Inkaleden!!!
När skrev jag ordentligt senast, vad skrev jag? Enkelt att ta reda på genom att läsa det senaste inlägget :-). Ibland är jag inte den vassaste kniven i lådan :-).
Jo Inkaleden var det... Först och främst kan man göra lite olika vandringar, och även andra tillvägagångssätt, för att ta sig till Machu Picchu, men vi gjorde den riktiga, KLASSISKA, Inkaleden. Det ingick även lite extra jox i vår tur som; några hotellnätter samt en extra dag med ruin-sightseeing i Sacred Valley. Det senare var nog dock mest intressant för riktiga Inka-lovers.
Till vandringen, själva grejen dvs... Första dagen, av de fyra, var "en del av en kaka" som man brukar säga "over there", vackert väder, smidigt underlag och inte speciellt jobbigt. Det var nog lite som jag hade inbillat mig innan att det skulle vara, ganska trevligt och någon jobbig backe lite då och då. Det var så här i efterhand helt tokigt tänkt!!!
Efter några timmars vandring, lite information om ruiner osv var vi framme vid vår första campingplats. Den var redan klar och iordningställd av de porters som jag tror att de flesta som går leden har med sig. Har med och har med, men de bär tälten och lite personliga tillhörigheter för de som vandrar. Det egentliga syftet med dem vet jag inte riktigt vad det är, kanske för att underlätta för vandrarna, eller som ett sätt för lokalbefolkningen att tjäna pengar, antagligen kombon... De sliter dock hårt med sina stora tunga ryggsäckar, och man tycker allt lite synd om dem. Många av de som jag pratat om Inkaleden med, och som själva gått leden, var imponerade av "portrarnas" snabbhet, det var inte jag, utan jag imponerades mer av deras slit med att bära de stora och tunga ryggsäckarna. De gjorde det nämligen inte i någon hutlös hastighet, men att bära de tunga ryggsäckarna upp och ner var mycket imponerande.
Tillbaka till första dagens campingplats... Där blev det lite siesta och sedan fotboll mot lite guider och lite lokalbefolkning, mycket underhållande, men grymt tufft när man befinner sig på flera tusen meters höjd. Vårt lag var inte så bra, och när vi samtidigt spelade mot med höjden vana bergsperuaner blev inte saken lättare. Jag tror vi spelade sex matcher totalt och vårt gringo-lag lyckades nog bara vinna två av dem. Sedan blev det mat och i säng tidigt för att orka gå upp svinigt tidigt dagen efter.
Knallande...
Fotboll!
Dag två ryktades vara den jobbigaste dagen, men att dryga tusen meters höjdskillnad var så mycket var mer än jag hade förväntat mig. Det blev alltså en halvdags vandring rakt upp, och som mestadels bestod av höga trappsteg. Hur många trappsteg vi gick under dagen kunde räknas i tusentals. Den sista delen var jobbigast, då skulle vi upp till den högsta punkten på hela leden, Death Women Pass, för att sedan knalla neråt igen. Inför denna del lät guiderna oss gå för oss själva, antagligen beroende på att det skulle bli för ansträngande att gå i grupp och således inte kunna hålla sin egen hastighet. Jag var lite seg vid rastplatsen innan och kom iväg bland de sista, vilket så klart gjorde att jag blev TVUNGEN att försöka komma ikapp, och om, fort :-). Efter att ha tagit mig förbi alla utom Robert, och försökt med ett litet ryck var jag halvvägs uppe i princip död :-). Så ini helvete trött!!! Resterande del blev typ 20 trappsteg vila, 20 trappsteg vila... Även när toppen endast var några trappsteg bort kunde jag inte förmå min kropp att ta de sista stegen utan vila precis innan... Det var otroligt jobbigt och en obeskrivligt härlig känsla att äntligen nå toppen. Uppe på toppen väntade dock Robert, kyla och regn, så det blev ett kort besök för att sedan börja gå neråt igen...
Att gå neråt är dock inte heller så enkelt och lätt som det låter. När stenarna är blöta, ojämna och det är väldigt brant blir även det mycket jobbigt, och så här efteråt har man en rejäl träningsvärd i vaderna. Många får även problem med knäna efter att de gått neråt.
Framme vid den andra campingplatsen blev det vila och för gruppen introducerande av UNO och våra regler, med som vanligt ett väldigt positivt och glatt mottagande. Sedan läggdags och väckning okristligt tidigt igen...
Uppe på toppen, 4215 meter över havet.
Dag tre skulle vara den bästa dagen enligt guide Percy och ganska lätt att gå. Jämförelsevis med dagen innan var det nog sant, men i och med att det regnade hela dagen och att man gick typ neråt i en kilometer på blöta och ojämna stenar blev det en riktig skitdag. Någon utsikt gick det inte direkt att ta del av i de blöta kläderna man gick omkring i på grund av dimma och och regn hela dagen. Jag var mest sur och blöt och såg under hela dagen endast fram emot att komma fram till campingen där man skulle kunna köpa öl :-). Så värst många öl blev det dock inte, men goda var dom. Nästan lika "gott" var det att få på sig torra kläder.
En del av gänget vid början av dag tre.
Blöt och irriterad!
Under kvällen genomfördes en "dricksceremoni" för portrarna. Av någon anledning, som antagligen bara GAP förstår, företaget vi köpt vandringen av, var vi således tvungna att betala ännu mer pengar än vi redan gjort i DRICKS. Typ 400 sek dessutom! Även om dricks är en sed tycker jag att ett respekterat företag som GAP borde se till att sådant redan är klart innan vandringen börjar. Det står dock att dricks ska betalas i informationen man får innan, men jag tycker ändå det ska vara betalat och klart innan vandringen.
Sedan blev det någon öl till och sedan i säng, för reveljen var 03:30 "morgonen" efter. Detta för att Percy tyckte att vi skulle vara först till Machu Picchu dagen efter. Grejen var att det var flera grupper på campingen och den grupp som kom först till någon slags check-point fick börja gå mot Machu Picchu först. Vi kom först och klockan 05:00 öppnades check-pointen och vi kunde börja gå mot vårt mål, Machu Picchu. Jag var sjukt tänd och gick i bräschen med en annan guide, JC, och en kanadensare vid namn Dennis. Vi hade även en hund i släptåg, men det är en historia i sig självt. Halvvägs framme blev det stopp, ett jordskred över stigen!!! Fullt med träd och bråte blockerade stigen. Percy lyckades dock ställa sig i bråten och med starka handtag leda oss över en och en.
Sedan blev det att ta ut stegen den sista biten, och den allra sista biten blev till och med språngmarsch med resultatet att jag blev den första inkaledsvandraren för dagen som kom fram till Machu Picchu :-).
Vi var lite oroliga innan över att det skulle vara för dimmigt för att se något, men när vi kom fram var det relativt klart och vi bjöds på en magnifik utsikt över Machu Picchu.
Machu Picchu!!!
Vi gick sedan en guidning runt i staden och hade sedan tid till att utforska staden på egen hand, men då kom regnet så det blev inte mycket av det. Istället åkte vi ner till Aguas Calientes och åt mat och köpte massage :-). Ett bra slut på en spännande och jobbig vandring!!!
Jo Inkaleden var det... Först och främst kan man göra lite olika vandringar, och även andra tillvägagångssätt, för att ta sig till Machu Picchu, men vi gjorde den riktiga, KLASSISKA, Inkaleden. Det ingick även lite extra jox i vår tur som; några hotellnätter samt en extra dag med ruin-sightseeing i Sacred Valley. Det senare var nog dock mest intressant för riktiga Inka-lovers.
Till vandringen, själva grejen dvs... Första dagen, av de fyra, var "en del av en kaka" som man brukar säga "over there", vackert väder, smidigt underlag och inte speciellt jobbigt. Det var nog lite som jag hade inbillat mig innan att det skulle vara, ganska trevligt och någon jobbig backe lite då och då. Det var så här i efterhand helt tokigt tänkt!!!
Efter några timmars vandring, lite information om ruiner osv var vi framme vid vår första campingplats. Den var redan klar och iordningställd av de porters som jag tror att de flesta som går leden har med sig. Har med och har med, men de bär tälten och lite personliga tillhörigheter för de som vandrar. Det egentliga syftet med dem vet jag inte riktigt vad det är, kanske för att underlätta för vandrarna, eller som ett sätt för lokalbefolkningen att tjäna pengar, antagligen kombon... De sliter dock hårt med sina stora tunga ryggsäckar, och man tycker allt lite synd om dem. Många av de som jag pratat om Inkaleden med, och som själva gått leden, var imponerade av "portrarnas" snabbhet, det var inte jag, utan jag imponerades mer av deras slit med att bära de stora och tunga ryggsäckarna. De gjorde det nämligen inte i någon hutlös hastighet, men att bära de tunga ryggsäckarna upp och ner var mycket imponerande.
Tillbaka till första dagens campingplats... Där blev det lite siesta och sedan fotboll mot lite guider och lite lokalbefolkning, mycket underhållande, men grymt tufft när man befinner sig på flera tusen meters höjd. Vårt lag var inte så bra, och när vi samtidigt spelade mot med höjden vana bergsperuaner blev inte saken lättare. Jag tror vi spelade sex matcher totalt och vårt gringo-lag lyckades nog bara vinna två av dem. Sedan blev det mat och i säng tidigt för att orka gå upp svinigt tidigt dagen efter.
Knallande...
Fotboll!
Dag två ryktades vara den jobbigaste dagen, men att dryga tusen meters höjdskillnad var så mycket var mer än jag hade förväntat mig. Det blev alltså en halvdags vandring rakt upp, och som mestadels bestod av höga trappsteg. Hur många trappsteg vi gick under dagen kunde räknas i tusentals. Den sista delen var jobbigast, då skulle vi upp till den högsta punkten på hela leden, Death Women Pass, för att sedan knalla neråt igen. Inför denna del lät guiderna oss gå för oss själva, antagligen beroende på att det skulle bli för ansträngande att gå i grupp och således inte kunna hålla sin egen hastighet. Jag var lite seg vid rastplatsen innan och kom iväg bland de sista, vilket så klart gjorde att jag blev TVUNGEN att försöka komma ikapp, och om, fort :-). Efter att ha tagit mig förbi alla utom Robert, och försökt med ett litet ryck var jag halvvägs uppe i princip död :-). Så ini helvete trött!!! Resterande del blev typ 20 trappsteg vila, 20 trappsteg vila... Även när toppen endast var några trappsteg bort kunde jag inte förmå min kropp att ta de sista stegen utan vila precis innan... Det var otroligt jobbigt och en obeskrivligt härlig känsla att äntligen nå toppen. Uppe på toppen väntade dock Robert, kyla och regn, så det blev ett kort besök för att sedan börja gå neråt igen...
Att gå neråt är dock inte heller så enkelt och lätt som det låter. När stenarna är blöta, ojämna och det är väldigt brant blir även det mycket jobbigt, och så här efteråt har man en rejäl träningsvärd i vaderna. Många får även problem med knäna efter att de gått neråt.
Framme vid den andra campingplatsen blev det vila och för gruppen introducerande av UNO och våra regler, med som vanligt ett väldigt positivt och glatt mottagande. Sedan läggdags och väckning okristligt tidigt igen...
Uppe på toppen, 4215 meter över havet.
Dag tre skulle vara den bästa dagen enligt guide Percy och ganska lätt att gå. Jämförelsevis med dagen innan var det nog sant, men i och med att det regnade hela dagen och att man gick typ neråt i en kilometer på blöta och ojämna stenar blev det en riktig skitdag. Någon utsikt gick det inte direkt att ta del av i de blöta kläderna man gick omkring i på grund av dimma och och regn hela dagen. Jag var mest sur och blöt och såg under hela dagen endast fram emot att komma fram till campingen där man skulle kunna köpa öl :-). Så värst många öl blev det dock inte, men goda var dom. Nästan lika "gott" var det att få på sig torra kläder.
En del av gänget vid början av dag tre.
Blöt och irriterad!
Under kvällen genomfördes en "dricksceremoni" för portrarna. Av någon anledning, som antagligen bara GAP förstår, företaget vi köpt vandringen av, var vi således tvungna att betala ännu mer pengar än vi redan gjort i DRICKS. Typ 400 sek dessutom! Även om dricks är en sed tycker jag att ett respekterat företag som GAP borde se till att sådant redan är klart innan vandringen börjar. Det står dock att dricks ska betalas i informationen man får innan, men jag tycker ändå det ska vara betalat och klart innan vandringen.
Sedan blev det någon öl till och sedan i säng, för reveljen var 03:30 "morgonen" efter. Detta för att Percy tyckte att vi skulle vara först till Machu Picchu dagen efter. Grejen var att det var flera grupper på campingen och den grupp som kom först till någon slags check-point fick börja gå mot Machu Picchu först. Vi kom först och klockan 05:00 öppnades check-pointen och vi kunde börja gå mot vårt mål, Machu Picchu. Jag var sjukt tänd och gick i bräschen med en annan guide, JC, och en kanadensare vid namn Dennis. Vi hade även en hund i släptåg, men det är en historia i sig självt. Halvvägs framme blev det stopp, ett jordskred över stigen!!! Fullt med träd och bråte blockerade stigen. Percy lyckades dock ställa sig i bråten och med starka handtag leda oss över en och en.
Sedan blev det att ta ut stegen den sista biten, och den allra sista biten blev till och med språngmarsch med resultatet att jag blev den första inkaledsvandraren för dagen som kom fram till Machu Picchu :-).
Vi var lite oroliga innan över att det skulle vara för dimmigt för att se något, men när vi kom fram var det relativt klart och vi bjöds på en magnifik utsikt över Machu Picchu.
Machu Picchu!!!
Vi gick sedan en guidning runt i staden och hade sedan tid till att utforska staden på egen hand, men då kom regnet så det blev inte mycket av det. Istället åkte vi ner till Aguas Calientes och åt mat och köpte massage :-). Ett bra slut på en spännande och jobbig vandring!!!
Kommentarer
Postat av: Nils
Du passar i hatten.
/Nils
Trackback
