För minnen och grunda analyser i stunden

Av någon anledning finns det platser, händelser med mera som har en stor plats i ens liv utan att en egentligen har en koppling dit/till dem. För mig, och jag kan tänka mig även för många andra, är Titanic-katastrofen en sådan. Jag kan inte säga när jag hörde talas om Titanic för första gången, det har liksom alltid funnits där. Om jag minns rätt så fanns/finns det ett brädspel som heter Titanic som jag som väldigt liten såg när jag var med mina föräldrar till Konsum i Hallsberg och handlade. Där fanns det en leksakshylla, och där tror jag att jag såg det där brädspelet med ett sjunkande TItanic på framsidan. Det kan vara där jag först kom i kontakt med Titanic, men omöjligt att veta.

 

Jag har även alltid kopplat ihop Titanics förlisning med min farmor, eftersom hon föddes samma år som Titanic sjönk, 1912. Det har kanske också gjort det lite mer speciellt eftersom farmor betydde väldigt mycket för mig som barn.

 

Att jag skriver om Titanic nu är för att jag ganska nyss kom hem från Titanic-utställningen som finns här i Örebro just nu, och jag blev så himla berörd. Det var så himla bra! Jag trodde inte det skulle vara hälften så bra! Stundtals var det nästan pinsamt eftersom jag hade svårt att hålla tillbaka tårarna. I sak går utställningen ut på att en lyssnar på en audioguide i ca 90 minuter medan en går runt och ser bilder på folk som var med på Titanic samt en massa föremål som har koppling till Titanic.