Belgrad
19 november 2014
Jag fick "förmånen" att låna mina föräldrars gamla Clio för att ta mig till Stockholm Skavsta Airport (Stockholm Skavsta ehh?), och det är ju lite av en chansning, men det gick faktiskt vägen både dit och hem, även om det var svårt att hålla koll på hastigheten i mörkret eftersom lampan till hastighetsmätaren var trasig... Fram kom jag ialf, och jag parkerade som vanligt på Skavstalund där det är lite billigare än på Skavstas egna flygplatsparkering.
Det var flygbolaget Wizz Air som tog mig till Belgrad och hem igen, och det är nog det sämsta flygbolaget som trafikerar Sverige, men det är ju billigt... En lite udda sak var att vi flög till Belgrad med en Boeing 737-800, men på beskrivningen för utrymningsvägarna stod det att vi flög med en Airbus 320. Spelar ingen större roll, men undrar ändå om det är rätt och riktigt att göra så...? Flygningen var dock lugn och tog väl drygt två timmar. Framme på Nikola Tesla airport i Belgrad tror jag dock att vi var nära att krocka med ett plan som taxade ut, eftersom vårt plan tvärnitade, och efter några sekunder kom ett annat flygplan rullande framför vårt...
Jag tog en taxi från flygplatsen till mitt hostel i centrala Belgrad vid namn Hostelche. Ett litet hostel med bara 15 bäddar, men vilket bara är positivt eftersom det gör att alla lär känna alla på en gång. Av de som bodde där under tiden jag var där, så var väl alla backpackers mellan 20-25 år, och så jag :-).
Efter att jag installerat mig på hostelet så gick jag till kafanan "?", vilken är den äldsta traditionella restaurangen i Belgrad, och den ligger precis bredvid hostelet där jag bodde. Där blev det självfallet ćevapčići med lite annat till :-). Det måste en ju äta när en är på Balkan.
Rätt kul med skylten som visar att det är ok att röka! Sådana skyltar var det lite överallt i Belgrad, och jag vet inte om jag såg någon skylt som visade tvärtom, vilket är standard här i Sverige.
Den här restaurangen var lite dyrare än en del andra jag åt på, men den här middagen med kaffe, kostade någonstans omkring 120 kronor, så en blev inte direkt ruinerad i Belgrad.
Så mycket mer blev det inte denna dag och medan kidsen på hostelet gick ut gick jag och lade mig. Någon god natts sömn blev det dock inte för hostelet ligger precis bredvid St. Michael-katedralen (Saborna Crvka), och där ringde klockorna lite närsomhelst. Jag minns att jag vaknade av ett jävla klingande som aldrig tog slut ett par gånger under natten, och i mitt sämndruckna tillstånd fattade jag inte vad det var förrän nästa dag när jag frågade runt lite. Alltså, klockorna kunde ringa närsomhelst, inte så att det var vid jämna klockslag eller något dylikt, utan närsomhelst.
St. Michael-katedralen (Saborna Crvka).
20 november 2014
Efter lite frukost var det så dags för den första guidade turen, av sedermera fyra, runt i Belgrad. Efter att ha gått lite fram och tillbaka i mina försök att förstå vilket som var norr och söder på kartan jag hade över Belgrad hittade jag till slut Republic Square som är Belgrads Stortorget, men med en staty av Prince Mihajlo till häst istället för en av Engelbrekt till fots.
Bilder från Republic Square i Belgrad. Lite så där härligt kommunist-ruffigt är det överallt i Belgrad.
Den första turen var den klassiska "free walking-tour" som finns i de flesta städer i Europa numera. Det är dricksbaserad stadsvandring där en oftast inte behöver förboka utan en dyker bara upp på en förbestämd plats vid en specifik tid. I Belgrad sköttes dessa turer av lokala förmågor som pratade mycket god engelska. Det är inte alltid så att det är lokala förmågor som guidar, utan det kan ibland vara lite vem som helst, men här var det riktiga serber, vilket var positivt :-). Här träffade jag även Brendon från up-state New York som jag sedan hängde med även under de följande turerna.
Den här turen tog oss genom Skadarlija (bohem-kvarteren i Belgrad), Kalemegdan-parken, Belgrads fästning osv, och gav mycket information, speciellt om hur Belgrad som staden mellan öst och väst ständigt erövrats av olika folkslag och totalt förstörts uppemot 40-gånger. Vi blev även bjudna på hemmagjord rakia med smak av honung, inte dumt alls. För att ni ska förstå så är exempelvis slivovica en sorts rakia med plommonsmak, men honung är mycket godare.
Skadarlija.
En del av Belgrads fästning.
Den klassiska Belgrad-bilden där floderna Donau och Sava går ihop, tagen från Belgrads fästning.
Drickandes av rakian som den emminente guiden Dzjelko (stavas nog annorlunda) bjöd på. Tydligen tillverkad av hans släktingar.
När denna tur var klar var det nästan direkt dags för nästa, och som var mer specialiserad på den kommunistiska delen av Belgrads historia, och den var även den bästa av de turer jag deltog i. Först blev det dock lite ost-burek för att orka med.
Under turen fick vi lära oss att Jugoslavien under Tito rullade på ganska bra, och att Stalin inte hade något större inflytande över landet vilket var fallet i många andra öststatsländer. Tito var också en riktig hedonist som gillade livets goda med vin, kvinnor och film. Det verkar även som att många som bor kvar i länderna i det före detta Jugoslavien tyckte att det var bättre på Titos tid. Ekonomin var ok, alla hade ett jobb och en lägenhet, och det mesta rullade på, men så dog Tito och det blev pannkaka. Må vara en aning mer komplicerat än så, men för att göra en lång historia kort :-). En kul anekdot är att Tito skickade ett brev till Stalin, efter att den senare försökt mörda den förre ett antal gånger, att Tito endast skulle behöva en mördare för att mörda Stalin.. Hård kille den där Tito. En mindre rolig historia är dock den med ön Goli otok där antagligen en och annan som inte gillade Titos sätt att styra hamnade...
På vägen till Titos Mausoleum under turen passerade bussen den serbiska militärens högkvarter som bombades rejält under NATO-bombningarna 1999. Bomberna ska även ha bestått av uran-skal vilket gör att dessa ruiner ska vara radioaktiva. Det och lite andra anledningar har gjort att dessa byggnader inte rivits eller renoverats.
Titos Mausoleum kallas för "House of Flowers" med anledning av att det var en himla massa blommor där förr. Förutom Titos och hans frus Jovankas gravar finns där en extremt massa föremål att beskåda som Tito fått genom åren från andra länder osv.
Tito är han till vänster...
Titos grav.
Den här skylten fanns vid ingången till mausoleumet, så det finns finkultur, fulkultur och i Belgrad bajskultur...
På vägen tillbaka mot centrum gick vi förbi parlamentsbyggnaden och presidentpalatset, men det var så mörkt då så bilderna blev rätt dåliga, så de kommer lite senare i inlägget och är tagna en helt annan dag :-).
När turen var slut fick den, väldigt söta, guiden visa mig tillbaka till Republic Square så att jag skulle hitta hem till mitt hostel. Väl tillbaka på hostelet upptäckte jag att det var fest på gång, och efter lite övervägande bestämde jag mig för att det fick bli fest denna torsdagskväll. Från hostelet drog jag och några australiensare iväg för att joina ett pub-crawl. Mötesplatsen för den var också på Republic Square. Väl där upptäckte jag att även Brendon bestämt sig för att hänga på. Pub-crawlen innebar att en betalade 10 euro och för det fick en 5 drinkar, och en rundvandring till några olika pubar och till sist en klubb.
Kanske den vanligaste serbiska ölen.
Inne på klubben Plastic i Belgrad; Chile, Dzjelko, jag och Brendon.
Klubben var en sådan där typisk house-klubb så det var väl inte riktigt mitt ställe, men det var skoj ändå. När det var dags att gå hemåt upptäckte jag hur bra det är med GPS på telefonen, för jag hade inte helt memorerat hur vi gått för att ta oss dit :-). GPS'n löste dock problemet och det var allt för den långa dagen.
21 november 2014
Det blev ju rätt sent natten innan så jag var nog inte uppe förrän framåt 11:00 dagen efter, men efter hand så gick jag ut på en promenad.
Knez Mihailova Street, typ huvudgatan i Belgrad med diverse affärer och restauranger, och den absolut vackraste gatan i Belgrad.
Parlamentet!
Sankt Markus kyrkan (Crkva Svetog Marka), ett av Belgrads landmärken. Ska finnas en typ likadan i Kosovo.
Efter denna lilla promenad tog jag en kaffe och en hallon-munk på Kosta Coffee, och sedan var det dags för den tredje turen, "Belgrad underground tour". Denna tur gick ut på att en fick besöka diverse underjordiska ställen i Belgrad, inte helt överraskande. Bland annat fick vi gå ner i bunkern under Belgrads fästning.
I bunkern under Belgrads fästning.
Turen fortsatte sedan vidare till den romerska brunnen, som varken är romersk eller en fungerande brunn. Det var österrikarna som försökte bygga en brunn inne i fästningen för vattenförsörjningen, och höll på med det under tretton år utan att lyckas, men de kom ned 60 meter i underjorden... Att den numera kallas för romersk är mest ett misstag från när brunnen återupptäcktes och att det då antogs att den var från romartiden. Lite av ett debacle...
"The Roman Well" med trappor på sidorna. Välbyggt men meningslöst.
Sedan gick vi vidare till ett krutlager som under mer modern tid fungerat som klubb. Lite speciellt med tanke på att den serbiska staten samlat gravstenar och sarkofager där från hela Serbien :-). Det var även en himla massa gamla tuggummin på golvet, och det kan en ju undra varför det var det...?
Inte ett heldumt ställe för att driva en klubb!
Sedan blev det mat på samma kafana som den första kvällen, men denna gång en något konstigare maträtt som jag inte minns vad den kallas.
Var lite godare än vad det ser ut, och ja det går att äta upp själva brödskålen också.
Sedan gick jag tillbaka till hostelet och började dricka öl och rakia. Det blev sedan så att jag följde med lite folk från hostelet ut, först till ett annat hostel och sedan till ett uteställe som heter Peron. Det är en klubb som ligger precis vid floden Sava vilka många av Belgrads klubbar gör, och där det spelades pop och rock-musik, även serbisk, vilket var riktigt bra, och ett ställe helt i min smak, så det var kul, men det var en rätt lugn kväll. Vid tre gick jag sedan hemåt för att sova.
22 november 2014
Eftersom jag varken hade druckit några mängder, eller kommit hem så där extremt sent var jag uppe i hygglig tid denna morgon.
Mitt första mål för dagen var Nikola Tesla museumet i Belgrad, men när jag kom dit så skulle inte den guidade turen på engelska börja förrän om någon timme, så därför knallade jag först ned till Sankt Savas tempel. Sankt Savas tempel är världens största ortodoxa kyrka, dock inte helt färdigbyggd, och att det går långsamt beror på att bygget bara finansieras genom donationer.
Sankt Savas tempel, och han i vit jacka fick en liten slant av mig eftersom han sa att det skulle gå till barnhems-barn, men jag tror att han ljög.
Efter att ha kikat runt lite i den mäktiga kyrkan och blivit lite förundrad över att alla gjorde korstecknet, trodde det var katoliker som hölls med sådant, gick jag tillbaka mot Nikola Tesla museumet, med ett litet stopp på Costa Coffee för en take-away kaffe.
Nikola Tesla museumet i Belgrad.
...och vem är Nikola Tesla, alla har hört namnet ingen kan ett skit om vad han gjorde? Han var hursomhelst en smågalen uppfinnare som typ uppfann radion och annan trådlös överföring, gjorde stora insatser inom elektriciteten, samt uppfann den rätt coola Teslaspolen som låter, blixtrar och kan se till att det lyser i närliggande lysrör osv. Han har även gjort insatser på väldigt många andra områden, och att läsa om honom rekommenderas och är spännande.
Museumet var väldigt litet och tar bara någon dryg timme att gå igenom. Det är en del med Tesla-uppfinningar och där en guide kan visa hur vissa av dem fungerar, samt en del om Teslas liv. Ganska lagom stort för att en ska få ett intresse och absolut inte bli uttråkad.
Min andra nya idol från Serbien :-).
I övrigt hängde jag på muesumet med kanadensaren Ryan som jag snabbt hade träffat kvällen innan, och av en ren slump sedermera träffade på museumet :-).
När jag var klar med Tesla-museumet blev det en burrito, inte alls serbiskt, för att sedan gå iväg för att deltaga i den sista turen på resan, den som skulle ta mig till stadsdelen Zemun i Belgrad.
Zemun var tidigare en egen stad precis utanför Belgrad, men eftersom Belgrad vuxit enormt efter Andra världskriget så har städerna vuxit ihop, och nu anses Zemun vara ett distrikt i Belgrad. I Zemun finns det väldigt mycket österrikisk arkitektur med anledning av att österrikarna varit där mycket och härjat, och tydligen är det så att invånarna är väldigt måna om att säga att de är från Zemun och inte från Belgrad.
En Yugo i Zemun, en riktigt klassisk bil från Jugoslavien som finns i blått, vitt och rött (efter den jugoslaviska flaggan). Det fanns överraskande många sådana kvar runt i Belgrad.
Gardos Tower! Egentligen den enda riktiga bilden jag tog i Zemun, och det eftersom det blev mörkt och bilderna inte blir så bra då. Lite tråkigt, och det hade nog varit väldigt trevligt att besöka Zemun på sommaren. För stadsdelen ligger precis vid Donau och har en pittoresk känsla över sig.
När turen var över gick jag tillbaka till hostelet, och där bestämde jag och två amerikaner oss för att gå ut och käka. Det blev mexikanskt igen på en central restaurang vid namn Zapata. Sedan började mitt Belgrad-äventyr ta slut, och jag orkade inte partaja denna lördags-kväll, så jag satt och snackade med lite folk på hostelet, och lade mig sedan rätt tidigt.
23 november 2014
Eftersom taxi-chauffören som körde mig från flygplatsen till hostelet ansåg att jag skulle ringa honom när jag skulle tillbaka gjorde jag så, eller en från hostelet gjorde det. Trots att han var ledig kom han och hämtade mig och körde mig till flygplatsen. Han önskade mig sedan hjärtligt välkommen tillbaka till Belgrad.
Flygplatsen är inte döpt efter Slobodan Milosevic...
Tack för det här äventyret Belgrad, jag kommer gärna tillbaka!
Kommentarer
Trackback
