De glömda...
Kristian Gidlund är död, vilket har blivit löp och en hejdundrande nyhet i Aftonbladet, och säkerligen i många andra tidningar också. Han var trummis i bandet Sugarplum Fairy, men blev mer känd när han som bloggare skrev om sin dödskamp efter att ha drabbats av cancer i magen. Att jag förklarar detta så här, beror på att jag tror att högst en fjärdedel av Sveriges befolkning har en aning om vem den här killen var. Själv har jag inte följt bloggen, men ibland har det rapporterats i media om bloggen och bekantas bekanta verkar ha känt Kristian. Jag har dock tänkt att köpa hans bok, och jag är övertygad om att den är bra. Det som dock är min lilla poäng med det här stycket är att Kristian Gidlund inte är ensam om att ha varit ung, sjuk och sedermera avlidit. Detta var säkert något han själv skrev om, men jag vänder mig till den stora massan, han är inte den enda. Svårförklarat men jag blir lite irriterad och ledsen över att den stora massan hakar upp sig på en sjuk person, och sedan glömmer resten.
Sanjin, jag minns dig fortfarande med extremt mycket glädje.
Jag hade löne- och utvecklingssamtal igår på jobbet, och allt var bra, bra, bra... Kunde dock inte diskutera någon lön än i och med att chefen inte visste hur mycket pengar som skulle tilldelas enheten. Jag sa som det var, jag trivs som fisken i vattnet på enheten, men byter jobb om jag får ett jobberbjudande med någorlunda högre lön någon annanstans. Chefen är bra, och hon förstår.
Hanif Bali ska hälsa på oss på jobbet, skoj. Måste se till att få prata med honom. Även om han får truten igenproppad av andra så är han en av få inom den svenska politiken som faktiskt vågar säga något vågat ibland.
Kommentarer
Trackback
