och bilarna flyter snarare fram än att de håller sig i olika filer. Romarna parkerar även överallt, och det är inte något konstigt att stanna vid sidan av vägen, trots att det är mitt i filen.

 

Det gick trots viss nervositet helt ok att köra för mig, något fel blev det och ett par tut från andra bilister, men något annat hade jag inte förväntat mig :-).

 

För att exemplifiera hur det kan vara, så skulle vi lämna tillbaka vår hyrbil på Europcar. De hade dock ingen parkering för att lämna tillbaka bilen, så det var bara ställa bilen, typ mitt i vägen och sedan gå in till Europcar för att säga att vi ville lämna tillbaka bilen. Det känns så knepigt, men tydligen helt normalt :-).