För minnen och grunda analyser i stunden

Överdrifter är inte alltid överdrivna, det är väl bara så att det är svårt att komma ihåg allt en varit med om genom livet. Det är även så att upplevelser och försök speglar av sig i vad både jag och andra tycker. Idag har jag försökt att gilla något jag aldrig har gillat förut, och med visst förbehåll att jag skulle kunna ändra uppfattning om jag verkligen försökte, så misslyckades jag kapitalt att faktiskt ändra uppfattning. Det jag har roat mig med under kvällen är att gå på en konsert med Jonathan Johansson, och jag tyckte det var så himla meningslöst. Jag har aldrig gillat Jonathan Johansson innan, men inte heller tyckt det är Takida-uselt, främst bara tråkigt. Senaste tiden tycker jag dock att jag känt ett större nöje med konserter generellt, och varför inte då se Jonathan Johansson när han är i Örebro och jag sannolikt skulle komma in gratis, vilket jag även gjorde. Sagt och gjort satte jag mig nu ikväll och lyssnade på Spotify och återupptäckte ett par äldre låtar som jag inte tyckte var speciellt bra, vilket jag inte heller gjorde när de kom ut, men samtidigt kände jag att det fanns lite rytmer som skulle kunna vara bra live, trots total avsaknad av melodi.

 

Ett par öl med Lundmark, Robert och Grens, och sedan iväg till Satin för att se konserten. Efter att Jonathans körtjejer haft en helt meningslös förspelning som främst innebar ooohh, ahhhh, uhhh till tråkiga rytmer var det så dags för Jonathan Johansson. Han drog igång och publiken var taggad, de tyckte verkligen det var bra, och det kändes genuint, men i mitt huvud var det bedrövligt. Helt omöjligt att höra texten genom skånskan och ljudet var generellt dåligt, till en redan tråkig musik. På det blev det ett mellansnack med "jag har så feta musiker, yey"... Jag var säkert den enda som led under konserten, och det var nog första gången jag verkligen övervägde att gå hem innan en konsert var slut. Jag tänkte ett tag att jag hade blivit deprimerad, men när konserten var slut och det kom annan musik så blev jag glad igen :-). Alla dyngraka 20-åringar på stället gjorde säkert sitt till den negativa upplevelsen.

 

Summa summarum, jag gjorde ett tappert försök att få en bättre bild av Jonathan Johansson och hans musik, men det misslyckades kapitalt. Även om jag inte är deprimerad så måste ju något vara fel, för vad är det jag inte ser, hör och förstår med Jonathan Johansson som alla andra verkar göra??? Jag sliter mitt hår i oförståelse :-).