För minnen och grunda analyser i stunden

Förra veckan såg jag dokumentären "MP3 - Piraterna som skakade skivbolagen" och kände mig en aning nostalgisk. MP3:or har nämligen haft en otroligt stor betydelse i mitt liv, vilket jag tänkte sammanfatta något här.

 

Jag kan inte komma ihåg att jag hade något extremt musikintresse i tonåren, jag spelade exempelvis inget instrument, men samtidigt var mitt huvudintresse efter skolan att lägga mig i soffan till musikvideos på ZTV. Jag tror dock inte det var något unikt i mitt fall, det fanns inget bredband på den tiden, så en gjorde ju andra saker än att sitta framför datorn eller telefonen hela tiden. Jag var även intresserad av att göra bra blandband och upptäcka ny musik.

 

Pappa prenumererade på PC för Alla, eller om det var en föregångare till den, och i den läste jag en artikel där det stod att en kunde ladda ned musik från internet. Som jag minns det kändes det lite magiskt. Vaddå, är det möjligt att bara hämta musik på internet? Jag hittade några hemsidor där det fanns MP3:or och försökte ladda ned Wes med låten "Alane" och Blur med låten "Song 2". Det var där det började, sedan blev det många MP3:or efter det.

 

Jag upptäckte att det var möjligt att "rippa" CD-skivor och rätt snart hade jag rippat alla mina egna skivor och började låna skivor från vänner. Jag och Svensson satt många kvällar och rippade skivor och lyssnade på musik. Det blev sedan nästan lite av en drog att försöka ladda ned kompletta skivor genom Napster och Kazaa. Datorn lämnades på under natten för att se om MP3:orna lyckades laddas ned. Sedan var det spännande att dagen efter lyssna och se om några av låtarna var bra.

 

Under den här perioden var det Winamp som gällde när det handlade om att spela musikfilerna. Jag hade som mål att ha en Winamp-lista med typ all världens hits. Det skulle finnas musik för alla, och allt skulle vara rättstavat och fint ordnat i listan. Dessutom skulle all annan musik av intresse finnas på utbrända DVD-skivor, om jag eller någon annan ville lyssna på den. Ungefär som Spotify nu. Det var egentligen det som var det viktiga, att ha ett mer eller mindre komplett musikbibliotek. Jag var nog inte den enda i världen som hade Spotify-tanken i huvudet tidigt. Tyvärr hade jag varken entreprenörsandan eller pengarna för att göra som Daniel Ek och faktiskt realisera idén :-).

 

Det var lite snabbt blajande om MP3:or och mitt liv.

När jag såg "De försvunna kvinnorna" för någon dryg månad sedan blev jag en aning konfunderad och rädd. Nu finns det ytterligare en dokuemntär på SVT Play om familjeplanering, "Ettbarnslandet". Den är förvisso mycket bättre än den tidigare nämnda och ger sannolikt en väldigt bra bild hur det var i Kina under den tid det var mer eller mindre förbjudet att skaffa mer än ett barn i landet. På många sätt verkar det ha varit riktigt jävligt för många, även om det i dokumentären framstår som de flesta ändå, indoktrinerade så klart, såg det som ett rätt bra förhållningssätt. Men oavsett all skit det ledde till för många i Kina skulle jag vilja veta om det är någon som räknat på huruvida det var bra eller dåligt ekonomiskt för Kina? Det framgår inte av dokumentären, men hela projektet verkar ha baserats på att det var dyrt med mycket folk.

 

Men, det är inte det som jag egentligen funderar kring, det är snarare känslan av att det har smugit sig in ett motstånd mot familjeplanering. Olustigt.

Det var den dokumentär jag såg igår och som jag inte skrev om igår. Det är en i raden av bra dokumentärer med Stacey Dooley, och där hon i den här besöker ett par av lägren med fångar från IS. Först måste jag dock kommentera, och jag tror att jag gjort det flera gånger förut, Stacey Dooley. Hon är väldigt svår att få grepp om. Rent visuellt ser hon så malplacerad ut, men ändå är hon så bra. Hon är verkligen mer än vad som möter ögat.

 

I dokumentären intevjuar hon en rad kvinnor som levt under IS, och hon är verkligen hård mot dem, hon låter dem inte komma undan i sina svar gällande hur de kunde åka ned och leva under IS. Det framgår tydligt i dokumentären att det är svårt för dessa kvinnor att svara ärligt på frågorna eftersom det blir ett moment 22 för dem, vad de än säger så kan det inverka starkt negativt på dem, men det är ändå svårt att inte slås av att de i stor utsträckning inte verkar tvivla på deras tro eller egna handlingar. Det kanske beror på att de kan råka illa ut om de uppvisar tvivel mot islam och IS, men det är ändå svårt att inte reagera på det. Det blir lite samma känsla som när en rutinerad SD-politiker ska försöka förklara att denne inte har något emot invandrare från MENA. Känslan är att de verkligen står bakom mycket av det som oliktänkande uppfattar som vedervärdigt, men att de inte vågar stå för det utåt.

 

Se gärna dokumentären och bilda er en egen uppfattning. Ni kommer sannolikt ha en vilja att diskutera den efteråt med andra som har sett den.

Det behöver inte vara den ordningen, men det känns som ett perfekt liv. Helst ska nog en nyhetssändning in där också, kanske efter filmen, men ialf innan middagen. Det för att ha något intressant att prata om på middagen.

 

Min dag har sett ut så idag. Först ett kort pass på gymmet. Under passet lyssnade jag på en podd från Kvartal. Kan vara något svårt att lyssna på podd under ett träningspass, men tränar en inte så intensivt går det bra :-). Dokumentären kommer jag till någon annan dag.

 

Filmen jag såg var "Lights Out". En skräckfilm som jag hörde talas om för några år sedan, men sedan glömt att se. Den handlar om ett spöke som försvinner när någon tänder ljuset. Låter inte så nyskapande, men jag måste ändå säga att de fått till det rätt bra i filmen. Sammantaget en hygglig skräckfilm, främst med anledning av det där med ljuset och hyggligt skådespeleri, men mycket gällande hur personerna agerar i filmen är i vanlig ordning knepigt. Typ att lämna folk själva till höger och vänster.

 

Nu är det snart dags för lite middag med vänner och kanske ett par öl på det.

 

Jag slog i övrigt nytt prisrekord när jag idag köpte The Beatles "The White Album" :-).

Middag i förrgår på Mojo med Nisse och Bias. Inte billigt, men väldigt bra mat och service. Jag upptäckte dock att jag åter övertygat mig om att något är på ett sätt, vilket var fel. Jag hade fått för mig att gnocchi var pasta med fyllning, vilket inte stämmer alls. Jag måste blandat ihop det med tortellini. Nisse rättade mig med all rätt. Jag har en uppfattning av mig själv att vara noga med detaljerna, men titt som oftast märker jag att det inte är fallet.

 

Jag har sett dokumentären "Push" i veckan. En dokumentär om hur kapitalet tar över städerna och tvingar fattiga att flytta. För mig kändes det som socialistisk propaganda, men antar att det är många rimliga poänger i dokumentären. Att kapitalister köper fastigheter för att tjäna pengar på dem är inte märkligt, men vad ska styra i städerna? Kapitalismen eller en strävan efter att alla ska ha chansen att bo där de vill? Det handlade mycket om rättigheten till boende i dokumentären, men inte mycket om att den rätten inte kan gälla var en vill bo. Många frågor väcktes!

 

Hur blir det med corona-viruset? Jag är inte speciellt orolig, och det är ovanligt. Det skulle vara om det muterade och blev farligare, eller om det är farligare än vad jag tror.

 

Nu vågar jag nog också tro på att Liverpool vinner Premier League i år :-).

När jag var barn närde jag en liten dröm om att bli arkitekt. Jag tror inte det är något ovanligt bland barn. Jag upptäckte dock rätt snart att jag varken var superbra på att rita (om en helt ok på att måla av saker) och hade lite för dålig fantasi för att hitta på några spännande ritningar. Jag gav det inte heller chansen, men jag har svårt att se att det hade blivit succé om jag gjort det.

 

Jag tror däremot att jag hade kunnat blivit en helt ok stadsplanerare, om det nu är en sådan person som mer planerar hur en stad ska hänga ihop på olika sätt. Vad som bör finnas var osv. Antar att en arkitekt kan vara stadsplanerare också, men jag tänker ialf att jag är bättre på att planera än att rita :-). Tänk att få utveckla en stad, det låter helt magiskt intressant, men det får bli i nästa liv antar jag.

 

Jag tror att det här är anledningen till att jag tycker att det är intressant att titta på program som handlar om byggnader och hur städer förändrats. Det är dit jag vill komma med hela inlägget, att jag för ett tag sedan såg serien "Byggnaderna som förändrade staden". Kan tänkas vara en serie som inte intresserar så många, men jag fann den väldigt intressant, sannolikt med anledning av det jag tidigare skrivit i detta inlägg.

Jag fortsätter på mitt Stephen King-tema, och det med anledning av att jag nu läst ut boken "Carrie". Det är lite lustigt, eller otäckt, kanske spännande, men ju mer jag tänker på Stephen King desto mer minnen dyker upp från min barndom. Det här inlägget blir därmed som en återblick från delar av mitt liv.

 

Om vi börjar med varför jag ens läst boken "Carrie" nu så beror det på att jag fortfarande håller på att läsa alla böcker som jag har i min ägo och som jag inte tidigare läst ut.

 

Den utgåva jag har av "Carrie" är tryckt 1990, och det är inte alls orimligt att jag köpte den ungefär då. Som jag minns det var det Gabbe som fick in mig på Stephen King-spåret. Han har äldre bröder och blev sannolikt influerad av dem vad gäller Stephen King. Det kan säkert hänga ihop med filmen "Jurtjyrkogården" som jag skrev om igår och som kom under den här tiden.

 

Gabbe hade Stephen Kings "Drakens Ögon", och den lånade jag av honom. Jag minns inte mycket av den boken, men det var inte mycket till skräck, utan snarare fantasy. Jag kan inte heller minnas att jag tyckte den var speciellt bra, men den var ialf den första bok av Stephen King som jag läste.

 

Jag kan inte minnas om det var innan, eller efter, jag hade läst "Drakens Ögon", som jag köpte "Carrie", men sannolikt efter. Jag minns dock att jag köpte den på Stigs bokhandel i Hallsberg. Eventuellt minns jag även att jag blev rekommenderad att börja med "Carrie" när det gällde Stephen Kings böcker, och jag har även något minne av att den inte var lika skrämmande tjock som andra böcker av Stephen King som fanns i bokhandeln. Det är även troligt att Gabbe var med, och att vi köpte "Carrie" samtidigt.

 

En natt sov sedan Gabbe över hos mig och vi läste "Carrie" under natten. Vi kan även ha haft som mål att vara vakna hela natten, vilket vi inte lyckades med av vad jag kan minnas. Inte heller lyckades jag läsa ut boken, och när jag började läsa om boken nu hittade jag ett gammalt bokmärke instoppat efter ca 3/4-delars läsning i boken. Jag är inte säker på att det vara samma natt, men vi målade också en massa bilder med monster och blod. Det var inget jag reflekterade nämnvärt över när vi målade det hela, det var på Gabbes inrådan som jag minns det, men jag vet att mamma blev fundersam när hon hittade de rätt otrevliga målningarna.

 

Så här i efterhand kan jag bli lite förvånad över att vi läste "Stephen King" som 8-10-åringar. Förvisso är "Drakens Ögon" en ungdomsbok, och jag läste inte någon annan bok, förutom nästan hela "Carrie", av Stephen King, men det fanns en stor fascination för Stephen King, och han måste ha varit den första internationella författare vars författarskap jag stiftade bekantskap med.

 

Vad tyckte jag om boken "Carrie" nu då? Väldigt bra. Jag har sett ett par filmatiserinagr för ett par år sedan, men de gav mig inte så mycket, men boken är riktigt bra. Jag blev fast, trots att jag redan kände till hela handlingen. Det är skräck med djup, och det är inte svårt att förstå att Stephen King fick sitt genombrott genom boken "Carrie".

Av vad jag kan komma ihåg har filmen "Jurtjyrkogården" alltid funnits i mitt medvetande. Som med mycket annat kan jag inte komma ihåg när jag hörde talas om filmen första gången, utan den har alltid funnits där. Den kom ut 1989 när jag var sju år, och alldeles för ung för att se skräckfilmer. Det är väl också i en ålder då lite äldre personer kan berätta om saker för en och som en blir väldigt tagen av. Jag har för mig att under den tiden när filmen kom ut och några år senare, så pratades det om att "Jurtjyrkogården" är den otäckaste film som finns. Det tror jag dock verkligen inte den är känd som, men för mig var det så. Hade en sett "Jurtjyrkogården" kunde en se allt.

 

Igår var konstigt nog första gången jag såg "Jurtjyrkogården". Det har nog främst med att jag började se filmen för kanske 20 år sedan, men att jag inte såg klart hela. Det har nog gjort att jag inte orkat se den igen, eftersom jag typ sett den förut. 

 

Hursomhelst passade det att se "Jurtjyrkogården" igår med anledning av att jag tidigare under dagen sett "Cujo". Det blev lite av en dag tillägnad Stephen King så att säga.

 

Vad tyckte jag om filmen? Ja det är ingen kalkon. Rätt skrämmande faktiskt, och den håller hyggligt fortfarande. I svenska mått är väl dock saken att mannen arbetar och kvinnan är hemma med barnen något förlegad. Jag blev även fundersam på, precis som i "Cujo", hur de små barnen som är med i filmerna, och har framträdande roller, har behandlats med tanke på att filmerna är skräckfilmer. Vilken hänsyn togs mot dem, fick de se filmerna efteråt osv? I övrigt är väl själva premissen för filmen rätt märklig och oförklarad, men det är knappast "Jurtjyrkogården" ensam om när det gäller skräckfilmer. 

 

Sammantaget är nog "Jurtjyrkogården" främst en skräckklassiker för mig, för den stora massan är den nog främst en hygglig skräckfilm i mängden.

Lugn, lugn dag. Lunch på Rosengrens, men annars inte mycket konstruktivt. Jag var förvisso ute och sprang i den relativa värmen som råder utanför. Regn också, i januari...

 

Jag for med osanning när jag häromdagen uppgav att jag sett klart de filmer jag inspirerades att se i höstas. När jag tänkte efter hade jag verkligen inte sett dem alla.

 

I brist på bättre såg jag därför nyss klassikern "Cujo". Ni vet den rabiessmittade Sankt Bernhardshunden (fast jag tror alla instinktivt tänker att det är en annan ras) som Stephen King gett upphov till. Rätt bra faktiskt. Inte direkt otäck, och sannolikt inte helt rimlig, men minimalistisk och rätt spännande. Jag hade nog tänkt att den skulle bli väldigt fånig, men jag upplevde det inte så.

Efter att jag och Valle hade besökt platsen för den stora tågolyckan i Getå i våras fick jag låna en bok av pappa om olyckan. Den har jag nu sent omsider läst ut. Det framstår som att det blev viss uppmärksamhet kring pappas morfars död i olyckan. Det skänktes pengar till pappas morfar från bland annat Svenska Dagbladet (jag borde starta en prenumeration :-)). Även en stor gravsten restes i Mjölby (undrar om den finns kvar?). I övrigt nämns även farmor med namn i boken, Mabel, ett fantastiskt namn.

 

Det måste bli en resa till Gävle snart för att se loket där pappas morfar förolyckades.

...som att jag skulle kunna berätta den? Jag såg ialf under min ledighet serien "Berättelsen om Jesus", och det måste vara första gången som jag ser en serie som berättar just den berättelsen från början till slut. Det hela med kommentarer från diverse Jesus-kunnigt folk. Serien hade blivit bättre om dessa kommenterare hade kunnat vara aningen mer djupgående i sina kommentarer till händelserna.

 

Förutom att det faktiskt var rätt intressant att titta på slog det mig att Judas kanske försökte göra något gott. Han upptäckte att Jesus eventuellt höll på att ställa till med uppror, så det var lika bra att försöka få ett stopp på det. ...eller så var romarna bara trötta på Jesus, förvisso ibland kanske vettiga, predikan så att de betalade Judas för att berätta var karln höll till.

 

Jag såg även "Jesus kvinnliga lärjungar" av bara farten efteråt. Går det hitta likheter med mer moderna rörelser där...?

 

Nej jag raljerar för mycket nu, men jag har så vansinnigt svårt att ta den gudomliga biten med profeter seriöst. Varför skulle något som kan och förstår allt förmedla sitt budskap genom en människa på en plats?

Nu har jag sett filmen "Get Out", så nu tror jag att jag sett alla de skräckfilmer jag fick upp ögonen för runt allahelgonahelgen. Intressant skräckfilm med anledning av rastemat. Även om det kan stå en upp i halsen i vardagen, så gav det en känsla av nytänk inom skräckgenren. Även en film som sannolikt är lätt att både över- och underanalysara utifrån rastemat. Jag kan väl tycka att manuset inte riktigt kunde förklara varför saker och ting blev som de blev i filmen, men det gjorde inte så mycket, det blev väldigt bra och snyggt ändå.

 

Jag har kanske haft tur under den senaste tiden, eller så är det helt enkelt så att det kommit fram nya regissörer och manusförfattare i skräckgenren som lyckats göra den mer intressant.

 

Att det blev film idag beror på att jag känner mig lite risig. Typ något med bihålorna.

I många många år har boken "Män är från Mars kvinnor är från Venus" stått i min bokhylla. Jag tror att jag fick den av Sanjin någon gång under 2003, men jag är dessvärre inte helt säker. Som jag vill minnas det fick jag den av honom eftersom vi var unga och kanske inte extremt framgångsrika hos det motsatta könet. Denna bok skulle väl då kunna underlätta det problemet? Det hade den kanske gjort, men jag läste aldrig ut boken, trots att jag vid något tillfälle började läsa den. Något som levt med mig sedan jag började läsa boken för alla dessa år sedan är att boken hävdar att män söker lösningar och kvinnor tenderar att prata om problem utan att vilja ha lösningar. Just det är ett tema som är genomgående i hela boken, vilket jag nu märkt när jag läst ut den. Det hävdas även en del annat i boken, som att en kan skriva ned sina problem, och gärna visa det en skrivit för den en skrivit om, för att undvika konflikter. Även uttryck som "gå in i grottan" och "ned i brunnen" antar jag har sitt ursprung i boken. Exempelvis att män går in i sin grotta och funderar när de är stressade.

 

Även om "Män är från Mars och kvinnor är från Venus" känns något daterad i relation till dagens sätt att se på världen är det ändå befriande att läsa en bok som ogenerat hävdar att det finns skillnader mellan kvinnor och män. ...och bokens huvudtema med lösningsfokuserade män och kvinnor som vill bli lyssnade på är något en absolut kan ta i beaktande.

 

Sanjin är fortfarande en av de mest positiva och underbara människor jag känt och saknaden finns där fortfarande, men även ett dåligt samvete av att jag inte gav tillräckligt under den sista tiden. 

Jag kan inte riktigt släppa det här med flygplan. Igår såg jag dokumentären "Varför störtade 737 Max?", och idag har jag försökt läsa på lite mer om det. Jag har dock inte blivit helt klok på det hela, och vet inte om jag vill bli heller. Men hursomhelst, vilket förvisso inte var något nytt, så var systemet MCAS en bov i dramat. Ett system för att trycka ned planets nos, och som piloterna antingen inte visste om, eller inte fått tillräckligt bra utbildning inom, samt vilket även kunde strula. Skrämmande! Men kanske ännu mer skrämmande hur krascherna gick till. Det verkar som planen åkt lite bergochdalbana innan de störtat mer eller mindre vertikalt. Riktigt vidrigt sätt att dö på. Nu kanske min flygrädsla kommer att smyga sig på igen...

 

Till det mer positiva så har jag köpt en biljett till Jesus And Mary Chain i Stockholm i mars.

UIA-planet sköts ned. Iran kunde inte gärna dementera det längre. Nu har de tagit på sig ansvaret och funderar på att kompensera famijerna.

 

Vad händer nu? Känslan är väl att världen nöjer sig med ursäkten för att inte spä på den infekterade situationen med Iran. Även om det finns undantag på Twitter, så tror jag inte att särskilt många i politiskt framstående positioner kommer uttala sig särskilt kritiskt mot Iran, de nöjer sig sannolikt med ursäkten. Jag gissar att det varit annorlunda om det varit ett annat land som skjutit ned planet. Det är förvisso inget jag direkt vänder mig emot. Andras ursäkter kommer dock sannolikt inte godtas på samma sätt.

 

Nu ska jag försöka lämna det här, men det kommer, säkert med rätta, ältas länge på sina håll. Det kommer inte heller lämna mina tankar, det är en del saker som fortfarande intresserar mig.

 

Ett bra samtal igår med vänner, men jag vill att jag ska vara ännu något mer ifrågasättande. Det är dock svårt när det handlar om att vårda bra relationer. Jag gillar samtalsextrimism, men jag känner inte att jag är tillräckligt bra på det.

Tillbaka i Örebro efter en som alltid något för lång resa för att ta sig hem. Resan rullade dock på bra.

 

Jag är kanske inte helt fel ute i mina misstankar gällande att UIA-planet störtade på grund av något annat än tekniskt fel. Förutom det något ologiska att ett sådant plan skulle drabbas av ett tekniskt fel reagerade jag främst på att Iran direkt efter kraschen, eller om det var Ukrainas ambassad, informerade om att planet störtat på grund av tekniskt fel. Alltså innan någon egentligen kunde veta just någonting. Det var märkligt.

 

Även om det fortfarande är ovisst vad som hände med planet blev det dessvärre som jag trodde gällande de svenskar, eller vad det nu ska kallas, som förolyckades i olyckan. Det är typ mer debatt om hur olika människor har uttryckt sig om dem än att de och hundratals andra människor kan ha mördats. Flygplan har skjutits ned förr, och har det hänt igen, borde väl det vara intressantare än att ta ställning och dumförklara varandra?

Det drar ihop sig, sista heldagen i Italien för den här gången. Jag kan inte påstå att jag längtar tillbaka till Sverige. Det är väl främst för att vardagslivet med jobb och träning börjar då igen. Här är jag bortskämd och får uppleva massa spännande saker i en avslappnad takt.

 

Idag är inget planerat, det lär bli en lugn och skön dag.

 

Jag har nu läst ut boken jag fick i julklapp "Extra allt!". En något raljerande bok över offerhierarkier, hjälphets och införande av onödiga titlar, verifieringar osv. Rätt kul läsning och mycket jag själv går runt och stör mig på som tas upp i boken. Samtidigt är det sannolikt en del förenklingar, men som ändå borde vara bra för en del att ta fasta på. För mig blev det väl främst en bok för en redan frälst, men alltid kul att läsa att någon tycker ungefär likadant, vare sig det är rätt eller inte.

Lugnar debatten ner sig nu gällande eskaleringen mellan USA och Iran? Jag tror det. Det lär förvisso bero lite på om planet från UIA störtade på grund av något tekniskt fel eller liknande, eller om det var annat som låg bakom. Det senare är inte svårt att misstänka i sammanhanget. I Sverige tror jag oavsett att det, ialf i vissa kretsar, kan bli en grej gällande vilka de svenskar var som tragiskt omkom i olyckan. Men, men det återstår att se.

 

Idag har jag, Valle, Abbe och Bettan besökt Castelli Romani. Det är ett område i bergen utanför Rom. Där finns det ett par sjöar och några mindre städer som är populära att besöka för de som bor i Rom. Det var inget ställe som egentligen legat på min att göra lista gällande Rom, men det är många ur Valles familj och vänskapskrets som sagt att det är något en borde besöka.

 

Förvisso har jag en tid velat prova maträtten porchetta. Det är en form av skinka, och den jag åt idag framstod som en något godare svensk julskinka. Saken är den att en känd porchetta är den som kommer från staden Arricia, och Arricia ligger i området Castelli Romani. Det föreslogs därmed att vi borde åka till Castelli Romani för att bland annat äta porchetta :-).

 

Vi tog därmed bilen till staden Castel Gandolfo som ligger i Castelli Romani. I Castel Gandolfo har påvarna ofta hängt på somrarna, men Franciskus verkar ha avslutast den traditionen. Nåväl vi möttes ialf av en fin utsikt över Albanosjön och jag fick som synes prova att äta porchetta.

 julklapp fick jag av Valle en guidad tur på Colosseum, Palatinen och Forum Romanum, och idag gick vi den. En utmärkt julklapp!

 

Turen var dryga två timmar lång och innebar att vi tillsammans med en grupp och engelsktalande guide gick omkring på dessa historiska platser. Vi behövde inte stå i någon kö för att komma in någonstans, vilket var väldigt skönt, men det var intensivt :-).

 

Turen började med ett besök på Colosseum. Där inne hade jag inte varit sedan sent 2004, och den gången utan guide om jag minns rätt. Det behövs inte sägas, men det är en mäktig upplevelse att besöka Colosseum.

Tanken var att vi skulle åka till Tivoli idag, men på grund av att Valles bror igår natt svimmade och slog sig illa ställde vi in det idag. Han har gjort en mängd undersökningar nu och de har inte hittat något allvarligt. Krya, krya!!!

 

Istället har jag och Valle vandrat runt lite i Rom. Det blev bland annet ett besök till Campo de' Fiore, men främst ett besök till den plats där Aldo Moro hittades död i en bil efter att ha suttit kidnappad i 54 dagar. Han kidnappades i utkanten av Rom, men hans döda kropp hittades mitt i centrala Rom.

 

Nu tror jag inte det blir så mycket mer idag, men imorgon blir en stor sightseeing-dag.

Någon gång i början av min resa till Italien så läste jag något om terrorism, och att olika terroristgrupper i Europa inspirerat mer nutida grupper från Mellanöstern. Där stod det något om Röda Brigaderna och Aldo Moro. Nog för att jag hade hört talas om båda innan, men det var inte mycket mer än så. Hursomhelst läste jag på lite om Röda Brigadernas kidnappning och mord på Aldo Moro 1978. Vid själva kidnappningen mördade de även fem poliser i ett fegt bakhåll. Jag kollade upp platsen för var kidnappningen ägde rum, och det var bara några kilometer ifrån Valentinas föräldrars lägenhet. Därför tog jag idag en promenad till platsen för massakern. Det må verka en aning morbidt, men det är något med att befinna sig på platser som gett avtryck i historien, och det är nästan mer intressant när det är en plats som inte var tänkt att sätta några historiska avtryck. Sedan är det även något med att skänka offren en tanke.

Igår var det upp i ottan för att åka på en helgadstur till Neapel och Pompeji. Att besöka Pompeji har jag önskat att göra länge, och igår blev det äntligen av.

 

Det är rätt långt mellan Rom och Pompeji, och själva resan dit var inte så bekväm i en alldeles för trång buss.

 

På vägen gjorde vi ett kort stopp i Cassino. Ni har säkert hört talas om slaget vid Monte Cassino. Vi stannade dock bara för toalettbesök och förfriskningar, men jag blev givetvis sugen på att någon gång besöka Monte Cassino. Det får dock sannolikt vänta ett tag...

 

I Neapel hade jag förväntat mig att vi skulle besöka ett museum angående Pompeji, men istället hade vi typ en timmes egen tid i staden. På den rätt korta tiden hann jag inte så mycket av Neapel, men tillräckligt för att förstå att staden förefaller vara rätt mysig i de centrala delarna, till skillnad från vad jag sett tidigare runt centralstationen och stadens utkanter.

 

Jag hann med att knalla runt i några gränder och att besöka Piazza del Plebiscito, Castel Nuovo och även gå in i Basilica Reale Pontificia San Francesco da Paola. Jag fick även lite kort agera "guide" genom att hålla vår guides flagga inför gruppen medan hon letade efter några borttappade toalettbesökare :-).

 

Tanken med resan var ju dock inte att besöka Neapel, det blev mer ett plus i kanten. Utan allt handlade ju om att besöka Pompeji. Staden som år 79 efter vår tideräkning begravdes efter att Vesuvius fått ett utbrott. Den tidigare försvunna staden har sedan grävts ut sedan 1748, men är än idag inte fullt utgrävd.

 

Vi gick runt med en putslustig guide i Pompeji i ungefär två timmar. Det kändes tillräckligt för att se mycket av stadens mest intressanta delar, men jag antar att en kan spendera mycket mer tid i Pompeji utan att bli nöjd. Under besöket fick vi se privata hus, bordeller, restauranger, arenor med mera, vilket var väldigt spännande.

 

Det var en del besökare i Pompeji medan vi var där, men långt ifrån galet, och den som gick runt utan tillhörande grupp kunde sannolikt vandra runt i staden och se det mesta i lugn och ro.

 

En lång dag blev det. Upp strax efter 06 och hemma vid 20, men det var det värt. Pompeji är väl värt ett besök för de som har vägarna förbi. Sannolikt jobbigt på sommaren för värmen, men igår var det bra, förutom att det var mulet.

Men först måste jag säga att jag gillar när det helt ogenerat ställs fram en flaska Barolo till lunchen. Inget konstigt så att säga. Abbe är italiensk kultur personifierad :-).

 

Jag tänkte lite kort skriva om mitt 2019. Spontant känns det som det bästa året sedan 2015. Förvisso avslutades 2018 med att asyl i Örebro skulle läggas ned och min arbetssituation blev en aning osäker. Det ledde dock till att mitt arbete under våren 2019 var väldigt trevligt och omväxlande. Det nya arbetet är väl inte det roligaste i världen, och en del märkligheter inträffar, men jag trivs generellt väldigt bra med mina arbetskamrater. Det känns även lättare nu att byta arbete om jag nu skulle vilja göra det.

 

Börsen har som jag tidigare skrivit gått bra under 2019 och jag har generellt mått bra under året. Ingen ständig svag ångest som var fallet under typ 2017.

 

Jag har för första gången bott tillsammans med någon, och det har varit mycket bättre än jag kunde föreställa mig. 

 

Jag har lärt känna Rom bättre under året, dock blev hösten befriad från resor vilket var lite trist, men semesterdagarna har jag tagit ut under året, och de flesta har spenderats ute i Europa.

 

Världen generellt har nog även den blivit något bättre under året, och jag är tacksam för att klimatet verkligen kommit på agendan.

 

Valle, min familj och mina vänner är dock de som främst gjort 2019 till ett väldigt bra år.

 

Nu hoppas jag att 2020 fortsätter positivt, att mina närmaste håller sig friska och att alla i världen vågar samtala mer och döma och förakta mindre.

Idag har vi inte varit utomhus alls, bara slappat. Vi har förvisso vandrat några gånger mellan lägenheterna här, men det är ju bara ett par meters promenad :-). Hursomhelst är det väldigt skönt.

 

Jag upptäckte i Ferrara att typ glögg även är gångbart i norra Italien, men det kallas för vin brulé.

 

Det ser väldigt bra ut för Liverpool, vinst idag igen. Kan en våga hoppas och tro på en ligaseger i år? Det är väl nästan fånigt att inte göra det.

 

På lördag blir det en heldag i Pompeji, kommer bli coolt.

 

Vi har som tidigare nämnts inte gjort så mycket idag. Jag såg dock Anders Wahlgrens "Bo i staden". Jag gillar hans filmer om hur Sveriges städer utvecklas, men den här serien i två delar var inte så värst intressant. Kändes pro-socialistisk, vilken jag inte har något emot, men jag hade förväntat mig mer förslag på lösningar på bostadsproblemen, inte bara exempel på att det där gjorde några sossar bra på 20-talet.

 

Gör positiva nyheter något gott för allmänheten om de endast fokuserar på något som är punktmässigt positivt? Morgan Johansson har exempelvis twittrat idag om att sprängnignar och skjutvapenvåld gått ned i Malmö, men det har så vitt jag vitt ökat i landet som helhet. Jag får uppfattningen att framhävande av sådana nyheter bara gör folk irriterade och att de känner sig förda bakom ljuset, när inte hela bilden lyfts fram.

Börsen 2019 har varit fantastisk. Jag har trots en del dåliga affärer gått typ 20 % plus i år, om en kan lita på Avanzas grafer. Att ha gått 20 % plus i år på börsen är dock inget att skryta med eftersom börsen var upp några procent till. Å andra sidan är 20 % bättre än ingenting...

 

Det jag menar med dåliga affärer är att jag gick in med rätt mycket i Swedbank efter den första dippen de hade med anledning av penningtvätt. Jag tänkte att värre kan det inte bli, och att de flesta människor räknar med fuskande banker och att det därmed inte skulle bli värre. Värre blev det dock, och Swedbank föll ännu mer efter mina köp, så trots den strålande börsen är jag minus 15-20 % på Swedbank sedan inköp. Detta är dock en eventuellt livslång investering, så det stör mig inte så mycket. Däremot gick jag in med en något mindre summa i EWPG Holding när de noterades på börsen. Det hade gått rätt bra för mig innan när jag varit med vid börsnoteringar, och EWPG Holding lätt som ett hållbart bolag inom vågenergi. Jag läste dock inte på något gällande bolaget, och det verkar vara rätt många som inte tror på bolaget alls, och att det eventuellt kan vara ett fuskbolag. Därför är jag minus 60 % sedan inköp. 

 

Det är detta jag menar med den hårda vägen. Det känns nästan bra att ha gått på en nit, för att bli motiverad till att lära mig mer.

 

2020 har hittills börjat bra, och det är bara hålla tummarna för att det fortsätter.

Det här blir dock inget inlägg gällande hur 2019 var och nyårslöften osv, det får komma en annan gång.

 

Vi är tillbaka i Rom nu. Ett av Italos snabbtåg tog oss tillbaka hit. Bra och framförallt läckra tåg. Tyvärr var det inte första klass på vägen tillbaka :-).

 

Gårdagskvällen var generellt alldeles utmärkt. Vi käkade god mat och drack fina viner. Det blev även lite charader. Förvisso något tradigt att flera av deltagarna inte kunde, eller ville, prata engelska, och min italienska är undermålig, vilket ibland gjorde att jag kände mig lite utanför. Det ska dock tilläggas att Valles kompisar, Anna och Ricardo, hela tiden gjorde allt för att jag skulle känna mig som en del av gemenskapen.

 

Kvällen avslutades sedan på en klubb där en var tvungen att ordna medlemsskap först. Riktigt bra ställe, men trötthet och olämpliga meddelanden gjorde att vi inte stannade så länge.

 

Något annat? Garisenda-tornet i Bologna lutar verkligen, ser nästan lite farligt ut. Det finns bilar i Bologna som fungerar som elcyklarna i Sverige. En kan ta en av dessa bilar någonstans och lämna den någon annanstans. Det hade jag inte provat innan.