För minnen och grunda analyser i stunden

Såg precis novellfilmen Dublin på SVT Play. Lite kort handlar den om den så kallade Dublinförordningen som innebär att någon som söker asyl ska göra det i det första landet den kommer till typ. Så har en potentiell asylsökande en visering till exempelvis Italien eller råkat kommit i kontakt med myndigheterna i det landet så är det Italien som ska ta hand om asylansökan även om själva asylansökan sker i Sverige. Oftast är det dock så att någon har sökt asyl i, exempelvis Italien, och fått asyl men ändå inte tycker det är tillräckligt bra och sedan efteråt söker i exempelvis Sverige. Novellfilmen tycker jag visar förfarandet hyggligt även om de använder fel begrepp ibland och gör både lite snyfthistoria med sorgliga SMS samt har med en fullkomligt empatilös handläggare. Men det som borde ha kommit fram lite mer är att många så kallade Dublin redan har uppeållstillstånd i andra europeiska länder men ändå söker asyl i Sverige, inte i jakten på säkerhet utan i jakten på ett ännu bättre liv.