Billy Idol
Mitt liv är ganska tydligt indelat i perioder. Mycket träning under tonåren, sedan kom musiken in på allvar. Inte att jag spelade själv, men att jag lade ner mycket tid på att lyssna på musik och få till en perfekt Winamp-lista. Sedan blev det en period av att se ikapp massa film jag missat tidigare. För några år sedan hamnade jag i en biografi-period. Oftast biografier om diverse musiker. I den vevan köpte jag bland annat biografin skriven av Billy Idol.
Billy Idol har jag inte haft någon större relation till, men han gav visst intryck under min lyssna på musik-period. Låtar som "White Wedding" "Mony Mony" och "Dancing With Myself" spelades kanske inte flitigt men ofta. Det var/är en något utskälld musikstil som alltid tilltalat mig. En dansant rockmusik. Det var även på tal att gå och se Billy på Grönan i somras, men det blev inte så för mig, vilket var synd.
Biografin då? Oväntat bra och ärlig. Den kan inte vara väldigt censurerad och absolut inte Metoo-kompatibel. Klart bättre än förväntat. En eventuellt egenkomponerad fördom kom på skam också. Jag var övertygad om att Billy "försvann" ett tag eftersom han hade knarkat bort sig, men så var inte fallet. Knarkade, gör han säkert fortfarande, gjorde han mycket, men det var snarare ett misslyckande med skivan "Cyberpunk" som gjorde att han försvann ett tag.
I övrigt blev jag nästan religiös i tisdags kväll. Att Liverpool fick vinna mot Napoli kändes överjordiskt. Nästan regisserat. Liverpool var överlägnsa Napoli, men skulle nog med rätta fått Van Dijk utvisad i första halvlek och räddningen av Alisson på slutet var galen.
I övrigt har det varit lite 30-årigt krig, slavar och Danmark samt podd a la Kvartal.
Fredag imorgon :-).
Kommentarer
Trackback
