För minnen och grunda analyser i stunden

Igår kom jag iväg till Filmstaden för att se "The Beatles - Eight Days a Week". En dokumentär av storheten Ron Howard om The Beatles. 

 

Innan blev det pizza på Paolo's mittemot, och jag håller deras pizzor som Örebros överlägset bästa fortfarande. Otroligt gott!

 

Jag har inte läst på något om Beatles-filmen jag såg, så det kan vara så att jag far med osanning i en del av det jag skriver :-). Jag har nog aldrig haft någon större koll på The Beatles innan, förutom deras musik då, men jag tror inte jag sett någon tidigare dokumentär om dem eller läst någon bok eller liknande. I min värld har de varit lite av ett hippie-band, vilket delvis visade sig vara fel. Som det verkar så har Ron Howard och hans mannar färglagt och restaurerat mycket av filmmaterialet till dokumentären, och det var väldigt coolt att se The Beatles uppträda och få känslan av att det skulle kunna vara idag. De gav också ett väldigt skämtsamt och charmigt intryck. Något som förvånade mig var att de uppträdde i kostymer till en början och framstod ganska mycket som ett dansband, men det var kanske tidens anda :-). Så småningom blev de dock ett hippie-band och mer färggranna. Nu vet jag inte om det endast är extramaterial eller om det ingår i filmen, men efter själva dokumentären ingick en halvtimme live-konsert från Shea Stadium i New York. Det ska vara den första arena-spelningen någonsin, men ändå spelade de bara i 30 minuter. Jag har därmed blivit fundersam till om det alltid var så att de spelade så kort? Nog att låtarna var kortare på den tiden, men The Beatles hade vid den tiden släppt en mängd skivor redan. Fem plus, riktigt bra dokumentär och trevlig kväll!!!