För minnen och grunda analyser i stunden

Igår arbetade jag sista dagen i Lindesberg, åtminstone för ett år, sedan får vi se hur det blir, men antagligen var det sista dagen. Det blev ett riktigt tårtkalas eftersom jag köpt både smörgåstårtor och en princesstårta för hutlösa pengar, men det var det värt. Som avskedspresent fick jag ägg, apelsiner (för att jag alltid äter det till frukost) och 50 euro som fickpengar till den stundande Katalonien-resan som startar idag. Det allra roligaste var dock att mina arbetskamrater skrivit ett bistånds-beslut med en motivering till pengarna, vilket var otroligt charmigt, och som jag nog måste rama in :-). När jag kände att det var dags att åka hem och jag sade hej då till alla kom nästan tårarna. Jag brukar inte vara blödig, men det säger nog mer om de som arbetar där än om mig själv, alltså att de är bra människor, och att jag trivts riktigt bra, trots vissa rejäla konstigheter, men det kan knappast dagens personal lastas för. Det känns även både skönt och lite oschysst att lämna nu när det råder kaos på mottagningsområdet, och att det inte ser ut som att det direkt kommer att bli bättre heller.