För minnen och grunda analyser i stunden

Det blev en lugn dag idag, sannolikt med anledning av regnet. Jag gick förvisso ned till utegymmet, men annars har jag varit hemma hela dagen. Jag har spelat lite TV-spel, läst och slöat i soffan.

 

För att känna att jag hade gjort någonting idag såg jag filmen "The Hunt for Red October" nu på kvällskvisten. En riktigt känd film som jag inte hade sett förut. Jag såg ju en dokumentär om Tom Clancy och hur han eventuellt inspirerades till att skriva boken för en tid sedan, och sedan dess har jag tänkt att se filmen, vilket blev av idag.

 

Överraskande bra film. Välgjord, spännande och utan större irritationsmoment.

Idag är jag ledig eftersom jag har varit borta hela helgen. Hade tänkt att dra till Vrak idag, men det regnar mest hela tiden, och sedan kände jag nu att det är rätt skönt att bara ta det lugnt efter några, inte direkt intensiva, men ialf dagar med folk tätt inpå hela tiden.

 

Henrik hade bjudit med mig, Peter och Erik till hans stuga vid kusten vid Loftahammar. En väldigt fin och rymlig stuga visade det sig vara. Vi var där från fredag kväll till söndag förmiddag. För mig blev det också rätt mycket restid med anledning av att jag först åkte till Örebro, men det gjorde inte så mycket.

 

Något om själva trippen. En kul liten händelse skedde vid Ica i Loftahammar när vi kom precis vid stängning, men ändå fick komma in och köpa lite kaffe. Ägaren stod med nycklarna i dörren, men han var vänlig. Vi skickade in Erik och han fick tag i kaffe :-).

 

Främst innebar trippen spelande, snack och bira. Vi lirade FIFA, TP, olika quiz och ett rätt kul manager-spel i form av ett sällskapsspel. Vi hann även med lite fiske, även om det inte ledde till någon fisk, men kul att åka lite båt :-).

 

Jag kan inte riktigt minnas att jag varit på ett sådant här längre grabbhäng förut. Tidigare har jag varit på resor, men då har vi ändå gjort något annat, typ firat Midsommar på någon klubb eller liknande och åkt runt en del. Nu var vi i princip bara på samma plats hela tiden, och det var riktigt härligt. Tiden sprang iväg.

 

Tackar för en mycket trevlig helg och härligt initiativ av Henrik!

Igår var det äntligen dags för mig att få se Europe live igen. Senast var 2004 i Linköping, så det var ett tag sedan sist. Efter den konserten var jag lyrisk, efter konserten igår är jag glad, men kanske inte lyrisk :-).

 

Konserten var utmärkt. Jag var på Gröna Lund väldigt tidigt och fick därmed en bra plats rätt långt fram. Låtlistan var den förväntade utifrån vad jag sett på nätet innan, och det betydde främst klassiker, men uppblandade med några enstaka nya låtar. Det var några låtar jag gärna hade sett att de hade spelat, men samtidigt var det ingen låt jag helt saknade. Det var även kul att de spelade "Here I Go Again" med Whitesnake.

 

Joey Tempest sjöng fortfarande väldigt bra och var helt ok på scen. Det föreföll inte vara någon utarbetad show med inövade mellansnack som med The Ark, så förutom låtlistan, föreföll allt på scen vara någorlunda intuitivt. Joey försökte inte heller sjunga precis som på skiva, utan varierade rätt mycket.

 

Det som var allra bäst, och som jag inte tänkte på när jag såg Europe sist, var John Norum. Det var en ynnest att se honom spela gitarr på nära håll. Det är förvisso svårt för mig att jämföra honom med andra gitarrister, eftersom jag är rätt okunnig i hur svårt det är, men hans solon var ialf magnifika under konserten. Han var den största behållningen av konserten.

 

Nu till publiken. Jag har genom åren ältat hur mycket jag ogillar musiksmak och identitet i den här bloggen, men jag måste nog älta det lite till. Publiken var nämligen i ganska stor avsaknad av medelålders hårdrockare, som det vimlade av på Saxon till exempel. Det kan ju bero på flera saker, men jag får ändå känslan av att Europe fortfarande inte riktigt är ok för de gamla hårdrockarna. Alla gillar dem egentligen, men de är lite för poppiga för att räknas. Däremot var det ganska mycket hårdrocks-barn, som jag inte såg på Saxon heller. Det var lite intressant, men samtidigt lite irriterande. Det var ett gäng till höger om mig i publiken som rökte gräs och som såg allmänt ut som "för många av de här kommer det inte gå bra i livet". De hoppade runt och var allmänt störiga. De var dock inte de enda, även om de utmärkte sig. Där fick jag känslan av att Europe för många yngre är "The Final Countdown" och kanske till och med lite hippt, eftersom de inte känner till den ohippa sidan av bandet. De är för unga för att ha satt sig in i bandet på djupet, och bryr sig kanske inte heller om det. Ungefär som det varit med mig många gånger, men här blev jag lite irriterad. Det är första gången jag känner det här med "fake-fans". Det var en tråkig känsla, men det var så uppenbart, att det var ett par låtar som var det intressanta, inte bandet.

 

Summa summarum gällande publiken. Europe blir nog aldrig erkända av de gamla hårdrockarna, men bland vissa av kidsen har nog bandet viss kultstatus.

Jag var på gott humör när jag gick hem från jobbet. Vet inte om det var av någon speciell anledning, men kanske för att ett par smärre bekymmer på jobbet eventuellt löste sig. Nog om det.

 

Igår köpte jag biljett till Deep Purple. Vad ska jag dit och göra :-)? Varför skulle jag inte gå dit? Jefferson Starship är förband, det avgjorde det hela. Främst köpte jag dock biljett för att en arbetskollega ville gå.

 

Apropå musik upptäckte jag att trummisen från Commando M. Pigg har börjat jobba hos oss. Jag är lite fånigt imponerad, och det trots att jag tror att jag inte kände till bandet sedan tidigare. De har dock flera riktigt bra låtar.

 

Jag såg nyss klart dokumentärserien "KGB:s hemliga arkiv". Den har nog funnits ett tag på SVT Play, men jag trodde att det skulle vara en "torr" serie med inte så intressanta avslöjanden. Där hade jag som vanligt fel, och serien handlade främst om KGB:s historia från dess grundande tills nu. Serien var alltså snarare historien om KGB, och det var ju väldigt intressant.

 

Under helgen såg jag också "Raffinerade lögner" från Dolkument Utifrån. Det är en serie i två delar som handlar om hur olje- och gasbolagen försökt påverka allmänhetens uppfattning gällande hur illa utsläppen av växthusgaser är. Det är ju inte bra, men jag ramlade inte ur soffan av förvåning. Det är säkert mer avslöjande än vad jag förstår, men för mig var det mest en självklarhet. Alltså att det här vet alla redan.

 

I övrigt höjdes räntan rejält idag.

Regnigt igår. Till och från, inte så inspirerande, eller kanske just det? Sitta hemma och ha det bra, det kan väl vara inspirerande det? När jag har tid att googla runt, läsa, se dokumentärer och försöka lära mig saker. Förvisso blir det en hel del spel genom "Cities: Skylines", inte så lärorikt, men kul och satan vad tiden går.

 

Vi hann ialf med och käka finpizza på "Meno Male" på Kungsholmen. Väldigt god pizza och trevlig lokal. En ofiltrerad Ichnusa delade vi på också.

 

Väl hemma kikade jag på "Ghostbusters: Afterlife". En film jag hade missat, som så många gånger förr, och det gör väl ofta ingenting, men som jag skrivit tidigare är den första Ghostbuster-filmen en av mina favoritfilmer, därav borde jag väl ha haft lite bättre koll på den här!? Det kom en Ghostbuster-film för några år sedan som var kass, och den här var bättre, men ändå långt ifrån originalet. "Ghostbusters: Afterlife" återknyter till originalfilmen både genom själva berättelsen och att skådisarna från originalfilmen är med, även om de endast har biroller. Däremot så handlar den här filmen allra främst om barn. Det är bra skådespelerinsatser, men det blir lite snuttifierat och lite "Disney" eller "Stranger Things" över det. Inte fel i sak, men inte riktigt det jag önskar med Ghostbusters. Känslan är att filmskaparna på det här sättet främst försökt tjäna mer pengar genom ett koncept de sett framgångsrikt. På det stora hela var jag därmed ett par aningar besviken.

 

Under dagen igår såg jag också dokumentären "Alfons bit för bit: En film om Gunilla Bergström". Alfons Åberg var ju en favorit när jag var barn. Den här dokumentären blev dock ingen favorit. Först och främst var inte Gunnilla Bergström med speciellt mycket, men allra mest för att analyserna av hennes böcker gav ett krystat intryck. Jag tvivlar inte på att Gunilla Bergström var socialist, men jag tror inte nödvändigtvis hon såg det som något dåligt att Alfons bodde med sin pappa i en lägenhet, eller att det egentligen var en grej. Det gör väl de flesta i städerna? Att Mållgan skulle vara en symbol för mamman tänker jag också är bullshit. Värst var dock när Veronica Palm kom in och pratade om att skolorna i förorten får mindre resurser än de i mer välmående områden, vilket är helt åt helvete fel. Sedan kanske inte de bästa lärarna söker sig till just de skolorna, men det är av andra anledningar. En annan intressant grej var att Gunilla Bergström byggde ett hus åt en gambier i Gambia :-). Jag ska dock inte analysera det närmare än så :-). Hursomhelst, Gunilla Bergström framstod som en person jag skulle uppskatta, lite egen, men dokumentären var inte i min smak.

När det är billigt har jag nog svårt att få nog av The Ark. Med "grönan-kortet" har jag betalat typ 400 kr för att kunna se konserter på Gröna Lund under sommaren. Hittills har jag sett åtta konserter, och det lär väl bli en till nästa vecka innan det är slut på den här sommarens konserter. Väl investerade pengar måste jag säga. Att det håller på från maj till september gör också att konserterna som jag vill se oftast kommer med lite mellanrum, vilket gör att det bara blir roligt, och inte en känsla av att jag bör åka iväg för att jag kan och redan betalat för det. Det blev ett debacle med Toto, men där får jag skylla mig själv att jag var så sen, men i övrigt har det varit en fantastisk sommar med konserter på Gröna Lund.

 

Nåväl, The Ark var minst lika bra igår som de var när jag dem i juli på Skansen. Det var dock mysigare den här gången eftersom det hann bli mörkt osv. Det var även trängre i publiken, vilket förvisso inte alltid är positivt, men som ialf ger en känsla av bra drag. Det var även en trevlig publik. Låtlistan var nog identisk med spelningen i juli, kanske någon enstaka låts skillnad. Även själva showen och mellansnacken var ungefär samma, men vad spelar det för roll när det är en sådan bra show!?

 

I mitt inlägg om mitt liv och The Ark från i juli tror jag att jag glömde skriva att jag som låga 20 någonting såg upp till Ola Salo och var inne på att ha lite liknande frisyr som honom. Jag var dock för lat för att ta det på allvar, så det blev inte så, men jag vet att jag hade rätt långt hår och tänkte att kan Ola kan jag :-). Även som person har han haft viss betydelse för mig, den ska inte överskattas, men jag har alltid sett upp till hans, utifrån min uppfattning, stil gällande att vara positiv, glad och trevlig, men utan att nödvändigtvis "kräva" uppmärksamhet. Främst har jag nog dock uppskattat inslaget av att vara typ emo utan att vara depressiv och normbrytande utan att vara fånig. Det är möjligt att jag har helt fel i den här analysen, men det är så jag upplevt det och uppskattat det.

Igår var jag för första gången på Scalateatern och såg Aron Flam och Jens Ganman babbla på i ett par knappa timmar med anledning av sin show "Älskade Public Service". Flam är ju ett par aningar kritisk mot public service generellt och, vad jag antar, är Ganman inte lika kritisk, men mer trött på vad public service levererar.

 

Jens Ganman har länge hållit på med satir som jag uppskattat och Flam har väl mest varit gnällig, så främst var det på grund av Ganman jag köpte biljett till deras show som gick av stapeln igår.

 

Det var kul, och speciellt Ganman, han var fenomenal. Det var mycket kritik mot public service, men på ett väldigt underhållande sätt. De hann även med en del kritik mot det korrekta samhället vi lever i.

 

Inte den mest organiserade show jag sett, men på det stora hela väldigt bra. Tyvärr kände jag att jag inte hade tid att stanna kvar efteråt för att få ett ord eller två med dem, men jag vet inte om jag hade haft så mycket att säga ändå :-). Stor risk att de inte hade haft tid och vilja med mig heller :-).

Jag såg nyss klart "Gimme Danger - Filmen om The Stooges". Kanske inte den bästa musikdokumentären jag sett, men ändå sevärd. Iggy Pop och The Stooges är inga som jag har någon särskilt bra koll på, vilket gör att dokumentären ändå var värd att se. Jag har sett Iggy Pop live ett par gånger. Den första gången kommer jag inte ihåg så mycket av, men senast på Way Out West tyckte jag att han var rätt bra. Det var ju dock utan The Stooges. Det jag vill säga med det är att jag lyssnat en del på Iggy Pop genom åren, men inte mycket på The Stooges. Bias har haft lite koll på dem, så låtar har spelats lite då och då, men sällan hos mig personligen. Känns nästan lite tråkigt nu efter att jag sett dokumentären, för det är ett bra driv i musiken. Även om jag inte tyckte dokumentären var super gillade jag ändå intervjuerna med Iggy Pop, och det där dekadenta livet är trots alla dess nackdelar lite härligt :-). Jag uppskattade även att Iggy uttryckte något i stil med att han inte vill vara punkare eller något annat, utan att han bara vill vara. Där har vi något gemensamt :-).

 

Vad vill jag säga om Lena Nyman då? Främst att jag såg filmen "Lena" om henne i helgen. Hon verkar ha varit en härlig och komplicerad individ. En form av ibland önskvärd dekadens där också. Dokumentären om henne var även bättre än den om The Stooges.

 

Ett inlägg som är intressant för få, men härligt för mitt minne :-).

Det är fortfarande inte klart vilka som vann valet, ialf inte om en ser partierna som uppdelade i två olika block. SD över 20 %, V fortsatt starka och Nyans som går som tåget i många av förorterna. Är väl förvisso ingen större skillnad mot 2018, förutom Nyans då, som ger oss ytterligare ett ytterparti. Jag är inte förvånad, men de fick alltså över 20 % i flera av förorterna. Om det nu bilr så att "högersidan" vinner, kan det sannolikt bero på att Nyans tog röster från S och som sedan försvarnn bort ur leken, och därmed till "högersidans" fördel. Att vi nu svart på vitt har ett till ytterparti med stora följarskaror är det som jag kommer ta med mig från det här valet. SD:s framgångar är så att säga inget nytt.

 

Är jag nöjd som det är nu? Det är lite av pest eller kolera, och vi får se vad det utmynnar i för regering, men jag hoppas att det resultat som är nu är det minst dåliga. Dessvärre tror jag extremismen kommer öka oavsett vilka som slutligen vinner.

Gårdagen innebar främst städning och träning, så det var inte någon spektakulär dag.

 

Jag passade därmed på att se "München 1972" från Världens historia. Om terrorn och morden på de israeliska idrottsmännen. Jag har sett spelfilmen om händelserna och tror även att jag har lyssnat på någon ljuddokumentär om det hela, men det var ändå en hel del som först slog mig nu. Fritagningsförsöken av tyskarna förefaller ha varit otroligt amatörmässiga, vilket säkert medförde att det slutade i den katastrof det gjorde. Att de tre överlevande terroristerna sedan släpptes efter en flygkapning var också minst sagt speciellt. Det som dock var mest intressant var att ett par av terroristerna intervjuades i dokumentären. Deras rasism och hat förefaller vara lika stor idag som då. Det var inga nyanser, de skulle göra det igen. Jag säger inte att det inte finns anledningar till det, men det är svårt att inte reagera på. Israelerna som intervjuades i dokumentären hade en mer nyanserad inställning.

 

Igår kväll såg vi "The Butterfly Effect". Det var främst för att jag råkade blanda ihop den med "Final Destination" efter att vi sett ett klipp från Valles familj. Inte helt lika filmer, men de verkar ha en koppling gällande manusförfattarna. Enligt bloggen såg jag "The Butterfly Effect" i krokarna av 2006-04-09. Då gav jag recensionen - "Såg "The butterfly effect" i fredags, och det var en riktig Andyfilm :-). Psykologisk, övernaturlig och lite tänkvärd, sådant gillar jag. Ja den är inte helt ny, men jag ser inte på film så där jätteofta :-P." När jag nu försöker minnas tillbaka till då tror jag att jag åter igen jag blandar ihop den med "Final Destination". Minnet sa mig att "The Butterfly Effect" var äldre och att jag hade sett den i Hallsberg, men det kan sannolikt inte stämma utifrån det jag skrivit i bloggen. Nåväl, av själva filmen kunde jag bara minnas start- och slutscenen och den övergripande handlingen. Betyget är dock minst lika bra nu som då. Filmen är lite tacky på sina håll, men på det stora hela är den riktigt bra. Det är lite av en resa, skräck, komik, fint skådespeleri, fånigheter, och allt mot en rätt intressant bakgrund.

Idag är det val, och det får bli Liberalerna den här gången. Sist var det Socialdemokraterna. Liberalerna har ju en örebroare vid rodret, så det känns tryggt. Nae, det har inte med det att göra. Av allt att döma ligger mina tankar kring hur Sverige ska vara närmast Liberalernas. Nu blir en röst på dem förvisso en röst på andra partier som jag inte är speciellt förtjust i, men å andra sidan är jag inte speciellt förtjust i alternativet heller. Må hända till och med mer rädd för det, men jag vet inte. Det får därmed bli så att min röst hamnar på det parti som förefaller stå mig närmast, hur det sedan slutar i praktiken känner jag inte är mitt ansvar.

För några år sedan läste jag boken "Markurells i Wadköping". Jag tror jag skrev något om det här, men jag kan inte hitta det nu. Sökfunktionen är lite så där här ibland, eller så kommer jag ihåg fel. Som jag minns det var jag lagom imponerad av berättelsen. Trots det tänkte jag att jag även måste se den gamla TV-serien som är baserad på boken, vilket jag nu gjort i veckan. Robert på jobbet pratade även om att serien var bra med "gossen" osv. Sannolikt var det han som uppmärksammade mig på att det ens fanns en TV-serie. Hursomhelst, TV-serien är från 1969 och har därmed några år på nacken, men är ändå rätt kul. Det är lite överspelat, men blir då även väldigt tydligt. Kul med berättarröst också, vilket jag tänker inte är så vanligt numera. Även lite roligt med en väldigt ung Ulf Brunnberg.

 

Som jag tidigare skrivit om i bloggen har "Markurells i Wadköping" en något större betydelse i mitt liv än andra böcker. Främst för att jag på gymnasiet fuskade i en recension av boken. Fick hyggligt betyg som jag minns det trots att jag skrev ihop recensionen utifrån baksidan på boken och någon recension av boken som jag hittade på nätet. Fult, men sannolikt långt ifrån unikt. Jag råkade sedan ha kvar boken, som var lånad från biblioteket, i många år innan jag skickade tillbaka den efter att jag till slut läst den. Jag har fortfarande lite dåligt samvete för det, men det är som det är.

 

Det var den TV jag sysselsatt mig med i veckan :-).

Helt ok debatt som var hyggligt modererad. Några saker jag tar med mig. Vänsterblocket framstår som väldigt rörigt. De framstår inte som ett block, snarare som fyra partier med helt olika inriktningar. Där var högerblocket mycket tydligare i sitt samarbete. Stenevi framstod främst som en skolgårdsmobbare. Om MP låg dåligt till innan den här debatten lär de ligga ännu sämre till nu. Nooshi var bäst och tydligast i sina förslag i mina ögon. I övrigt var det ingen av partiledarna som stack ut.

Liverpool förlorade mot Napoli igår med 4-1 borta. Jag tyckte nog att det var en rätt jämn match, men där Liverpool gjorde mängder av horribla misstag som Napoli kunde förvalta. Milner, Gomez och Firmino räcker inte till. De två sista kan väl fungera ibland, men Gomez är något för dålig och för kort som mittback och Firmino räcker inte till längre. Milner är alldeles för dålig. Det är pinsamt att se honom. Hursomhelst är det mittfältet som är det största problemet, men nu är Thiago tillbaka, för en stund ialf, och vi får se om Arthur Melo kan höja det lite, ialf ersätta Milner och Henderson.

 

Jag läste nyss ut "Vi ger oss aldrig" av Johan Wicklen om främst Sveriges motstånd mot cannabis. Jag håller med i det mesta. Det är klart att boken kunde vara lite mer informativ om cannabisens dåliga sidor, men en del information finns där, så boken upplevs inte som propaganda. Väldigt lättläst också. Som jag har sagt förut om andra böcker, väl värd att läsa, ialf för de som är intresserade av svensk politik mot knark och i synnerhet mot cannabis.

Känns, något överdrivet, som att alla runtikring mig är sjuka. Systrar, föräldrar, kollegor med mera. Är jag smittkällan!? Jag är så egocentrisk :-).

 

Apropå egocentrism glömde jag ju skriva igår att mitt lag vann musikquizet på festen i lördags, så slarvigt av mig :-).

 

Vi såg en dokumentär om Isaac Asimov igår, eller som vanligt var det jag som tittade och Valle som sov :-). På äldre dar har jag blivit mer och mer intresserad av sci-fi, men Asimov sade mig inget, förrän igår då, vilket säger en hel del om hur lågt mitt intresse ändå är, eller kanske snarare kunskap på området är :-).

Förra helgen köpte jag det Sim City-liknande spelet "Cities: Skylines". Alltså ett spel där en bygger en stad. Jag var minst sagt förtjust i olika varianter av Sim City när jag var yngre. Jag hade ett till min Amiga, men där jag aldrig förstod hur jag skulle spara, så det var lite trist att börja om hela tiden, men jag spelade det mycket. Allra mest spelade jag dock "Sim City 2000" till PC. Där hade jag nog lyckats bygga den mer eller mindre perfekta staden. Ialf enligt min egen uppfattning :-). Av någon anledning kom det över mig förra veckan att jag ville bygga en stad igen, och då fick det bli "Cities; Skylines". Jag har spelat lite i veckan, men idag fastande jag lite längre. Det är lite för roligt. Jag längtar nästan lite till att få spela igen, vilket var länge sedan jag kände något sådant. Generellt anser jag spelade av TV-spel som bortkastande av tid, men ibland får en hemfalla åt njutningen :-).

 

Nåväl, helgen har främst inneburit 50-års fest utanför Örebro för att fira Erik. Tyskt tema, med tysk öl, korv osv. Mycket trevligt och ganska sent. Tråkigt att en del i familjen hade blivit sjuka så att det inte kunde komma, men så kan det bli.

 

I övrigt genomförde Liverpool en svag insats borta mot Everton, även om det räckte till en poäng.

Kanske en helt unik rubrik, antar att ingen har haft de här tre i samma rubrik förut :-).

 

Men vi börjar lite i en annan ände. Nya och tillfälliga uppgifter på jobbet. Rätt rörig och intressant start får en säga.

 

Jag måste skriva något om Liverpools 2-1 seger mot Newcastle. Enormt viktig för att hänga med topp fyra. Det vore så klart kul att utmana om titeln, men det blir nog svårt. Även om det blivit en ligatitel och två andraplatser de senaste säsongerna är min bedömning att Liverpool ändå inte är på samma nivå som Man City. Knappast ett radikalt uttalande, men när någon part i Liverpools lagbygge faller bort blir det väldigt bräckligt, vilket jag inte ser i Man City. Ja, vinsten mot Newcastle var speciell eftersom matchen avgjordes med matchens sista spark efter att Newcastle maskat sig igenom hela matchen, vilket var irriterande och därmed väldigt frustrerande.

 

Rubriken var det. Under veckan har vi sett serien "Ghislaine Maxwell - Maktens bordellmamma". Intressant att lära sig lite mer om henne och inte bara om Jeffrey Epstein, som vi sett dokumentärer om tidigare. Det är mycket moral, och sannolikt mycket som inte går att jämföra direkt mellan USA och Sverige. Jag skulle vilja ha lite djupare inblick i det hela, men orkar inte sätta mig in i det, tror jag :-).

 

"Mannen som knäckte enigmakoden", en dokumentär om Alan Turing. En annan "avvikande" individ som med den tidens moral blev straffad. Givetvis helt galet, men det var så det var. Dokumentären går inte in så djupt på honom som person, men spontant upplever jag honom som otroligt intressant. Ett liv som skiljer sig från de flesta andras.

 

Till sist såg vi dokumentären "Tina" om Tina Turner. Hon kunde jag rätt lite om, vilket gjorde att den här dokumentären var den mest lärorika. Jag hade verkligen ingen aning om att hon, som jag förstår det, slog igenom för en bredare publik när hon var över 40 år gammal. En annan grej är att hon numera är schweizisk medborgare och inte längre amerikan. Det tror jag dock inte framgick i dokumentären. Hon verkar ju också otroligt skön som person :-). Jag trodde nog också att hon typ hette Tina Turner från födseln, men det var ju något helt annat. Tragiken med Ike kände jag nog till, men inget som låg lättilgängligt i minnet. Trevligt också med ett personporträtt som inte fastnar för mycket i identitetspolitik.

 

Det var det, i eftermiddag bär det av till Örebro. Erik 50 år - Grattis :-).