Salar de Uyuni
Som jag brukar uttrycka det; så kom vi efter några om och ett par men, till slut iväg på en tur ut till de vackra saltfälten utanför Uyuni. Tillsammans med fyra bolivianska studenter och en boliviansk chaufför/kock/guide brummade vi iväg, tätt ihoptrycka, i baksätet på en Toyota-jeep. Nej kock var inte den senare förresten, maten hade hans fru gjort på morgonen. Skön lirare ialf :-).
Först av allt besökte vi dock ett par andra ställen. Det första stoppet var en tåg-kyrkogård! Uyuni är tydligen lite som Hallsberg uppbyggt tack vare järnvägen. Detta medförde att lok och vagnar reparerades utanför Uyuni, och vad det verkar så blev det som inte kunde repareras stående utanför staden, således återfinns det numera en mängd rostiga gamla lok och vagnar från 1800-talet utanför Uyuni. En både udda och häftig upplevelse för en mindre tågfantast som jag :-).
Inte så bra, men någon konstig charm är det i sådana här bilder.
Gammalt lok!
Nästa stopp var en saltfabrik, men det kändes mest som det stoppet handlade om att vi turister skulle handla olika saker av små gummor som stod och sålde utanför fabriken. Fabriken i sig var mest en ugn där det "naturliga" saltet hettades upp och "raffinerades" för att bli renare, sedan tror jag att de även tillförde jod till saltet där. Det var inte höjdpunkten på turen, utan det kom sedan...
Efter att brummat iväg från saltfabriken var vi helt plötsligt ute i ett helt vitt landskap som inte såg ut att sluta någonstans. Saltfältet är ungefär lika stort som Skåne och har en tjocklek på upp till 10 meter. Fältet har uppkommit eftersom en enorm förhistorisk sjö tydligen torkat ut på stället. Hela fältet är även format i femkanter, ett fenomen vi inte lyckades reda ut vad det berodde på. I och med att det inte finns något annat än salt på fältet kan man ta mycket roliga bilder, vilket vi gjorde och som jag tänkte ge ett par smakprov på här.
Saltöken!
Hoppöken...
Sedan var det in i bilen igen och iväg till ett salthotell. Ett hotell som på grund av dess toaletter smutsat ner saltfälten och numera endast är ett museum. Hotellet är, föga överraskande, till största del uppbyggt av salt, vilket även inredningen är. Lite som ishotellet i Jukkasjärvi fast av salt he he...
Turen gick senare vidare, efter lite motorhaveri, till en vulkan. Detta blev dock lite av en besvikelse eftersom vi varken fick någon information om, eller bra fototillfällen av, vulkanen.
Det sista stoppet var vid en "ö" mitt på saltfältet där det växte en mängd kaktusar! Något som kändes väldigt underligt i den annars så salta och karga miljön. Att något kan växa där överhuvudtaget går utanför mitt lilla förstånd :-). Ett par lamor gick även runt på "ön", vilka vi hälsade lite på, och Robert fick till och med en puss :-).
Lite ö, lite öken och lite vulkan i bakgrunden.
På väg tillbaka fick vi lite problem. Som jag skrev tidigare hade bilen fått problem med motorn, men vi trodde guiden fixat det hela. Där hade vi dock fel och på vägen hem stannade bilen hela tiden och vi började bli allvarligt oroade över att missa vår buss till La Paz. När det kändes som att bilen stannat för gott och vi börjat ge upp hoppet om att hinna med bussen kom, som en skänk från ovan, en annan bil förbi med tre lediga platser för oss :-). Det var bara för oss att hoppa in i den andra bilen och lämna bolivianerna till sitt öde ute på saltfältet... Förhoppningsvis lyckades de fixa bilen, annars är de väl kvar där ute än... Vi lyckades dock ta oss tillbaka till Uyuni med någon halvtimmes marginal och han således med bussen till La Paz :-).
Först av allt besökte vi dock ett par andra ställen. Det första stoppet var en tåg-kyrkogård! Uyuni är tydligen lite som Hallsberg uppbyggt tack vare järnvägen. Detta medförde att lok och vagnar reparerades utanför Uyuni, och vad det verkar så blev det som inte kunde repareras stående utanför staden, således återfinns det numera en mängd rostiga gamla lok och vagnar från 1800-talet utanför Uyuni. En både udda och häftig upplevelse för en mindre tågfantast som jag :-).
Inte så bra, men någon konstig charm är det i sådana här bilder.
Gammalt lok!
Nästa stopp var en saltfabrik, men det kändes mest som det stoppet handlade om att vi turister skulle handla olika saker av små gummor som stod och sålde utanför fabriken. Fabriken i sig var mest en ugn där det "naturliga" saltet hettades upp och "raffinerades" för att bli renare, sedan tror jag att de även tillförde jod till saltet där. Det var inte höjdpunkten på turen, utan det kom sedan...
Efter att brummat iväg från saltfabriken var vi helt plötsligt ute i ett helt vitt landskap som inte såg ut att sluta någonstans. Saltfältet är ungefär lika stort som Skåne och har en tjocklek på upp till 10 meter. Fältet har uppkommit eftersom en enorm förhistorisk sjö tydligen torkat ut på stället. Hela fältet är även format i femkanter, ett fenomen vi inte lyckades reda ut vad det berodde på. I och med att det inte finns något annat än salt på fältet kan man ta mycket roliga bilder, vilket vi gjorde och som jag tänkte ge ett par smakprov på här.
Saltöken!
Hoppöken...
Sedan var det in i bilen igen och iväg till ett salthotell. Ett hotell som på grund av dess toaletter smutsat ner saltfälten och numera endast är ett museum. Hotellet är, föga överraskande, till största del uppbyggt av salt, vilket även inredningen är. Lite som ishotellet i Jukkasjärvi fast av salt he he...
Turen gick senare vidare, efter lite motorhaveri, till en vulkan. Detta blev dock lite av en besvikelse eftersom vi varken fick någon information om, eller bra fototillfällen av, vulkanen.
Det sista stoppet var vid en "ö" mitt på saltfältet där det växte en mängd kaktusar! Något som kändes väldigt underligt i den annars så salta och karga miljön. Att något kan växa där överhuvudtaget går utanför mitt lilla förstånd :-). Ett par lamor gick även runt på "ön", vilka vi hälsade lite på, och Robert fick till och med en puss :-).
Lite ö, lite öken och lite vulkan i bakgrunden.
På väg tillbaka fick vi lite problem. Som jag skrev tidigare hade bilen fått problem med motorn, men vi trodde guiden fixat det hela. Där hade vi dock fel och på vägen hem stannade bilen hela tiden och vi började bli allvarligt oroade över att missa vår buss till La Paz. När det kändes som att bilen stannat för gott och vi börjat ge upp hoppet om att hinna med bussen kom, som en skänk från ovan, en annan bil förbi med tre lediga platser för oss :-). Det var bara för oss att hoppa in i den andra bilen och lämna bolivianerna till sitt öde ute på saltfältet... Förhoppningsvis lyckades de fixa bilen, annars är de väl kvar där ute än... Vi lyckades dock ta oss tillbaka till Uyuni med någon halvtimmes marginal och han således med bussen till La Paz :-).
Kommentarer
Trackback
