Way Out West igen
Nu befinner sig jag och Bias på Hotel Avalon i Göteborg och nynnar på Roxy Musics gamla klassiker... Att vi är här beror på att vi besöker Way Out West.
Resan ned gick bra trots att jag åkte tåg, och jag tror att jag bara blev lite försenad. Under resan roade jag mig med P3 Historia genom Djingis khan, Elisabet I och Katarina den stora samt lite sömn.
Väl framme på Hotel Avalon upptäckte vi att vi fått ett väldigt "mysigt" rum med jacuzzi mitt i rummet :-).
Mysigt... Det är även här en sådan här taskig toalett utan riktig dörr, så allt som görs på toaletten hörs och delvis syns. Trodde inte det här konstiga toalettsättet fanns på hotell i Sverige, men tydligen.
Det blev sedan spårvagn till Linnéplatsen där Slottsskogen finns vilket är platsen för Way Out West. Att få bandet och att komma in gick smidigt.
Väl inne på festivalen mötte jag upp Bias, han hade tagit ett tidigare tåg. Det första vi gjorde var att se en intervju utförd av Timbuktu med Margot Wallström och Beatrice Fihn. Fihn är generalsekreterare för ICAN som fick Nobels fredspris förra året. Hon gav ett bra intryck och ville exempelvis inte se nedrustning av kärnvapen som en höger/vänster-fråga. Wallström kunde dock inte förklara varför Sverige inte hade skrivit under konventionen om förbud mot kärnvapen. Detta tillsammans med hennes andra svar gav ett hycklande och populistiskt intryck, så om något lär Socialdemokraterna tappat några röster på grund av hennes framträdande. Med risk att låta lite väl kaxig var min känsla att hon inte hade mycket bättre koll än mig gällande de frågor som behandlades.
Fihn, Wallström och Timbuktu.
Sedan var det dags för musik i den vädermässigt rätt perfekta tidiga augustikvällen. Den första artisten vi såg var Patti Smith. Hon var överraskande bra! Bra samspel med publiken och covers på både Midnight Oil och Bob Dylan vilket tände publiken. Sedan är ju "Because the Night" en fantastisk låt.
Patti Smith, klart bäst av det vi såg igår.
Direkt efter Patti Smith började Iggy Pop. Det jag först reagerade på var att han inte åldrats väl :-). Hans hud var något utöver det vanliga. Utöver den väldigt skrynkliga kroppen var det även en del annat som väckte uppmärksamhet. Det var nämligen otroligt bra drag på den 71-åriga Iggy Pop. Han studsade runt ordentligt på scen och var nere mycket framför publiken och knallade runt. Han spelade även de flesta av sina hits, även om jag saknade "Real Wild Child".
En oerhört skrynklig men vital Iggy Pop.
När Iggy Pop var klar var det dags för Arctic Monkeys. Ett band jag främst lyssnat på för över 10 år sedan, men som släppt flera skivor sedan dess. De var dock en besvikelse. De hade förvisso en stilig scen, men annars var det rätt trist. Trist framtoning med kostymer och det "roligaste" de kunde bjuda på var att kort spela Batman-introt och säga Batman... Ett av de mest ocoola band jag sett. Jag hade förvisso inga förväntningar så besvikelsen blev därmed inte så stor. Däremot undrar jag var Arctic Monkeys storhet kommer ifrån?
Visserligen stiligt, men ack så tråkigt.
Arctic Monkeys slutade spela vid 23.30 och efter det tog vi spårvagnen tillbaka till hotellet. Därmed var vi uppe vid 8-9 imorse. Lily Allen går på vid 19.00 ikväll, och vad ska vi göra fram tills dess?
Kommentarer
Trackback
