Copacabana
Den storsta anledningen till att man hamnar har ar for att byn ligger vid Titicaca-sjon, vilken ar en mycket stor sjo. Sjon ar bra pa sa vis att man kan ata mycket god regnbagsforell har for en billig penning!!! Fast man aker nog inte hit for sjon eller dess foreller heller egentligen, utan for att det finns en o som kallas Isla del Sol som ligger i sjon och pa vilken det aterfinns en massa Inka-grejer. Dit ska vi imorgon en svang. Jag hade nog garna stannat kvar dar over natten, men nu bokade de andra en endagstur, sa det far bli sa istallet. Lite stressigare, men jag har svart att se att jag kommer bli saa betagen av vad det nu ar for inka-tjafs som finns pa Isla del Sol. Det mest spannande blir nog att aka bat pa varldens hogst belagna navigerbara sjo... Vad ar en navigerbar sjo?
Vi hade en spannande bussresa hit. Vi hamnade pa en "lokalbuss" och inte en turistbuss, samre kvalité men mer spannande, och spannande blev det. Nagonstans pa vagen blev vi stoppade och helt plotsligt var det soldater overallt. Bakom oss blev det oroligt och en kvinna forsokte gomma paket lite har och var i bussen... Det hjalpte dock foga och efter lite tjafs blev hon frantagen alla sina paket. Om vi fattade det hela ratt sa forsokte hon smuggla bensin eller nagot liknande... Inte en helt avslappnad upplevelse for oss heller. Hoppas, hoppas ingen lagt nagot i vara vaskor...
Tror det har internet-cafét ar for langsamt for att ladda upp bilder pa, sa inga sadana den har gangen heller.
Jag dog nastan idag, overdrivet 1000-ganger, men satan vad jobbigt att ga upp for ett mindre berg pa den har hojden. Blev tvungen att stanna ett par ganger for att hamta andan. Inkaleden kan bli tuff!!!
Pampas!
Igar kvall kom vi hem fran var tredagars utflykt till pampas nagra timmar utanfor Rurrenabaque har i Bolivia. For att ta oss dit hade vi bokat flyg, och det var inte vilket flyg som helst, utan ett litet litet skitplan, och till raga pa elandet sa var det daligt vader nar vi akte dit, dvs turbulens deluxe. Ingentingt blev battre av att dorren till cockpit var oppen, eller om det inte fanns nagon, sa att man horde alla pip och grejer darifran. Sa nar det skakade som bara den och det borjade pipa fran cockpit var inte jag nagon kaxig pojke direkt hehe... Men men, fram kom vi ialf!
Efter nagra timmars bilfard var vi framme vid floden Yacuma, pa vilken vi skulle befinna oss pa eller runtikring under de narmaste dagarna for att titta pa djur och leva lite primitivt. Val framme fick vi hoppa ner i en langsmal bat och efter en stund puttra ivag mot ingenmansland!?
Batarna och en del av Yacuma-river.
Langs floden sprudlade det av liv, och framforallt kryllade det av alligatorer och svarta kajmaner. Bada ar typ krokodiler, dar den senare kan bli riktigt stor och eventuellt vara farlig for manniskor. Utover dessa otackingar sag vi en mangd faglar, nagra apor och skoldpaddor. Riktigt coolt att se alla dessa djur pa deras hemmaplan sa att saga!
Sanna har luringar bodde man i princip med.
Herr Nilsson var och halsade pa oss lite da och da ocksa.
Ahh... Massa engelsman har inne och pratar pa Skype, eller ialf en, i ett extremt jobbigt tonfall, och allt ar sa javla cooolt, och awesome, och fucking bla bla bla... Jag blir tokig. Hall kaften!!!
Tillbaka till pampas-turen. Forutom alla dessa roliga djur var det en extrem mangd av mygg ocksa. Man fick verkligen dranka sig i myggmedel.
Nar vi sovit en natt gick vi ut pa anakonda-jakt dagen efter. Inte det minst jobbiga jag gjort i mitt liv. Det var svinvarmt, varldsrekord i mygg och sedan fick jag skoskav. Vi hittade en anakonda pa nagra meter ialf. Lite udda att sta nagon halvmeter ifran en livs levande anakonda, men det gick ju bra, den var antagligen matt...
Tyvarr fick jag ingen bra bild pa den, samt att jag ar trott pa alla engelsman har inne, sa jag orkar inte ladda upp de bilderna jag har.
Senare blev det fiske, jag fick ingen, men en australiensare fick nagra sma och guiden fick en ratt stor catfish. Annu senare blev det fotboll mot guiderna. Jag och Robert var med i turistlaget, och jag maste saga att vi gjorde bra ifran oss, sa vart lag vann till slut.
Sista dagen spenderades med att vi badade tillsammans med lite rosa delfiner... Eller de var inte direkt dar vi var men typ i narheten... Lika nara var alligatorerna och kajmanerna, kandes lite lattjo.
Sedan flog vi hem och nu ar vi tillbaka i La Paz. Sorry for det har inlagget, men jag kan inte skriva nar jag inte kanner mig avslappnad. Folk pa ko och storande engelsman... Forhoppningsvis orkar jag ladda upp lite mer bilder nagon annan dag, for nu ska jag ta en ol. Ciao!!!
Death Road!
Vi överlevde dock allesammans med några mindre blessyrer. Första delen var asfalterad och relativt säker, även att hastigheten hävdades vara över 60 km i timmen samt att det var trafik på den delen av vägen. Det kändes lite som att åka motorcykel på en cykel :-). Nästa del var desto farligare med grusväg och stup på flera hundra meter längs sidorna utan några skyddsräcken. Man cyklade dock i sitt eget tempo, men i och med att det är nedförsbacke hela tiden så blir hastigheten ändå rätt hög, sedan vill man ju inte vara en mes. Denna andra del hankade vi oss också igenom utan problem. Utsikten var även helt sagolik under denna del. Sista delen var där vi fick lite mer problem... Här fanns det inte lika många stup vilket gjorde att guiderna släppte lite på säkerheten och således körde på lite snabbare, så ville man hänga på så fick man ligga i :-). ...och det var under denna del det hände... Dansken Emil for rakt in i en bergvägg, men lyckades studsa tillbaka ut på vägen och klarade sig helskinnad, dock pajade cykeln. Denna halvkrasch gjorde att Robert, som låg bakom, fick bromsa hårt, vilket ledde till att även han for in i samma begvägg med huvudet, men även han lyckades hålla sig kvar på cykeln. Det var jag som kom trea som fick de största problemen... I och med att jag låg lite för nära Robert fick jag tokbromsa för att inte krascha in i honom... Jag fick dock inte helt stopp på cykeln utan fick till slut välja mellan att antagligen krocka med honom, krascha in i bergväggen frontalt eller gå på frambromsen för att försöka få stopp på cykeln... Jag valde det sista, vilket var ett dumt val för jag for över styret med huvudet in i bergväggen och sedan kroppen efter i en båge över huvudet, vilket knyckte till ländryggen... Jag har nog aldrig varit så rädd i hela mitt liv när jag låg där intill bergväggen och försökte ställa mig upp... Under några sekunder for förlamningstankarna genom huvudet, men jag kom upp på benen och knallade halvt chockad ut på vägen där de andra kom farande förbi... Inte så smart, och Robert fick ropa på att jag skulle hålla mig undan, vilket var mycket bra, annars hade det säkert kunnat bli mer olyckor.
Det var hursomhelst otroligt roligt och allt gick ju efter omständigheterna bra :-).
Imorgon ska vi till Rubbe... nånting och åka ut på en flod för en tredagars upptäcktfärd där blandat annat jagande av anacondor står på schemat!
Internet är segt här så bilder kommer om några dagar, precis som de roliga bilder från saltfälten jag lovade, men glömde lägga upp.
Weird Bolivia!!!
Eftersom vi hade genomlett en enormt jobbig bussresa under natten gick vi alla först och lade oss en stund när vi kom fram till La Paz. När vi återhämtat oss lite blev det lite mat och fotboll (Liverpool - West Ham 3-0 :-)) och sedan ut för att bekanta oss lite med staden. Vi knallade runt lite och hamnade till slut utanför det beryktade fängelset San Pedro. Vi hade hört att man kunde få gå in där om man mutade vakterna. Numera verkar det dock vara lite mer organiserat och så fort vi kom fram till fängelset kom det fram en kvinna och undrade om vi ville besöka fängelset för 400 bolivianos, typ samma summa i SEK. Det ville vi gärna, men helst dagen efter, dock kunde de inte garantera att det gick på grund av någon annalkande hungerstrejk inne på fängelset. Det hela artade sig så att vi till slut stod innanför murarna på ett av världens mest beryktade fängelser... I min naiva tro antog jag att kvinnan som sålt "rundvandringen" till oss skulle vara med och guida oss där inne, men så var inte fallet... När vi kommit innanför den första dörren möttes vi av ett gäng vakter och vi skrev upp oss på en besökslista, och allt verkade ganska välordnat, men sen hux flux låstes en grind upp och vi leddes in i själva fängelset medan grinden låstes bakom oss. Nu var vi alltså inlåsta i ett av världens mest ökända fängelser tillsammans med tusentals mördare, droghandlare, våldtäktsmän och annat löst folk. Grejen med San Pedro är att ingen fånge är inlåst, utan alla går runt fritt där inne. Det finns celler men de fungerar mer som bostäder och fängelset har sin egen "bostadsmarknad" där fångarna får köpa sina celler. Fängelset är som en stad i miniatyr. Så där var vi alltså inlåsta med alla dessa högkriminella människor. En annan detalj är att inga fängelsevakter finns inne på själva fängelseområdet. De vakter som finns där inne är själva fångar med minst ett 30-årigt fängelsestraff... Weird!!! Jag måste erkänna att jag var lite skakig när dörren låstes bakom oss :-). Men efter att vi fått bekanta oss lite med vår "guide", droghandlaren Hernan, och vår personliga vakt, mördaren Pedro, kunde man slappna av lite...
Huvudingången till San Pedro.
Jag tror vi slussades runt där inne mellan avdelningarna i ungefär en och en halv timme och fick lära oss mycket om fängelset under tiden. Upplevelsen är dock mer som att man befinner sig i en liten by, med människor överallt, även kvinnor och barn. Fångarna får nämligen ha sina barn på fängelset om de vill. En mycket speciell upplevelse!!! Turen avslutades med att Hernan ledde in oss i ett rum tillsammans med Pedro och en annan mördare, Poko. Där inne undrade Hernan om vi ville köpa kokain för 100 bolivianos grammet, samt tyckte att vi skulle betala lite dricks för guidningen. Tillsammans med ett par bolivianska mördare tyckte vi att dricks kanske inte var en så dålig idé... När detta lilla förfarande var över sade vi "hej då" till våra nya "vänner" och blev utsläppta ur fängelset.
Pedro och vi andra inne på fängelset.
Innifrån fängelset.
Det här låter helt sjukt, vilket det också är, men det här har hållit på i många år, och så vitt jag vet har ingen turist skadats hittills. Pengarna man betalar går till upprustande av fängelset samt till olika interner. Har man pengar kan man leva bra inne i San Pedro, så det här är big business för fångarna, och skulle då någon av besökarna skadas kan en stor inkomstkälla försvinna, således är säkerheten som betalande besökare hög, trots det "udda" klientelet som "bor"där inne.
Kvällen sedan blev inte mindre konstig... Vi hade hört talas om ett ställe kallat något i stil med Route 36 där kokain skulle säljas helt öppet, vilket verkade vara väldans knepigt. Av en "händelse" skulle halva hostelet till detta ställe, så vi hängde på, och till vår förvåning var det ungefär som vi fått det berättat for oss. Vi kom in i en källarlokal och allt såg ut som vilken normal bar som helst. Den marginella skillnaden var bara att man kunde beställa kokain helt öppet, sa folk drog linor helt öppet pa borden!!! Här var det alltså inte ölburkar på borden utan små paket med cola och en jävla massa vattenflaskor, weird!!!
Imorgon blir det death road, en cykelslinga som ska vara lite farlig om man cyklar bredvid vägen...
Salar de Uyuni
Först av allt besökte vi dock ett par andra ställen. Det första stoppet var en tåg-kyrkogård! Uyuni är tydligen lite som Hallsberg uppbyggt tack vare järnvägen. Detta medförde att lok och vagnar reparerades utanför Uyuni, och vad det verkar så blev det som inte kunde repareras stående utanför staden, således återfinns det numera en mängd rostiga gamla lok och vagnar från 1800-talet utanför Uyuni. En både udda och häftig upplevelse för en mindre tågfantast som jag :-).
Inte så bra, men någon konstig charm är det i sådana här bilder.
Gammalt lok!
Nästa stopp var en saltfabrik, men det kändes mest som det stoppet handlade om att vi turister skulle handla olika saker av små gummor som stod och sålde utanför fabriken. Fabriken i sig var mest en ugn där det "naturliga" saltet hettades upp och "raffinerades" för att bli renare, sedan tror jag att de även tillförde jod till saltet där. Det var inte höjdpunkten på turen, utan det kom sedan...
Efter att brummat iväg från saltfabriken var vi helt plötsligt ute i ett helt vitt landskap som inte såg ut att sluta någonstans. Saltfältet är ungefär lika stort som Skåne och har en tjocklek på upp till 10 meter. Fältet har uppkommit eftersom en enorm förhistorisk sjö tydligen torkat ut på stället. Hela fältet är även format i femkanter, ett fenomen vi inte lyckades reda ut vad det berodde på. I och med att det inte finns något annat än salt på fältet kan man ta mycket roliga bilder, vilket vi gjorde och som jag tänkte ge ett par smakprov på här.
Saltöken!
Hoppöken...
Sedan var det in i bilen igen och iväg till ett salthotell. Ett hotell som på grund av dess toaletter smutsat ner saltfälten och numera endast är ett museum. Hotellet är, föga överraskande, till största del uppbyggt av salt, vilket även inredningen är. Lite som ishotellet i Jukkasjärvi fast av salt he he...
Turen gick senare vidare, efter lite motorhaveri, till en vulkan. Detta blev dock lite av en besvikelse eftersom vi varken fick någon information om, eller bra fototillfällen av, vulkanen.
Det sista stoppet var vid en "ö" mitt på saltfältet där det växte en mängd kaktusar! Något som kändes väldigt underligt i den annars så salta och karga miljön. Att något kan växa där överhuvudtaget går utanför mitt lilla förstånd :-). Ett par lamor gick även runt på "ön", vilka vi hälsade lite på, och Robert fick till och med en puss :-).
Lite ö, lite öken och lite vulkan i bakgrunden.
På väg tillbaka fick vi lite problem. Som jag skrev tidigare hade bilen fått problem med motorn, men vi trodde guiden fixat det hela. Där hade vi dock fel och på vägen hem stannade bilen hela tiden och vi började bli allvarligt oroade över att missa vår buss till La Paz. När det kändes som att bilen stannat för gott och vi börjat ge upp hoppet om att hinna med bussen kom, som en skänk från ovan, en annan bil förbi med tre lediga platser för oss :-). Det var bara för oss att hoppa in i den andra bilen och lämna bolivianerna till sitt öde ute på saltfältet... Förhoppningsvis lyckades de fixa bilen, annars är de väl kvar där ute än... Vi lyckades dock ta oss tillbaka till Uyuni med någon halvtimmes marginal och han således med bussen till La Paz :-).
"Lite" av det jag inte orkat...
Att åka buss är ett eget kapitel här i Bolivia, vilket vi fått erfara ett par gånger nu... Den värsta, men även den mest "intressanta", upplevelsen var vår bussresa från Calama till Uyuni. Klockan 06:00 avgick bussen, och jag tror vi alla såg fram emot att kunna sova lite på bussen, men tji fick vi som det ibland kallas. Det är kallt i bergen på morgnarna och natten och bussen vi åkte med hade ingen värme!!! Jag trodde knappt att det tillverkades fordon utan värmeaggregat, men tydligen... Till råga på allt var även vägen en katastrof, ingen asfalt här inte, utan bara extremt ojämn grusväg! Så istället för sömn blev det en kamp mot kyla och taskigt väglag. När vi till slut stannade vid gränskontrollen till Bolivia så hade benen domnat bort en aning. Till skillnad från de påpälsade bolivianer och chilenare som vi delade bussen med satt, ialf jag och Robert, i shorts...
Gränskontrollen i sig var också rätt spännande, för till skillnad mot den mellan Argentina och Chile, som var enormt petig, var den här helt utan kontroll av väskor osv. Det var bara stämpling av passen och "Välkommen till Bolivia". Jag vet inte, men antagligen smugglar ingen in knark till världens, eller ialf en av världens, största producenter av narkotika.
Resten av bussresan mellan gränsen och Uyuni, var om möjligt, ännu mer bumpig, men nu hade ialf solen hunnit värma upp bussen så vi slapp frysa sista biten :-).
Gränsposteringen från den bolivianska sidan.
...och en till...
Nästa bussresa gick från Uyuni till La Paz, och nu hade vi ju lärt oss att vi behövde kolla upp bussarna noggrannare innan och bokade således en "lyxig" nattbuss med bekvämligheter som värme och matservering :-). Något sova blev det dock inte i och med att vägen var minst lika jävlig denna gången, och när det äntligen blivit ljust låg folks tillhörigheter lite överallt i bussen :-).
I efterhand är det ju alltid skojigt med sådana här lite "speciella" upplevelser, men under tiden är man ju rätt bekväm av sig och blir således rätt irriterad :-).
Nej allt gick inte som det skulle...
Vad det verkar så hade den engelsktalande guiden gått och blivit full vilket gjorde att resebyrån försökte dra med oss med en spansktalande guide istället, utan att berätta det för oss... Mycket fult! När allt blivit någorlunda utrett kunde de inte heller be om ursäkt.
Nu har vi istället bokat en väldigt dyr, men till synes mycket bra, endagstur imorgon! Sedan tar vi en nattbuss till La Paz.
Det har även hänt lite andra roliga småsaker senaste tiden men jag orkar inte skriva så mycket nu, så mer text och bilder kommer någon annan dag.
Uyuni!
Om allt nu går som det ska, så kommer vi att åka ut på en tredagars tur här i området, så blir det inga uppdateringar i den här bloggen eller hos de andras resdagböcker så beror det helt enkelt på att vi inte har tillgång till internet.
Calama
Nu hamnar vi standigt pa nya lattjo stallen... Just nu ar vi i Calama, en gruvstad i typ norra Chile, allt ar ju relativt! Hit kom vi idag med buss, men tanken var inte att stanna har, men inga bussar gick harifran till Bolivia idag, sa vi blev fast. Ar val kanske lite charmen med att resa att allt inte gar som man hade tankt...??? Imorgon har vi dock en buss, kl 06:00, FY FAN, till Bolivia. Tror aven vi, eller var nog mest jag, gjorde var forsta miss i vart resande... Vi borde akt till San Pedro och tagit en jeep-tur over saltfalten till Bolivia istallet, men jag missade den informationen... Ja ja, inte sa manga som varit i Calama hehe...
Jag har klippt av mig haret... Tanken var inte att det skulle bli sa kort, och jag ser typ ut som en tysk. Illa!!! Inte mina dagar just nu :-).
Ja ja, bara vi kommer till Bolivia blir allt guld igen!!!
La Serena
Vetttusan varfor men lite off kanner jag mig just nu. Stan kanns trist, hostelet ar tyskt och kanns som ett stalle for PRO och man framstar som en alien infor alla som bor har... De verkar inte sett en gringo forut!
Ja, ja...
Valparaiso
Nu har vi spenderat två och en halv dag i Valparaiso, och vad gör man då här? Jo staden är en hamnstad med mycket vackra hus och mysiga gränder, och stadens äldre kvarter är upptagna på UNESCOS världsarvslista. Således går man bara runt och häpnar över hur staden är byggd längs kullarna och hur husen är målade i alla möjliga färger. Det är helt enkelt extremt charmigt att knalla runt i staden, även om det är bra jobbigt pga alla backar.
Santiago de Chile
Först regn, sedan svinkallt och nu värme och förkylning... Värme och värme förresten, men idag var det ialf varmt när vi var ute i Santiago och knallade runt lite.
Nu måste jag tänka efter lite... Jag skriver nämligen live just nu, på sista tiden har jag först skrivit i ett block sedan lagt in det här på bloggen, mestadels för att inte hålla den mycket attraktiva datorn alldeles för mycket. Så vad har vi gjort de sista två dagarna? Jo igår blev det en sightseeing dag! Först kilade vi upp på Cerro San Cristobal för att få en bra utsikt över staden. Cerro San Cristobal, är precis som i Rio De Janeiro, en hög kulle, eller mer av ett berg kanske, där det utöver bra utsikt även återfinns en kristlig staty. Här är det dock inte Jesus som håller koll på staden utan Jungru Maria. Att ta sig upp på kullen blev lite jobbigare än vi hade tänkt i och med att vi fick gå upp på grund av att linbanan, eller vad det är, inte fungerade igår.
Jungfru Maria.
Utsikt från Cerro San Cristobal.
Efter att vi knallat upp, tagit våra bilder och njutit av utsikten knallade vi ner igen :-). Vi fortsatte vårt knallande ner genom Santiagos Chinatown och hamnade till slut mitt i centrum vid Plaza de Armas. Det blev lite mat, fika, mer knallande, inköpande av USB-minne och sedan tillbaka till hostelet. Kvällen blev sedan väldigt lugn.
Plaza de Armas.
Snöiga berg!
Idag började vi dagen med att, ialf försöka, besöka ett museum om Pablo Neruda, någon litteraturpristagare, men vi fattade inte riktigt hur vi skulle ta oss in i museumet ???, samt var väl egentligen inte överdrivet intresserade, så efter lite letande efter ingång gav vi upp och letade reda på ett postkontor istället :-). Vi skickade iväg vårt USB-minne till Sverige. Jag skrev Anders Oxelgrens namn på adressen och hoppas det kommer fram. Det innehåller alla våra bilder så här långt på resan. Det skulle ta antingen 15 eller 50 dagar att ta sig till Sverige... Spanska är inte vår starka sida... Det var för övrigt ganska roligt på postkontoret när stressade chilenare försökte hjälpa oss genom förfarandet :-). Sedan blev det mat i Chinatown, ner till Down Town igen för kaffe och sedan tillbaka till hostelet igen där jag nu sitter och skriver. Vi har varit på två olika caféer i Santiago och båda har varit rätt lattjo genom att servitriserna haft onödigt sexig outfit, vilket har uppfattats något underligt i våra ögon!
Ikväll har vi tänkt att gå till någon bar eller två för att se om det finns något uteliv i denna stad och imorgon drar vi vidare till Valparaiso vid kusten.
Regn i Santiago!
Om vi går tillbaka i tiden ett par dagar så var även sista dagen i Mendoza ganska avslappnad. Jag, Bias och Christian (en svensk från Helsingbåårrg vi slagit våra påsar ihop med för tillfället) promenerade runt lite i staden och kikade bland annat på lite torg och parker, dock inte så mycket speciellt att rapportera från det. Robert gick ut på egen hand lite senare, minns inte varför för tillfället.
Placa Independencia, Mendoza.
Parque General San Martin, Mendoza.
Eftersom det var fredag passade vi sedan på att partaja lite under kvällen. Förfesten bestod av egen lagad wok, UNO-spelande och intagande av någon konstig argentinsk sprit. Denna sprit tog nästan knäcken på mig, men efter att en viss del av den kommit ut igen var jag snart pigg och glad igen :-). Vi hamnade till slut på någon klubb en bit från innerstan och hade en ganska bra kväll även om musiken var så där. Ovanligt bra tjejratio på pluskontot dock! Det blev dock lika sent som vanligt, så det var åter igen en mycket trött Andreas som såg följande dags ljus...
Nästa dag, eller gårdagen som man lika gärna kan kalla den, handlade endast om förflyttning mellan Mendoza och Santiago i Chile. Vi hade bokat platser på en dagsbuss för att kunna titta på den vackra natur som Anderna utgör under resan, men eftersom jag var helt kraschad sedan kvällen innan gav det mig inte så mycket. Det blev mest bussömn med tillhörande nackont efteråt :-). Det jag huvuddunkande och sömndrucket dock lyckades ta in av bergen, serpentinvägarna, floderna etc var dock fantastiskt vackert.
Gränskontrollen mellan Argentina och Chile var något utöver det vanliga och ligger med stor sannolikhet 1000-tals meter över havet. Denna höjdskillnad under dagen förbättrade säkerligen inte min bakfylla :-). Annars var det, förutom otroligt vackert belägen, en väldigt seg gränskontroll. Vi var bland annat tvungna att ställa upp oss på rad med väskorna på ett bord så att knarkhundarna skulle kunna lukta ordentligt. Hundarna, eller var det en hund?, var mycket intresserade av Christians väska, och även den mest oskyldiga människa kan bli nervös i ett sådant läge :-). För övrigt skulle alla på bussen betala en liten summa pengar som muta till gränsvakterna samt att allt organiskt material var förbjudet att ta över gränsen om det inte deklarerades. Om pengarna på bussen verkligen gick till gränsvakterna är jag inte helt säker på, men ryktet säger ialf att det är så. Allt gick dock bra och efter en bra stund var vi tillbaka på bussen och åter på väg till Santiago.
Gränskontrollen Paso Los Libertadores mellan Argentina och Chile. Världens vackraste gränskontroll?
Framme i Santiago blev det restaurangbesök, lamb chop för min del, och sedan marsch pannkaka i säng.
Mitt kort fungerar här i Chile också!!! Tjoho, glädje på hög nivå :-). Enligt min bank så har de haft problem med kontantuttag i Argentina och Mexiko, och för sakens jävla skull råkade jag befinna mig i just Argentina då... Hur stor är chansen?
Forsränning & cykeltur!!!
Två nya inlägg!
Andra dagen i Mendoza innebar heldag i Anderna med forsränning och cykeltur. Forsränning är något jag tänkt prova på många gånger utan att det blivit av, men nu var alla väldigt intresserade så nu blev det äntligen av :-). I min fördomsfulla värld trodde jag att detta med turistanpassad forsränning skulle vara rätt mesigt, och när jag såg floden, Rio Mendoza, samt hörde att vattenståndet var lågt blev jag inte direkt mer övertygad om att det skulle bli mycket till äventyr, men så fel jag hade... Efter en ganska mesig start där det mest spännande var att vattnet var svinkallt tog det fart på allvar! Först fick vi bland annat stå i båten och paddla, vilket inte är så enkelt i en fors, sedan gick vi upp på land en sväng för att ta ett "bad" i ett litet vattenfall. Låter inte så himla lattjo kanske men det var bara början... Tillbaka i forsen igen trillade, SÅKLART, jag i vattnet av oss åtta som satt i båten, detta efter att båten kommit lite på sniskan på grund av en sten i forsen. Det var allt annat än enkelt att komma tillbaka till båten pga den hårda strömmen. Man drogs med som en vante som man brukar uttrycka det på högre breddgrader. Att simma var svårt, givetvis pga det strömma vattnet, men mest för att det var så lätt att slå i huvudet i olika stenar om man försökte simma normalt med huvudet framåt. Det låter lite farligt, vilket det säkert även var, men man var utrustad med hjälm och flytväst, samt att det förutom en guide i båten även var med en snubba i en kajak som kunde hjälpa en om man hamnade i vattnet, och som således fick hjälpa mig när jag hamnade i vattnet, och efter lite om och men var jag så, dyngblöt, tillbaka i gummibåten. Då började det knasigaste av allt... Guiden i båten bestämde sig för att, med vårt godkännande, att kantra båten så att alla åtta trillade i vattnet och drogs iväg av strömmen till höger och vänster. Det flöt således omkring grabbar lite här och var i forsen tillsammans med paddlar, skor osv... Ialf ett par skor försvann i tumultet! Efter en stund lyckades jag ta mig tillbaka till båten något blåmärke rikare. De flesta andra lyckades även de med det konststycket, men en britt hamnade en bra bit ner i forsen och plockades till slut upp lerig och utan skor :-). ...och jag kan säga att det inte bara var jag som hade smärre blessyrer efteråt, och jag kan fullkomligt garantera att detta tillvägagångssätt för forsränning inte skulle godkännas av någon säkerhetsinspektion i Sverige, men sjukt kul var det. I adrenalinupplevelse något av det bättre jag gjort i mitt liv!
I forsen!
Gänget framför vattenfallet.
Cykelturen sedan blev dock inte riktigt som vi tänkt. Vi trodde att det skulle vara någon slags downhill men det var istället någon timmes cykelsightseeing i Anderna. Extremt vackra miljöer, men inte direkt adrenalinsprutande, dock jobbigt med alla backar.
Vackert!
Efter en tuff dag med små skråmor, en lätt bränd vänsterarm och en skön dusch blev det en härlig buffé med, ja typ allt, man kan önska sig för endast 100 sek.
Mendoza
Tillbaka till Mendoza! Väl framme i staden blev det incheckning, mat och sedan omgående iväg på vinprovning. Det låter lite lyxigare än vad det var, men vi besökte ialf två vingårdar, och av någon outgrundlig anledning, även en olivoljefabrik!? Den första vingården var enorm och hette Bodegas Lopez. Där fick vi en rundvandring och även prova ett par viner, ett torrt vitt mousserande och ett rött. Både rundvandringen och vinprovningen skedde dock på tok för snabbt och på dålig engelska, så omdömet flopp efteråt kändes inte helt irrelevant.
Andra stoppet var olivoljefabriken. Även där blev det en kort rundvandring och lite provsmakning. Här var det givetvis inte vin vi smakade utan vitt bröd indränkt i olika olivoljor. Gott men över det hela taget rätt ointressant... Som den äldre svenske mannen från Nynäshamn uttryckte det "ett bra sätt för fabriken att tjäna pengar när den inte är igång". Fabriken var nämligen endast i bruk ett par månder varje år under skördesäsongen för oliverna.
Lagom sega och molokna åkte vi sedan vidare till den andra och sista vingården, en familjeägd sådan med ett namn som jag trodde jag kunde, men som jag tydligen nu glömt... Där möttes vi av en ung amerikansk guide med tilltaget decolletage... Genast blev koncentrationen högre pga den strålande engelskan... Ne men det här räddade hela vinturen från att bli en total flopp. Till skillnad från den första vingården fick vi här lära oss lite om hur man ser att ett vin oxiderat eller är "bra" på olika sätt, typ kika vinets "kant" samt se hur det rinner i glaset. Att vi även fick provsmaka några viner under denna tur säger sig självt.
Inte den mest maskulina bild någon tagit på mig... Men en gammal vintunna från Bodega Lopez samt deras emblem. Även min nya bögiga tröja :-).
Vinet vi inhandlade på den andra vingården. Eventuellt heter vingården Don Arturo, eller så är det bara just den här vinsorten...
Kvällen spenderades sedan med att laga mat och med att dricka upp det vin vi inhandlade på den senare vingården.
För vinkännare, inte sånna som jag med andra ord, så kan jag tillägga att druvan Malbec är den som är vanligast att tillverka vin av här i Mendoza. Det är något med att den växer extra bra i det ganska karga landskapet här. De viner som framställs på de vingårdar vi besökte exporteras inte till Europa efter vad jag förstod, så det är inget som kan återfinnas på Systemet tyvärr.
Buenos Buenos Aires!!!
Ikväll ska vi dock lämna denna Argentinas huvudstad för att ta oss till "vinstaden" Mendoza inåt landet. Jag kommer inte lämna Buenos Aires med samma skräckblandade förtjusning som var fallet med Sao Paulo och Rio de Janeiro. Buenos Aires kommer jag istället lämna med en mer vanlig känsla av saknad. Här har jag nämligen inte känt mig lika udda som i Brasilien, exempelvis har ingen skrikit gringo efter mig här. Jag har dock trivts fantastiskt bra här. En mycket större frihetskänsla har funnits i kroppen, inbillad eller inte, har jag inte känt att jag behövt varit på min vakt på samma sätt som i typ Rio. En känsla att vara hemma fast ändå borta... Det där vet jag inte om jag ens förstod själv riktigt, men men...
Min alldeles privata lilla promenad till San Telmo och dess marknad var trevlig. Mycket folk, musik, massa olika saker att köpa, mer intressanta saker än jag trodde innan, men ingen marknadsnougat... Förvånad över det sista? Nej det var ett dåligt skämt :-)... Hursomhelst, jag köpte ingenting men njöt av vädret och stämningen på marknaden. Ja, vädret har varit mycket bra efter regnfadäsen häromdagen.
Människohavet på marknaden i San Telmo.
Kvällen sedan ägnades åt baluns. Förfest på hostelet med UNO-spel. Engelsmannen Johnny från Cornwall gick och vann, något överraskande! Efteråt iväg till Sugar bar där det var Halloween-fest. Vi var dock inte utklädda, eller vi hävdade att jag och Johnny var skogshuggare, pga rutiga skjortor, och att mexikanen som var med var langare osv... Föga påhittigt, men ändå!!! Bra kväll med bra musik! Nej det här var inte efter besöket till San Telmo, utan efter... Dagarna flyter ihop!!!
Söndag kväll, EFTER San Telmo, middag med lokalbefolkning. Salta-vin och picadas, typ tapas fast i Argentina. Sagolikt gott! Utöver det live-band och mycket trevligt.
igår! Jag försökte göra det enklare att köpa bussbiljetter... Det hela blev dock bara svårare eftersom vi inte hittade stället där vi skulle köpa biljetterna... Mycket tid försvann! Irriterad samling pojkar...? Köpte sedan biljetterna på busstationen, vilket vi uppenbarligen borde gjort redan från början.
Den senare delen av eftermiddagen spenderades sedan i en park i Palermo någonstans med en bok skriven av Ulf Lundell. Porrig gubbe den där Lundell, men bra.
Ha, ha... Man kan köpa "hotellrum" per timme här i stan. Många människor, lägenheter som är dyra och säkerligen för få = svårt att utföra kopulering för befolkningen. I dessa lägen är det tydligen helt normalt att hyra ett motelrum, som det kallas, per timme. Oerhört roande! Finns det i Sverige?
Idag! Väntande på att bussen ska gå med att läsa mer Lundell, passar även på att skriva lite blogg som synes.
Nu! Sitter med en mycket söt argentinska, i 4a årsåldern kanske, som pratar spanska med mig, förstår ingenting! Nu kom lillasyster också, minst lika söt, nu kom pappan, säger att han inte kan lämna dem i fem minuter utan att de hittar på rackartyg :-). Antar att det är det han säger ialf... Cinco minuta förstod jag. Tänkte ta kort på dem hann inte / fegade ur... Tack för idag!
Ps, tror jag kommit på vad som är fel på mitt kort. Magnetremsan måste typ ha pajat, ds.
