Hälsoresa till Way Out West
Jag, Bias och Robert har varit på Way Out West.
Rubriken är inspirerad av Robert. Han tycker att tredagars-besöket till Way Out West har varit en hälsoresa :-). Jag kan nog delvis hålla med eftersom vi inte druckit några kopiösa mängder alkohol. Det vi har druckit totalt under tre dagar är nog ungefär det vi brukar dricka under en ganska blöt utekväll.
I övrigt har det varit en mycket bra helg och festival.
I torsdags tog vi genom SJ:s försorg oss ned till Göteborg och vi anlände innan 15.00. Vi tog sedan en promenad till Gothia Towers där vi hade bokat hotell. Under promenaden stannade vi till och inmundigade lite förhållandevis god sushi. Gothia Towers visade sig vara ett alldeles utmärkt hotell. Det enda negativa var väl att Roberts extrasäng var något kort, men annars var allt toppen. Bra rum, läge och frukost.
Sedan blev det 6:ans spårvagn bort till Slottsskogen och Way Out West. Mitt första besök till Way Out West för övrigt och förväntningarna var blandade!
Ingången till Way Out West.
Torsdagen bjöd på sol och lagom temperatur. Vi hamnade direkt i en av alkohol- och matserveringarna på området och hade där en rätt bra utsikt över båda festivalens huvudscener. Jag måste även säga att det gick fort att beställa öl och mat, vilket inte alltid är fallet på diverse tillställningar. Något dyrt dock, det kostade bland annat 65 kr för en 33 cl blaskig Norrlands Guld. Vi drack inte så många dock, så det blev inte så dyrt med alkoholen trots priserna.
Första bandet vi såg var The Shins. De gav inget bestånde avtryck förutom att det var överraskande mycket folk på scen. Jag vet inte om alla tillhörde bandet, men många var det! Kul att få höra "New slang" live också!
Sedan blev det korta besök för att se lite av Danny Brown, Tove Styrke och Migos, varav de sista kändes lite spännande, trots att musiken inte är min grej. Efter någon öl till så var det dags för det första bandet jag sett fram emot en del, The Pixies.
The Pixies körde hårt och fick in en mängd låtar på den relativt korta speltiden, och bra lät det också. Kul att se så gamla människor spela så punkig musik :-). Även om jag inte kände igen merparten av låtarna så uppskattade jag konserten mycket.
The Pixies.
När solen gått ned var det dags för Frank Ocean, som jag aldrig lyssnat på tidigare, men han var lite av festivalens dragplåster. Jag tyckte dock hans konsert var rätt trist, och är inte förvånad om någon somnade under konserten. Jag blev så uttråkad så att jag under en period gick iväg och kollade på Graveyard istället, och där var det ialf lite ös.
Så mycket mer blev det inte av festivalens första dag för oss. Vi tog spårvagnen tillbaka till hotellet och var nog hemma runt 24.00.
Fredagen blev i mitt tycke festivalens höjdpunkt med flera nya favoriter. Det började med att vi såg Jens Lekman, och när han spelade låten "Black Cab" blev det rejäl gåshud.
Jens Lekman.
Efter gåshuden tack vare Jens Lekmans musik fortsatte dagen med att se en intervju med Anders Ygeman. Han verkade väldigt härlig och avslappnad. En del ganska korkade frågor fick han dock, men han lyckades behålla glädjen och humöret trots det. Det hela slutade även med att Rebecca & Fiona kom och ställde några frågor. Kul men lite skämskudde också.
En snabbtitt på Jonathan Johansson blev det (och han var oerhört mycket bättre nu än när jag såg honom på Satin senast) innan vi beställde lite öl och mat och satte oss i solen för att lyssna på Perfume Genius, vilket på håll lät väldigt bra.
Mat utanför Linné-tältet där vi lyssnade på Perfume Genius.
Sedan blev det ett kort lyssnade på Sabina Ddumba innan vi i det vackra vädret såg spillevinken Mac Demarco. Kanske den mest avslappnade konsert jag sett, vilket jag iofs främst tyckte var bra och charmigt.
En stark drink senare inne i oasen blev det innan Thee Oh Sees med sina dubbla trumslagare bevittnades. Mer intressant än bra kanske... Sedan blev det någon öl och Feist. Från öl-serveringen tyckte jag inte Feist imponerade, men när jag flyttade närmare tyckte jag det blev bättre, och det hade säkert med ljudet att göra.
Feist.
Ryan Adams var nästa artist att kika på. Han gav inget översympatiskt intryck och spelade inte den låt jag ville höra, men annars var konserten välspelad.
Sedan var det dags för det som blev festivalens stora begivenhet för mig, The XX. Jag har försökt lyssna på The XX många gånger och till och med sett dem live en gång tidigare utan att fastna. Jag har främst tyckt att deras musik varit trist, och det är inte väldigt spännande heller, men deras konsert i fredags var magisk. Allt var så snyggt, ljudet, ljuset, allt. Det var verkligen hatten av för The XX, och omvärdering från min sida. Jag tycker fortfarande The XX:s musik passar bra i en hiss, men det betyder inte att jag inte kan lyssna lite på dem i smyg i framtiden :-).
The XX. Rent och snyggt!
Efter The XX-konserten åkte vi tillbaka till hotellet, och nu var inte ens klockan 24.00. Jag tror inte de får spela senare än 24.00 i Slottsskogen, men festivalen fortsätter på andra ställen i stan, men till de ställena åkte aldrig vi.
Lördagen blev något förstörd av regn. Vi spenderade typ hela eftermiddagen på ett par sport-pubar vid Järntorget och kikade på bland annat Liverpools och Chelseas matcher, och det allra främst på grund av regnet. På grund av detta hann jag bara se lite grand av Oskar Linnros. När vi sedan gick upp mot festivalområdet så var vädret ok, men ganska snart när vi stod i Linné-tältet och kikade på Frida Hyvönen började det regna rikligt. Frida gjorde en bra konsert, så under den tiden var det inga problem, men efter det blev det lite segt. Jag och Tobias hittade lyckligtvis skydd under ett träd för att kunna se Band of Horses i regnet.
Band of Horses levererade trots vädret och trädet skyddade oss hyggligt från att bli blöta. Jag missade tyvärr min favoritlåt, men var nöjd med konserten ialf.
Det hade inte slutat regna efter konserten med Band of Horses så vi var lite villrådiga över vad vi skulle göra. Det slutade med att vi gick ut från området för att käka mat och därmed missade vi tyvärr Regina Spektor, men det var å andra sidan den enda artist jag känner att jag verkligen missade under festivalen.
Vi hittade en restaurang utanför festivalen som serverade ramen som är en nudelsoppa och vilket var väldigt gott. Vet inte om jag hade ätit det förut, kanske!?
Kyckling-ramen, kanske lite av en ny favorit.
När vi ätit upp hade det slutat regna och nu var det dags för Lana Del Rey som också avslutade alla spelningar i Slottsskogen. Lana gick på något sent och spelade någon dryg timme. Hon spelade de låtarna jag ville höra och utförde en helt ok konsert, även om det inte kändes så genuint. De mest bestående intrycken var hennes sensualitet och när hon var nere i publiken och lät sig fotas osv.
Lana Del Rey.
Sedan tog vi spårvagnen tillbaka till hotellet igen.
Jag är mycket nöjd med Way Out West. Oerhört skönt med konserter runt en timme, det gör att en orkar njuta av en konsert även när en inte känner igen så många låtar. Att vi tog det rätt lugnt med alkoholen var också det skönt, inga bakfyllor eller trötthet att tala om. Även att gå på festival med Robert och Bias är en ynnest. De har bättre koll på den nya musiken än vad jag har, vilket gör att jag upptäcker ny musik. Sedan är de så otroligt lätta att ha att göra med, det är liksom aldrig några problem med något och så har vi alltid bra diskussioner! Så jävla bra är ni!!!
I övrigt många kändisar på festivalen!
Kommentarer
Trackback
