För minnen och grunda analyser i stunden

Idag fick jag det här brevet i brevlådan:

Igår såg jag om filmen "Inception". Sist jag såg den var den 10 augusti 2010, så det var ett tag sedan. Jag skrev även om min upplevelse här i bloggen då, och jag måste säga att min upplevelse nu var annorlunda, och det beroende på att jag upplevde filmen som bättre nu, ialf om jag jämför med min recension från då.

 

Jag skrev då att jag störde mig på att Nolan inte kunde förklara hur de i filmen togs sig in i varandras drömmar. Nu när jag sett om filmen, och även läst på lite, så fanns det en förklaring, även om den var rätt vag. Något i stil med något gammalt militärprojekt... Jag antar att det skulle bli för krångligt att förklara det tydligare, så därför bortsåg nog Nolan från det, och nu kan jag nog tycka att det var rimligt. Jag tyckte även då att filmen borde varit mer av en thriller än en action-film, och det kan jag väl hålla med om fortfarande, men samtidigt kan jag inte påstå att jag nu störde mig på att filmen hade mycket action.

 

Till sist gav jag då filmen 3 av 5 plus, vilket jag inte håller med om nu, utan nu tänker jag snarare att filmen är en svag femma :-).

 

Det är lite skrämmande hur en upplevelse kan förändras på 10 år. Det kan säkert handla om mycket, som koncentration, tidigare upplevelser osv, men ändå. Även om jag vet att hjärnan ständigt förändras, så ser jag ju ändå mig själv och andra som "stabila" personer, men jag tycker mig förstå ju äldre jag blir att så inte är fallet.

Trots att jag är ledig och inte har så mycket planerat går tiden fort.

 

Det är träning, fixa med LekOutlet.se med mera.

 

Jag har även hunnit med dokumentärer om Greta, Aretha Franklin (Amazing Grace) och RBG. Den sista var intressant och RBG tycker jag verkar ha varit en intressant person. Gällande Greta-dokumentären blev jag mest frågande gällande hur dokumentärfilmaren kom in och gränsdragningen mellan syndrom och beteende. Amazing Grace var en konsertinspelning, så den gav inte så mycket förutom fin sång.

Nu ger jag mig in på ett ämne som jag inte kan och jag vill inte vara respektlös, men det kommer jag sannolikt framstå som, och det kan eventuellt bero på min okunskap.

 

Idag har jag sett serien "Helvete - historien om norsk Black Metal". Den handlar om hur black metal skapades i Norge och hur den sedan utvecklades, samt de väldigt mörka sidorna med mord och kyrkbränningar som följde i dess spår.

 

 

Personligen har jag aldrig varit speciellt intresserad av black metal, men jag har nog aldrig riktigt gett det chansen heller beroende på att jag föredrar melodier och inte känner att jag får ut något av skrik och hård musik. Så vem vet, jag hade kanske kunnat gilla black metal om jag verkligen försökt. Jag tror dock inte att jag någonsin hade kunnat börja gilla själva imagen, den framstår som så fånig, fast förvisso lite charmig.

 

I serien framgår det att en del av huvudfigurerna i black metal-rörelsen i början av 90-talet verkade vara riktiga fåntrattar med regler osv, och det går inte hem hos mig. När det blir fundamentalistiskt och för mycket image blir jag otroligt ointresserad. Det var samma med indie-rörelsen som jag var mer förtrogen med på slutet av 90-talet, och som jag också hade mycket svårt för, om en bortser från själva musiken. Det är identitetsbyggandet utifrån vad andra tycker är bra eller den snäva ramen som, ja jag hittar inte ord, men jag har så svårt för det. Det är sannolikt något med att det utesluter folk.

 

Det är dit jag vill komma med att den här serien, som var väldigt intressant, ger en ta sig för pannan-känsla, och en känsla av - är de här seriösa? Tycker de att det här är the shit? Som sagt ovan, jag vill inte vara respektlös, men jag har svårt att sätta mig in i att en kunde ta den äldre black metal-rörelsen seriöst. Gjorde de det själva?

 

Till sist vet jag att Gabbe höll på lite med det där när vi var rätt unga, men det var inget som attraherade mig ens som ung.

Det har varit många poddar i år som haft avsnitt om Stockholms blodbad, vilket inte är så konstigt eftersom det är 500 år sedan de omkring 100 avrättningarna skedde på Stortorget i Gamla Stan. Jag undrar just hur många svenskar som skulle kunna säga när det hände och vad det handlade om? Utgår jag från mig själv gissar jag att det inte är så många, speciellt inte bland unga. Jag får ibland känslan av att vi i Sverige inte vill älta vår historia mer än nödvändigt, ungefär som att någon skulle ta illa upp.

 

Nu gled jag ifrån ämnet lite grand. Jag såg ialf idag den nya dokumentärserien om Stockholms blodbad på SVT Play. Det är två avsnitt på ungefär två timmar totalt. Det är Bo Eriksson och en historiker till som berättar om händelserna och vad som ledde fram till dem. Jag gillar honom, det känns seriöst.

 

Av de inblandade i blodbadet är ju Kristian II, Trolle med flera kända sedan tidigare, men för mig var Gorius Holste en ny bekanskap, och som kanske gjorde blodbadet ännu värre. En serie att rekommendera.

 

Angående svensk historia så läste jag åter ut boken med samma namn förra helgen. Det är en historiebok som sammanfattar Sveriges historia från blodbadet och framåt. Riktigt bra, speciellt eftersom allt hamnar på en linje vilket gör det lättare att förstå hur större händelser i Sveriges historia förhåller sig till varandra.

Igår eftermiddag/kväll hade jag tänkt att se "Tinker, Tailor, Soldier, Spy", men jag hittade den inte på någon av de streaming-sidor jag har, därför blev det istället "The Lighthouse" som jag läst lite om tidigare och som fått bra recensioner.

 

"The Lighthouse" handlar om två män som jobbar på en fyr på en avsides belägen ö. FIlmen är vidare inspelad i svartvitt och i det gamla smala bildformatet. De två rollerna spelas av Willem Dafoe och Robert Pattinson, vilka båda är utmärkta.

 

Filmen framstår främst som ett konstverk och ett spännande skådis-jobb än något annat. Allt är snyggt regisserat och utmanande på ett så där trist sätt. Det är lite homoerotik och självbefläckelse, som känns som ett tröttsamt försök att vara provocerande. Det är säkert delvis provocerande i USA, men knappast i stora delar av Europa. Det verkar även som filmen försöker vara svår och öppen för tolkning, vilket kan verka smart, men som sannolikt främst är brister i manus. Alltså att de som skrivit manus inte riktigt vet vart de ska ta vägen med sitt manus.

 

Jag tyckte "The Lighthouse" blev lite bergmansk, lite som "Persona" kanske, även om det var länge sedan jag såg den filmen. Alltså en annorlunda film med stora pretentioner, men som snarare blir ett hyggligt snyggt, men alldeles för utdraget, konstverk.

 

Njae, jag kan inte unisont instämma i hyllningskören.

De flesta vill nog hjälpa miljön, även om det finns vissa som inte tror på global uppvärmning, eller kanske snarare att de inte tror att situatioen är så pass allvarllig som påstås, eller att konsekvenserna kommer att bli så pass allvarliga som påstås.

 

Många har därför olika favoritteman gällande hur de minskar sitt avtryck på klimatet. Veganer är nog den grupp som är mest högljudd, och har lite av en bror duktig-attityd. De har sannolikt mycket vatten på sina kvarnar också, svårt att egentligen argumentera emot. Däremot tycker jag allt som oftast att de just fastnar i veganismen som den enda lösningen. De verkar inte räkna med alla andra aspekter som barnafödande, resor, konsumtion, ingenjörskonst med mera. 

 

Det är som att veganismen blir som en identitet för dem och där hela bilden då faller bort, ialf gällande miljödelen. Det är inte helt ointressant.

"Sunes Jul" dyker ofta upp som en av de bättre adventskalendrarna. Jag har inte kollat upp om det stämmer bland recensenterna, men det verkar som rätt många i min ålder och yngre, kanske främst några år yngre, tycker det.

 

Igår och idag har jag därför sett igenom "Sunes Jul".

 

"Sunes Jul" gick julen 1991 när jag var nio år gammal. Jag ältar numera ofta mina minnen, eller brister av minnen här i bloggen, och det kommer jag fortsätta med. Jag kan inte minnas att jag varit något hängiven följare av adventskalendrar på TV, men jag tyckte alltid om att öppna de rent fysiska kalendrarna. Det var spännande. Innehållet i "Sunes Jul" borde ha passat mig rätt bra, men jag kan inte minnas om jag tittade på alla avsnitt när det begav sig. Eventuellt kan olika träningar osv gjort att det var svårt att följa, men jag tycker mig ändå minnas att "Sunes Jul" var något som jag tittade på ialf ibland. Nu när jag kikade igenom kalendern, var det förutom karaktärerna som var väl bekanta, främst avsnitten med bakningen och granen jag tyckte mig känna igen. Jag kanske har sett dem senare också, vem vet.

 

Sune som karaktär var en del av mitt liv ganska tidigt och jag tror att jag har kvar "Sagan om Sune" och några andra böcker hemma i Hässleberg.

 

Ja, ja var "Sunes Jul" bra då? Jo men det var rätt kul, även som vuxen. En hel del riktigt bra skådisar i biroller bland annat. Jag störde mig dock rätt mycket på att storasyster Anna ständigt hade ett enormt kors runt halsen, hur gick det igenom? Jag tyckte mig även se att Anders Jacobsson hade ett kors runt halsen i ett avsnitt. Var det vanligt på den tiden, och påverkade det mig att inte förstå korsets religiösa innebörd rätt långt upp i åldern? Nu skenade jag iväg lite märker jag :-). I övrigt upplevde jag "Sunes Jul" som rätt bra. Förvisso var nog Sören och Anders lucköppning på slutet lite monoton, skrikig och inte så kul i längden, men annars var det inte så mycket att klaga på.

 

Nu vet jag ialf vad de som pratar om "Sunes Jul" faktiskt pratar om, och inte bara som några ytterst diffusa och tveksamma minnen från barndomen.

En annorlunda julafton är över, fast samtidigt är våra jular rätt ofta lite annorlunda, de är ialf inte alltid likadana. För mig var det första gången jag inte spenderade själva julatonskvällen med mina föräldrar, och det var väldigt tråkigt :-(. Å andra sidan firade vi en härlig jul på dagen utomhus, där vi bytte lite julklappar och grillade. Men det är ändå inte samma sak, det är själva kvällen som jag saknar när vi sitter inne i värmen och byter julklappar under lång tid för att se vad alla får. Vi får hoppas att allt blir normalt nästa år igen.

 

Kvällen var dock härlig ändå, jag stannade kvar hos Julianas familj och käkade gott och hade det trevligt :-).

Jag har under ett par dagar sett om "The Dark Knight". Som jag minns det såg jag och Linus den på bio i Paris 2008. Jag hade inte skrivit något om det här, men jag tror ändå att det var så. Jag minns det också som att jag älskade filmen, vilket verkar stämma eftersom jag här utnämnde filmen till bästa film 2008 :-). Jag minns det också som att jag tyckte Heath Ledgers version av Jokern var fantastisk.

 

Det där har väl inte ändrats så där jättemycket nu när jag sett filmen igen, men jag mindes relativt lite av själva handlingen märkte jag. Något som överraskade mig nu var att filmen har så många moraliska dilemman och ett rätt stort djup. Det var verkligen inte något jag kom ihåg. Samtidigt tycker jag filmen har en hel del hål i handlingen. Jokerns inflytande och möjligheter till att ställa till det blir lite för mycket för mig i min rationella värld. Jokerns planer är också så invecklade att det är svårt att tänka sig att de alltid skulle gå i lås som de gör, och det även i relation till att allt är en fiktion där friheter givetvis ska tas.

 

Mmm, jag tror inte riktigt samma överjävligt positiva omdöme av filmen kommer hänga kvar i mitt minne nu, men samtidigt vill jag nästan se filmen igen för att förstå alla svängar :-).

Idag gav jag några pantburkar och flaskor till en av tiggarna utanför Lucullus. Jag gjorde det inte i något ädelt syfte, utan det var främst för att jag inte orkade panta själv. I vanliga fall brukar jag bara kasta panten i den vanliga återvinningen, men det är väl dumt av flera anledningar. Jag tror ju generellt inte på att ge pengar till tiggare, men när det blir en win-win situation så är jag inte bättre, eller sämre...

Det är inte ofta jag ser en dokumentär eller hör en intervju och blir inspirerad, men idag hände det. Jag såg lite av en slump dokumentären "Heja Satan?" på SVT Play. Den handlar om organisationen The Satanic Temple som genom att hävda sig vara en religion försöker påverka samhället på olika sätt. De försöker exempelvis skilja religion från staten och strider för aborträtt osv. Det är alltså i en amerikansk kontext det här, så jag tänker att genomslaget inte skulle bli så stort i Sverige, men själva idén är briljant.

 

Jag har genom åren ofta tänkt tankar om att starta en religion för att visa hur "dumt" det kan bli när vi accepterar krav som religiösa ställer utifrån sina religioner. Jag har dock inte riktigt den orken, men det verkar Lucien Greaves som är en av grundarna till The Satanic Temple ha. Jag blev nog mer inspirerad av honom än av organisationen i sig, för stora organisationer kommer alltid falla isär, och just i det här fallet tänker jag att många kommer hemfalla åt identitetspolitik, även om det sannolikt inte är tanken med oganisationen.

 

Det var längesedan, om någonsin, jag blev så inspirerad av någon. Se dokumentären, den är kul :-).

Igår kväll kände jag för en lättsam film, och gärna en film med jultema. Jag kollade lite på Netflix och hittade klassikern "Ett päron till farsa firar jul", en film jag inte sett på väldigt länge om jag ens sett hela förut. 

 

Jag minns det ialf som att jag som barn ibland hyrde "Ett päron till farsa-filmerna", och jag antar att även den här när de firar jul hyrdes någon gång, men jag kan inte påstå att jag kom ihåg något särskilt nu när jag såg den igen.

 

Jag har även en känsla av att jag inte gillade "Ett päron till farsa-filmerna" när det begav sig heller. Att jag som barn hade förväntningar på att filmerna skulle vara väldigt roliga, men att jag blev lite besviken.

 

Lite samma känsla stannar kvar nu efter att ha sett "Ett päron till farsa firar jul". Jag antar att filmen är gjord för att passa hela familjen, men det är ändå främst rätt tråkiga slapstick skämt. Slutet är även alldeles för mycket och innehåller en för mig nästan konstig moral. Jag ska väl inte säga att jag led när jag såg filmen, men att påstå att den är bra skulle vara en rätt grov överdrift.

Idag blev det en sväng med Lisa på stan, julklappsinköp och sushi, trevligt, trevligt.

 

Väl hemma såg jag Liverpool krossa Crystal Palace med 0-7, inte illa :-).

 

Annars har jag som vanligt kikat igenom lite dokumentärer. Idag såg jag "Lugn Bara Lugn" om Kristina Lugn. Därifrån tar jag med mig att hon verkar ha haft en rätt skön humor :-). Det står i kontrast mot Sven Jerring som inte verkar ha varit så där väldigt skön, ialf inte vad som framkom i dokumentären "Sven Jerring - Rösten som öppnade världen".

 

Jag har även sett dokumentären "Hitler vs Churchill". Två män med en del liknande intressen, men samtidigt väldigt olika. Bättre dokumentär än jag hade förväntat mig.

 

...och till sist var det nog förra helgen jag såg dokumentären "I väntan på frälsaren" som handlar om hur kristna ger ekonomiskt stöd till judarna i Israel. Exakt varför vet jag inte riktigt om jag greppade, men jag tror det har att göra med att de föredrar judarna över muslimerna.

Jag såg det sista avsnittet av "Vaccinkrigarna" igår och det tände till lite. Det var inte direkt något stort avslöjande, men det visade sig att det fanns mycket teorier om världen hos vaccinkrigarna som inte är helt vettiga, "New World Order" osv. Mycket tankar som inte går ihop.

 

Jag undrar ju som vanligt varför folk blir så engagerade i sådana här saker? Det måste ligga mycket i att de vill göra gott, och ibland har en delpoäng, men att det sedan går för långt. När de sedan investerat så mycket tid och energi är det svårt för dem att backa och se hela bilden. De fastnar i sin bubbla och vill inte se något annat. Lätt gjort kan jag tänka mig.

 

Det fanns även något religiöst pro-life över "krigarna" i serien också. Det verkar som många i dokumentären ser det som negativt att försöka minska befolkningen på jorden.

 

Serien visar kanske främst hur människor kan stelna i tankeprocesserna när de fått ett syfte i livet.

Imorse glömde jag borsta tänderna, jag kom på det när jag gick till jobbet. Det tror jag aldrig hänt förut, men att jag missat saker jag normalt gör varje morgon osv, det har hänt förut. Jag tycker ändå alltid det är läskigt när det händer.

 

Jag har sett de första två avsnitten av "Vaccinkrigarna". Det är en dokumentärserie om folk som är avogt inställda till MPR-vaccinet och menar att det gör folk autistiska, detta trots att det nog inte finns något som tyder på det. Jag kan ju förstå att en gör kopplingen, att spruta in massa virus, eller vad en gör, i ett barn kan leda till olika problem. Varför det just skulle vara autism och inte ADHD eller andra liknande bekymmer har jag dock svårare att förstå. Förvisso verkar det som att många tänker sig att MPR-vaccinet är grunden till all världens problem, nästan lite religiöst. Jaja, jag hoppas dock att det blir något mer avslöjande i sista avsnittet.

 

Den där serien ledde in mig på att se ett par dokumentärer av Louis Theroux, vilket jag inte tror jag sett förut. Han verkar vara en charmig snubbe. Dokumentärerna handlade om övermedicinerade barn och autistiska barn. De överlappade varandra en del. Främst slogs jag av hur religiösa många är i USA, men även hur svårt det måste vara att diagnostisera neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Det är ju ofta en enda röra, vilket jag även upplevde när jag jobbade med funktionsnedsatta barn och ungdomar.

 

Många gånger kunde jag märka att det fanns en ärftlig komponent, det var inte sällan föräldrarna var en aning märkliga också. Det var även stor variation trots liknande diagnoser, vilket också framgår i dokumentärerna. 

 

Jag vet inte var jag vill komma, men jag tänker att det är lätt att överdiagnostisera, eller försöka kasta in alla som är lita annorlunda under samma spektrum av diagnos, trots att de inbördes inte alls har samma problem. Det är väl även olikheterna som är det intressanta?

De dör en efter en, fotbollsikonerna; Maradona, Clemence, Rossi, Papa Bouba Diop och nu Houllier.

 

Gerard Houllier är den första av coacherna i Liverpool som jag hade någon form av relation till, och det genom att jag kände igen honom och för att jag var tillräckligt gammal för att vara riktigt intresserad av Liverpool. Det var nog på den tiden det blev möjligt att se fler matcher på TV också, och inte bara den enstaka match som gick varje helg på Tipslördag/Tipsextra, eller vad det nu hette.

 

Det är klart att jag kände till Souness och Evans när det begav sig, men de var inte riktigt en del av min värld, vilket Houllier var.

 

För mig var det Gerard Houllier som som fick tillbaka Liverpool till toppfotbollen, och när Liverpool vann trippeln var det nog första gången jag verkligen fick fira något som Liverpool-supporter.

 

Jag tror jag läste det i tidningen Offisde någon gång när Houllier tog över, det var en hälsning till någon som hade dött om att Liverpool nu var på väg åt rätt håll efter några tunga år. Det blir på något sätt passande, en hälsning till en död - Gerard Houllier, du hade givetvis inget med mig att göra, men du påverkade ändå mitt liv, och mycket av det var positivt. RIP!

Jag har precis kommit hem efter några timmars fotbollstittande, bastande mm hos Nisse i Åsbro. Alltid avslappnande och trevligt.

 

Under gårdagskvällen funderade vi på om vi skulle se en fotbollsmatch till eller se en film istället. Det fick bli film och valet föll på "Last Vegas" som kändes som en lättsmält och inte så lång film, vilken passade för kvällen.

 

Det var länge sedan jag såg en film som jag både fann väldigt underhållande och otroligt fånig. Det känns nästan pinsamt att tycka att den var bra, med anledning av att den är så inkorrekt på många sätt, men det gör också att den blev ovanligt fnissigt underhållande. Det är väldigt lätt att avfärda "Last Vegas" som en pinsam gubbtjyv-historia, vilken den också är, men samtidigt är nog det själva idén med filmen, vilket då istället blir just fnissigt underhållande.

 

"Last Vegas" är alltså en "Baksmällan" med gubbar utan hippa ambitioner. En film för män av "folket" som är roligare än en vill erkänna.

"Jakten på Kadaffis miljarder", hade en svårt för Jacob Zuma innan kommer en inte ha mindre svårt för honom efter att ha sett den här dokumentären. Dokumentären handlar om att Kadaffi gömde pengar i Sydafrika när han började få det hett om öronen, och att de pengarna nu är försvunna. Det finns mycket att säga om Sydafrika, men mycket verkar knepigt med det landet.

 

"Striden om aborterna". Jag har inte speciellt svårt för att veta var jag står i abortfrågan, men att det inte är mer diskussion om det i Sverige än vad det är tycker jag ändå är lite konstigt, speciellt med tanke på hur högt vi värderar liv och allas rättigheter annars i det här landet. Ur ett egoistiskt perspektiv är jag dock glad över att frågan inte är mer diskuterad.

 

Valle är på väg hem nu :-(. Det ser även mycket komplicerat ut för mig att komma ned till Italien över nyår, men vi får se om det går att lösa på något sätt.

Jag klarade av att bojkotta Liverpool under en match förra veckan, men nu har jag sett de två senaste. Jag trodde jag skulle vara starkare...

 

Jag har klippt mig idag, det var på tiden. I övrigt får det bli mer rapportering imorgon och i helgen.

Nu är Valle här! Hon stannar en vecka :-).

 

Jag hämtade henne på Skavsta i fredags och resan dit och hem var mörk och regnig med mycket djur i närheten av vägen som vanligt. Men allt gick bra den här gången.

 

Vädret har fortsatt vara skit hela helgen. Det är grått, regnigt och mörkt.

 

Förutom vädret har dock helgen varit alldeles utmärkt. Vi har åkt runt och träffat alla familjemedlemmar. Jag fick äntligen träffa Levi igen, och det måste ha varit flera månader sedan sist.

 

I övrigt kikade vi igenom de sex avsnitten i "The Royal House of Windsor" igår. En dokumentärserie om brittiska kungahuset på Netflix. Spännande efter att ha sett "The Crown". En intessant grej var att Diana behandlades lite så där av historikerna i serien. De verkade ha uppfattningen av att hon var naiv, dåligt utbildad och lite väl mycket av en godhetsknarkare, nästan så att hennes välgörenhet främst var för att visa upp en fasad. Är väl förvisso bra ändå, men ialf :-).

Jag såg precis dokumentären om Jihad Jane. Den var inte riktigt som jag hade trott. Jihad Jane har dykt upp i material jag läst genom åren, främst för att hon skulle döda Lars Wilks, och det är ju det hon är känd för, men jag hade ändå ingen större koll på henne. Jag inbillade mig väl att hon träffat någon galen islamist och därigenom blivit den hon blev. Det var kanske inte helt fel, men jag hade inte förstått att hon endast träffat en snubbe på nätet för att sedan resa till honom på Irland för att senare kunna ha ihjäl Wilks. Att hon var en genom åren utnyttjad white trash var väl kanske inte överraskande, men nytt för mig.

 

Hon framstår i dokumentären som en 14-åring, någon som törstar enormt för ett sammanhang där hon får vara någonting, och det kan en ju inte påstå att hon misslyckades med direkt :-). Ja så det kan gå...

 

Det som jag dock främst tror att jag kommer ta med mig från dokumentären var bilderna från Wilks föreläsning i Uppsala då han blev attackerad. Den upprördheten som uppkommer över den film han visar är skrämmande, på riktigt skrämmande. Jag hade bara läst om det tidigare, men inte sett det. Otäckt.

Jag såg precis dokumentären om Terje Hellesö som manipulerade en massa naturfoton och därmed fick en massa uppmärksamhet. Det där lät lite som att det här är något jag känt till tidigare, men det var första gången jag hörde talas om både honom och de manipulerade bilderna.

 

Förutom att storyn är intressant var dokumentären i sig inte så intressant. Kändes lite som ett snyftreportage.

 

Det intressanta för mig är hur människor kan hålla på och manipulera och försöka föra andra bakom ljuset på det här sättet. Det är en egoism som stör mig så ini helvete. Jag har rätt stort överseende för slarv och annat som kan hända när människor är stressade, men den här formen av manipulation för att komma i bättre dager, det klarar jag inte av.

Igår såg jag dokumentären "Lyftarnas Herre" på SVT Play. Den handlar om en höjdare inom det internationella tyngdlyftningsförbundet som verkar varit korrumperad och sett till att det går att fuska med dopingprov, sannolikt oftast anabola steroider.

 

När jag var i sena tonåren var det vanligt med anabola steroider runt mig, och jag gissar att det inte är mer ovanligt nuförtiden bland gymfolk. Det är dock svårt att få fram några vettiga siffror på en sådan sak med anledning av att det är olagligt.

 

När det fanns anabola steroider i min närhet var det tydligt att det inte gick att konkurrera med någon som käkade steroider genom vanlig träning utan steroider. Jag har svårt att se att det skulle vara annorlunda nu.

 

Sedan dess har jag nog känt att de flesta som är välbyggda, utan att samtidigt vara lite feta, har tagit en kur lite då och då, men det skulle vara kul att få reda på någon någorlunda sanning någon gång.

 

I dokumentären framgår ialf att väldigt många som tävlat i tyngdlyftning har varit dopade och att det inte går att vinna emot dem utan att själv vara dopad.

Det verkar nu vara klart att Federley kände till sin sambos riktigt allvarliga brottslighet. Det här är ingen liten sak. Det är helt galet.

 

Något mindre allvarligt, men överraskande, är att Centern nu är emot ändringar i gymnasielagen trots att de släppte igenom den för ett par år sedan. Nog att jag tycker att de gör rätt, men kommer de ha några väljare kvar efter alla tidigare skandaler och den här kovändningen? Det känns som att en måste ha en väldigt bra motivering för att verka övertygande om varför en har för avsikt att rösta på Centern.

 

Det framstår som att Annika Hirvonen har "ensamkommande" (jag förstår inte riktigt vad en menar med ensamkommande) boende hemma hos sig. Det är givetvis upp till henne, och på många sätt en god sak, men är det verkligen bra för en migrationspolitisk talesperson?